Det tar tid 

Det är klart att folk blir både frustrerade och arga då man tar deras barn. Därför måste man säkerställa att det verkligen finns skäl, att det inte går på något annat sätt. Här är en som blev så arg att han skar sönder polisens däck. Ja att det var samma personer vet man ju inte men man tror...
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=160&artikel=6236146

– Socialtjänsten hade ett ärende i Skäggetorp där de skulle omhänderta en minderårig. Personerna runt omkring motsatte sig omhändertagandet och socialtjänsten fick fly ut från lägenheten, säger Fredrik Kliman presstalesman på polisen i Östergötland.

Efter att insatsen var slutförd visade det sig de två polisbilarnas däck var sönderskurna och förstärkning fick skickas efter från andra delar av länet.

– Vi ser synnerligen allvarligt på detta. Om vi hade behövt hjälpa någon annan hade vi kommit fram senare.

Det är inte första gången polisbilars däck skärs sönder i Skäggetorp.

– Vad jag kan dra mig till minnes har det inträffat vid tre tillfällen de senaste halvåret, säger Fredrik Kliman


I Norge har man hittat en källarlokal som inretts för att kidnappa och gömma barn.

http://www.expressen.se/nyheter/hade-inrett-kallaren--for-att-lasa-in-barn/

Den norska polisen har gripit en man, misstänkt för att ha planerat barnarov i Norge och Sverige.

Han hade ett ljudisolerat "barnrum" i källaren och en lista med namn på 70 barn i Norge och Sverige - och har besökt deras adresser.

"Polisen fann skräckkällare hos man i 40 årsåldern, utformad för att hålla barn i fångenskap", skriver norska TV2.

Mannen i 40 års åldern var en f.d lärare

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21291988.ab

Den pedofilmisstänkte norrmannen är i 40-årsåldern och bosatt i Vestopplands polisdistrikt, drygt tio mil norr om Oslo. Han har bytt namn flera gånger och har under de senaste tio åren flyttat från ställe till ställe.

Han greps i maj misstänkt för sexbrott mot barn och försök till frihetsberövande, efter att ett annat polisdistrikt hört av sig om ett övergrepp mot en pojke som de utredde 2008.

– Jag blev uppsökt av en ung pojke från Østlandsområdet i höstas. Han bar på en tung hemlighet, säger målsägandebiträdet Kristin Hovden Norstedt till norska TV 2.

"Grova övergrepp"

Pojken hade från det han var 7-8 år gammal blivit utsatt för grova sexuella övergrepp av en lågstadielärare i 40-årsåldern. Övergreppen pågick under flera år, tills pojken var 11-12 år gammal.

Det hade tagit sex år innan pojken kunde prata om vad läraren ska ha gjort mot honom.

När polisen gjorde husrannsakan hemma hos mannen gjorde de ett chockartat fynd. De hittade ett ljudisolerat barnrum i källaren, inrett med en barnanpassad säng, en campingtoalett, ett kylskåp med mat och leksaker som Lego på hyllorna. Han hade också satt upp en övervakningskamera och en mikrofon.

Polisen hittade även en GPS med över 70 adresser i både Norge och Sverige. Många av koordinaterna som märkts ut var markerade med namn på barnen som bor där.

– Den misstänkte har hittat barnens namn på sociala medier. Han har hyrt bil upp till 50 gånger och rest till adresserna, säger Dalsveen.

Han har kartlagt barnen efter att bland annat ha hittat dem på deras föräldrars Facebooksidor.

Vi kan inte lägre säga att det händer inte här. Barn som utsätts anklagar sig själva. tror att det är deras fel. Det tar lång tid att beräta precis som för pojken som utsatts av sin lärare. Jenny Strömstedt skriver i sin krönika om flickan som hänges upp och våldtogs

http://www.expressen.se/kronikorer/jenny-stromstedt/det-tog-tva-ar-for-flickan-att-beratta/

Den detaljerade beskrivningen av de begångna brotten är vedervärdig och den mening som fortsätter bränna bakom ögonlocken är: "Det tog två år för flickan att berätta om övergreppen".

Jag minns min egen tioåriga barndomsångest efter att en man ringde på telefonen när jag var ensam hemma. Han påstod att han var skolläkare och ville att jag skulle undersöka mig själv, tala om hur jag såg ut och gärna stoppa upp fingrarna i snippan.

Jag kommer ihåg att jag kände klumpen i magen växa men hur jag inte vågade lägga på.

Han var sträng och vuxen, en auktoritet. Jag minns hur jag låtsades uppfylla hans önskan och hur skammen sköljde över mig när jag insåg att jag kunde ha slängt på luren mitt i samtalet.

Hur det på det hela taget måste ha varit mitt fel att den äckliga gubben tilläts kladda verbalt på min kropp.

Jag nämnde helt kort för en förälder att någon ringt, men berättade inte sanningen. Inget om vad han egentligen sagt. Inget om att jag inte kommit på att lägga på luren.

Det var för skamligt.

"Det tog två år för flickan att berätta om övergreppen".

Herregud! Lilla, lilla vännen! Var skammen också din följeslagare? Den alltigenom meningslösa självpåtagna skammen som förhindrar att kränkande handlingar betraktas som de brottsliga övergrepp de är. Skammen som genom årtusendena sett till att offren också tar ansvar för förövarens aktioner.

Ja det tar tid, både att berätta men även att bearbeta och lära sig leva med