Ett till 

I veckan har jag fått ett ärende till.

Två pojkar som bott i sitt familjehem i över 4 år.

Man påbörjar en vårdnadsöverflytt och man tar beslut om att ansöka om det i nämnden.

Sedan kommer en ny handläggare som besöker mamman det första hon gör, det var i våras. Mamman är då på behandlings hem. Handläggaren gör då en ny bedömning och tar tillbaka beslut om Vöf för mamman vill ju ha hem sina barn.

Man talar om det för barnen som protesterar på alla sätt de kan. De skriver brev till sin handläggare, de talar om det i skola och för alla andra som de kan, de kontaktar andra myndigheter.

Mamman har dessutom ljugit för dem och sagt att pappan inte vill veta av dem. Familjehemmet tog ändå kontakt med honom och han blev jätteglad. Båda föräldrarna har vårdnaden men pojkarna har inte träffat pappan på grund av vad mamman sagt om honom. Man inledde några umgängen som fungerade jättebra.

Det var en sol placering.

Innan helgen var det bokat umgänge med pappan, sedan ändrades det plötsligt. De skulle nu till mamma istället. De vägrade.

Då ljuger man och säger att de samtidigt skall få träffa pappa under sitt besök hos mamma.

De åker.

Samma kväll, i fredags var den ena på ett kalas och ringer sedan och ber att få bli hämtad tillbaka till familjehemmet, han vill inte vara hos mamma. På söndag får de veta att den andra pojken inte kommer tillbaka. Han skall stanna hemma hos mamma.

Pojken som valde att åka hem till familjehemmet istället för mamma på fredagen är så glad att han valde just det. Han vill vara kvar och han är livrädd att även han skal flyttas hem.

Igår så klev soc in på hans skola, i hans klass och hämtar honom med våld. Utan förvarning.

Jag hittar inga ord för vad jag skall säga. Känner mig så maktlös, Hur kan det få fortsätta? Varför behandlar man barn och familjehem på det viset? Hur kan de inbilla sig att relationen mellan barnen och mamma blir bättre av att tvinga dem på det viset? Skall de nu förlora pappa en gång till? Vad har de för garantier att mamman håller sig drogfri denna gången? Hon har bara varit ren sedan i våras. Inte ens 1/2 år.

Grabbarna plockas ifrån skolan. Dagen innan den ena skulle göra nationella prov. Handläggaren säger att skolan inte är så viktig i den åldern. Hur tänker man då? Pojkarna är tillräckligt stora för att ha åsikter och tycka och förmedla det men ingen lyssnar. Vad är lagen värd då?

Återigen visar det sig att barnperspektivet är bara ett fint ord på pappret.