Pappor

Alla barn borde ha rätt till två föräldrar. En mamma och en pappa. Det finns de pappor som slåss hårt för att få finnas i sina barns liv men det finns också de som inte verkar bry sig. Här är en artikel som lyfter det.
http://www.helahalsingland.se/opinion/insandare/varfor-ar-det-tillatet-for-pappor-att-overge-sina-barn
Vilka pappor pratar jag om? Jo, de pappor som tar sig rätten att avsäga sig allt föräldraansvar för att kunna försvinna ut ur sina barns liv. De som vid en separation flyttar så långt bort att ett dagligt umgänge med barnet inte är möjligt. De som skapar sig en livssituation där de inte kan/vill lägga upp ett schema där barnets umgänge med dem kan bli en trygg, återkommande och naturlig rutin. De som väljer att inte ha en regelbunden fysisk kontakt med sina barn ens via till exempel telefon. De som aldrig kommer på eller ens uppmärksammar skolavslutningar, utvecklingssamtal, luciafiranden, klassträffar, sjukhusbesök, fritidsaktiviteter, födelsedagar. De som aldrig nattar, väcker, skjutsar, hämtar, stöttar, tar emot, bryr sig, undrar, tröstar och frågar. De som går vidare med den egna existensen som enda fokus och som inte vill att deras barn ska ha någon självklar och naturlig plats i det livet.
Jag pratar om de pappor som struntar i sina barn därför att de hellre vill ägna sig åt sig själva och sina egna liv.
Varför måste inte dessa pappor betala dubbelt, tredubbelt eller till och med fyrdubbelt underhåll som straff för att de inte tar sitt föräldraansvar? Och varför tar vi det som fullständigt självklart att mammorna ska ta ensamt ansvar när dessa pappor har försvunnit? Varför finns det inte samhällsresurser som hjälper en ensam mamma att klara allt som annars är fördelat på två? Varför är det ingen som frågar sig vad som skulle hända om alla vi mammor som ensamma tar hundraprocentigt föräldraansvar för våra barn helt plötsligt gick till kommunkontoret och sa; nu vill inte vi heller ta hand om de här barnen, nu får ni göra det?
Och alla ni pappor som är pappor på riktigt, varför ifrågasätter inte ni dessa pappor? Eller alla män överhuvudtaget, oavsett om ni är pappor eller inte. Eller alla människor, både kvinnor och män, oavsett ålder, kön, relationer, oavsett allt. Varför undrar ni inte över den där trevliga killen på jobbet, bakom trummorna i bandet eller den nya mannen i en kvinnlig bekants liv? Varför undrar ni inte varför hans barn aldrig tar någon plats i hans liv? Varför han aldrig säger nej till något därför att han måste avsätta tid till att vara pappa?
Varför låter ni pappor som struntar i sina barn komma undan med det?
Varför diskuterar vi inte dessa pappor och deras beteende?