Det är någons barndom 

Det är så lätt att glömma personerna bakom rubrikerna. I allt som väller över oss runt flyktingar i hela världen är det ännu lättare att glömma att bakom varje bild är det mäskiskor, öden och i många fall barn som under tiden förlorar sin barndom.
http://andrev.cafe.se/det-ar-nagons-barndom-som-pagar-har/
Enligt en ny rapport från SCPR (Syrian Centre for Policy Research) har 470000 människor dödats och 1,9 miljoner människor skadats i kriget i Syrien. Bakar du ihop de två siffrorna motsvarar det 11,5 procent av landets befolkning.
6,3 miljoner människor är på flykt inne i Syrien, över 4 miljoner människor utanför. Bakar du ihop de siffrorna motsvarar det 45 procent av landets befolkning. Bryter du isär dem hittar du perspektiven.
Det är någons barndom som pågår här

Det är någons småbarnsår som pågår här. De där jobbiga när man inte får sova ordentligt och oroar sig hela tiden. Googlar utslag och ringer 1177. Skedmatar vätskeersättning. Är hon för varm? Är han för kall? Det drar ju från fönstret här!
Det är någons småbarnsår som pågår här. Fast utan 1177. Och utan fönster. Eller väggar. Det är någons småbarnsår som pågår här och det drar från alla håll.

Det är någons barndom som slutar här
Förlåt. Men det händer hela tiden. Varje dag. När du somnar i kväll har det hänt igen. Alan Kurdi drunknar varje dag.
Flyktingarnas kris är inte det enda perspektivet, men det måste vara det viktigaste. För det som pågick för fem månader sen pågår fortfarande. Med några få skillnader.

Det kommer fler kvinnor och barn. Mer än en tredjedel av de som nu korsar Europas vallgrav är barn. 2015 var majoriteten unga män, nu är 57 procent kvinnor och barn enligt grekisk polis.
Fler drunknar nu än vid samma tid förra året. 366 män, kvinnor och barn under årets första 35 dagar. Drygt tio liv om dagen. Mörkertalet är större. Kanske drunknar fler nu just för att fler är kvinnor och barn? Det är lite tidigt att dra slutsatser ur statistiken, enklare mot årets slut när ytterligare fyra-fem Estoniakatastrofer ägt rum. Men vi vet att de minsta ofta drunknar först när båtarna sjunker. Ibland redan innan eftersom de placeras i mitten där det bildas som en kall bassäng när vågorna slår in över båten.
Och ibland dör de på stranden. I händerna på någon volontär. Så nedkylda att deras liv inte kan räddas.

Någon tycker att det är effektsökande att fokusera på barnen, de utgör ju bara en tredjedel av människorna som kommer över havet. Samma någon tycker ofta att vi ska fokusera på den tusendel som begått sexuella övergrepp.
Eller åtminstone vår kris.

Människor fortsätter att fly och Europas svek är redan ett sår i historieböckerna. Vi kan väl åtminstone ha anständigheten att inte begrava deras perspektiv under vårt eget.
Och kanske skänka lite pengar till de som inte sviker när det drar från alla håll. Det är ändå liv som pågår här.
Läkare utan gränser
Röda Korset
UNHCR
Peta på någon av länkarna och gör någonting. För Europas ledare kommer inte att göra det åt dig. Är jag rädd.
Andrev Walden

Jag kan bara hålla med. Klicka in på länken för artikeln och se bilderna som säger mer än ord.
Klicka på länkarna och ge en slant. Det kan de allra flesta av oss.

För mig blev det ännu mera verkligt då jag i går satt men tre små tjejer och deras lillebror. Vi spelade spel och lekte. De kunde inte var nära nog. De kramades och pussandes. Ville veta vad allt hette på svenska. De hade flytt ifrån Afganistan men mamma och pappa. Det var fyra barn. 8 månader, 3, 7 och 10år. Helt underbara eller dagen innan då jag fick förmånen att få hålla i en liten 22 dagar gammal. De hade kommit hela familjen med storebror på 3 år. Han blev överlycklig över en gammal bil jag hade i fickan. Det blev den enda han hade.

Eller pojken som jag skall bli god man åt som kom med två systrar och deras två små barn, 1 och 3 år gamla. De hade inget mer än de stod och gick i.
Eller grabben som satt på rummet och grät . Han var här ensam och bara 13 år. Ingen god man så inga pengar vilket innebär att han inte hade mer än kläderna han hade på sig. Nu var byxorna trasiga och han satt med nål och tråd och försökte tråkla ihop dem för det var de enda han hade.
Eller kompisarna till "vår" som bott här i 5 månader men inte fått någon god man så de har inga pengar, kan inte tanka telefonkort och har inte kunnat köpa kläder. Har bara det de har på sig samt ett ombyte.
Alla skyller ifrån sig att det inte är deras uppgift, inte deras jobb.

På kurs för goda män fick vi veta att vi inte skulle göra för mycket för då blev det så jobbigt för resten. Då skulle ingen som ville ha dem. Jag satt och tänkte: talar vi inte om barn oms skall bli vårt ansvar och som vi är den viktigaste för? Barn som vi skall gröa vårt bästa för, inte bara det mista vi måste för de ynka pengar man får?

Det är lätt att klaga på de som syns på tv som är emot flyktingar som är emot att de kommer hit. Som jagar de som är mörkhyade för att slå dem eller annat. Men vad gör vi mer än sitter i tv soffan och förfasar oss över det? Hur många har stället upp som familjehem, goda män eller kontaktpersoner?
Har i veckan jobbat med att få fram en stödfamilj till varje familj som finns på ett boende här i näärheten, har själv tagit på mig två och har lyckats få till alla utom två (av 14) Har jagat organisationer i stan för att få dem att ställa upp med sysslesättning, gratis kurser. Har lyckats få ihop tre. Ägnade en kväll åt att åka till ett boende för ensamkommande pojkar där vi hade spelkväll. Har varit där själv och haft med spel, och annat som vi talar om och runt. Spelade memory med två grabbar i 20 års åldern och två äldre gubbar. en stund då de kunde glömma tristess och annat och det blev mycket skratt. De är så tacksamma.
Man kan så mycket mer än man vet om man bara börjar.