Tar inte med alla aspekter

Hittade en debatt artikel som väcker frågor. Håller inte med i allt och en del är jag t.o.m fundersam till . Visst det beror på hur man jämför. Kopierar inte allt utan den är längre.

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/stimulera-moderna-stjaernfamiljer-17833

Det går dåligt för barn som omhändertas av samhället. Myndigheter är inte lämpliga som föräldrar men diskriminerar mammor, utestänger pappor och köpslår om barnen och deras hem. Låt i stället släkt, vänner och civilsamhälle hjälpas åt med ansvaret för barnen, skriver debattörer inför den Internationella Anhörigkonferensen i Göteborg i veckan.

Det går till och med sämre för omhändertagna barn än för barn som växer upp hemma i de tre procent fattigaste barnfamiljerna

Ett barn löper ca 250 gånger större risk att omhändertas av samhället om mamman är ensamstående, lågutbildad, arbetslös och lever på socialbidrag: Det är det mest ojämlika område vi har i Sverige. Papporna vill vara en resurs, men sorteras bort på strukturell nivå och i lagstiftning. Familjer splittras och barn skickas bort, ofta under hot, våld och tvång.

De så kallade familjehemmen utvecklas allt mer till företag och HVB-hemmen är en guldgruva för riskkapitalbolag. Rättssäkerheten är undermålig. Ingen kontrollerar sanningshalten i de utredningar som ligger till grund för domar och beslut. Om barnen fick det bättre vore vi nöjda ändå, men så är inte fallet. Vi ser allvarliga konsekvenser i form av skolavhopp, sjukdom, kriminalitet och tonårsgraviditeter med mera: Såväl det mänskliga lidandet som de ekonomiska samhällskostnaderna är svåra att övervärdera.

Myndigheter och företag är helt enkelt inga bra föräldrar och kan inte ersätta det anknytnings-”kapital”, som finns hos föräldrar, släkt och andra närstående för barn. Det är dags sätta punkt och pröva nytt, även för ensamkommande flyktingbarn.

Grundläggande är barns behov av sammanhang, att höra till. Om föräldrarna i dessa fattiga familjer i stället sågs som en viktig resurs för sina barn så fick de ordentligt stöd i tid. Hur kan vi stimulera moderna stor- och stjärnfamiljer där människor hjälps åt kring barnen över generations- och andra gränser?

Sveriges unika och socialt utjämnande välfärdsmodell växte fram ur engagemanget hos ofta utsatta medmänniskor och lekmän i idéburen och kooperativ verksamhet. Låt oss få makten tillbaka när det gäller frågor som vi är bäst lämpade för.

Vi föreslår att alla kommuner omedelbart halverar antalet placeringar. Den budgetsumma som frigörs ska överföras till verksamheter där familjer, andra anhöriga och civilsamhälle bestämmer över pengarna, inte tjänstemän eller företag. På sikt kan systemet ha en självfinansierande struktur, som begravningsavgiften.

Jag håller med om mycket. Att det tenderar att bli familjehem som gör det för pengarna, att myndigheter generellt inte är så bra som vårdnadshavare och det blir de ju inte heller egentligen även om de tar ifrån biologiska föräldrar huvud ansvaret. Jg håller även med om att i större utstäckning måste se bio föräldrars kompetens och bygga på den inte bara som i vissa fall leta fel. Att man måste kolla släkt i högre utsträkning.

Men jag håller inte med om att man rakt av kan halvera placeringarna och jag reagerar över en hel del annat.

Man placerar inte barn enbart för att föräldrana är fattiga utan det skall vara andra skäl. (Ok jag vet att vissa placeringsgrunder är väldigt luddiga men generellt) Och deras förslag kanske hade fungerat om det var enda skälet till att man placerar barn men då är det tyvärr inte. Det inte alltid att släkten är bättre. Och man skall enligt lag sträva efter släktplaceringar först. Det är missbruk, diagnoser, oförmåga att planera, sätta gränser eller sätta barnen först. Och det i sig kanske är ett av skälen till att många av dem är fattiga, men det är inte huvud skälet till att man tar deras barn. 

Och visst har jag sett siffror om att det går sämre för placerade barn men man vet inte hur det gått om de bott kvar eftersom man inte kan lämna vissa och jämföra. Sedan tar man inte med vad barnen har med i bagaget. Man tar inte hänsyn till hur skolgången varit innan placeringen, hur måga gånger de flyttat eller om det finns missbruk eller självdestruktivitet som att de skär sig eller medicinenrar. Man tar heller inte hänsyn till om det finns diagnoser och hur de hanterats innan eller om de bevittnat våld och har svårt att lita på vuxna. Då tar det lång tid att bygga upp ett förtroende.

Sedan får jag faktiskt inte ihop det med siffrorna som tlar om att barn i familjehem faktiskt lyckas i 90% av fallen.