Det finns en gräns för vad barn tål 

Ylva Ellneby, författare, förskollärare och specialpedagog, var medveten om den ökade stressen bland barn och ville läsa en bok i ämnet. När hon inte hittade någon, bestämde hon sig för att skriva en själv. Ylvas bok "Om barn och stress" gavs ut för några år sedan och väckte stort intresse, men ämnet är lika aktuellt nu som då. I samband med att boken gavs ut ringde Ylvas telefon ideligen, hon konstaterade med viss förvåning, att temat har fått ett sådant gensvar. Många ville och vill fortfarande boka upp Ylva för föreläsningar runt om i landet, men hon lärde sig att känna när hon tar av "energireserven" och då måste hon säga stopp!

Men kan barnen säga stopp? Tidiga mornar, stressade föräldrar stora barngrupper, lite personal, trånga utrymmen, hög ljudnivå, långa dagar, trötta föräldrar, äntligen hemma - godnatt!

Stress, det engelska ordet för spänning eller tryck, är en del av livet. Ibland är den positiv. Det är när det råder balans mellan de krav som ställs och vår förmåga att klara av dem. Då upplevs stress som positiva utmaningar. Ibland är stressen negativ. Det är när det ställs för stora krav på oss under en längre tid, och det är då som stressen börjar knapra på vår energireserv. Stressforskaren Hans Selye menar att alla människor har en energireserv, hög eller låg allt efter person, men ingen orkar stå emot stress i det oändliga utan att krafterna sinar. Det finns en gräns för vad vi tål.

Ylva är upprörd över den anpassning som sker på förskolorna idag. Barngrupperna blir större på färre personal. Barn med särskilda behov får inte de specialresurser som behövs. Men istället för att reflektera över vad detta för med sig; vad händer med barnen? Vad händer med personalen?, så ordnar man istället kurser för personalen om hur man ska arbeta med stora barngrupper.

­­– Då har man ju samtidigt talat om för personalen, att man inte är tillräckligt bra om man inte grejar det här, säger Ylva. Det är bara att gå på kurs! Det är bara att lära sig! Men om personalen blir stirrig och irriterad av stress, smittar det av sig på barnen. Och av de barn som klarar av att vistas i en grupp på femton barn, men tvingas in i en grupp på tjugotre barn, blir alltid några avvikande eftersom just de barnen inte klarar av att höja ribban.

– Genom att man ändrar i miljön, tvingar man de barnen att bli avvikande, säger Ylva. Men det kanske är de andra barnen som är avvikande, som är så tåliga, vem vet? Vi tillåts inte längre att vara svaga eller att ha en skörhet. Genom att vi pressar på och gör det besvärligare så straffar vi barnen. Sen kostar dessa barn ofta mycket pengar, framöver. För vi har inte haft råd att ta hand om dem på rätt sätt från början.

Sinnesrum
Hur märker man då att ens eget barn är stressat? Ylva tycker att man ska vara uppmärksam på alla plötsliga förändringar. Det kan vara trotsåldern, men det kan lika väl vara stress Ylva menar att barn ofta reagerar på stress med kamp eller flykt.

Kamp innebär att barnet blir ovanligt stökigt och bråkigt. Flykt innebär att barnet ofta får huvudvärk, klåda, allergier, stamning, trötthet, magsmärtor med mera. Ett stressat barn kan också få svårt att hålla tätt, och nu larmar barnläkaren Margareta Blennow på Sachsska, att allt fler sexåringar har börjat kissa och bajsa på sig och fått psykosomatiska symtom.

– Stressen börjar tidigt. Man kastas ut från BB innan amningen har kommit igång! Sen upplever många mammor att de ska vara aktiva så fort de har kommit hem från BB. Ingen nybliven mamma vill ha "bomull i skallen", många rusar ut på caféer och muséer och försöker leva som vanligt. Barnmorskor påstår att småbarn kan skärma av omgivningen när de ammas. Men jag vet inte om jag köper det! säger Ylva. Jag tror detta med koncentration grundläggs tidigt och att man som liten måste tränas i det. Hon refererar till filosofen Ravi Shankar som säger såhär: Barn behöver möta vänliga människor och de behöver lära sig känna igen och förstå sitt behov av lugn och avkoppling.

Ylva har kontakt med några förskolor, som har tagit de nya problemen på allvar. De försöker medvetet att skapa så kallade sinnesrum på sina avdelningar. Det handlar om små rum, målade och inredda som andliga oaser i en annars kryllande barnverksamhet. Dit kan barnen gå när de vill vara i stillhet, ligga på en mjuk madrass, lyssna på lugn musik, se ljusspel över väggarna och få kontakt med sig själv. De yngre barnen får sällskap av en vuxen, de äldre kan gå dit själva. Men alla vet precis vad som gäller när man kliver in i detta rum. Tystnad, lugn och avkoppling.

Det finns barn, berättar Ylva, som inte kan slappna av i sinnesrummet. De lever i ett ständigt påslag och kan inte gå ner i varv. Det är de barn som ständigt tar av sin energireserv. Men dessa barn måste tränas och ledas till lugnet inom sig. Man får ta ett steg i taget. En minut första gången. Två minuter nästa gång och så vidare tills barnet kan ligga på madrassen och slappna av. När en förälder hämtar sitt barn, besöker de gärna sinnesrummet tillsammans innan de går hem. Ett fantastiskt sätt att mötas och slappna av efter en arbetsdag.

Andra förskolor förlägger mycket av sin verksamhet utomhus, berättar Ylva. För det har man märkt, att barn som får mycket utevistelse, som får leka utan att bli störda, övar upp sin koncentration (motsatsen till stress). Utomhus finns också möjlighet att hitta sitt eget ställe, vilket visat sig ha rent hälsobefrämjande effekter eftersom hjärnan då går ner på ett lugnare varvtal.

– Det finns en rektor i England, Susan Humphries, som övar barnen i korta meditationer utomhus. Hon tar ut barnen på en tyst promenad och visar barnen, en i taget, var i naturen de kan slå sig ner. Ett barn vid i en buske, ett annat vid ett träd, ett tredje i en glänta och så vidare. Och eftersom barnen är tränade i det, tar det bara några sekunder så är de i sin egen värld! Så fort återhämtar sig de barnen, säger Ylva imponerat.

Morfar eller mormor på förskolan
Det gäller alltså att väcka ett behov som redan finns inom barnet, behovet av stillhet, och lära dem att känna igen sitt behov. Nu behöver jag gå undan och "tanka", känner ett barn sådant behov också borde det finnas möjlighet att göra det. Det finns många goda idéer, som förhoppningsvis blir självklara på alla förskolor en dag.

– Forskning visar att små barn mår väldigt bra tillsammans med äldre människor, säger Ylva. Vi vuxna är sällan totalt närvarande med barnen, för vi har en mobiltelefon som ringer och mail som ska skickas. Medan de äldre möter barnen här och nu. Därför har projekt som heter "morfardagis" eller ”mormor på dagis” skapats. Äldre personer, ofta pensionerade, jobbar på dagis ett antal timmar om dagen och man har märkt att det blir mycket lugnare på de förskolorna.

Men hur uppfinningsrika pedagoger än kan vara, så ligger ansvaret på politikerna, anser Ylva. Det går inte att vara en god vardagspedagog om inte resurserna finns, om det är personalbrist och för många barn på samma yta, så går det inte!

– Mycket energi läggs på att diskutera barnfrågor. Många vuxna samlas till stora möten och pratar barn. Men när det kommer till handling, att de vuxna verkligen måste finnas där för barnen, då är det fortfarande lika tomt!

Föräldrar har makt
Med glimten i ögat uppmanar hon stressade förskollärare att "klappa ihop". Inte helt och hållet, men att verkligen visa att den här modellen inte håller i längden - för sin egen och inte minst för barnens skull, som inte har någon talan. Men främst uppmanar hon alla föräldrar som anar oråd, att börja samtala med varandra, komma fram till att något måste göras och sätta stopp. För politiker behöver lyssna på föräldrarna. Dem kan man inte avfärda med att de inte passar för jobbet, som man kan göra med personal. Föräldrar har makt, de är väljarna.

– Jag var lite orolig när jag skrev boken "Om barn och stress" att föräldrar skulle känna sig utpekade och få dåligt samvete, för det var verkligen inte mitt syfte med boken. Men reaktionerna har tvärtom varit positiva, som om föräldrar känt igen sig och hämtat kraft ur boken. För det kan ju inte vara en tillfällighet att BRIS, psykiatrimottagningar och läkarmottagningar larmar om att barn inte mår bra. Och om inte politikerna vill se att något går snett, så är det upp till var och en att se över sitt liv. Vill jag ha det såhär? Vad vill mitt barn?

– En kvinna ringde och sa att hon hade läst min bok från pärm till pärm och hon hade känt igen sig i så mycket, att hon hade sagt upp sig! Jag blev jätteförskräckt, säger Ylva med stora ögon, för det vill jag inte ha på mitt ansvar, att folk säger upp sig från sina jobb! Jag frågade om hon verkligen hade tänkt igenom det. Men det hade hon gjort, sa hon, och resonerat om saken med sin man. Hon kände att hon måste bryta det som var och nu var hela familjen mycket gladare. "Vi kommer lösa det här", sa hon, och jag tyckte hon var så stark!

Vi får hoppas att debatten om barn och stress, sätter ord på många människors känslor och att detta kan vara stressförlösande i sig. Ylva skriver nämligen i sin bok hur viktigt det är att hjälpa barnet att sätta ord på sina känslor, att forskning visar att detta har en lugnande effekt på barnets nervsystem. Exakt hur det går till vet man inte, men man vet att vänster hjärnhalva, där centrum för språkförmåga och logiskt tänkande sitter, aktiveras när man formulerar sina känslor i ord. Det handlar alltså om empati. Att vi känner med varandra och förstår. Som ett litet barn som erbjuder sin egen napp till ett annat barn som gråter.-
http://www.alltforforaldrar.se/artikel/stress-det-finns-en-gr%C3%A4ns-f%C3%B6r-vad-barn-t%C3%A5l

Vill bara tydliggöra att det inte är bpis som skrivit artikeln utan vi länkar till den eftersom vi tycker den var bra