Det går 

GÖMDE SIG FÖR POLISENNär John Franco kom till Sverige som femåring levde han som papperslös tillsammans med sin mamma under flera år. Han umgicks med kriminella under uppväxten - att han ändå växlade GÖMDE SIG FÖR POLISENNär John Franco kom till Sverige som femåring levde han som papperslös tillsammans med sin mamma under flera år. Han umgicks med kriminella under uppväxten - att han ändå växlade

Det är många som tror att det är meningslöst att slåss för en framtid, som inte tycker att det är någon ide. Som gett upp innan de ens försökt.

Det är bara att erkänna att en del har svårare än andra men det går att ta sig ur nästan vad som helst om man bara vill.

http://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/article20945661.ab

När John Franco kom till ­Sverige levde han som papperslös i flera år, och gömde sig för polisen. Som tonåring såg han hur många förortsungdomar struntade i skolan och såg upp till ortens ­gangsters.

- Jag kände att de behövde en bra förebild, tyckte John och blev polis själv.

Nu hjälper han unga att ­söka in på polishögskolan.

Det var inte självklart att John Franco skulle bli polis - tvärtom. Tillsammans med sin mamma kom han som nio­åring till Sverige och levde i fem år gömd, papperslös. Under­ de åren gick vardagen ut på att hålla sig undan ordningsmakten.

Familjen hade dessutom dåliga erfarenheter av polisen från hemlandet Colom­bia, och i Stockholm umgicks John sen i kretsar där både missbruk och kriminalitet var vanligt. Att han själv valde den motsatta banan tackar han sin mamma för.

I dag föreläser John därför för ungdomar både privat och i yrket. Då poängterar han bland annat hur viktigt det är att hitta förebilder i vardagen, i sin egen närmiljö. Och att själv bli just en bra förebild - att bli polis - var något John beslöt sig för i tonåren.

- Jag kände att de behövde en bra förebild, någon vars värderingar kunde vägleda dem, och tyckte dessutom att polisyrket verkade spännande.

Inom polisen har John varit engagerad i flera projekt för att öka och förbättra förståelsen och kommunikationen mellan polis och ungdom. När han sen insåg att han som ­invandrare i uniform nu av vissa ansågs vara en svikare, startade han för ett par år sen ett eget projekt. Med ”Polisyrket i sikte” ville han motivera och stötta ungdomar han visste var intresserade av yrket­ men saknade omgivningens stöd.

- Och intresset var stort. Till sist ­kopierade vi i princip ansöknings­förfarandet till Polishögskolan vilket för ungdomarna blev en övning i sig. De som inte kom med fick ordentlig feedback på sin ansökan och tips om vad de kunde förbättra, säger John.

Isvak och hinderbana

- De som valdes ut fick bada­ isvak och göra hinderbana på högskolan, öva sig i situationer som kan uppstå i verkligheten och lära sig om yrket i allmänhet - varför vi gör som vi gör. Den kunskapen spred de sen vidare i sin omgivning vilket underlättade i våra möten med ortens ungdomar.

I dag arbetar en av projektets 20 deltagare som ordningsvakt, en annan har kommit in på Polishögskolan och flera andra har sökt. John fortsätter dessutom att ha kontakt med många av dem för att kunna agera mentor, fungera som referens och helt enkelt finnas där när man behöver prata.

Katarina Wendelin

(Inlägget är längre)

Tycker att det är skönt att visa att det går. Att man inte skall ge upp. Det mesta går. 

Etiketter: artikel

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln