Gör barn rätt om de kan? 

Hur barn uppför sig beror på hur de uppfostras. Hittade en bra artikel om det. Barn gör rätt om de kan. Men är det alltid så?
Är det så att de alltid vill? 
http://m.gp.se/kulturnoje/1.2805130-barn-gor-ratt-om-de-kan

”Barn beter sig bra om de kan.” ”Barn som kan uppföra sig gör det.” ”Barn gör rätt om de kan”.

Det viktigaste ordet i meningen är ”kan”. Skillnaden mellan ”Barn gör rätt om de kan” och ”Barn gör rätt om de vill” är bara ett ord, men samtidigt oerhörd. Människosynen bakom ”barn gör rätt om de kan” och ”barn gör rätt om de vill” skapar två olika umgängen mellan vuxna och barn, två olika världar. Kanske till och med två helt olika möjligheter för ett samhälle att skapa sin framtid.

Så mycket barnuppfostransnit, så mycket pedagogik har varit upptagen vid det där lilla ordet ”vill”. Om bara barnet vill, så kan det. Det har formulerats under säkert miljontals kvartssamtal och utvecklingssamtal. Det har deklarerats i barnkammare och klassrum. Det har drivit fram en syn på barn som medfört att hela ansvaret för problem – och problemskapande beteenden – hamnat på barnet. Bara du vill, så kan du.

Om det ändå vore så enkelt.

– Sluta, säger Ross Greene och gestikulerar bestämt med sina fritt dinglande ben, sluta tala om för de här barnen vad de redan vet. Det hjälper inte med konsekvenser. Det hjälper inte att tjata. Om barnen själva skulle kunna beskriva vad som händer när de än en gång brutit mot en regel, skulle de troligtvis uttrycka det som att det måste ha uppstått något tillfälligt hårdvarukrångel. En kort stund före och en kort stund efter har barnet vetat precis vad som varit rätt och fel. Men just då, när regelbrottet inträffat, då har inte den kunskapen varit tillgänglig.

Orsaken, enligt Greene, till det där hårdvarufelet, är att vissa av de förmågor som krävs för att klara av det som förväntas av barnet inte varit tillräckligt utvecklade. Det är, säger han, ungefär som med läsning eller matematik. Ibland handlar det om förmågan att lära sig läsa med flyt eller förstå relationen mellan positiva och negativa tal, ibland om förmågan att klara av att vänta, tänka efter före, se saker ur en annan människas perspektiv eller klara av förändringar.

– Barn låter inte bli att läsa för att de inte vill, utan för att de inte kan. Detsamma gäller för de barn som har sociala, kommunikativa eller känslomässiga svårigheter.

Så klart. Ingen skulle väl – nuförtiden – komma på att försöka straffa bort läs- och skrivsvårigheter. Lika otänkbart borde det vara att försöka straffa bort problemskapande beteenden. Det är det som är Ross Greenes huvudbudskap. Barnet som har svårt att läsa behöver hjälp att utveckla de förmågor som gör det svårt att läsa. Samma sak gäller barnet som har svårigheter med exempelvis impulskontroll och att tänka efter före. Men i stället för att se det, har vi så lätt att fastna i barnets oönskade beteende. Och så pratar vi bara om det: Du måste sluta slåss! Du måste göra läxan! Om du gör läxan varje dag får du åka till Liseberg! Om du slåss en gång till så får du inte åka till Liseberg! Så klart barnet skulle välja att åka till Liseberg om hen fick möjligheten. Om hen kunde! Men det är ju det som är problemet. Barnet kan inte. Och i stället för att hänga upp oss på beteendet måste vi börja samarbeta med barnet för att förstå vad det är som ligger bakom beteendet.

Under en lunch pratar jag med Ross Greene om relationen mellan barn och vuxna. Varför får vissa barns outvecklade förmågor sådana explosiva konsekvenser? Han svarar blixtsnabbt:

– På grund av hur vuxna försöker lösa barnens problem.

Och lägger nästan lika snabbt till:

– På grund av att vuxnas förväntningar på barn krockar med barns förmågor. I dag måste allt yngre barn sitta still och koncentrera sig allt längre. Vi måste tävla med Finland sägs det. Men ju högre ribba, desto fler förlorade barn.

ROSS GREENES SYNSÄTT OCH METOD I SAMMANFATTNING

Barn med problemskapande beteenden vet i allmänhet skillnaden mellan rätt och fel, är motiverade att göra rätt och har gissningsvis redan alldeles för många gånger blivit bestraffade för handlingar som har sina rötter i barnets bristande färdigheter. I stället för att fokusera på barnets beteende och hitta på konsekvenser för detta, kan den vuxna med fördel jobba så här:

1. Ta reda på vad för färdigheter ett problemskapande barn saknar.

2. Ta reda på vad det är för olösta problem som utlöser barnets problemskapande beteende (det vill säga vilka förväntningar som barnet har svårt att möta).

3. Börja lösa dessa problem. Jobba förebyggande och tillsammans med barnet. Ta två eller max tre problem i taget.

Får lägga till att jag inte tror på att det gäller i allt. Tex läxläsning, Det handlar inte om de kan läsa möjligen kan det var så att de inte förstår vad läxan går ut på men där anser jag att det handlar om viljan att vilja försöka. Likaså att hjälpa till hemma, städa rummet, plocka av bordet eller ta hand om disken, dvs göra vad barnet kan anse vara tråkiga saker.
Men i många fall kan det vara bra att ta ett steg bakåt och fundera på om det beror på ovilja eller oförmåga.