Kan man älska någon för mycket? 

Kan man älska någon för mycket?

Ja kan man det?

Man hör om förhållanden där den ena lägger beslag på den andres kärlek. Det visar sig i svartsjuka som i sin tur leder till att man försöker låsa in begränsa den andre. I vissa fall går det så långt att den ena parten försöker styra allt den andre gör och i bland urartar det så det blir misshandel av det.

Jag hävdar att man inte skall blanda det med kärlek. Att det inte är kärlek alls utan ha begär.

Då man får ett eget barn så är det konstigt men oftast slår kärleken till nästan direkt och bara växer och växer. Bara några timmar efter kommer man på att man skulle kunna ge sitt liv för den där lilla "tallen" som ligger där bredvid.

Sedan är det de som inte klarar att knyta an, som själva är skadade eller som får ex förlossningsdepression som kan ha svårt att ta till sitt barn men det är inte det normala. Och i alla fall det sista går det att jobba med.

Då det gäller placerade barn är det en del som hävdar att man aldrig kan känna samma kärlek som till egna barn. Att moders kärleken är starkast. Men det är fel.

Då skulle ju pappor inte kunna älska så mycket för de har ju inte fött själva. Och även om de är pappor så är det inte säkert att de är engagerade eller vill vara det. Det finns de som tvingas in i ett föräldraskap mot sin vilja. En pappa måste på något sätt välja att älska och kärlek växer om man vårdar den. Det behöver inte vara ett medvetet beslut utan bara vetskapen om att en kvinna bär "mitt" barn i magen gör att han väljer omedvetet. Den kärleken är precis lika stark och lika viktig.

Även de som adopterar vittnat om hur kärleken kan slå till och plötsligt kan man slås av hur stark den är även om man inte fött själv. Man kan alltså till och med välja att älska.

Man måste alltså inte ha fött själv för att älska, älska mycket. Det är inte det som behövs.

Då det gäller placerade barn så är det lite kluvet.

Ibland får man barn som kan vara svåra att tycka om, andra lär man sig älska, andra kommer man att älska med tiden, sedan finns det de som bara drabbar en.

Ibland får man placeringar som bara landar i hjärtat. Plötsligt är kärleken bara där, biter sig fast som en liten igel och det går inte att förklara varför och går inte att göra något åt och det skulle göra så ont om de rycktes bort.

Jag har en sådan nu.

Jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag älskar hen så det gör ont.

Kärleken är inte ömsesidig än. Hen stretar emot på många sätt. Tycker om tillbaka ja, men älskar, nja, inte än, inte på långa vägar. Det törs hen inte tror jag, hen är för sårad för många gånger tidigare. Men jag hoppas orka stå kvar så länge att hen övertygas om att jag vill, att jag finns kvar, att jag älskar utan krav, tills hen vågar.

Det är inte alltid att barnen älskar tillbaka. Ibland måste kärleken förtjänas och då man väl vunnit den måste den vårdas för att behålla den.

Ibland kan det kännas som de kvävs av all kärlek man öser över dem. Särskilt de som haft en dålig anknytning från början. De blir rädda, de känner inte igen. Vågar inte ta till sig för då kan de bli sårade och då är det bättre att inte ta emot från början. De barnen är svåra att vinna och man måste ha ork att så kvar annars såras de ännu mera.

De kan ibland göra allt för att man inte skall älska dem, bara för att bevisa för sig själva att det man sa inte var sant. De kan be en fara och flyga och bete sig som djävulens avkomma men det är inte av illvilja utan av rädsla och då gäller det att ha ork att stå kvar. Att förstå att det inte är dig de spjärnar emot utan rädsla att bli beroende, att överges igen därför att älska gör en sårbar.

MEN DET ÄR VÄRT DET.

Så frågan kan man älska någon för mycket? Nej inte om det är ren sann kärlek. Återigen inte att blandas med att kväva, kräva, äga, begränsa. Kärlek är att släppa fri, stötta, finnas där då det behövs, utan krav på kärlek tillbaka. Kärlek är att säga ifrån där det behövs och puffa på då det behövs. Att stoppa och bromsa men samtidigt inte ta bort lusten att försöka. Att puffa utan att det går för fort. Ibland att trampa på tårna, ibland riktigt hårt men att finnas kvar och plocka upp resterna om man rasar.

Man älskar bara för att kärleken finns där som igeln som grävt sig ner i köttet utan att man märkte det och inte går att ta bort utan att det blir djupa sår. Men våga älska för det är värt det.