Sanningen bakom en rubrik 

Det är inte så ofta man får hela historien bakom rubrikerna och journalister skriver utirån att skapa rubriker.

Men att hitta någon som skriver om det som ligger bakom rubriken.

"En kvinna har dött efter ett lägenhetsbråk i Årsta i södra Stockholm".

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/kerstinweigl/article21574851.ab

En kvinna är dödad efter att socialtjänsten och rättsväsendet ännu en gång misslyckades. Två barn har förlorat sina föräldrar eftersom pappa misstänks ha mördat mamma.

När jag läser de offentliga handlingar som redan finns baxnar jag. Här syns i stort sett samtliga kända varningssignaler på de checklistor polis och socialtjänst ska använda för att bedöma hur farligt en våldsutsatt kvinna lever.

Mannens dödshot och våldsamhet hade stegrats. Hans drickande tilltagit. Han hade nyligen dömts för våldsbrott mot henne. Han har haft psykiska problem sedan ungdomen. Han förnekar våldet, kallar det "självförsvar".

Kvinnan ville skiljas – en riskfaktor i sig. Hon bodde sedan 15 år i Sverige, arbetade men var en ensam människa. Bara för sin enda väninna vågade hon berätta att hon på senare tid börjat bli rädd för sin man.

I maj slog han henne så hårt två dagar i rad att hon tog barnen och sprang in till grannen som ringde polis. Grannen var förvånad, hade aldrig misstänkt att misshandel pågick hos det trevliga paret.

Låter mamman och barnen flytta hem

Hela sommaren levde kvinnan gömd på skyddade boenden. Då bedömdes hotbilden allvarlig.

Rättvisan hade sin gång: Mannen dömdes för misshandel till skyddstillsyn med föreskrift om psykiatrisk öppenvård. Kvinnan ville inte längre medverka, begärde inget skadestånd, ville att barnen "ska ha kvar sin pappa".

Se där ännu en känd riskfaktor, hennes vilja att ursäkta våldet, att vilja lita på sina barns far.

Men hon ansöker om skilsmässa.

Framåt hösten ska hon dessutom flytta hem, reda ut saker och ting. Hon intalar sig att han nog kan hålla sig lugn.

Och här uppstår mina tvivel på myndigheternas kompetens att rädda våldsutsatta kvinnors liv.

Socialtjänsten låter henne och barnen flytta hem.

Plötsligt är den allvarliga hotbilden borta, eller saknar betydelse. De vet att två barn redan är brottsoffer, behöver skyddas från att bevittna mer våld. De kunde omhänderta barnen, eller hota med det, med den troliga följden att kvinnan skulle ha valt att fortsätta leva gömd.

Åklagaren beviljar inte kontaktförbud.

Kvinnan får avslag med motiveringen att maken inte begått några nya brott. Just det - han har ju inte hittat henne. Ingenting nämns i beslutet om att hotbilden ansågs allvarlig tre månader tidigare.

Frågan om hedersvåld kommer inte upp.

Frivården fungerar inte.

Mannen döms till skyddstillsyn och psykiatrisk vård. Men anser inte att han behöver gå något av kriminalvårdens partnervåldsprogram, det är hustrun som är aggressiv, anser han.

Det är mannen som ringer och larmar efter knivöverfallet. Han är häktad misstänkt för mord. Saken kommer att få en rättslig genomlysning, men bara själva brottet blir klarlagt.

Myndigheternas ansvar förblir outrett. Vilken hot- och riskbedömning gjordes av åklagare, polis, socialtjänst och kriminalvård?

Ja, jag vet: om något år kommer Socialstyrelsens intetsägande rapport om dödligt våld som ingenting säger om det enskilda fallet. Ingenting blir klarlagt om enskilt ansvar. Ingen lär sig något. Misstagen görs om.

Det är för mig skandalen.

Nu bor barnen hos släktingar till pappan. Om de där får sörja sin mamma vet jag inte.
Kerstin Weigl Aftonbladet

Håller med om ordet skandal. Och jag håller med om att man borde titta på vem som var ansvarig, som orsakat. Inte bara det faktum att pappan mördat mamman. Inte nöja sig med att han åtalats och dömts. Två barn har förlorat båda sina föräldrar för att ingen lyssnat, inte tagit på allvar, förringat risken och faran. Det repareras aldrig.