En sorgens dag 

Igår hämtade mamman Juni. En flicka som varit placerad i tre år. Mamman hade sett på då styvpappan misshandlade henne som spädbarn. De hittade henne med brutna höftben. Huvudet hade slagits mot stengolv Hon var mycket allvarligt skadad.

Flickan har varit placerad och har bott i samma hem hela sitt liv sedan dess.
I våras kidnappade mamman flickan. Hon gick under jorden. En reporter har backat henne och skriver om hennes kamp men har inte träffat flickan själv och har inte kollat att det mamman säger stämmer. Efter mycket om och med hittades hon eftersom hon vägrade släppa in dem för att se hur flickan mådde så blev det ett nytt LVU och man tog “hem” flickan. Flickan berättar både för soc och polis att mamman slagit henne. Ändå vinner mamman i rätt. Flickan skall hem till henne igen.
Igår åkte hon helt sonika och hämtade henne. Mot flickans vilja.
Flickan är förkrossad, familjehemmet likaså. och barnperspektivet finns inte. Att barn skall höras gäller heller inte Hon har berättat men det hjälper ju inte.
Vad är lagarna värda då de ändå inte följs inte ens i rätten utan föräldra perspektivet väger tyngst.
http://mobil.dn.se/nyheter/sverige/efter-flera-ars-kamp-maria-har-fatt-tillbaka-sin-dotter/

Jag finner inga ord. Det gör ont ändå i i själen. Jag har redan blivit påhoppad för att jag tagit ställning. Av personer i mammans omgivning.

Det är så många och det händer inget.

Har börjat fila på en anmälan till DO utifrån alla ärenden.

Jag vill att de utreder om barn diskrimineras för att de är för små för att föra sin egen talan.

I dag skal jag till Stockholm igen. Jag skall med en kille till barn ombudsmannen. Killen har flyttats över 26 gånger. Handlar om att trasa sönder någon, ta ifrån ett barn tillit, tryggheten och självförtroende.