Vilka öden 

Aftonbladet/Magnus Wennman i samarbete med Fotografiska till förmån för UNHCR Aftonbladet/Magnus Wennman i samarbete med Fotografiska till förmån för UNHCR

Både Aftonbladet och Expressen skriver om flykting barn på väg hit eller någon annanstans.

I Aftonbladet handlar det om var barnen sover. Det börjar med en beskrivning och sedan följer ett antal berättelser och bilder.

http://darbarnensover.aftonbladet.se/

En saknar sin säng. En annan sin docka med de mörka ögonen. En tredje drömmer sig tillbaka till en tid när kudden inte var en fiende.

Kriget i Syrien har pågått i snart fem år och mer än två miljoner barn befinner sig på flykt inom eller utanför landets gränser. De har lämnat sina vänner, sina hem och sina sängar. Några av dessa barn bjöd in för att visa var de sover nu, när allt som en gång var, inte längre finns.

Magnus Wennman, vinnare av två World Press Photo Awards och fyrfaldigt utnämnd till Årets Fotograf i Sverige har under 2015 träffat flyktingar i otaliga flyktingläger och på deras väg genom Europa. Berättelsen om när natten kommer är en levande historia, utan ett givet slut.

I Expressen handlar serien också om barnen. Om hur de flyr för att kunna få bli eller vara barn igen. Och deras frågor:

http://www.expressen.se/geo/varfor-sover-vi-pa-gatan--barnens-berattelser-om-flykten/

Marah Halal, 10, och hennes tre yngre syskon har slagit läger på asfalten. Andra flyktingar har lagt ut filtar och tält på kyrkogården intill. Det finns de som sover direkt på gravstenarna eftersom de dämpar kylan från marken.

Marah rör sig vant i mörkret, medan lillebror Hasan, 6, slocknat i mammas famn.

Här ska de tillbringa natten. De är smutsiga, hungriga, trötta, nervösa. Marah Halal har en egen ryggsäck att bära på. I den har hon vatten och den mat hon fått längs vägen från Grekland, Makedonien och Serbien. Hon har som alla andra här rört sig i skydd av mörkret, när andra barn sovit som djupast, och hört de vuxna viska: ”Tyst, tyst, så att inte polisen hör dig”.

Marah satt i klassrummet när väggarna rasade på hennes skola. En bomb hade träffat under lektionen.

– Tre i min klass dog, säger hon.

Skolan stängde omedelbart. Det var sista gången hon gick i skolan, enligt mamman.

Treårige Besher tog sig till grekiska ön Samos på andra försöket. Han hade aldrig varit ute på havet förut.
Moster Hanan Khaled, tidigare lärare i arabiska, berättar på flytande engelska hur hon tröstade Besher. Hon sa att familjen var ute på semester. När den turkiska polisbåten beordrade dem att återvända sa hon med förställd röst:
– Wow, titta på stora båten!
När Besher i gummibåten ville ha sin älsklingsdryck mjölk med socker, var sockret slut. Mostern förvandlades plötsligt till en magiker.
– Blunda, så ska jag trolla för dig.
Hon skakade mjölkflaskan med en trollkarls inlevelse och bad honom öppna ögonen.
– Smaka! Känner du att det är sött nu?
Besher nickade, även om mostern vet att han innerst inne förstod att smaken var densamma.

De första tre dagarna på flykt var hans reaktion genom tystnad. Han sa inte många ord. Sedan började han prata igen.

”Varför är vi inte hemma?”
”Varför sover vi på gatan?”
”Varför är pappa arg?”
”Jag vill ha chips!”
“Var är mitt täcke? Kan jag åka hem och hämta det?”

Besher Ebrahem har sin lilla ryggsäck på ifall föräldrarna rycker till och säger att det är dags. Jag frågar vad han har i den. Han tar upp två bilar i plast, men visar inte blöjan och flaskan med älsklingsdrycken mjölk.

Jag läser berättelse efter berättelse och klumpen i magen och bröstet växer. Till sist känns det som man inte kan andras. Tänker på vad jag har som jag skulle kunnat ge om de varit här. Om jag åkt dit vad jag skulle kunna ta med och ge. Nallar, kuddar, filtar, har nog 10 liggande, kläder, leksaker, tält. Tänk bara att kunna ge ett sådant där litet 2 mans tält som vi har som skydd på natten. Vad det hade betytt.
Jag skulle aldrig klara att åka iväg och hjälpa för jag skulle inte kunna fjärma mig ifrån alla öden. Jag skulle vilja ta hem och rädda allihop. Och här kan man inte göra så mycket. Ge lite pengar eller saker till insamling.

Och så hör man om länder som stänger gränserna för att de inte skall ta sig igenom. Som står som mänskliga murar vid gränsen för att de inte skall komma igenom. Det gör mig så arg, och maktlös. De har ju ingenstans att ta vägen och inget att återvända till. Fastnar utan mat och utan vattten. Utan tak över huvudet och det börjar bli kallt. Barn som sover ute utan skydd och det är bara ca 8 grader.
http://www.expressen.se/tv/nyheter/utrikes/barn-sover-pa-marken-vid-gransen-till-eu/

Man känner sig så otillräcklig.   

Etiketter: artikel tv inslag

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln