Det har av många och länge ifrågasatts vad politiker har med beslut inom socialtjänsten att göra. En del hävdar att det ger insyn av andra. Jag menar att de inte har mer insyn än vad tjänstemännen vill ge dem.

Andra hävdar att det inte skall vara tjänstemannastyrt medan jag menar att politikerna i de allra flesta fall ändå bara säger ja och amen till de förslag tjänstemännen presenterar.

Några menar att det skall finnas de som är ytterst ansvariga. men politiker kan inte anmälas till ex JO. De kan heller inte fällas för tjänstefel eftersom det inte är de som ansvarar för det löpande och därmed inte kan ha uppsåt.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=6215948

En som har funderat kring sin egen roll är socialnämndens vice ordförande i Luleå, socialdemokraten Fredrik Hansson.

– Man kan ifrågasätta varför politiken ska in och fatta beslut kring någonting som en profession utreder och bedömer, säger han

Forskaren Torbjörn Forkby har undersökt politikernas roll i socialnämnderna. Han menar att systemet har ett stort stöd bland politikerna själva.

– Frågorna inom socialtjänsten är inte avgränsade till ett särskilt kunskapsområde som inom medicin, utan relaterade till moraliska och ideologiska ställningstaganden. Dessutom har man sett att det behövs en demokratisk insyn i den här typen av beslut som kan vara avgörande för människors liv.

Men socialnämnds-politikernas roll ifrågasätts ändå då och då. Till exempel av Akademikerförbundet SSR, och nu senast i ett förslag från SKL.

Fritidspolitikern Fredrik Hansson, i Luleå, har sina tankar om hur ett annat system skulle kunna se ut.

– Jag skulle kunna tänka mig att man skulle kunna ge socialsekreterarna en mer betydande roll för att kunna fatta de här besluten själva och ha någon form av legitimation, som man har på läkarsidan, där de få ta egna beslut utan att politiken går in.

Ja det har både för och nackdelar. Fördelen är att de är utbildade och kan ställas ansvariga. Risken är också att de håller varandra bakom ryggen. Nackdelen är att det inte finns någon som kan lägga sig i. Det är svårt nog att få någon att engagera sig i enskilda ärenden som det är. 

De flesta av oss har hört talas som barnhemmen här i Sverige förr i tiden och hur många barn missköttes där.

De är en stor andel av de som har begärt ersättning som vanvårdade.

Barn skall inte bo på barnhem de skall bo i riktiga hem. Med vuxna som tar ansvar och som älskar dem. Som sätter gränser men som finns där.

Problemet är bra att det är så svårt att hitta familjehem. Nu föreslår Expressens Johannes Forssberg i en ledare en annan lösning, nämligen statliga barnhem.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6220620&playaudio=5403855

På många håll i landet står utsatta barn i kö för att få flytta till ett tryggare hem, det råder en skriande brist på familjer som tar emot socialt utsatta barn i sina hem, så kallade familjehem. Ansvaret att hitta familjehemmen och att kontrollera att barnen som placeras där har det bra ligger på kommunerna men kommunerna säger att de inte hinner med. Nu föreslår Expressens Johannes Forssberg i en ledare en annan lösning, nämligen statliga barnhem. Hör honom, Suzanne Julin, ordförande i Riksförbundet för förstärkt familjevård och Emma Henriksson, (KD) ordförande i riksdagens Socialutskott.

Jag ryser vid tanken. Men följ länken ock lyssna på inslaget och diskussionerna.  

Då var det en vårdnadshavare som döms för sexbrott mot en minderårig. Inte bara av ett barn utan tre.

Den ena flickan som mannen utnyttjat vid flera tillfällen var han dessutom vårdnadshavare för.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=6221758 

Utredningen kring henne lades först ner 2007 eftersom polisen inte hade tillräckligt med bevis.

– Sen fick vi fick in två nya anmälningar, helt oberoende av varandra, från 2014, som vi utredde. Där visade det sig att det var samma misstänkt som varit misstänkt 2007. Då beslutade åklagaren att vi skulle återuppta det ärendet från 2007 eftersom det inte var preskriberat. Då har vi lagt ihop de här tre ärenden, säger Inger Ohlsson på Hallandspolisen

I fallet där mannen varit vårdnadshavare åtalas han både för grovt sexuellt utnyttjande av underårig och våldtäkt mot barn alternativt sexuellt utnyttjande av barn. Enligt åtalet har övergreppen som bland annat rör sig om samlag skett i mannens bostad och bil. Det här har skett från flickan var omkring 5 år till omkring det att flickan var 15.

De nya anmälningarna som gjordes 2014 gör att mannen även är misstänkt för att ha utnyttjat två andra flickor. En som då var i sjuårsåldern och en som var i tolvårsåldern. Även de övergreppen ska ha skett i mannens bostad och bil.

Först lade man ner det första fallet men då fler anmälningar kom in så tog man upp det igen.

Inger Ohlsson, vad tänker du kring att det första fallet blev nedlagt?

– Det var ju väldigt olyckligt att vi blev tvungna att lägga ner det, framför allt för den flickan som var utsatt för det också.

– Det betyder inte att vi inte trodde på henne. Just nu känner jag bara en glädje för hennes skull, att hon kanske någon gång kommer att få en upprättelse.
Det rör sig om tre underåriga flickor, hur mycket sticker det här fallet ut i Halland?
– Det är klart att det sticker ut. Det är inte ofta vi har tre brottsoffer på samma misstänkt, säger Inger Ohlsson.

Nyheter P4 Halland
nyheter.halland@sverigesradio.se

Att det är så svårt att höra barn och och se till att får rätt då de behandlas fel. Att det är så svårt att se till att barn får leva tryggt. 

Hittade jag en artikel om en som vill starta ett kris centrum för efterlevande till de som tar livet av sig. Vilken bra ide.

Varje år tar 1600 personer sitt liv i Sverige. Därför krävs mer fokus på psykisk ohälsa men också hjälp för de efterlevande menar Angelica Ekengren. Hon har själv förlorat fyra nära anhöriga efter självmord.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=6221306
Nu vill Angelica Ekengren hjälpa andra som genomlidit samma sorg genom att starta ett kriscentrum i Borås, där anhöriga kan söka hjälp och stöd efter ett självmord.
– Det är inte alltid man vet var man ska ringa och kanske struntar i det istället. Då kan det vara bra med ett kriscentrum som tar kontakt med de personerna, säger hon.

Angelica Ekengren menar att man får ringa runt mycket för att få den hjälp man behöver samtidigt som man befinner sig i en djup sorg.

– Man gör jättemycket samtal när någon dör. Om vi hade ett kriscenter i Borås så skulle det kanske räcka med ett samtal, säger hon.

Hon menar att det där skulle finnas kurator och många olika typer av människor samlade på ett och samma ställe, som kan hjälpa och stötta. Angelica Ekengren menar att många vill prata, men att självmord och psykisk ohälsa är tabu.

– Jag är uppväxt i en kultur där man inte pratar om sina problem och depressioner. Det är helt fel, man måste be om hjälp. En depression är en sjukdom som tyvärr ofta leder till döden, säger Angelica Ekengren.

Heja heja säger vi.
Sedan diskuteras det mycket vad krisen inom socialtjänsten beror på. En del vill gärna lasta den ökade flykting invandringen.

En ledarsida skriver idag att den akuta krisen inom socialtjänsten beror på ökat mottagande av ensamkommande barn. Det är en helt felaktig slutsats om en situation som försämrats under många år

https://akademssr.se/reportage/krisen-inom-socialtjansten-beror-inte-pa-ensamkommande-barn?v=frontpage&d=block_1

Krisen inom socialtjänsten har vuxit fram under flera år genom besparingar, ökad statlig styrning, försämrade trygghetssystem, bristfällig organisation och styrning. Socialsekreterare och chefer har varken getts förutsättningar eller lön för det oerhört kvalificerade arbete som de är anställda för att utföra.

Akademikerförbundet SSR har gång på gång påtalat arbetsmiljöproblem, vad konsekvenserna blir av uteblivna lönesatsningar och vikten av att socialsekreterare får förutsättningar att utföra ett kvalitativt arbete. I juni förra året, efter det uppmärksammade mordet på den ensamkommande flickan Yara§, krävde vi en nationell handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården och vi fick gehör hos Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Det är hög tid att den börjar realiseras.

Det akuta problemet för socialtjänsten idag är att socionomer inte vill vara anställda där. De arbetar där istället via bemanningsföretag med högre lön och bättre villkor eller väljer andra arbetsgivare. Med tillräcklig bemanning klarar socialtjänsten att det plötsligt är fler som behöver hjälp oavsett om det är ensamkommande barn, arbetslösa som behöver ekonomiskt bistånd eller personer som behöver behandling för sitt beroende. Det behövs satsningar på alla nivåer för att komma tillrätta med krisen inom socialtjänsten. Vägen till förändring går inte via att ställa barn och vuxna, med behov av socialtjänstens stöd, mot varandra.

Det är ändå så att de som tar emot ensamkommande flyktingbarn är ofta de små kommunerna. (vet inte om jag drar förhastade slutsatser) och det ingår då i den vanliga budgetten som de skall röra sig med. Jag anser väl att det borde gå utöver. Alltså inte belasta den vanliga socialtjänsten. 

Radion spinner vidare på det faktum att organisationer som bedriver familjehemsvård inte har någon granskningsmyndighet över sig.  http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6220460
Christian Franzén driver ett företag som förmedlar familjehem i Kalmar och han tycker att det ska införas tillståndsplikt för bolagen.

– Man behöver städa upp i branschen och ta bort de oseriösa. Vi vill ha ett gott rykte och göra ett bra jobb, säger Christian Franzén.

Efterfrågan på familjehem är stor. I flera kommuner i landet står barn i kö för att placeras.

Sveriges kommuner och landsting uppskattar att antalet bolag som erbjuder att förmedla familjehem har ökat. I dag tros det vara mellan 100 och 200 stycken.

Men exakt hur många vet ingen, för bolagen registreras inte och det behövs inte något tillstånd för verksamheten.

Myndigheten IVO, Inspektionen för vård och omsorg, som granskar socialtjänsterna granskar i dag inte familjehemsföretagen som de gör med exempelvis privata HVB-hem och liknande verksamheter.

Och det är en lukrativ bransch. Kostnaden för att anlita familjehemsbolag är ibland flera gånger så stor för en kommun som att anlita egna familjehem.

Flera familjehemsföretag kan ta ut miljonvinster och enligt branschföreträdare behövs det städas upp.

Branschorganisationen Riksförbundet för förstärkt familjehemsvård menar att det är hög tid att införa ett tillståndskrav.

– Det finns avarter eftersom det inte finns någon tillståndsplikt i dag. Företag som ser det här som ett sätt att tjäna pengar. Barn och unga riskerar att inte få den vård de behöver, säger Andreas Ramlöv som är vice ordförande i organisationen.

Kraven om tillstånd kommer från fler håll. Håkan Ceder, särskild utredare i utredningen om tvångsvård för barn och unga, uppmanade regeringen redan förra året att öka kontrollen av familjehemsföretagen. Bland annat genom att införa tillståndskrav i den växande branschen, men än har inget hänt.

Ordförande för socialutskottet i riksdagen, Emma Henriksson (KD), menar att det kan behövas förändringar för att stärka familjehemsplacerade barn men att huvudansvaret för familjehemsplacerade barn ligger under kommunerna oavsett om det är deras egna familjehem eller om det är underleverantörer.

– Jag är inte främmande för att det kan behövas förändringar, men allt fokus måste vara på barnen och det är alltid kommunernas ansvar att se till att familjehemmen är bra, säger Emma Henriksson.

Rebecka Montelius              rebecka.montelius@sverigesradio.se

Johanna O Jönsson, P4 Kalmar       johanna.jonsson@sverigesradio.se

En av de organisationer vi diskuterar samarbete med (det enda som saknas är ett personligt möte vilket vi inte fått till än) är BRY. De jobbar med barn som utsätts för misshandel och övergrepp. 

De startar nu upp en lokalavdelning i Eskilstuna

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/sormland/bry-vill-att-vi-bryr-oss-om-barnen

– Övergreppen är ingen förkylning. De försvinner inte och de går inte över, men vad jag kan göra är att lära mig leva med dem, säger Eskilstunabon Falak Qazi.

Till vardags arbetar hon som lärare på en skola i kommunen.

På sin fritid föreläser Falak om sin barndom och berättar om de övergrepp hon utsattes för av sin styvfar från nio till 15 års ålder. Han dömdes 1998 till fängelse för bland annat sexuellt utnyttjande av minderårig, men det var först för fyra år sedan som Falak kunde börja börja prata om övergreppen.

Livet blev lättare

– Jag hade mått dåligt i många år och ville börja må bra. Med hjälp av KBT-terapi och när jag faktiskt började prata öppet om vad jag upplevt så vände det. Det var som att komma ut ur garderoben. Jag kunde se färger igen, jag kunde andas, berättar Falak.

Nu är hon även initiativtagare till Bry (Barns rättsskydd) Eskilstuna. 

Vill påverka politiker

Gruppen är en lokalavdelning till riksorgansationen Bry, vars mål är att påverka makthavare genom opinionsbildande arbete. Bland annat kräver man att socialsekreterare som möter utsatta barn ska ha specialistutbildning och lång erfarenhet.

– Jag vill skapa ett cilvikurage i samhället, att man vågar säga till om man ser ett barn som behandlas illa. Det ger barnet en signal om att vad den utsätts för inte är rätt.

Medlemmarna i Bry vill ge råd och vägledning till föräldrar och barn som far illa, och slussa dem vidare till rätt myndigheter. Många hör av sig redan i dag, enligt Falak.

Gruppen träffas på regelbunden basis och diskuterar olika fall, och hur man kan agera för att stoppa övergrepp.

– Behoven är stora. Många barn far väldigt illa. Det behövs en förändring, säger hon.

Cecilia Hedlund cecilia.hedlund@svt.se

Ett av problemen vi familjehem stöter på är att vi ofta jämställs eller jämförs med familjehems företagen. 

Men de har mer stöd, jobbar åt företag eller har eget företag och tjänar  framför allt mer. 

Nu lyfts även i press att de inte behöver tillstånd vilket innebär att de inte heller granskas i den utsträckning som vi andra gör. 

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=86&artikel=6220140

– I värsta fall så kan det vara så att kommunerna utifrån pressad arbetssituation och där man tycker att man har betalat en organisation för att sköta det att man då inte har så tät kontakt med barnet eller familjehemmet som man ska och måste ha. Utan att man då lämnar över det till några som inte ens är tillståndspliktiga och inte tillsynas av IVO och det finns ju då risker att barnen far illa.

Det kan alltid finnas risker att barnen far illa i familjehem men enligt Cecilia Brauer så har man bättre koll och tillsyn på de familjehem som tillhandahålls av kommunen eftersom det finns en myndighet som synar kommunens verksamhet. 

Att jobba för en organisation ger som sagt mer stöd, någon som går att nå 24 timmar om dygnet stöttning, uppmuntran. Men kommunerna förlorar insyn, tappar kontrollen och av ekonomiska skäl lämnar de ibland över mer än de får. 

Nu höjs även röster för att de skall ha tillstånd. 

Då är det ett barn till som inte kommer att få växa upp. en liten 7:åring har bragts om livet.

Hon var tillsammans med en man som hamnade på sjukhus. Först trodde man att han också var offer sedan verkar det mer och mer som om han var förövaren.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=6219338

En 7-årig flicka hittades på lördagskvällen död i en lägenhet i Upplands-Bro norr om Stockholm. Ytterligare en person, som hittades svårt skadad i lägenheten, är anhållen i sin utevaro för misstänkt mord.

http://www.expressen.se/nyheter/misstankt-mord-i-upplands-bro/

Den mördade personen är en ung flicka. Den allvarligt skadade personen - en man i 35-årsåldern - fördes till sjukhus i ambulanshelikopter.

Inledningsvis upprättade polisen en anmälan om mord och mordförsök. Under kvällens gång förändrades läget - och den man som först sågs som offer för ett mordförsök misstänks nu för att ha mördat flickan.

– Den person som fördes skadad till sjukhus är sedan 22.55 gripen såsom skäligen misstänkt för mord, En förundersökning gällande mord och mordförsök är inledd. Vi kommer att spärra av platsen för teknisk undersökning och hålla förhör, säger Lars Byström.

Skadorna inte livshotande

Nya uppgifter ledde till att mannen först greps och under söndagen formellt är anhållen i sin utevaro, medan han fortfarande vårdas på sjukhus. Det senaste budet från natten mot söndag var att skadorna inte var livshotande.

– Först måste läget stabiliseras. Vi får avvakta till han är färdigvårdad innan vi kan prata med honom, säger Lars Byström.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21170765.ab

Den sjuåriga flickan och en 36-årig man var inlåsta i badrummet.

När en granne lyckades få upp dörren hittades hon död och han skadad.

– Mannen är anhållen misstänkt för mord, säger Lars Byström vid Stockholmspolisen.

Källor uppger att en anhörig till flickan ska ha stått och skrikit utanför bostaden om att något hänt i badrummet, där flickan och den skadade mannen då ska ha varit inlåsta.

Med hjälp av en granne ska den anhöriga till flickan sedan ha lyckats få upp dörren.

Längre artiklar på länkarna. 

Hittade ett underbart inslag på radion om hur man ordnar läger för ensamstående med barn och andra som har svårt ekonomiskt då det är semester.

Barn som växer upp i familjer med låga inkomster kan känna sig utanför när kompisar berättar om sommarens aktiviteter. Men det vill man ändra på i Sjöhaga.



http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6218711

I över tio år har ensamstående mammor och deras barn kommit till Sjöhaga för att äta gott, dela gemenskapen och bada. Lägret pågår i fyra dagar och finns för att barn till ensamstående mammor med mindre resurser ska få fina minnen från sommaren.

– Idag hoppas vi på bad, kanotpaddling och fiske, säger Annika Ehrngren, en av arrangörerna.

Frukosten håller på att dukas av och Melissa står redo i sin badrock. Men hittills har hon bara varit på bryggan.

– Det gick inte att bada för det var kallt i badet, säger Melissa

Det väcker minnen eftersom det vart ett ställe jag var mycket på läger då jag var barn. Sjöhaga väcker minnen om farbrorn som berättade om radion där man fick leta station på en kristall och sedan var det dagens raket. En raket som kom farande längs ett snöre varje morgon då vi hade upprop och ur den kom dagens bibelord. Det ar kyrkan som ordnade lägren och de var underbara och jag minns dem med glädje.

En underbar satsning som helt tydligt uppskattas. 

Barnombudsmannen har gång på gång på gång slagit larm att barn och unga låses in, att de isoleras. Det verkar inte hjälpa, ändå har inget hänt. Sverige har fått kritik ifrån Europadomstolen att barn och unga låses in och isoleras men inte heller det verkar hjälpa.
I radion idag talar man t.o.m. om att det ökar:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=6218075

Isoleringarna på ungdomshem ökar, trots kritik från FN och barnombudsmannen. Statens institutionsstyrelse vet inte vad ökningen beror på. Ebba har varit på ett ungdomshem, och hennes minnen från isoleringen påverkar henne fortfarande

– Jag undviker trånga utrymmen, fysisk kontakt, det kan vara en kram till att nån ska klappa mig på ryggen på jobbet för berömma mig, säger hon.

Stor ökning av isoleringarna 

Krister Berglund, chef på ungdomshemmet Johannisberg i Kalix, förklarar varför man ibland måste isolera eller som det också heter, avskilja någon från andra på ett ungdomshem.

– Ungdomen får inte bli så pass våldsam att den är en fara för sig själv eller andra ungdomar, eller för den del också personal. Då tar man till den här åtgärden när inga andra åtgärder fungerar, berättar han.

På ungdomshem sitter unga under 21 år som oftast har blivit dömda för brott. P3 nyheter har kollat på antalet isoleringar i förhållande till antalet vårddygn och ser att sedan 2011 har det varit en ökning med 20 procent.

Vet inte vad det beror på

Robert Stenbom, verksamhetsdirektör på Statens institutionsstyrelse, säger att de inte vet vad ökningen beror på:

– Det är klart att visst har vi institutioner som vittnar om att man har större andel ungdomar med så kallad multiproblematik, men jag tror det är ganska vanskligt att påstå att vi har ha några större förändringar på kort sikt. Isoleringarna har framförallt minskat i längd ganska dramatiskt, förklarar han.

När Ebba får höra att isoleringarna ökar, minns hon själv tillbaka på hur hon kände. 

– Jag blir ledsen och jag gillar inte det, det gör verkligen ont i mig. Att isolera, det bevisar för ungdomen att den inte är värd någonting, berättar hon.

* = Ebba heter egentligen något annat

Filip Hannu
filip.hannu@sverigesradio.se

Barn skall inte bo på institution de skall bo i familjer. Där låses de inte in eller isoleras. OK jag vet att det händer även där men det är ändå undantag. Jag kan i.s.f. tycka att det är bättre att isolera ett tag än att slå eller misshandla. Vet hur frustrerade en del kan bli över barn och unga som inte har någon som helst respekt för vuxna eller "överhet" (hittar inget annat ord) som lärare. Att man tillsist kan hamna i hörn där man inte längre har något som helst att sätta emot. Hade ett barn placerat, en 8 åring nästan lika stor som jag, som det i vissa lägen inte gick att tal med. Då hen stod ett par cm ifrån ansiktet på mig med fingrarna i öronben och skrev bla bla så fort jag öppnade munnen så var det inte lätt att hålla sig i skinnet. Känslan av att vilja ge ungen ett kok stryk var stor kan jag säga. Jag bad hen "snällt" att avlägsna sig och gå till rummet och stanna där tills det gick att tala till hen igen. Lyssnade hen inte fick man hota med konsekvenser. Att ta bort något hen såg fram emot. Ex ett besök på badhus eller likande.  

Det är lätt att ha åsikter om hur man skall eller inte skal göra då man inte står mitt i det. Men det tar så mycket kraft och ork och till sist är det risk att det känns som det inte är annat än konflikter.

Jag har sett tendensen att de ärenden vi får blir svårare och svårare. Barnen är så skadade då de kommer att det är svårt för en vanlig familj att tackla, veta hur de skall hantera.

Har en familj som haft ett barn boende i nästan 10 år. Hen var skadad/trasig redan då hen kom. Hen har varit "hopplös" om man får säga så om ett barn. snott, ljugit, slagits. Skolat och inte varit i skolan trots massiva insatser och stöd. Hen kom inte hem då hen skulle, stänger av mobilen, är på väldigt olämpliga ställen. kördes hem av polis. Polisen har varit där i princip varje vecka, av olika anledningar och man kommer på kant med grannar, släkt och det blir slitningar i familjen.

Ändå har de kämpat på. Hoppats att hen skulle sansat sig  
, ändra sig för sin egen skull. tyckte att det var något att reagera  över.

Det går ett år till och plötsligt faller lvu i en av förhandlingarna (var 6;te månad) och hen flyttar hem över en natt. Då kommer anmälningen om misshandel. Och nu blir det åtal.

Jag försvarar inte örfilen, även om jag faktiskt inte tycker att det var så farligt och jag har även full förståelse för det.    

Hade det varit så farligt varför anmälde hen inte direkt? Hen är tillräckligt driven och har slängt möjligheterna att anmäla i ansiktet på familjen många gånger.

Jag förstår att hen gör en grej av det och jag förstår att polisen måste utreda och det skall de göra. Man jag har svårt att förstå att det blir åtal. Att de lagt över 10 år på killen och lyckats med flera andra placeringar kommer ingen ta upp. Fälls familjehems föräldern så blir det ännu ett familjehem som hängs ut och svartmålas, det var de som misshandlade en placering.

Det är inte lätt när man inte längre har något att sätta emot och då kan isolering var ett bättre alternativ om inte annat ett avskräckande hot men det får som sagt inte sättas i system.

 

Ja det är dyrt med sommarlov många har inte ens råd att ha sommarlov. JO ledigt har de men att sedan göra något under sommarlovet är inte alla förunnat.

Riksförbundet Majblomman delar ut bidrag till de familjer som har ekonomiska svårigheter. Det är den största utgiften som barnhjälpsorganisationen har.

Förra året delades 5,3 miljoner kronor ut, cirka 5300 bidrag, om varje familj får ungefär 1000 kronor. Denna summa kan variera.

Pratar inte om det
Lena Holm, generalsekreterare för Majblomman, menar att de barn som inte får chansen att göra olika aktiviteter på sitt sommarlov drabbas negativt.

– Inga av de här barnen säger att det inte har råd att gå. De exkluderar sig själva, och det betyder att de inte pratar om det. De blir väldigt ensamma i sin situation. Det är sorgligt.

Utanför Djurparken i Borås är Maria Lodfelt tillsammans med sin son och sina svärföräldrar. Idag bjuder svärföräldrarna på upplevelsen. Maria Lodfelt är osäker på om hon hade haft råd med dagen annars.

– Det beror på tiden på månaden, och hur ekonomin ser ut för tillfället, säger hon.

Sparat i månader
Ett annat attraktivt utflyktsmål är Göteborgs Liseberg. Där är en mamma och hennes dotter på väg in genom entrédörrarna. Mamman har behövt spara i några månader för att ha råd med dagen.

– Idag har vi spenderat 1000 spänn. Då har vi varit på Universum och inte ännu gått in på Liseberg. Men det kommer säkert kosta 1500 kronor till på Liseberg. Det är dyrt.

Att gå in på Borås djurpark kostar 800 kronor för två barn och två vuxna.
På Liseberg kostar det 425 kronor för en person. Då ingår ett åkpass och entrén.

100 000 kronor
I en undersökning som Majblomman har gjort med barnfamiljer svarar 11 procent av de 1000 tillfrågade föräldrarna att de lägger upp till 2000 kronor på sitt barns aktiviteter på sommaren.

Lika många föräldrar, 11 procent, svarar att de lägger mellan 15 000 och 100 000 kronor på ett barn.

– Det visar också de klyftor som är i samhället just nu. Det är också så vi brukar beskriva det, den rikaste tiondelen och den fattigaste tiondelen.

Magdalena Brander
magdalena.brander@sverigesradio.se
033 - 17 75 36​
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6216747


 

En film om ensam kommande flyktingbarn.

Den ingår i en hel serie. Fler länkar finns på sidan.

http://www.ur.se/Produkter/164569-Ensamkommande-flyktingbarn-Reza-Mortaza-och-Hadi

De afghanska killarna Reza och Mortaza har varit i Sverige i tre veckor när vi träffar dem första gången. De drömmer om ett tryggt och bättre liv, men kommer de att få stanna i Sverige? Vi möter även iranske Hadi. Han blev fängslad och torterad som 16-åring, och det var hans egen pappa som anmälde honom till polisen. Minnena från tortyr och flykt plågar honom ständigt, men musiken, vännerna och skolan hjälper honom att må bra. Del 1 av 4.

Del 2 http://www.ur.se/Produkter/164570-Ensamkommande-flyktingbarn-Reza-Mortaza-Aster-och-Hanna

Del 3 http://www.ur.se/Produkter/164571-Ensamkommande-flyktingbarn-Aster-Hanna-och-Ali

Del 4 http://www.ur.se/Produkter/164572-Ensamkommande-flyktingbarn-Ali-och-Amin

Känner igen dem ifrån en film som visades på Almedalsveckan. Den skall finnas på röda korsets sida. 

En politiker som suttit i Socialnämnd flera år samt jobbar med utbildningen till socionom i Kristianstad regagerar och kräver nu en haverikommission som ser över "krisen" i socialtjänsten

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/blekinge/fries-nu-kravs-en-haverikommission
Björn Fries menar att tillståndet inom socialtjänsten är ansträngt över hela landet. Besparingar och ökat tryck har lett till att personalen känner frustration och det pressade läget riskerar att drabba också den som är i behov av hjälp och stöd. Nu vill därför Karlskrona tidfigare kommunalråd och regeringens tidigare narkotikasamordnare se omfattande insatser för att kunna möta situationen.

- Det är dags att ta ett samlat nationellt grepp kring det här. Att se över pengabristen, personalbristen, kompetensbristen, brukarinflytandet och göra en översyn av nuvarande lagstiftning. Lagen i dag är fortfarande ganska moralistisk och bestraffande i stället för modern och kunskapsbaserad, säger han.

Fries ifrågasätter också om det är rimligt att fritidspolitiker har den kompetens som krävs för att kunna fatta avgörande beslut i enskilda ärenden.

- Kunskapen är tyvärr många gånger för låg. Jag tycker att politikernas huvuduppgift måste vara att se till att organisationen får de resurser som krävs. Det är ju på samma sätt helt otänkbart att landstingspolitiker skulle ta beslut om vilka insatser en läkare ska sätta in hos en sjuk patient, säger han.
Martin Hultmartin.hult@svt.se

Det enda jag undrar över är om vi har tid med ännu en utredning. Se till att snabba på LVU utredningen och gör den mer omfattande istället. 

Ett inslag i morses om familjehem och bristen av dem. 
En som jobbat i 11 år och stor trivs. 

Kan väl tycka att hon är lite väl possitiv. 
http://www.svtplay.se/klipp/3120757/malena-har-varit-familjehem-i-11-ar

Bristen på familjehem gör att situationen blir ohållbar. Vart skall man göra av alla barn? Jag anser att synen på familjehem och det vi gör måste försändras. Vi gör det inte för pengarna. Och placeringen i sig är inte det som är tricket utan det jobb vi faktiskt lägger ner. 

Det finns de handläggare som vänder sig mot att vi säger att det är jobb för banren skall ju bo i en familj och man jobbar inte med sina egna barn, men de barn som placeras är mer och mer skadade svårare skadade och behöver mycket mer än våra "vanliga" barn. 

Det är ett jobb och ofta ett heltidsid. jobb. Sedan har lagen inte hängt med utan vi förväntas ha ett vanligt jobb brevid. Att vi inte ses som part och inte har något att säga till om trots att det handlar om personer som bor i vårt hus som vi kommer att känna väl och som vi älskar, barn som påverkar allt vi gör. Umgängen som styr vår tillvaro och allt vi planerar tas sällan eller aldrig hänsyn till. Inte konstigt att det är svårt att få tag i oss.....

Nu lyfts det mer och mer i press. 

http://mobil.dn.se/nyheter/sverige/familjehemsbrist-tvingar-fram-nodlosningar-1/ 
Antalet barn som av olika anledningar inte kan eller får bo hemma hos sina biologiska föräldrar har blivit betydligt fler de senaste 20 åren. 1992 placerades drygt 15.000 barn i familjehem eller i annat boende, 2013 var motsvarande siffra 32.600. Ökningen beror delvis på att lagstiftningen har ändrats men också på att antalet ensamkommande flyktingbarn har ökat.

DN har ringt runt till ett tiotal kommuner i landet och samtliga vittnar om samma problematik: Det råder stor brist på familjehem och barnen riskerar att fara illa.

Sedan kommer en av anledningarna till att vi så ofta får höra att vi gör det för poengarna. I artikeln har man diskuterat familjehem sedan tar man upp att bristen leder till att man istället får placera barnen i privata företag och sedan skriver man summan på vad det kostar där. 

En annan lösning som blivit allt vanligare på senare år är att använda sig av privata företag vars affärsidé är att anlita och stödja egna familjehem – något som kostar betydligt mer än om kommunerna själva står för rekryteringen.
– De billigaste privata alternativen ligger på 1.300–1.400 kronor per dygn. Därifrån går det uppåt, lite beroende på vad de erbjuder, säger Lena Moseley, samordnare för Stockholms nordvästra kommuner.

Men "folk" läser bara hälften och vipps har det blivit vad vi få för placerade barn. 13-1400 kr per dygn. Hade vi fått det tror jag inte att det varit så svårt att få familjehem. 

I andra fall låter man barnen bo på så kallade jourhem, platser som egentligen är avsedda för akuta situationer. Det händer också att barn placeras i hvb-hem, hem för vård eller boende, trots att de inte har något behov av behandling. Något som kan leda till att välmående barn utvecklar beteendeproblem, enligt flera forskningsstudier.
– Ibland hittar vi en lämplig familj på en vecka men det har funnits fall då barn fått stanna på jourhem i över ett år. Det är olyckligt eftersom barnen hinner knyta an till jourhemsfamiljen innan de flyttas, säger Lena Moseley.

Bristen innebär också att social­tjänsten lägger allt mer tid på att hitta lämpliga hem för barnen, vilket gör att man inte har tid att jobba med rekrytering av nya familjehem. Det blir helt enkelt en ond cirkel. För att förbättra situationen har fler kommuner, i till exempel Jämtland och Stockholm, börjat samverka sinsemellan med rekrytering, utredning och familjehemsstöd.

Även TV tar upp problemet. 
http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/bristen-p%C3%A5-familjehem-%C3%B6kar-3191428 

Det råder brist på familjehem runtom i landet. Kommunerna tvingas hitta andra lösningar som är både dyrare och kan ge mer negativa konsekvenser för barnen.
Jag har länge drivit frågan om en nationell familjehems bank som beskrivs i den första artikeln.
I mars 2014 presenterade regeringens utredare Håkan Ceder ett delbetänkande med ett antal förslag för att komma till rätta med problemet – bland annat genom att inrätta ett nationellt centrum för familjehemsvård och genomföra en nationell kampanj för att trygga behovet av familjehem. Senare i höst väntas regeringen lämna en proposition.
Sofia Lager-Milton tror att en nationell kampanj skulle göra nytta.
– Jag tror det finns jättemånga människor som inte vet att det råder en sådan brist på familjehem.

Carinas krönika ”Du ska skita i hur vi tar hand om våra barn!” Nej, det tänker jag inte göra. Inte så länge ni betraktar det offentliga rummet som ert eget vardagsrum.

Den fick många reflektioner som hon beskriver i artiklen. Följ länken för att läsa dem. Men hon fortsätter och jag älskar och håller med texten. 

Att vägleda och sätta gränser är inte att kränka, det är att älska och bädda för att barnen ska fungera med andra. Djur- och människoungar behöver ledare och förebilder. Ramar och kramar. Att förhandla om visst kan väl vara bra, men när en femåring tillåts diktera middagsmat sju dagar i veckan och vart familjen ska åka på semester har det spårat ur. Och om femåringen tillåts förstöra en konsert kränks ju både artisten och resten av publiken.

Barn är inget egoprojekt. Ingen liten privat accessoar föräldrarna bär omkring och som endast de själva behöver ha en relation till. De ska växa upp och ingå i ett större sammanhang. Sammanhang där ett visst mått av empati, hänsynstagande och inkänning är nödvändigt för att det ska fungera.

Vill ni att de ska bli avskydda av sin omgivning? Nej, men så hjälp dem då! Hjälp dem att förstå att man inte kan bete sig hur som helst var som helst.

Dit hör alla platser där det vistas många människor och i synnerhet platser dit människor kommit för att uppleva något. Restauranger, kaféer, bibliotek, kyrkor, konserter, flygplan, biosalonger. Hjälp era barn förstå att där gäller andra regler än hemma, annars fungerar det inte. Hjälp dem förstå att människor blir ledsna, arga och besvikna om de inte hör vad artisten sjunger eller har sparkande fötter i ryggen under tre timmars flygresa.

Jag och andra hjälper gärna till.Jag vet att det kan vara urjobbigt att vara småbarnsförälder och tillvaron går verkligen inte alltid på räls.

När en unge får ett utbrott kan avledning vara ett utmärkt verktyg och ibland lyssnar barn mer på en främling än på de egna föräldrarna.

Men jag vill inte få en utskällning när jag gör det!

”It takes a village to raise a child.”
Därför: Var tacksam när andra vuxna lägger sig i, om de gör det på ett anständigt vis förstås.

Annars växer era monsterbarn upp till monstermänniskor. Och sådana blir det till slut väldigt synd om.

Carina Glenning

http://www.corren.se/bostad/carinaskronika/barn-ar-inga-accessoarer-8191147.aspx

Ylva Ellneby, författare, förskollärare och specialpedagog, var medveten om den ökade stressen bland barn och ville läsa en bok i ämnet. När hon inte hittade någon, bestämde hon sig för att skriva en själv. Ylvas bok "Om barn och stress" gavs ut för några år sedan och väckte stort intresse, men ämnet är lika aktuellt nu som då. I samband med att boken gavs ut ringde Ylvas telefon ideligen, hon konstaterade med viss förvåning, att temat har fått ett sådant gensvar. Många ville och vill fortfarande boka upp Ylva för föreläsningar runt om i landet, men hon lärde sig att känna när hon tar av "energireserven" och då måste hon säga stopp!

Men kan barnen säga stopp? Tidiga mornar, stressade föräldrar stora barngrupper, lite personal, trånga utrymmen, hög ljudnivå, långa dagar, trötta föräldrar, äntligen hemma - godnatt!

Stress, det engelska ordet för spänning eller tryck, är en del av livet. Ibland är den positiv. Det är när det råder balans mellan de krav som ställs och vår förmåga att klara av dem. Då upplevs stress som positiva utmaningar. Ibland är stressen negativ. Det är när det ställs för stora krav på oss under en längre tid, och det är då som stressen börjar knapra på vår energireserv. Stressforskaren Hans Selye menar att alla människor har en energireserv, hög eller låg allt efter person, men ingen orkar stå emot stress i det oändliga utan att krafterna sinar. Det finns en gräns för vad vi tål.

Ylva är upprörd över den anpassning som sker på förskolorna idag. Barngrupperna blir större på färre personal. Barn med särskilda behov får inte de specialresurser som behövs. Men istället för att reflektera över vad detta för med sig; vad händer med barnen? Vad händer med personalen?, så ordnar man istället kurser för personalen om hur man ska arbeta med stora barngrupper.

­­– Då har man ju samtidigt talat om för personalen, att man inte är tillräckligt bra om man inte grejar det här, säger Ylva. Det är bara att gå på kurs! Det är bara att lära sig! Men om personalen blir stirrig och irriterad av stress, smittar det av sig på barnen. Och av de barn som klarar av att vistas i en grupp på femton barn, men tvingas in i en grupp på tjugotre barn, blir alltid några avvikande eftersom just de barnen inte klarar av att höja ribban.

– Genom att man ändrar i miljön, tvingar man de barnen att bli avvikande, säger Ylva. Men det kanske är de andra barnen som är avvikande, som är så tåliga, vem vet? Vi tillåts inte längre att vara svaga eller att ha en skörhet. Genom att vi pressar på och gör det besvärligare så straffar vi barnen. Sen kostar dessa barn ofta mycket pengar, framöver. För vi har inte haft råd att ta hand om dem på rätt sätt från början.

Sinnesrum
Hur märker man då att ens eget barn är stressat? Ylva tycker att man ska vara uppmärksam på alla plötsliga förändringar. Det kan vara trotsåldern, men det kan lika väl vara stress Ylva menar att barn ofta reagerar på stress med kamp eller flykt.

Kamp innebär att barnet blir ovanligt stökigt och bråkigt. Flykt innebär att barnet ofta får huvudvärk, klåda, allergier, stamning, trötthet, magsmärtor med mera. Ett stressat barn kan också få svårt att hålla tätt, och nu larmar barnläkaren Margareta Blennow på Sachsska, att allt fler sexåringar har börjat kissa och bajsa på sig och fått psykosomatiska symtom.

– Stressen börjar tidigt. Man kastas ut från BB innan amningen har kommit igång! Sen upplever många mammor att de ska vara aktiva så fort de har kommit hem från BB. Ingen nybliven mamma vill ha "bomull i skallen", många rusar ut på caféer och muséer och försöker leva som vanligt. Barnmorskor påstår att småbarn kan skärma av omgivningen när de ammas. Men jag vet inte om jag köper det! säger Ylva. Jag tror detta med koncentration grundläggs tidigt och att man som liten måste tränas i det. Hon refererar till filosofen Ravi Shankar som säger såhär: Barn behöver möta vänliga människor och de behöver lära sig känna igen och förstå sitt behov av lugn och avkoppling.

Ylva har kontakt med några förskolor, som har tagit de nya problemen på allvar. De försöker medvetet att skapa så kallade sinnesrum på sina avdelningar. Det handlar om små rum, målade och inredda som andliga oaser i en annars kryllande barnverksamhet. Dit kan barnen gå när de vill vara i stillhet, ligga på en mjuk madrass, lyssna på lugn musik, se ljusspel över väggarna och få kontakt med sig själv. De yngre barnen får sällskap av en vuxen, de äldre kan gå dit själva. Men alla vet precis vad som gäller när man kliver in i detta rum. Tystnad, lugn och avkoppling.

Det finns barn, berättar Ylva, som inte kan slappna av i sinnesrummet. De lever i ett ständigt påslag och kan inte gå ner i varv. Det är de barn som ständigt tar av sin energireserv. Men dessa barn måste tränas och ledas till lugnet inom sig. Man får ta ett steg i taget. En minut första gången. Två minuter nästa gång och så vidare tills barnet kan ligga på madrassen och slappna av. När en förälder hämtar sitt barn, besöker de gärna sinnesrummet tillsammans innan de går hem. Ett fantastiskt sätt att mötas och slappna av efter en arbetsdag.

Andra förskolor förlägger mycket av sin verksamhet utomhus, berättar Ylva. För det har man märkt, att barn som får mycket utevistelse, som får leka utan att bli störda, övar upp sin koncentration (motsatsen till stress). Utomhus finns också möjlighet att hitta sitt eget ställe, vilket visat sig ha rent hälsobefrämjande effekter eftersom hjärnan då går ner på ett lugnare varvtal.

– Det finns en rektor i England, Susan Humphries, som övar barnen i korta meditationer utomhus. Hon tar ut barnen på en tyst promenad och visar barnen, en i taget, var i naturen de kan slå sig ner. Ett barn vid i en buske, ett annat vid ett träd, ett tredje i en glänta och så vidare. Och eftersom barnen är tränade i det, tar det bara några sekunder så är de i sin egen värld! Så fort återhämtar sig de barnen, säger Ylva imponerat.

Morfar eller mormor på förskolan
Det gäller alltså att väcka ett behov som redan finns inom barnet, behovet av stillhet, och lära dem att känna igen sitt behov. Nu behöver jag gå undan och "tanka", känner ett barn sådant behov också borde det finnas möjlighet att göra det. Det finns många goda idéer, som förhoppningsvis blir självklara på alla förskolor en dag.

– Forskning visar att små barn mår väldigt bra tillsammans med äldre människor, säger Ylva. Vi vuxna är sällan totalt närvarande med barnen, för vi har en mobiltelefon som ringer och mail som ska skickas. Medan de äldre möter barnen här och nu. Därför har projekt som heter "morfardagis" eller ”mormor på dagis” skapats. Äldre personer, ofta pensionerade, jobbar på dagis ett antal timmar om dagen och man har märkt att det blir mycket lugnare på de förskolorna.

Men hur uppfinningsrika pedagoger än kan vara, så ligger ansvaret på politikerna, anser Ylva. Det går inte att vara en god vardagspedagog om inte resurserna finns, om det är personalbrist och för många barn på samma yta, så går det inte!

– Mycket energi läggs på att diskutera barnfrågor. Många vuxna samlas till stora möten och pratar barn. Men när det kommer till handling, att de vuxna verkligen måste finnas där för barnen, då är det fortfarande lika tomt!

Föräldrar har makt
Med glimten i ögat uppmanar hon stressade förskollärare att "klappa ihop". Inte helt och hållet, men att verkligen visa att den här modellen inte håller i längden - för sin egen och inte minst för barnens skull, som inte har någon talan. Men främst uppmanar hon alla föräldrar som anar oråd, att börja samtala med varandra, komma fram till att något måste göras och sätta stopp. För politiker behöver lyssna på föräldrarna. Dem kan man inte avfärda med att de inte passar för jobbet, som man kan göra med personal. Föräldrar har makt, de är väljarna.

– Jag var lite orolig när jag skrev boken "Om barn och stress" att föräldrar skulle känna sig utpekade och få dåligt samvete, för det var verkligen inte mitt syfte med boken. Men reaktionerna har tvärtom varit positiva, som om föräldrar känt igen sig och hämtat kraft ur boken. För det kan ju inte vara en tillfällighet att BRIS, psykiatrimottagningar och läkarmottagningar larmar om att barn inte mår bra. Och om inte politikerna vill se att något går snett, så är det upp till var och en att se över sitt liv. Vill jag ha det såhär? Vad vill mitt barn?

– En kvinna ringde och sa att hon hade läst min bok från pärm till pärm och hon hade känt igen sig i så mycket, att hon hade sagt upp sig! Jag blev jätteförskräckt, säger Ylva med stora ögon, för det vill jag inte ha på mitt ansvar, att folk säger upp sig från sina jobb! Jag frågade om hon verkligen hade tänkt igenom det. Men det hade hon gjort, sa hon, och resonerat om saken med sin man. Hon kände att hon måste bryta det som var och nu var hela familjen mycket gladare. "Vi kommer lösa det här", sa hon, och jag tyckte hon var så stark!

Vi får hoppas att debatten om barn och stress, sätter ord på många människors känslor och att detta kan vara stressförlösande i sig. Ylva skriver nämligen i sin bok hur viktigt det är att hjälpa barnet att sätta ord på sina känslor, att forskning visar att detta har en lugnande effekt på barnets nervsystem. Exakt hur det går till vet man inte, men man vet att vänster hjärnhalva, där centrum för språkförmåga och logiskt tänkande sitter, aktiveras när man formulerar sina känslor i ord. Det handlar alltså om empati. Att vi känner med varandra och förstår. Som ett litet barn som erbjuder sin egen napp till ett annat barn som gråter.-
http://www.alltforforaldrar.se/artikel/stress-det-finns-en-gr%C3%A4ns-f%C3%B6r-vad-barn-t%C3%A5l

Vill bara tydliggöra att det inte är bpis som skrivit artikeln utan vi länkar till den eftersom vi tycker den var bra

För första gången i mänsklighetens historia har vi kastat nästan all erfarenhet om barn på historiens soptipp. Många barn mår i dag riktigt dåligt och det blir bara värre. Men i dagens demokratiska Sverige får man inte ställa frågan om det kan finnas ett samband mellan vår moderna syn på hur barn skall växa upp och den ökande sjukligheten hos barnen, skriver Annica Dahlström och Christian Sörlie Ekström.
Låt oss för en stund helt bortse från oss själva och fokusera på: vad är bra för barnen? Vi konfronterar alltså frågan huruvida utvecklingen är för barnens bästa eller om vi vuxna föräldrar driver något i rent egenintresse.
Självmord, suicidförsök, depression och konsumtion av psykofarmaka har bland unga kvinnor ökat med upp till 400 procent under de senaste tio åren. (Kanske det hänger ihop med att alla barn förväntas bete sig som pojkar?) Trenden för unga män är densamma även om utvecklingen inte är lika dramatisk. Ju yngre barn desto brantare ökning, de uppväxande barnen mår allt sämre och vi undrar varför.

Den första generationen som fötts under de nya betingelserna i Sverige har varit på förskolan från ett års ålder och har under sina första sex år tillbringat större delen av sitt vakna liv med förskolepersonal. Dessutom har de levt i ett samhälle som inbillar oss att män och kvinnor är likadana och har identiska förutsättningar att ta hand om barn, utan hänsyn till egna val. Det är först nu vi kan se hur den generation mår som fått ta konsekvenserna av det svenska experimentet.

Sambandet mellan att båda föräldrar arbetar mer och ungdomars psykiska ohälsa. I dag arbetar föräldrar cirka åtta timmar mer per vecka och hushåll än före 1980. Det innebär drygt 1,5 timma per dag i minskad barn-förälderkontakt. Om vi antar att vaket umgänge före 1980 var 3-4 timmar per dag för små barn är 1,5 timma en minskning med 40-50 procent!

Gråter hopplöst

Anknytning är ett i dag väl utforskat begrepp. Det är vetenskapligt visat att barn behöver nära kontakt med sin mor under de första levnadsåren. De behöver även sin far men modern är väsentligast under de 2-3 första åren. Ett barn som gråter hopplöst när det lämnas på förskolan upplever sig övergivet. Det är först vid 4-5 års ålder som barn får ett tidsbegrepp. När vi lämnar ifrån oss ettåringen har den ingen möjlighet att bedöma om föräldern någonsin kommer tillbaka. Tolv månader är den känsligaste åldern ur ett anknytningsperspektiv och då sätter vi barnen i förskola i Sverige. Skador i anknytnings-processen är ofta irreparabla och resulterar i oro, ångest och depression. Just vad våra ungdomar lider av i dag.

Män och kvinnor är olika i hjärnan. Den andra faktorn är att män och kvinnor förväntas göra samma saker. Det bygger på en politisk, obelagd tes att män och kvinnor är utbytbara vad gäller egenskaper och förutsättningar att ta hand om barn. Att en 50-50-delning skulle vara i barnens intresse förutsätter att män och kvinnor är identiska.

Men vi är inte identiska! Det finns stora skillnader i hjärnan mellan medelmän och medelkvinnor. Naturligtvis finns avvikelser i populationen i form av män med utpräglat feminina hjärnegenskaper och vice versa men statistiskt finns betydande skillnader. Olikheterna har utvecklats under evolutionen och skillnaderna fastställs före födelsen. Myten om att vi föds som neutrala varelser och att samhället tvingar in oss i identiteter som män eller kvinnor är en av de kusligaste politiska lögnerna i modern tid!

Straffas ekonomiskt

Det är dyrt att älska sitt barn i Sverige. För att tvinga in oss i sin politiska modell använder svenska staten ekonomiska styrmedel. En familj som envisas med att vara hemma tre år med sitt barn, varav med mamma de första 1,5 åren, straffas enligt våra beräkningar med cirka 400 000 kronor. Det går till så här:

* Full föräldrapenning betalas ut under 13 månader och är delvis könsbunden. Jämställdhetsbonusen premierar familjer där mamma börjar jobba efter 6 månader. Om mamma är hemma 13 månader straffas familjen med 68 000 kronor per barn.

* Vårdnadsbidraget betalas ut under två år till dem som inte belastar dagis. En heltids förskoleplats kostar kommunen cirka 14 500 kronor per månad netto, en peng det skulle gå att leva på och som en familj skulle kunna få utan att det kostade ett öre. Men vårdnadsbidraget är futtiga 3 000 kronor per månad och frivilligt för kommunen att betala ut. Av 14 500 kronor per månad som kommunen sparar betalar de alltså tillbaka max 3 000 kronor. Skillnaden, 11 500 kronor per månad, stoppar kommunen i egen ficka. Det här är barnets pengar och när det fyllt tre år stoppar alla kommuner allt i egen ficka.

* Särbeskattningen infördes för att vi inte skulle kunna leva på en inkomst. Familjer med en inkomst och rätt till full föräldrapenning förlorar cirka 26 000 kronor per år på särbeskattningen.

Med en föräldralön på 20 000 kronor per månad brutto, beskattningsbar och pensionsgrundande, skulle vi ha valfrihet att vara med våra barn och samtidigt slippa diskussioner om att det viktigaste jobbet i livet är en kvinnofälla.

Basen för den svenska statens familjemodell eroderar alltså och politiken bedrivs i strid mot våra evolutionära förutsättningar och mot barnens intressen. Den drivs helt av vuxnas snävt personliga intresse för materiell välfärd och statens behov av tillväxt. Staten har enorma och växande kostnader för psykisk ohälsa men grundorsaken vill man av kortsiktiga, nationalekonomiska orsaker inte ta i. Barn och ungdomar används som tillväxtbränsle och den politiska cynismen är total. Det är barnen som i dag sitter med notan i knät och får ta konsekvenserna av det svenska experimentet.

Annica Dahlström
läkare, neurobiolog, professor vid Göteborgs universitet, författare och föreläsare

Christian Sörlie Ekström
mastersexamen i industriell ekonomi, författare, debattör och miljöaktivist

http://m.gp.se/nyheter/debatt/1.583949-en-familjepolitik-som-gor-barnen-psykiskt-sjuka

Nina har haft kontakt med socialtjänsten i drygt femton år. Hennes erfarenheter är enbart positiva.

– Det kan vara bra att veta att folk får hjälp och att livet vänder. Jag har haft turen att träffa väldigt bra människor.

När Gävlebon och flerbarnsmamman Nina läste i Arbetarbladet om att orosanmälningarna till socialtjänsten har ökat drastiskt så hörde hon av sig för att berätta att det tyder på en bra utveckling. Hon har själv blivit hjälp av en annan persons orosanmälan, och tycker att det är viktigt att människor har ögonen öppna och är vaksamma i sin omgivning.

– Jag tror att människor pratar mer om sådana här saker i dag. Förut var det mer en privatsak. Jag tycker det är jättebra, har man inga problem så är det inte så problematiskt att bli anmäld tror jag.

Nina har levt ett turbulent liv och har haft kontakt med socialtjänsten i nästan femton år. Hon har barn med två olika män. När hennes äldsta barns pappa missbrukade så fanns de där med stöd och kontakt, men allt eskalerade när Nina träffade sin andra man. En man hon fick barn med, men som med tiden blev allt mer kontrollerande och aggressiv. Det mynnade till slut ut i att mannen misshandlade Ninas äldsta barn.

Den misshandeln anmäldes till både polisen och socialtjänsten och slutade med att mannen fick fängelse. Men Nina vet fortfarande inte vem det var som anmälde.

– Det känns jättejobbigt att jag inte gjorde det själv, och det hade jag jättesvårt att acceptera. I det läget var jag för skadad psykiskt och fysiskt. I dag är jag så tacksam för att det anmäldes.

Turbulensen fortsatte även efter att han kom tillbaka från fängelset. När de sågs sporadiskt för att han skulle få träffa sina barn så slutade det med att han misshandlade Nina svårt och hon fick opereras för sina skador.

Ninas yngsta barn bor nu i skyddat boende på hemlig ort. Hon vet inte själv var de bor, men får träffa dem några gånger i månaden. Mannen får rättspsykiatrisk vård och hon vet inte när han kommer ut igen.

I dag är Nina tacksam över den hjälp hon har fått från socialtjänsten. Hon har haft flera olika kontaktpersoner, men har ändå upplevt att de olika personer som jobbat med hennes fall har bemött henne med respekt och vänlighet. Nina har kunnat ringa eller sms:a sent på kvällen, med vissa har hon fått så god kontakt att de varit ute och fikat privat. Hon minns särskilt en gång när hon och en socialsekreterare satt vid en lekplats med en varsin kopp kaffe, de var båda nära till tårar när de pratade. Tillsammans kom de fram till att Nina behövde ta hand om sig själv och krisa i fred. En annan gång kom en sekreterare hem till henne, och pratade, tittade på tv och sa sen "har du ätit något ordentligt i dag?". Det slutade med att hon bjöd Nina på hamburgare.

– Jag minns en gång när vi åkte bil och jag låg i hennes famn och grät i flera mil.

Nu har det gått några år sedan misshandlarna. Ninas barn mår efter omständigheterna bra och de har fått professionellt stöd bland annat i form av samtalsterapi. Snart bor hennes äldsta barn med henne igen, efter att ha bott i familjehem. Även kontakten och samarbetena med familjehemmen är något som Nina talar sig varm om. Hon har känt sig trygg med att ha sina barn där och upplever att de har varit ett bra stöd för hennes barn. Det har varit viktigt för Nina att ensam ta in vad som har hänt, för att kunna hantera sitt liv och acceptera vad som hände henne och hennes familj. Det har hon kunnat göra när barnen bott i familjehem.

– Generellt så känns det som att jag har koll i dag, säger Nina och ler.

Fotnot: Nina heter något annat i verkligheten.Mathea Franzén
026-15 93 14mathea.franzen@mittmedia.se

http://www.arbetarbladet.se/gastrikland/gavle/hon-hyllar-gavles-socialtjanst

Äntligen tar man tag mot de som planerar att gifta bort sina barn.
Det är ju väl sent att straffa då det redan hänt. 





Lagen mot tvångsäktenskap bör bli vassare, anser justitieminister Morgan Johansson (S) som vill kriminalisera medhjälp till äktenskapstvång. Hittills har ingen anmälning om barn- och tvångsäktenskap lett till åtal.
Som Ekot berättade i går har hittills ingen av de 23 anmälningarna om barn- och tvångsäktenskap lett till åtal sedan lagen genomfördes förra året.

För att ändra på det vill justitieminister Morgan Johansson (S) kriminalisera medhjälp till äktenskapstvång. På så sätt hoppas han att färre barn ska giftas bort.

– Jag tycker att den nuvarande lagen tog ett bra steg, men jag tycker inte att man tog hela frågan fullt ut. Till exempel kriminaliserade man inte stämpling, det vill säga när någon i samband med någon annan planerar att genomföra det här brottet. Det bör vi göra och på så vis utvidga kriminaliseringen i förhållande till vad som i dag gäller.

Justitieminister Morgan Johansson (S) räknar med att lämna in ett förslag till riksdagen senare i höst.

– När det gäller äktenskapstvång kan man tänka sig att det är ett antal människor i familjen som är inblandade och i dag är det i sig inte kriminaliserat. Den luckan borde man täppa till, säger Morgan Johansson (S).

Ausi Petrelius
ausi.petrelius@sverigesradio.se
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6214492

Märkligt tt det bara gäller sjukvården Inspektionen för vård och omsorg Ivo, ska bli bättre på att jobba förebyggande och förhindra missförhållanden inom vården innan de når patienten. Därför ger regeringen i dag myndigheten uppdraget att se över hur samarbetet mellan Ivo och vården kan bli bättre.

– Just när det gäller det här uppdraget så handlar det om att samla de klagomål som ges också på lokal och regional nivå, se till att det finns nationella databaser för detta och att man hittar en mer långsiktig struktur så att man kan återföra kunskap till verksamheterna i syfte att de ska förbättra sin kvalitet, säger Gabriel Wikström, folkhälso- och sjukvårdsminister.

Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, jobbar i dag framförallt med att utreda anmälningar om missförhållanden inom vården, till exempel genom lex Maria eller lex Sarah anmälningar. Och kan sedan kritisera vårdgivaren om myndigheten anser att ett fel begåtts.

Med det nya uppdraget hoppas regeringen att de utredningar som Ivo gör också ska kunna leda till förebyggande arbete och på det sättet förhindra att samma misstag görs flera gånger.

– Vi vill att man förbättrar samverkan med kommuner, landsting och patientnämnder i syfte att kunna återföra kunskap från Ivo till verksamheterna, i syfte att höja kvalitén vilket kommer att gynna patienterna i slutänden, säger Gabriel Wikström.

Inga extra resurser följer med uppdraget som löper över ett år, men regeringen menar att det istället kommer att hjälpa Ivo att utnyttja de resurser de redan har på ett bättre sätt.

Nästa sommar ska Ivo presentera sitt förslag på hur deras samordning med vårdgivarna ska bli bättre och Eva Sunneborn, tillförordnad myndighetschef på Ivo, är positiv till det utökade uppdraget.

– Allting som bidrar till att förbättra vården är förstås positivt. Vi tänker att det finns väldigt mycket information i klagomål och annan information, som vi och de olika huvudmännen har tillgång till, som kan komma till nytta för vården, säger hon.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6212895
My Rohwedder
my.rohwedder@sverigesradio.se

Konstig att det bara gäller vården och inte även socialtjänsten

Kvinno- och tjejjourerna har det ofta lugnare sommartid, det är efter semestrarna som boomen kommer.

– Våldet tar inte semester, men många kvinnor väntar med att ta tag i sin situation tills efter semestrarna, säger Olga Persson, generalsekreterare på Unizon.

Sommaren kan vara ytterst påfrestande för många utsatta kvinnor och barn runtom i Sverige. – Det vanliga livet med skola och jobb upphör och man är helt utelämnad till sin familj och förövaren, ofta pappan, säger Olga Persson på Unizon som liksom Roks fungerar som riksorganisation för landets kvinno- och tjejjourer.

Antalet personer som hör av sig till landets kvinno- och tjejjourer ökar, enligt Olga Persson. En ungefärlig siffra är att jourerna har över över 70 000 stödkontakter och erbjuder stöd och skydd till till omkring 40 000 individer, främst kvinnor och barn, varje år.

– Ökningen har inte att göra med att våldet mot kvinnor ökar, istället är det att jourerna gör ett bättre jobb. Vi är synligare och anmälningsbenägenheten har ökat.

Hon beskriver även en förändring av våldet mot kvinnor. – Det vi sett nu är en viss ökning av sexuellt våld som utövas inom familjen, alltså incest. Det märker framförallt tjejjourerna av. Vi kan inte dra några slutsatser än, i och med att det bara är för i år samtidigt som vi har lyft frågan om sexuellt våld, säger Olga Persson.

En ökning av det sexuella våldet i nära relationer märker även Roks nya ordförande Zozan Inci av. – Det har varit mycket sexuellt och psykiskt våld som nått våra jourer. Det svåra är att det som sker i sovrummet mellan ett gift par är svårt att bevisa. Många våldsutövare utnyttjar det, det är ord mot ord, säger Zozan Inci.

Inom Roks har man även fått många samtal från unga tjejer som säger att de lever i en destruktiv relation. – De är medvetna om att mannen är kontrollerande men det är svårt att lämna. De normaliserar. De flesta av tjej- och kvinnojourerna har öppet som vanligt sommartid men det finns vissa lokala avvikelser. Här och här finns kontaktuppgifter till de olika jourerna i landet.

Unizon
Unizon samlar över 120 kvinnojourer, tjejjourer, ungdomsjourer och jourer mot sexuella övergrepp. Den gemensamma visionen är ett jämställt samhälle fritt från våld. Jourerna stöttar, skyddar, förebygger och påverkar, utifrån en kunskap om våld, genus och makt. Källa: Unizon

Roks
Roks är den enda riksorganisationen i Sverige som jobbar bara för och med kvinno- och tjejjourer. Organisationen är partipolitiskt och religiöst obunden med omkring 100 medlemsjourer som ger stöd och skydd åt kvinnor, tjejer och barn som utsatts för mäns våld, samt åt kvinnor i lesbiska relationer. Roks uppgift är att tillvarata jourernas gemensamma intressen och stötta dem i deras viktiga arbete. Roks har även ett opinionsbildande syfte och arbetar utåtriktat med att synliggöra den verklighet som jourerna möter. Källa: RoksLäs mer
Nina Svanberg

http://www.svd.se/sexuella-valdet-okar-och-offren-ar-yngre
 

Det regnar ganska mycket i Göteborg den här sommaren. Mig gör det inte så mycket. Jag ska åka utomlands snart, till sol, bad, uteserveringar och kalas med nya sidenklänningar. Är inne i en av de mer exklusiva second hand-affärerna i stan. Det är halva priset på allt och butiksinnehavaren säger att det är synd att sommaren regnar bort. Synd om alla barnfamiljer. Det blir ju så dyrt. Liseberg, fika på stan och shoppa. Det blir dyrt. Jag säger ja. Fast sen tänker jag att det inte alls blir dyrt om man inte har några pengar. Då blir det tråkigt och ångestframkallande i stället. Jag vet.

Går ut från affären med mina nya sidenklänningar. Det är halva priset så de kostar bara 252 kronor. För två! För mig är det ett kap. Men 252 kronor är också en förmögenhet. Jag vet.

Det är sommaren 1996, jag är 13 år och har sommarlov. Om det är sol kan vi cykla och bada. Det gör vi ofta. Jag och mamma. Eller jag och mina kompisar. Då kan man packa ner massäck och ba cykla iväg. Känna friheten och vinden i håret. Ha roligt en hel dag. Nästan gratis. Men det är inte sol, molnen är gråa, det regnar och inget är skoj. Jo, en sak är skoj. Jag har fått låna en kompis nintendo över sommaren. För jag har inget och hon har annat för sig. Så där ligger jag på mitt rum och spelar Super Mario medan regnet slår mot fönstret.

Ja, jag har faktiskt en tv på mitt rum. Värsta lyxen. Önskade mig en tv i julklapp förra julen. Hade skrivit en önskelista och satt upp på kylskåpet. Fast sen slängde jag önskelistan. Vissa barn skriver helt enkelt inte önskelistor. Jag vet. Vi klarar oss varje månad. Vi har mat och ett hem. Men det finns inga extra pengar bara för att det är jul, sommar eller födelsedag. Jag vet och jag vet att jag inte kan skriva önskelistor fyllda med dyra saker som tv-apparater. Men mamma gör allt hon kan, lyfter berg och trollar fram guld ur sand. Den julen fick vi julklappspengar av Svenska kyrkan. Under granen stod en begagnad liten tv och jag blev så glad att det knappt gick att känna efter.

Ibland debatteras situationen för barn som växer upp i hem med lite pengar. Ibland kallas det barnfattigdom. Det är ett relativt begrepp och ofta fastnar diskussionen i just definitionen. Det är inte min roll att debattera det begreppet. Men jag vet att jag som barn med lite pengar var väldigt medveten om just bristen på pengar och hur mycket allting kostar. Jag vet att det är pinsamt att inte kunna följa med och göra aktiviteter eller att inte ha likadana saker som sina kompisar.

Det är en känsla av skam som är svår att placera för ett barn. Svår att separera från det egna jaget, svårt att inte känna att det är ens eget fel. Det regnar mycket i Göteborg den här sommaren och jag tänker på er som var som jag. Jag vet.
Emmy Rasper

http://m.gp.se/nyheter/kronika/1.2772429-emmy-rasper-jag-vet-hur-det-ar-med-sommarlov-utan-pengar?utm_source
 

Berättelsen om mamman som blev kallad till ett föräldramöte för att dottern har slagit en kille i huvudet är bra, spännande och överraskande.

När killen fler gånger om öppnar flickans BH bestämmer hon sig för att sätta stopp för trakasserierna. Läraren väljer nämligen att blunda för problemet.

Mammans reaktion är helt fantastiskt! Det är så här det skall göras. Sexuella övergrepp är aldrig acceptabelt.

Källa: Avisa.dk

Här är historien berättad ur mammans perspektiv:

Min telefon ringde medan jag var på jobbet: ”Hej, detta är din dotters lärare. Det har hänt en sak i skolan och din dotter har varit involverad. Du måste komma hit.”

Jag svarade: ”Är hon sjuk? Eller har hon skadat sig? Kan det vänta ett par timmar?”

Läraren: ”Det är väldigt viktigt, vi har försökt nå dig i 45 minuter.”

Jag tog mig till skolan och flög in på kontoret där jag såg min dotter, hennes lärare, rektorn och en kille med blodig näsa och hans föräldrar.

Rektorn: ”Hej, så bra att du äntligen kunde komma.”

Jag: ”Ja, det har varit väldigt mycket på jobbet. Jag har ägnat de senaste timmarna åt att sy 40 stygn på en pojke för att hans mamma hade slått honom med ett järnrör. Därför var jag tvungen att blanda in polisen också.”

Så började rektorn att berätta vad som hade hänt utan att bli det minsta röd i ansiktet. Killen hade gång på gång försökt att få loss min dotters BH och den sista gången lyckades han. Då slog min dotter honom hårt två gånger i huvudet.

Jag: ”Så ni vill veta om jag tänker anmäla pojken på grund av att han har utsatt min dotter för sexuella trakasserier, något skolan uppenbarligen tillåter?”

Alla de andra i rummet blev nervösa när jag nämnde sexuella övergrepp.

Läraren: ”Jag tror inte det var menat så.”

Rektorn: ”Låt oss inte överreagera.”

Pojkens mamma började gråta. Jag vände mig till min dotter och frågade vad som hade hänt.

Min dotter: ”Han försökte öppna min BH flera gånger. Jag bad honom att sluta men det gjorde han inte. Därefter sa jag ifrån till läraren som sa att jag bara skulle ignorera det. Killen gjorde det igen ändå så då slog jag honom hårt i ansiktet så att han slutade.”

Jag vände mig till läraren och frågade: ”Lät du honom göra detta? Varför stoppade du inte honom? Kom hit så att jag kan ta dig på skrevet!”

Läraren: ”Va? Nej!”

Jag: ”Tycker du att det är opassande? Varför går du inte och öppnar upp pojkens mammas BH? Så kan vi se hur roligt hon tycker att det är. Eller på mig för den sakens skull. Tror du att det bara är roligt för barnen?”

Rektorn: ”Med all respekt frun så har din dotter trots allt slagit en elev.”

Jag: ”Nej. Hon har försvarat sig själv mot sexuella övergrepp. Se bara på dem. Han är nästan 180 centimeter lång och 1 meter bred. Hon är 150 centimeter lång och en halv meter bred. Han är en halv meter längre och en halv meter bredare än min dotter. Om läraren som skall beskydda sin klass väljer att inte göra det så är det faktiskt helt i sin ordning att hon skyddar sig själv.”

Killens mamma fortsätter att gråta medan pappan bara ser sur och generad ut.

Jag: ”Jag tänker ta med henne hem nu. Jag tror att pojken har lärt sig en läxa och jag hoppas att detta aldrig någonsin kommer att hända igen. Inte med min dotter och inte med någon av de andra flickorna i skolan. Du skulle aldrig tillåta att detta hände en lärare så hur kan du tro att det är annorlunda bara för att min dotter är 15 år? Och om DU (till pojken) någon gång lägger så mycket som ett finger på min dotter igen så får jag dig arresterad för övergrepp. Är det förstått?”

Snacka om en helt fantastisk mamma! Så skall det vara.
http://www.viralspot.se/killen-oppnar-tjejens-bh-upprepade-ganger-har-du-hort-om-mammans-hamnd-fantastiskt/

Ta svåra erfarenheter på allvar. Att mödrar kan begå övergrepp och vilja sina egna barn illa omgärdas av ett mycket starkt tabu. I stället för att ­bortförklara, ­ursäkta och blunda för denna verklighet måste vi se och erkänna offrens ­erfarenheter, skriver Elisabeth Arborelius, präst och docent i psykologi.

Ta svåra erfarenheter på allvar. Att mödrar kan begå övergrepp och vilja sina egna barn illa omgärdas av ett mycket starkt tabu. I stället för att ­bortförklara, ­ursäkta och blunda för denna verklighet måste vi se och erkänna offrens ­erfarenheter, skriver Elisabeth Arborelius, präst och docent i psykologi.

Tabut kring psykisk ohälsa minskar gradvis. Men det finns ett närbesläktat område som fortfarande är ett mycket starkt tabu: mödrarna som vill sina barn illa. Jag vill lyfta fram en verklighet som existerar – för att uppmärksamma oss alla och särskilt de i människovårdande yrken. Och för att ge ord för dem som anar, knappt orkar kännas vid, att detta är en verklighet de själva upplevt.

”När mammor dör, då förlorar man ett av vädersträcken. / Då förlorar man vartannat ­andetag: då förlorar man en glänta. / När ­mammor dör, växer det sly överallt.”
Annons:
Dessa rader av Göran Tunström uttrycker något väsentligt av det vi lägger i begreppet ”mamma”, något absolut självklart och tryggt. Som om varje barn någon gång måste ha haft en Mamma för att över huvud taget kunna växa vidare. Men alla barn har inte någon mamma i denna betydelse. En del har ingen mamma alls, en del har en rätt halvdan mamma som enligt, barnläkare och psykoanalytiker, Donald Winnicotts termer knappt skulle anses vara ”good enough”. Och så finns det mammor som vill sina barn illa.

Det går knappast att beskriva klarare än Ann Heberlein i en artikel i Sydsvenskan på mors dag 2011: I synnerhet mödrars övergrepp är svåra att acceptera, att vi frestas att låtsas som om de inte finns, mödrarna och mormödrarna som misshandlar och förgriper sig på barn. Och när enstaka fall ändå uppdagas vill vi förtvivlat gärna hitta förklaringar och ursäkter. Vi vill tro att Rosemarie Fritzl var ovetande om att hennes man höll dottern Elizabeth fången i parets källare i 19 långa år och att Bobbys mamma deltog i misshandeln och övergreppen på sonen för att hon var rädd för mannen hon levde med. Vi måste ändå våga se att också kvinnor kan vara förövare, med vett och vilja, på eget initiativ. Det måste vi se, för barnens skull. Mor är inte alltid rar.

Ett par barn dödas varje år i Sverige av sina mammor, vanligtvis spädbarn. Detta är ”toppen på isberget”. Under isberget finns de mammor som inte dödar – men som vill sina barn illa, vill förstöra och förinta.

I bröderna Grimms sagor är de onda styvmödrarna vanligt förekommande. De misshandlar och vanvårdar barnen på grund av egen avund. Deras ondska står i stor kontrast till föreställningarna om moderlig kärlek. Till och med i sagorna måste vi i vår kultur således göra omskrivningar för att mammor begår onda handlingar mot sina barn – och låta dessa vara förlagda till styvmödrar. Det talar för hur svårt det är att härbärgera företeelsen att en mamma kan vilja sitt barn illa.

På 80- och 90-talet väckte den schweiziske psykoterapeuten Alice Miller debatt med böcker som beskrev trauma hos barn orsakade av föräldrars övergrepp. Den amerikanske psykiatern Scott Peck har i boken ”Ett försök att förstå den mänskliga ondskan” beskrivit åtskilliga fall hur det onda kan ta sig uttryck i föräldrars konkreta handlingar mot sina barn i vardagslivet. I Sverige har psykoterapeuten Maj-Britt Nilsson, i boken ”Det osynliga traumat”, beskrivit åtskilliga patienter med erfarenhet av mödrar som velat dem illa. Hos dessa personer som bär på, vad Nilsson kallar för ”det osynliga traumat”, finns djupt liggande rädslor och skräck, kamp mellan liv och död, hjälplöshet och vanmakt. Det handlar om så svårt traumatiserade personer att de inte kan kommunicera sina trauman verbalt, utan endast “kommunicera trauma”. Nilsson har erfarenhet av mödrar som helt och hållet saknar empati och medkänsla, är rakt igenom egocentriska och självupptagna och mycket avundsjuka på det barn de oftast väljer ut för sina onda handlingar.

Till och med i ­sagorna måste vi i vår kultur således göra omskrivningar för att mammor begår onda handlingar mot sina barn – och låta dessa vara förlagda till ­styvmödrar.

Jag har egen erfarenhet från min uppväxt då jag ofta kände skräck och förtvivlan men visade ett ”glatt” yttre. Under många många år tvivlade jag på mina känslor, tänkte att det var mig det var ”fel” på. Tanken att min mamma ville mig illa kom flera gånger men tabut hindrade mig, jag blev deprimerad och fick ångest. Under min uppväxt läste jag ständigt Bröderna Grimms sagor om styvmödrar. I tonåren läste jag allt jag kunde komma över om människors skräck och lidande i koncentrationsläger. I medelåldern kom jag i kontakt med genren “True crime” i USA och läste om mödrar som dödade sina barn. Detta för att söka efter ord på erfarenheter jag hade men inte kunde verbalisera. Min starka känsla att min mamma ville mig illa har vuxit fram i en lång process under många år. Sen tonåren har jag haft återkommande depressioner med ångest och emellanåt självmordstankar. Med åren har det blivit avsevärt bättre.

Jag har även professionell erfarenhet, arbetar sen många år som präst med själavårdande samtal med mycket utsatta människor. Åtskilliga av dessa människor har farit illa i vården och/eller av sociala myndigheter. Det tog flera år innan de i mer regelrätt utsträckning vågade kontakta mig för samtal. Jag lyssnar till det mest fasansfulla som barnmisshandel och övergrepp av olika slag. Visar mina reaktioner av upprördhet över det jag får ta del av. Flera gånger har jag träffat på kvinnor som tidigare gått i långa terapier men inte upplevt sig ha fått hjälp. Det har handlat om erfarenheter av en egen mamma som velat illa, en upplevelse som har varit så svår att förmedla och som inte uppfattats av den tidigare terapeuten.

Alice Miller lyfte fram den avgörande betydelse ett ”hjälpande vittne” kan ha för ett barn med en mamma som vill illa: en människa som tror på barnet, som ser dess nöd och kan hjälpa barnet att inte bara känna sig ond och dålig – utan också värdefull. Det kan handla om en mormor, en granne, ett syskon, en lärare – en person som ofta själv inte förstår sin betydelse.

Under mitt långa yrkesliv har jag åtskilliga gånger hört personer i människovårdande yrken fälla kommentarer som ”föräldrar vill alltid sina barns bästa” och ”det är ju ändå ingen förälder som vill sina barn illa”. Så länge vi avskärmar oss från företeelsen att mödrar avsiktligt kan vilja sitt barn illa kan vi inte hjälpa barn och vuxna med dylika mycket svåra erfarenheter. Hur man på sikt kommer tillrätta med problemet vet jag dock inte. Jag vet inte ens om det går. Det är betydligt mer komplicerat än en anmälan till Socialtjänsten.

Men både som professionella och som grannar har vi möjlighet att bli dessa hjälpande vittnen – en medmänniska som lyssnar till såväl de utsagda orden som det icke-verbala. Någon som kan förmedla sin medkänsla och bekräfta att barnet har varit eller är utsatt för något ohyggligt svårt – och att ­barnet självt inte är orsaken.

Elisabeth Arborelius, präst och docent i psykologi.
http://www.dn.se/debatt/sluta-latsas-att-modrars-overgrepp-inte-finns/

Sverige tänker helt fel när det handlar om hur man på bästa sätt hjälper skolelever som har det svårt. Genom att i skolan ­tidigt hitta unga som mår dåligt, på plats erbjuda snabb och ­adekvat hjälp, samt följa upp och utvärdera hjälpen så kan den psykiska ohälsan bland unga minska radikalt. Flytta därför personal på barn- och ungdomspsykiatrin till skolan, skriver Alfred Skogberg, Suicide Zero.

Alla vet vi att bränder är enklast att släcka när de är små. På samma sätt är det med psykisk ohälsa. Ju förr vi identifierar tecken på att någon mår dåligt, ger adekvat vård som vi sedan följer upp och utvärderar, så kan problemen åtgärdas innan de växer till sig och blir betydligt mer svårlösta. Vi tänker helt rätt när vi satsar på att tidigt släcka fysiska bränder.

Men när det gäller unga som mår psykiskt dåligt så anser vi inte i tillräcklig grad att skola och vård hör ihop; att vi med rätt friskvård kan förebygga ett stort antal av de problem som nu växer till sig och som det är tänkt att barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) ska ta hand om. Att som nu särskilja skola och vård ger betydligt sämre resultat, kostar oerhört mycket mer och vi betalar för det i form av att alldeles för många ungdomar mår psykiskt dåligt och tar sitt liv.

För att få tid hos barn- och ungdomspsykiatrin krävs att ett barn har det riktigt svårt. I vissa fall krävs att du är mer eller mindre självmordsbenägen. Då kan det ändå dröja tills du får hjälp. Kötiden för att träffa någon på BUP ska inte vara längre än 30 dagar men innan man får en samtalskontakt kan det ta flera månader. Och att ungdomen fått tillräckligt bra hjälp är inte säkert utan problemen kan återkomma under lång tid och ibland utvecklas till psykisk sjukdom.

Ungefär en ungdom under 20 år tar sitt liv i Sverige varje vecka. Ändå tycks det inte vara tillräckligt för att våra politiker ska ta krafttag och storsatsa på elevhälsan. Hade en svensk soldat skjutits till döds i Afghanistan varje vecka hade det lett till mängder av rapportering i landets medier. Försvarsministern hade krävts på ansvar. Ledarskribenter hade analyserat. Men när vi pratar om ungdomar som tar sitt liv så uppmärksammas det alldeles för lite, sannolikt på grund av de tabun och den stora okunskap som kringgärdar självmord.

Men det finns exempel på hur självmord bland ungdomar kan minska radikalt. I Miami, Florida har självmorden bland ungdomar minskat från cirka 8/100 000 i slutet av 80-talet, till färre än 0,5/100 000 i dag. Motsvarande siffror i Sverige är cirka 10/100 000. En siffra som stått mer eller mindre still i decennier och som nu tenderar att öka.

Skälen till varför de lyckas i Miami och att vi gör fel är att man i Miami insett att det måste finns tillräckligt många kuratorer med behandlarkompetens. Rekommendationen är 1 kurator per 275-400 elever. Genom att dessa regelbundet undervisar i evidensbaserad livskunskap lär sig eleverna lösa en del av de livsproblem de råkar ut för. De lär sig också att det finns en professionell vuxen de kan vända sig till, om de mår dåligt. Skolpersonalen tränas vart tredje år i att känna igen varningstecken på psykisk ohälsa. Om någon misstänker att en elev har det svårt kallas omedelbart på kuratorn som gör en första utvärdering.

Resultatet är inget mindre än formidabelt, samtidigt är det förutsägbart. Kan vi tidigt hitta sårbara och ge dem adekvat hjälp så behöver problemen inte växa till sig. Alla tjänar på det. Samhället i form av lägre kostnader, föräldrar som får barn som mår bättre, skolor som höjer snittbetygen eftersom barn som mår bra har lättare att prestera, och inte minst ungdomarna själva som känner sig tryggare i att det finns hjälp att få, om någon mår dåligt.

Att vi inte har samma system i Sverige är ett tydligt exempel på en systembrist som måste rättas till.

Alfred Skogberg
generalsekreterare Suicide Zero
http://www.svd.se/flytta-bup-till-skolan--minska-sjalvmorden/om/debatt

Min dotter har aldrig frågat varför jag har blåmärken, haltar eller har ont i ryggen. Inte ens sista gången, när han försökte slå ihjäl mig, och släpade hem mig helt blodig med stora sår i huvudet, axeln ur led och med knogarna krossade efter att ha försökt skydda mig för stenarna han slog mig med, frågade hon något. Det är svårt att tänka på nu. Hur rädd hon måste ha varit.

I fjor var det tredje året i rad som organisationen Kvinnorättsförbundet anordnade ett läger på hemlig ort för våldsutsatta mammor och barn som lever på skyddade boenden. Tillsammans med fotograf Åsa Sjöström hade jag fått förtroendet att följa med.

När jag intervjuade en av mammorna var datorskärmens blå sken den enda ljuspunkten i den mörka men tropiskt varma sommarnatten. Vi befann oss mitt ute i ingenstans, i närheten av en sjö, omgiven av blandskog, bestående av skira björkar och stolta tallar.

En timme in i intervjun bestämde vi oss för att ta en rökpaus. Mamman hade låtit lugn under hela intervjun, hennes sakliga röst stod i skarp kontrast till de fasor hon berättade om.

När vi tog varsin cigarett darrade hennes hand så mycket att hon inte kunde tända tändaren.

Två månader hade passerat sedan hon och dottern hoppade in i en civil polisbil i anslutning till dotterns skolavslutning.

Från körsång om den blomstertid som kommer, till en kvinnojour på annan ort, på mindre än en timme.

Hennes berättelse ekar i huvudet, när jag läser notisen om kvinnan som fallit från sin balkong i Jakobsberg.

När jag läser nyheten om att Nynäshamns kvinnojour tvingas lägga ner för att kommunen inte vill finansiera verksamheten.

Bilden av hennes darrande hand vevar i huvudet.

När jag läser om hur kvinnojourer tvingas neka skydd till mammor och barn på grund av platsbrist.

Kvinnojourer. För varje gång jag skriver ordet, ser det på datorskärmen, desto tydligare blir insikten om vilket primitivt samhälle vi lever i.

Vilket ojämlikt samhälle vi lever i.

Och hur missvisande namnet är.

Det borde byta namn till kvinno- och barnjourer. För när mammorna flyr, lämnar de inte barnen. Därför bor det många gånger fler barn än kvinnor på jourerna. Jag undrar om det skulle förändra politikernas inställning till ett av våra mest allvarliga och utbredda folkhälso-problem.

Det blir så ironiskt när polisen eller socialtjänsten säger att jag direkt ska höra av mig om han blir fysiskt hotfull. Hur hör man av sig om man inte har fast telefon, ingen mobil eller dator, och är inlåst i sitt eget hem? De hör vad jag säger men det är precis som att de inte förstår innebörden. Att jag och barnen inte kan ta oss ut från vår egen lägenhet eller nå ut till en enda människa. Någonsin.

När jag intervjuar mamman till citatet ovan håller sonen ett vakande öga på oss. Han fortsätter att leka men kroppshållningen visar att hans fokus finns hos oss.

När mamman vid ett tillfälle vänder bort huvudet för att inte visa att hon blir upprörd över det hon berättar, avbryter han leken, kramar henne och vägrar vika från hennes sida.

Han har inte gått ut mellanstadiet ännu.

I måndags (8/6) tog jämställdhets-minister Åsa Regnér emot betänkandet över hur den nya regeringens strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck föreslås se ut.

Den innehöll också en utvärdering av de insatser som genomförts av den tidigare regeringen. Allianspartiernas insatser har varit omfattande, i jämförelse med hur det historiskt har sett ut. Samtidigt karaktäriseras satsningarna av kortsiktighet och det är enligt utredarna svårt att avgöra om dessa har haft någon praktisk betydelse för kvinnorna och barnen.

Ingenting kommer att förändras om politikerna inte förstår vidden av vilket samhällsproblem våld i nära relationer är, vad ojämlikheten mellan könen får för konsekvenser på såväl individ- som samhällsnivå.

Det är utredningens huvudsakliga slutsats, oavsett om den analyserar genomförda satsningar eller formulerar hur den nuvarande regeringens strategi bör se ut.

Att regeringen kommer att avsätta hundra miljoner årligen, under de kommande fyra åren, till landets kvinno- och tjejjourer kan låta ambitiöst. Men det ska sättas i relation till vad våldet mot kvinnor, och i många fall barn, kostar.

I den statliga utredningen ”Våld i nära relationer – en folkhälsofråga” konstateras att de samhällsekonomiska kostnaderna överstiger fyra miljarder kronor i Sverige – varje år.

Det låter inte klokt men du vänjer dig snabbt vid slagen, lär dig krypa ihop så att huvudet och organen skyddas. Jag slutade efter ett tag att göra motstånd eftersom jag inte ville att det skulle pågå längre än nödvändigt. Särskilt inte efter att vår dotter föddes.

I utredningen poängteras vikten av att arbeta med långsiktiga strategier men också med akuta frågor.

En av de mest akuta är det faktum att kvinnojourerna varje sommar måste neka plats till kvinnor och mammor med barn som söker skydd.

För våldet tar inte semester – tvärtom.

I fjor tvingades kvinnojourerna vid 1 858 tillfällen avvisa hjälpsökande på grund av platsbrist. Det är fem kvinnor per dag. I den siffran är inte deras barn inräknade. 
Text: Linda Stark                    
http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/valdet-tar-inte-semester/

Vi kallar henne Anna, men hon heter något annat. Hon bor i Sigtuna kommun men sedan några månader tillbaka har hon tvingats fly från sin misshandlande man och lever i skyddat boende i en annan kommun. Hon berättar att hennes man är åtalad och att det i juni skulle ha hållits en rättegång mot honom men han dök inte upp. Nu är han efterlyst av polisen och rättegången är uppskjuten till september.

– Självklart är jag rädd att han ska hitta mig och barnen, de mår väldigt dåligt och de bor redan på sin tredje plats efter misshandeln och kanske måste de byta skola igen, säger Anna.

Hon berättar att mannen ska ha vållat henne så svåra kroppsliga skador att hon behövt operera sig flera gånger och i höst väntar ännu en operation. Därför är hon sjukskriven.

– Socialsekreteraren har sagt till mig att inte visa mig i Sigtuna kommun på grund av min man, och nu säger de att jag måste flytta från jourhemmet till ett vandrarhem, de har inget barnperspektiv, säger Anna.

I oktober i fjol kom Socialstyrelsens med nya föreskrifter gällande våld i nära relationer. Kommuners socialnämnder har ansvar för att hjälpa barn som utsatts för eller blivit vittnen till våld och brott av närstående. I föreskrifterna står också att hotell eller liknande i de flesta fall är olämpligt som bostad för barn som blivit utsatta för våld, dels ur säkerhetssynpunkt, dels för att sådana boenden inte är anpassade eller avsedda för vuxna och barn i kris.

Kambiz Asadollahi, enhetschef för försörjningsstöd på Sigtuna kommun, den enhet som ansvarar för Anna och hennes barns boende, kan på grund av sekretess inte uttala sig om det enskilda ärendet.

– Vår tanke är att ingen ska behöva bo på vandrarhem, men jag kan inte gå in på ett enskilt ärende, säger Kambiz Asadollahi.

Maria Larsdotter
http://www.unt.se/sigtunabygden/far-inte-bo-kvar-pa-jourhem-3802865.aspx

För tre år sedan lämnades en stämningsansökan in. Professor Mårten Schultz skrev i DN (Stämningsansökan skildrar ett barns helvete) och beskrev den orättvisa som hade drabbat Sofia Rapp Johansson. Bättre stöd än så kan en stämningsansökan inte få.

De som tyckte att den ansökan utmanade en mycket bister erfarenhet; att rättsligt skydd inte utgår till så missgynnade grupper som de som har varit på barnhem. De hade fel. Jättefel.

Någon kan tycka att man bör ta med i beräkningen hur svensk rätt faktiskt tillämpas. Det här fallet från början av 90-talet är sedelärande: Maciej Zaremba – Jag måste härifrån snarast, hjälp mig…jag hatar att vara här. Varför dog Daniel Sigström?

Den ständige kolerikern Dennis Töllborg har också något att säga om tillämpningen av rätt.

”Det är här den skandinaviska realismen paradoxalt nog slutar i ett värde, all påstådd värdenihilism till trots, nämligen att ”makt är rätt”. Därmed slår den skandinaviska realismen, i sina effekter, alltid neråt, aldrig uppåt, befrämjande status quo och en konsensushegemoni, sökande förklaring för varje anomali i individuella avvikelser (d.v.s. ”ruttna äpplen”) och framgångsrikt avvisande varje alternativ förklaring med att det handlar om ”konspirationsteorier” (d.v.s ”anmälningar av rättshaverister”). Empiri blir i ett sådant system hotfullt, ja rentav en förolämpning, …”[1]

Man kan tycka vad man vill om Töllborg, men han här förklarar han många märkliga juridiska resonemang. Det här också anledning till att varken rasism, diskriminering eller antisemitism ”finns” i den svenska rättsordningen.

Jag är inte jurist och det finns säkert andra skribenter på samma tema, som jag inte känner till. Juridik har liten eller ingen betydelse för mig … eller någon av oss. Det är självfallet så, att en rättsordning där man kunnat neka människor utbildning och sjukvård – och där på samma gång sexuella, fysiska och psykiska övergrepp varit utbredda under långt tid – saknar relevans.

Det är ”pudelns kärna” i de frågor som har med staten och oss att göra. Nya regler, så som i Tvångsvårdsutredningen, är i en närmast absolut mening ovidkommande, eftersom de reglerna som bäst kommer att utgöra ett fikonlöv för ansvarig, men aldrig kommer att innebära en rätt för de som tvingas underkasta sig dem.

Och någonstans kan man tycka att de förtjusta tillropen, varje gång samhället (och andra) anträder vägen mot ett nytt misslyckande, till sist blir patetiska. Förändring kommer inte av inställsamt fjäsk.

Allt det är självfallet ointressant i Sofia Rapp Johanssons mål mot samhället. I just hennes fall kommer säkert den svenska rättsordningen att arbeta utifrån en ny princip som den aldrig har arbetat utifrån förr. Rapp Johansson har ju haft det tufft när hon var liten.

18 juni i år kom utslaget, där Rapp Johansson förlorar målet. I domen (här citerad från Rapp Johanssons hemsida) heter det:

”Sofia Rapp Johansson förpliktas att ersätta staten för dess rättegångskostnader med sjuttiofemtusen (75 000) kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635)”

Redan 16 juni, två dagar före domen (sic!) skriver Rapp Johansson på sin hemsida:

”Min advokat låter hälsa:

Sofia blev under sin uppväxt utsatt för fruktansvärda övergrepp, också under den perioden när hon var i Statens vård. För att kräva sin rätt och se till att detta inte händer igen har Sofia stämt Staten för bristerna i vården och tillsynen av henne under uppväxten. Se deras berättelse och stöd deras sak.

Tingsrätten kommer att meddela en dom och i kostnaderna är höga i målet. Det tar mycket tid att utreda vad som gick fel under 18 år av hennes uppväxt, men utredningen är en förutsättning för att Sofia ska få en chans att få en rättvis prövning av domstolen. Sofia och hennes systers kostnader är uppe i 1 250 000 kr. Du kan hjälpa dom genom att sätta in ett bidrag på bankkonto 83279-944 418 310-8 i Swedbank.

Så snälla, hjälp oss.”

Man kan nästan tro att Sofia Rapp Johanssons advokat, en Jens-Victor Palm på advokatfirman Legio, läser hennes hemsida. I en tidigare upplaga av inlägget fanns upplysningen att kontonumret (om det fortfarande är samma kontonummer) gick till just advokaten Palm. Hur Rapp Johansson håller reda på de pengar som går till olika konton på hennes hemsida framgår inte. Kanske har hon lika goda hjälpare som bispringer henne i det hänseendet också.

Du tycker kanske att det är lite trist att Sofia Rapp Johansson har förlorat det här målet och råkat i skuld. Med en dröjsmålsränta på 9,5 % så blir det 118750 kr om året.

Det finns ändå en tröst. Det finns ändå en källa till sann glädje.

Du kan skicka dina pengar till hennes advokat!

PS. Tack till Inger Olsson för att hon uppmärksammande mig på det här.
Postat 2015-07-10 Författare PH Bartholdsson

http://www.bartholdsson.com/ta-chansen-betala-har-2/
 

För några dagar sedan fick jag ta del av en desperat flickas berättelse om sitt liv och sin kontakt med socialtjänsten. Jag blev både berörd och upprörd.

Flickan är 19 år. Hon har varit känd av socialtjänsten sen hon var 12 på grund av missbruk, våld och kriminalitet i familjen. Föremål för ett 15-tal olika placeringar Nu hemlös, hänvisad till soppkök och tillfälliga övernattningar hos vänner och i knarkarkvartar. Lider tidvis av stark ångest, använder droger och riskerar att i allt högre grad att bli drogberoende.

Hon vädjar desperat om hjälp. Stöd och boende, helst utanför Stockholm för att bryta kretsar och mönster. Har varit i kontakt med Maria Ungdom, som också är oroade för henne och gjort anmälan till socialtjänsten.

Men socialtjänsten avvisar henne. Hon får avslag på ansökan om hjälp.

Hur har det kunnat bli såhär? Vart har engagemanget och viljan att hjälpa tagit vägen? Undrar jag.

Under min tid inom den sociala barnavården hade vi också ungdomar som kommit på fel spår i livet. Av samma skäl som i dag, svåra uppväxtförhållanden, våld, missbruk och fattigdom. Försummade, övergivna och ibland utsatta för misshandel och övergrepp. Några ville inte ha med oss att göra, andra ville ha hjälp.

Vi hade mindre vetenskapligt baserad kunskap än i dag, om vikten av kontinuitet, vårdsammanbrottens negativa effekter, drogberoendets följder etc. Men vi kände ett starkt samhälleligt, professionellt och personligt engagemang och ansvar. Stod alltid på klienternas sida. När vi mötte en ungdom som ville ha hjälp gjorde vi allt vad vi kunde, lyssnade, försökte förstå. Motiverande samtal med dem som inte var motiverade. Behövde vi bråka i nämnden för att få ett beslut så gjorde vi det. Jämsides härmed jobbade vi för att vård och behandlingsmetoder skulle utvecklas och bli bättre. Satte stor tilltro till den nya socialtjänstlagen och den forskning i socialt arbete som började ta fart på 80-talet.

Och hur blev det?

Den utredning socialtjänsten gjort om den 19-åriga flickan är flera sidor lång, men inger ingen känsla av att man försöker hitta en utväg för att hjälpa. Snarare får jag känslan av att utredaren försöker hitta argument för att inte (behöva) hjälpa och att flickan har sig själv att skylla, eftersom hon inte alltid fogat sig i gällande regler – kommit för sent, sabbat en familjehemsplacering för fem år sedan.

Jag vet att socialtjänsten är pressad, av New Public Managments följder, köp o sälj, ramavtal och upphandlingar, ekonomistyrning, kontroll, manualer, styrdokument, för lite personal och alldeles för många chefsbyten på alla nivåer.

Men, jag skulle önska att socialchefer och andra vågade, ville och orkade stå upp för det som är socialtjänstens kärnverksamhet; att svara för råd, stöd, vård och behandling till dem som behöver det, särskilt barn och unga, och jobba förebyggande mot missbruk och skadliga miljöer. Det vill säga verka i socialtjänstlagen anda. Jag önskar också att ingen, som sagts i detta fall, ska behöva höra ”vi har inte möjlighet att anpassa vår verksamhet efter hennes behov” eller ”eftersom vi är en vuxenenhet har vi inte ungdomsboenden upphandlade”.

Gun-Lis Angsell
http://www.socialpolitik.com/2015/07/02/vem-ar-socialtjansten-till-for/

Migrationsverket vill skicka mina yngre syskon till barnhem i Brasilien

Esther och Elias, 11 respektive 12 år, måste lämna Sverige. Efter nästan två år är deras fall utrett och slutade med ett avslag om uppehållstillstånd. Migrationsverket har gjort bedömningen att deras anknytning till sin storebror här i sverige inte är tillräckligt stark och hänvisar därmed Esther och Elias till att fortsätta sina liv på ett barnhem någonstans i Brasilien.

Storebror Israel, en svensk medborgare, valde att efter sin mammas död ansöka om uppehållstillstånd för sina yngre syskon. Syskonens far, nu 81 år, är alltför sjuk och gammal för att ta hand om dem. Det är bara en tidsfråga innan även pappa försvinner ur syskonens liv för gott. Esther och Elias liv kommer tidigare från något som i det närmaste kan beskrivas som ett liv på gatan. Mammans cancer resulterade i att de helt enkelt fick klara sig själva. Mamman förde under en lång tid en utdragen och svår kamp mot en elak cancer i matstrupen. Traumat av att bevittna sin egen mor långsamt svälta ihjäl mitt framför ögonen är svår att föreställa sig. Mamma stod i kö för att få sondmatning, men cancern i matstrupen hann före.

Då varken vänner eller bekanta fanns som kunde erbjuda dem resureser eller möjligheter, såg Israel det som självklart att ta sig an sina mindre priviligerade syskon. Han hade ju trots allt resurser, stod dem nära, och hade följt dem i deras tidiga barndom. Israel själv trodde inte att det skulle vara några problem att få uppehållstillstånd för dem, eftersom det handlade om hans familj, och att han bott med sina syskon innan han flyttade till Skandinavien.

Migrationsverkets anser dock att Israel borde ansökt om uppehållstillstånd för sina syskons räkning omedelbart efter han själv fått sitt eget uppehållstillstånd. Eftersom detta inte gjordes tillräckligt hastigt, så gör man bedömningen att anknytningen inte är tillräckligt stark. Att Israels mamma fortfarande fanns vid liv vid tidpunkten då han fick sitt eget uppehållstillstånd, faller här på döva öron.

Enligt information publicerad på Migrationsverkets egen hemsida bör det föreligga särskilda skäl om anhöriga skall beviljas uppehållstillstånd utifall att det gått en lång tid från det att man fått eget uppehållstillstånd, tills dess att man ansöker för anhörig. En moders död tycks inte vara skäl nog i sammanhanget.

Här står alltså storebror i sverige, redo att fullt ut ta sig an syskonen. Migrationsverket vill istället sända dem till ett barnhem på andra sidan jorden. Migrationsverket delar nämlingen uppfattningen att resurser och anhöriga saknas i Brasilien. Det är tydligt att sättet man resonerar på inte utgår från vad som är bäst för barnen. FN:s barnkonvention säger tydligt att hänsyn skall tas till att ett barn har en familj. Det tycks Migrationsverket kunna blunda för.

Nästan två år har gått sedan deras ankomst till sverige. Esther och Elias har integrerats väl i det svenska samhället och har hunnit lära sig svenska och fått svenska vänner. De har även hunnit knyta an och bli en naturlig del av sin brors familj. Nu kommer de att på nytt rivas upp från sin tillvaro. Den här gången från sin svenska familj, vänner och nyfunna liv. Historien återupprepar sig för två unga oskyldiga barn. Traumat blir ett faktum på nytt.

I dessa tider märker vi en ökad rörlighet i vår värld, och det är klart att det är svårt för sverige att hjälpa alla. Det finns självklart behov av skarpa regler. Men här talar vi om barn som har starka band till sin familj här i sverige. Barn som känner trygghet med vetskapen av att den storebror de lever med, aldrig skulle svika dem. En bror som tagit sig an uppgiften på allvar. En storebror som behandlar sina småsyskon som sina egna barn.

Det råder ingen tvekan om att man måste hitta en familj som kan ta hand om Ester och Elias. Frågan är bara om vi måste leta så långt bort som på andra sidan jorden? Migrationsverket har gjort bedömningen att den 81-åriga pappan saknar föräldraförmåga. De har därför redan kontaktat ett brasilianskt barnhem. Smidigt.

Ester och Elias är redan väl integrerade i det svenska samhället och har hunnit slå rot. Migrationsverkets beslut kommer att på nytt dra upp deras rötter. Ett beslut som kommer leda till förlorad kontakt med sin familj här i sverige. Och ett beslut som introducerar ännu ett trauma för två unga syskon som just funnit tryggheten.

Israel har dock inte givit upp. Han upplever sig blivit bemött med forståelse av sin omgivning, vilket lett till att han har startat en insamling av namnunderskrifter som kommer skickas till Migrationsverket tillsammans med ett personligt brev. Allt för att få beslutet hävt. Hans förhoppning är att Esther och Elias får stanna. Hans förhoppning är att fler vill vara med och engagera sig för att det kan bli en verklighet. Vill du vara med?
Diego Oliveira
http://www.skrivunder.com/migrationsverket_vill_skicka_mina_yngre_syskon_till_barnhem_i_bra

Värmdö 11:17 | 07 juli 2015 Socialtjänsten i Värmdö signalerar kristillstånd. Som situationen ser ut kan de inte garantera de insatser som lagen kräver.

det har kommit till NVP via ett anonymt brev från personalen på Individ- och familjeomsorgen. Där står att de i dag inte kan fullgöra sitt uppdrag, vara det yttersta skyddet för medborgarna, och att det därför finns en stor risk för allvarliga incidenter.
Enligt brevet har den ”alarmerande arbetssituationen” flera gånger framförts till cheferna. Därför har personalen nu bett att få träffa ansvariga politiker (se separat artikel).
– Arbetsuppgifterna är för många och medarbetarna för få, säger Katarina Magnusson, huvudskyddsombud för Värmdös socialtjänst.

Fler ärenden
Enligt henne ökade exempelvis antalet utredningar som görs av individ- och familjeomsorgen med 100 ärenden 2014 jämfört med året innan, från 396 till 494.
Ärenden som bland annat kan handla om skyddsbedömning av barn som blir slagna i hemmet, eller har föräldrar med missbruksproblematik.
– Om det händer ett barn något är det förstås allvarligt. Jobbigt för handläggaren och ännu jobbigare för familjen, säger Katarina Magnusson.
– När en orosanmälan görs om ett barn ska den utredas skyndsamt, inom två veckor måste vi göra en bedömning om en utredning ska inledas.
Socialtjänsten brottas redan i dagsläget med att personal saknas och har dessutom haft problem med sjukskrivningar.
– Det skapar problem för arbetsgivaren, även nationellt finns en brist på socialsekreterare. Veckan innan midsommar fanns 661 lediga tjänster bara i Stockholms län, säger Katarina Magnusson.

Anmäler sig själva
Framförallt oroas hon över hösten, då ett tiotal socialsekreterare som redan sagt upp sig lämnar sina tjänster. Exempelvis slutar i princip hela den nuvarande vuxengruppen. I ett mejl skriver de att de nu planerar att Lex Sarah-anmäla sig själva.
Katarina Magnusson beskriver situationen som ett mörkt moln över verksamheten, där många redan nu upplever att smärtgränsen är nådd.
– En del uppsägningar har skett av naturliga orsaker, som att folk går i pension. Andra har sagt upp sig för att de håller på att jobba ihjäl sig.

Har nekats möte med politikerna

Personal på socialtjänsten har flera gånger bett om ett möte med politikerna i socialnämnden. Hittills utan framgång.

Anledningen till det föreslagna mötet är att personalen på individ- och familjeomsorgen vill informera socialnämnden, som är ytterst ansvarig, om den pågående krissituation de upplever.
Senast förslogs att information skulle lämnas på socialnämndens arbetsutskott i förra veckan.
Socialnämndens ordförande, Elisabeth Dingertz, M, har hittills inte bjudit in personalen.
– Jag tog kontakt med vår sektorchef som tog tag i detta omgående då jag fick brevet. Hon har haft flera möten med ansvarig enhetschef och även med skyddsombudet. Det är bättre att en sköter alla kontakter och sedan informerar vidare, säger Elisabeth Dingertz.
En åtgärdsplan ska därefter ha upprättats, men Elisabeth Dingertz säger sig ännu inte ha full kunskap om innehållet i den.

Saknar personal på fem avdelningar
På det hela taget delar hon bilden angående den ansträngda arbetssituationen, även om hon inte vill likna den vid en kris. Enligt Elisabeth Dingertz saknas just nu elva socialsekreterare, fördelat på fem olika avdelningar.
– Det är väldigt svårt att hitta socionomer. Vi har haft en del konsulter inne, men de har inte alltid hållit måttet. Jag vet att det har varit kämpigt, men personalen har gjort ett jättebra jobb.
Även arbetet med att rekrytera fem nya avdelningschefer har dragit ut på tiden. I augusti tillträder den sista av dem sin tjänst.
– Det går inte i en handvändning att hitta rätt personer. Nu tror jag att vi kan göra en nystart i höst, säger Elisabeth Dingertz.
Sandro Wennberg, S, vice ordförande i socialnämnden, säger sig vara ovetande om personalens försök att få träffa politikerna. Han vill ha ett möte snarast.
– Det är konstigt att Elisabeth Dingertz inte vill ha den dialogen. Vi politiker är ytterst ansvariga och det handlar om så allvarlig kritik att det är en diskussion som borde föras i nämnden.

Stort underskott
Han är orolig att det kan finnas ett samband mellan socialnämndens stora underskott och den situation som nu beskrivs. Förra året handlade det om 25 miljoner kronor, elva miljoner bara för individ- och familjeomsorgen, enligt Sandro Wennberg
– Visar det sig att det är en resursfråga är det väldigt allvarligt, säger han.
Enligt Elisabeth Dingertz är det dock inte en pengafråga. Hon säger att Värmdös socialtjänst i dagsläget klarar att leva upp till lagkraven och har ingen kännedom om att några incidenter ska ha inträffat.
Hur situationen ser ut i höst, om kommunen inte klarar att rekrytera ny personal, har hon däremot inget klart besked om.
Finns det några akuta lösningar ni kan ta till?
– Jag vet inte, så långt har jag inte tänkt än.Skriv utAnders Milde
anders.milde@nvp.se
http://m.nvp.se/Varmdo/Varmdo/Larm-fran-socialtjansten/?ent=m

16-åriga Rita söker efter en familj som kan, och vill, bry sig om henne.
Foto: Faksimil TV2]

16-åriga Rita söker efter en familj som kan, och vill, bry sig om henne. Foto: Faksimil TV2Rita Hansen är bara 16 år men har redan hunnit bo i åtta olika städer. På barnhem och i familjehem. Nu bor hon på ett HVB-hem men vill inget hellre än att få en familj.

– Jag hoppas att jag kan lära känna några vuxna som kan följa mig i livet, säger hon till norska TV2."Jag heter Rita Hansen och jag är en tjej på 16 år. Jag har bott på barnhem, HVB-hem och fosterhem i 14 år. Just nu bor jag på ett hem där jag ska vara i två år till, tills jag blir myndig och ska klara mig ensam i världen".

Så inleder 16-åriga norskan Rita Hansen sitt blogginlägg där hon söker efter en familj. Hon beskriver sig själv som en glad och positiv tjej som inget hellre vill än att få känna trygghet hos en familj.

"Inte ute efter en "perfekt" familj"

"Jag vill ha ett normalt liv, i en normal familj. Jag är inte ute efter någon ”perfekt” familj, jag letar efter en plats som jag kan kalla hemma, med en familj som jag kan komma hem till. Jag vill vara en del av familjemiddagar", skriver hon.

Hon förklarar att hon försökt med allt, men att hon ständigt flyttas runt. Om två år är hon vuxen och ska klara sig själv, och då önskar hon en familj att få trygghet av.

"Jag vill träffa några trevliga människor som jag kan lära känna, och om detta (förhoppningsvis) fungerar kanske jag kan komma hem några helger och sen kanske flytta in – om det skulle fungera för alla parter. Det är en stor fråga, men jag frågar".

Tusentals som delat inlägget

Hon hoppas att blogginlägget, som delats av över 25 000 personer, ska hjälpa henne finna det hon söker.

– Det är så fint att se att folk bryr sig. Man känner sig lite mera hörd än tidigare, säger hon till norska TV2.

– Jag hoppas att jag kan lära känna några vuxna som kan följa mig i livet.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21018850.ab

Pressen på kommunerna ökar att få fram både gode män och särskilt förordnad vårdnadshavare till barnen i kommunerna. I Karlsborg har man nyligen gått ut med annonser för att försöka värva fler.

Birgitta Dahlkvist är enhetschef för integration på socialtjänsten i Karlsborg och hon menar att man är på bristningsgränsen när det kommer till antalet särskilt förordnad vårdnadshavare i kommunen.

- Vi har klarat oss fram till nu. De gode män och särskilt förordnad vårdnadshavare som vi har nu de har så många ungdomar som vi anser att de klarar av, säger Birgitta Dahlqvist.

Om ett ensamkommande flyktingbarn beviljas asyl i Sverige ska sedan socialtjänsten tilldela barnet en särskilt förordnad vårdnadshavare, någon som har ansvar över barnet tills dess att barnet fyllt 18 år. I Karlsborgs kommun har man nyligen haft ett informationsmöte för att försöka rekrytera fler men det var få som dök upp.

- Tyvärr så kom det bara fyra stycken varav tre verkar vara intresserade. Som det ser ut nu har vi 6-7 särskilt förordnade vårdnadshavare och de har fler än en ungdom.

Birgitta Dahlqvist hoppas ändå att de lyckas få ihop tillräckligt många särskilt förordnade vårdnadshavare till hösten.

- Jag hoppas det, det finns ett behov av engagemang med dessa ungdomar. Om någon hör det här och känner att de vill...så hör av er.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6202967

Haddile, som fyllde fem år förra veckan, får stanna i Sverige.

– Vi vill bara jubla, hjula och hoppa jämnfota, säger Malén Liewehr som nu räknar med att få vårdnaden om den lilla flickan.

– Och tack alla Aftonbladetläsare för allt stöd och all hjälp.
Idag kom Migrationsverkets besked om att Haddile får permanent uppehållstillstånd i Sverige och därmed kan bo kvar hos ”sin” familj i Broby.

Tidigare har man försökt utvisa henne, men tvingades ändra sig sedan bland annat 175 775 Aftonbladetläsare skrivit på listor och protesterat mot utvisningen. Sedan dess har det varit många turer – men nu är det fest hos familjen Liewhr i Broby. Nu blir Haddile svensk.

Ska fira med makaroner

– Vi är så fruktansvärt glada, jublar Malén. Och i kväll har alla barnen fått välja mat för är här det fest. Alla villa ha pizzza. Alla utom Haddile som ska fira med köttbullar och makaroner. Det är det bästa hon vet.

Haddile var bara några månader när hon kom till familjehemmet i Broby där hon nu sedan länge ser Malén och Miklos Liewhr som sina föräldrar.

– Hon är ju vår lilla tös, säger paret. Helst vill vi adoptera henne, men viktigast nu är att vi får vårdanden av henne. Och i fortsättningen ska hon få heta Liewhr i efternamn.

”Är så tacksamma”

– Vi vill tacka alla som hjälpt och stöttat oss. Vi är så tacksamma. De handlar om såväl Brobyfolk som för oss helt okända människor. Vi har fått stöd av socialförvalningen och inte minst av de 175 775 som skrev på Aftonbladets listor.

Själv har Haddile inte förstått så mycket av all uppståndelse. Hon har ju sett familjehemmet som sitt riktiga hem och familjen Liewhr som sin riktiga familj. Och på dagiset i Broby har hon sina kompisar.

Hon föddes i Lund den 30 juni men tre veckor senare åkte hennes mamma från Sverige och lämnade över sin dotter till en manlig bekant. Några månader senare fördes hon till sjukhus, svårt undernärd och illa misshandlad. Skadorna var allvarliga.

Starka protester

Efter en tid på sjukhuset placerades Haddile på familjehemmet i Broby där hon fått mycket kärlek och omvårdnad.

Sommaren 2012 beslutade Migratiopnsverket att utvisa den lilla flickan för att hon skulle återförenas med sin biologiska mamma. Men protesterna blev starka och myndigheten ändrade sig och gav henne tillstånd att stanna i två år.

Den biologiska mamman fanns i Algeriet och krävde senare att få sin dotter tillbaka. I december 2013 kom hon till Sverige och fick träffa sin dotter i familjehemmet i Broby.

– Sedan dess har hon inte haft någon kontakt med Haddile och har inte gjort några anspråk på återförening, berättar Malén Liewehr.

Därför sökte man för ett par månader permanent uppehållstillstånd för Haddile och idag kom alltså beskedet från Migrationsverket: Haddile får stanna i Sverige.

– Man ansåg att det fanns särskilt ömmande skäl och att hon nu dessutom har en stark anknytning till Sverige, jublar Malén.

Vill dela glädjen

De sociala myndigheterna i Lund har yttrat sig i ärendet och gett ett mycket stort stöd till familjen i Broby.

– Därför utgår vi såklart ifrån att Haddile bli kvar hos oss nu. Precis som vi alltid har hoppats.

– Vår stora glädje vill vi dela med alla som stött oss.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21081972.ab

I Stockholms stad tas varje år cirka 900 barn om hand av socialtjänsten. Ungefär hälften av dem placeras i familjehem. För många föräldrar innebär omhändertagandet en kris. Inom Stockholms stad startar nu en ny stödverksamhet, ”Stella”, som riktar sig till föräldrar.

– När barnen blir omhändertagna är det ett stort ingrepp i både barnens och föräldrarnas liv. Då finns det ett stort behov av någon att prata med, säger Kerstin Sandqvist, projektledare för "Stella".
Annons:
I en aktuell översyn av tvångslagstiftningen LVU föreslås att barnens ställning ska stärkas. Men även föräldrarna har laglig rätt till stöd när barnen placeras i jour- eller familjehem.

Hos "Stella"-projektet, som har sin verksamhet på Södermalm, kan föräldrarna även få hjälp att gå igenom barnavårdsutredningen, beslutet om placeringen och ­ umgängesplanen med barnen. Syftet är att stärka samarbetet mellan föräldrarna, familjehemmet och socialtjänsten. I förlängningen väntas det göra att barnet känner sig tryggare.

– Vi kan bland annat hjälpa föräldrarna att förstå utredningen, och varför barnet blivit omhändertaget. Som en effekt hoppas vi att barnen kan bli avlastade om de vet att föräldrarna får stöd, säger Kerstin Sandqvist.

Anna Gustafsson
anna.gustafsson@dn.se
http://www.dn.se/sthlm/foraldrastod-ska-underlatta-for-barnen/
Ordf kommentar:
Tycker att det är skönt att det är som förslag även i översynen av LVU lagstiftningen; att stödet skall ut till alla i hela Sverige som har fått sina barn tvångsom händertagna. Men först måste man säkerställa att det verkligen finns skäl då man tar barn. Först måste man se till att det inte räcker med stöd i familjen för att de skall kunna bo kvar. Att ta barn ifrån sina föräldrar skall vara den sista utvägen då inget annat gå och då barn far mer illa av att stanna än att tas ifrån dem de lever med. 

Ställer ditt barn till scener, trotsar och får utbrott? Enligt forskaren Ross Greene beror det på att det explosiva barnet inte kan annat. Därför är lösningen att förebygga och samarbeta.

– Vissa ifrågasätter att man ”ger efter” för barnet, men ingen skulle komma på idén att tvinga ett fysiskt handikappat barn att gå utan kryckor.

ILSKA | DEL 6. SISTA DELEN

– Neeeeej! Jag tänker inte äta. Absolut inte. Jag hatar er!

När 6-åriga Olle förstår att den utlovade köttgrytan plötsligt bytts mot fiskgratäng, protesterar han högljutt. Pappas förklaring om att han inte hann handla på väg hem från jobbet, vill Olle inte lyssna på.”Jag hör inte” skriker han och håller händerna för öronen.

När mamma sedan säger att Olle ändå måste smaka på maten, får han ett utbrott. ”Jag tänker aldrig äta er äckliga gryta”, skriker han och kastar iväg tallriksunderlägget. Sedan springer han storgråtande in på sitt rum och smäller igen dörren.Annons
X– De explosiva barnen beskrivs ofta som trotsiga, manipulativa och uppmärksamhetskrävande. Men det handlar inte om det. Barn beter sig bra om de kan – och de explosiva barnen gör så gott de kan, säger psykologen Ross Greene när jag når honom på telefon i Boston.

I över 20 år har han behandlat arga och utagerande barn. Vid sidan av det kliniska arbetet forskar han om deras explosiva beteenden vid Harvard Medical School. Han har även skrivit flera böcker i ämnet, bland annat ”Explosiva barn”.

Nästan alla barn har förstås perioder då de ofta sätter sig på tvären. Det är en helt normal del av deras utveckling. Men hos vissa är beteendet extra stökigt och deras trotsperiod tycks aldrig ta slut.

Enligt Ross Greene finns det många missuppfattningar kring dessa så kallade explosiva barn. För att sprida en större förståelse för deras svårigheter reser han runt i världen och håller föredrag. Han har varit i Sverige flera gånger och i augusti kommer han hit igen.

– Föreställningen att de här barnen väljer att vara trotsiga är djupt rotad – trots att det numera finns mycket forskning som visar att så inte är fallet, säger han.

Så vad handlar det då om? Varför uppstår en härdsmälta när köttgrytan plötsligt bytts mot fiskgratäng? Och varför är Olle oemottaglig för såväl rationella argument som bestämda tillsägelser? Ross Greene svar är kort och bestämt: Bristande tankeförmåga.

– På samma sätt som vissa barn kan vara försenade i läsutvecklingen, har andra inte utvecklat den tankeförmåga som krävs för att hantera de krav på flexibilitet som ställs på dem i vissa vardagssituationer. När kraven blir för höga kan de inte tänka klart och hitta konstruktiva lösningar på problem. Inte heller klarar de av att hantera den frustration som situationen framkallar, säger Ross Greene.

Genom sitt mångåriga arbete har han sett att explosiva barn finns i alla varianter. Beteendet är vanligare bland pojkar, men explosiva flickor får lika häftiga utbrott. Vissa exploderar flera gånger om dagen, andra mer sällan. En del skriker när de blir frustrerade, andra blir även fysiskt aggressiva.

Det finns flera möjliga förklaringar till dessa vredesutbrott, men Ross Greene är inte intresserad av att ställa diagnoser. I stället inriktar han sig på att utveckla de förmågor som barnen saknar, nämligen flexibilitet och frustrationstolerans. För att lyckas med detta krävs andra metoder än dem vi föräldrar reflexmässigt använder oss av.

– Många försöker vara tydliga auktoriteter och ”visa vem som bestämmer”, men sådana skarpa tillsägelser triggar snarare fram utbrott. Att försöka motivera de explosiva barnen att uppföra sig väl genom bestraffning eller belöning, har inte heller någon större effekt. Deras beteenden beror ju inte på bristande motivation, utan på en oförmåga.

Ross Greenes råd är istället att försöka identifiera vanliga problemsituationer så att dessa kan undvikas eller frustrationen avstyras innan härdsmältan är ett faktum. Om matteläxan alltid slutar med att böckerna slängs i väggen, kanske mängden läxor faktiskt måste minskas under en period.

– Vissa ifrågasätter att man ”ger efter” för barnet, men ingen skulle komma på idén att tvinga ett fysiskt handikappat barn att gå utan kryckor. Genom att undvika vissa saker som ofta framkallar utbrott skapar man ett större lugn kring barnet som då kan lägga sin energi på att försöka utveckla sina bristande förmågor, säger Ross Greene.

För att göra det har han tagit fram en metod ”Collaborative Problem Solving” (CPS) – eller ”Problemlösning i samförstånd” – med tre olika strategier att ta till när utbrottet närmar sig.

PLAN A

Plan A innebär att den vuxna tar på sig rollen som auktoritet och bestämt säger ”Du får inte” eller ”Du måste”, utan att ta hänsyn till barnets perspektiv. Den strategin kan vara nödvändig när barnet till exempel slåss eller kastar saker omkring sig.

– Plan A är den uppfostringsmetod som många vuxna använder sig av slentrianmässigt. Den kan vara nödvändig i vissa farliga lägen, men lär inte barnet hur han eller hon ska tänka nästa gång ett utbrott närmar sig. Därför ska den inte användas för ofta, säger Ross Greene.

PLAN C

En motsatt strategi – Plan C – går ut på att den vuxna helt släpper vissa krav. Man tar kanske ingen strid om att barnet ska hänga upp sina kläder eller ställa in tallriken i diskmaskinen.

– Inte heller den strategin lär barnet att hantera frustrerande situationer, men man måste välja vilka svårigheter man först vill lägga sin energi på.

PLAN B

Den strategi som däremot utvecklar barnets flexibilitet och frustrationstolerans är Plan B. Barnet och den vuxna samarbetar då för att hitta en lösning som tar hänsyn till bådas perspektiv. Detta sker genom tre steg:

1. Empati: Den vuxna tar reda på vad som gör barnet frustrerat genom att iaktta och ställa frågor. ”Du ser inte glad ut – hur är det?” Med lite träning kan barnet ofta sätta ord på sin upplevelse: ”Jag är arg för att jag inte får äta köttgryta som du lovat.”

2. Definiera problemet: Den vuxna ger sin syn på saken. ”Men jag hann inte handla de ingredienser som behövs för att kunna göra köttgrytan.”

3. Bjud in till lösning: Barnet och den vuxna försöker hitta en lösning som tar hänsyn till bådas önskemål: ”Om du äter lite fiskgratäng i dag, så lovar jag att laga köttgryta i morgon.”

– Samtalen kring de olika perspektiven och den gemensamma lösningen lär barnet hur man kan tänka när man är frustrerad. Det bygger upp kognitiva kartor i barnets hjärna så att han eller hon lättare kan hitta konstruktiva lösningar när liknande problem uppstår igen, säger Ross Greene.

På flera håll i Sverige används metoden ”Problemlösning i samförstånd” framgångsrikt både inom skolan och barn- och ungdomspsykiatrin. Under en pilotstudie vid Utvecklingsneurologiska enheten vid Skaraborgs sjukhus fick föräldrar lära sig förhållningssättet och redan efter fem, sex handledningssamtal hade många barns beteenden förbättrats.

– Stora svårigheter med att vara flexibel i tanken och hantera frustrationer är mycket vanligt vid adhd och i vår studie hade alla barnen en sådan diagnos, säger Elisabeth Fernell, barnneurolog och professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Gillbergcentrum, Göteborgs universitet.

Ungefär hälften av barnen blev hjälpta enbart genom att föräldrar och lärare fick information om de kognitiva svårigheterna och lära sig hur barnens beteenden kunde bemötas. Hos den andra hälften kom förbättringen först efter att de också fått medicin för adhd.

– Ibland kan det vara en förutsättning för att man ska kunna ta till sig den kognitiva träningen. Vi brukar säga att vissa barn behöver både medicin – och Ross Greene, säger Elisabeth Fernell, som lett studien.

http://www.svd.se/arga-barn-behover-hjalp-att-tanka

Då har jag varit i Almedalen. Här kommer en liten raport.
Har fått massor av bra samtal och kontakter. Maskrosbarn, föreningen glöm inte Pele och Fadime, ministern Åsa Regner vet nu vem jag är så hon t.o.m hälsar vinkar på håll. Barnombudsmannen, nationella samordnaren, ivos generaldirektör. En forskare för Humana som jobbar med barnbarometern (vi skall träffas) De samordnar siffor för att bevisa olika saker.
Malungen som jobbar med utbil...dning för familjehem och stöttning till de som har placeringar som är svåra. De ville ha mina synpunkter på deras utbildningsmaterial som jag fick.
Massa andra politiker.
Saga Sollentuna de har jobbat fram en sida för barn hur de lätt skall hitta myndighet de behöver, de finns tydligen under barnombudsmannens sida.
Det skall jag gå igenom och sedan uppvakta kommunen här att göra likadant men på kommunens sida. De hade tagit fram material till skolorna också.
Det fanns även något som hette knas hemma som jobbade med att få olika aktörer att se vad barnperspektivet verkligen är. Det skall jag också kolla in lite närmare.
Ninas podradio som gör program om socialfrågor. (vi samarbetar redan) men nu träffade jag henne.
En för kvinno jouren på Gotland som även jobbade på biografen och hade ordnat seminarie där i år med bl.a barnombudsmannen.
vi kanske skall slå oss ihop med och göra något nästa år,
Det var lite rapport.

I en extern utredning riktas mycket allvarlig kritik mot socialförvaltningen. Bland annat framgår att personal utsatts för kränkningar vid flera tillfällen och att ledningen brustit i sitt personalansvar. Framför allt riktas allvarlig kritik mot socialchefen och en sektionschef inom LSS. Även den tidigare socialnämnden får kritik för bristande åtgärder.

– Det är nu vi ser vidden av problemen och det är självklart beklagligt att situationen har uppstått. Vi behöver se över våra rutiner och reda ut vad vi kan göra annorlunda för att inte hamna i samma situation igen, säger kommundirektör Dan Nygren.

Hur är det möjligt att ni inte insett problematiken tidigare?

– Det är en del av de lärdomar vi får dra, varför vi har missat signalerna och varför har vi inte kunnat göra något tidigare. Det är klandervärt men det är socialnämnden som har ansvar för verksamheten.

När det gäller LSS-verksamheten, den del av socialförvaltningen som handlar om stöd till funktionshindrade, anger de externa revisorerna från KPMG att de aldrig tidigare upplevt en sådan massiv kritik mot både ledarskap och arbetsmiljöhantering samt samverkan. I revisionsrapporten berättas om "massiv kritik från merparten berörda anställda, fackliga organisationer och internt av personalavdelningen".

Hur länge har du och nämnden känt till problemen?

– Jag kan inte kommentera mer än att vi tar det på största allvar. En del saker har pågått en längre tid, det om särbehandling framkom i höstas, säger Christina Knutsson, socialnämndens ordförande.

Revisionsrapporten visar att det finns en flerårig dokumentation på ett stort antal områden där det "övertydligt framgår" att den miljö som råder inom LSS-verksamheten är "oacceptabel". En stark rädsla och uppgivenhet präglar många av de intervjuer som revisorerna har gjort. De skriver att "det har varit så stora problem under så lång tid, utan att vare sig politisk ledning eller socialchef gjort något åt detta, trots oerhört många signaler".

Hur kan det vara möjligt att något sådant pågår över tid?

– Som politiker får man ju den informationen man får från tjänstemännen. I vissa delar har jag inte varit tillräckligt informerad. Men jag ska inte skylla ifrån mig, det är socialnämnden som har ansvar för verksamheten. Det har varit tufft och vi får titta på vad vi som politiker kan göra. Jag ser det som en form av kvalitetsförsäkring att sådana här revisioner görs, säger Christina Knutsson.

Det är totalt tre rapporter som har sammanställt av den externa granskaren. Dessa handlar om granskning av LSS-verksamheten, granskning av ledning och styrning inom individ och familjeomsorgen och granskning rörande kränkande särbehandling samt röjande av sekretessbelagda uppgifter. Falu kommun anger i ett pressmeddelande att rapporterna till viss del bekräftar den tidigare kritik som riktats mot socialförvaltningen från bland annat anställda, facket och även internt från personalavdelningen.

Enligt Falu kommun har flera åtgärder redan utförts för att förbättra situationen. Den utpekade sektionschefen inom LSS-verksamheten jobbar inte längre kvar inom kommunen och rekryteringsarbetet av en ny chef där är igång. I går, torsdag, gjordes också en överenskommelse med socialchefen vars anställning upphör. Rekrytering av en ny socialchef kommer att påbörjas direkt efter sommaren.

Hur påverkar det förvaltningen att chefen får gå på dagen?

– Det är alltid jobbigt när det blir ett såhär dramatiskt avslut på en anställning, men vi har redan i dag en tillförordnad chef som gör att verksamheten fortlöper, säger Dan Nygren.

I utredningarna uppmanas också socialnämnden att polisanmäla socialchefen då det finns risk för att sekretessbelagda uppgifter har röjts.

– På rekommendation från revisionen kommer vi att göra en polisanmälan mot socialchefen för att få utrett om ett brott har begåtts. Vi kommer dessutom att göra en JO-anmälan för att få en extern bedömning och med det ett lärande för Falu kommun, säger Christina Knutsson, ordförande i socialnämnden.
http://www.dalademokraten.se/dalarna/falun/massiv-kritik-mot-socialchef-tvingas-sluta
Mattias Göthberg
mattias.gothberg@mittmedia.se

Anders Ekström, 40, har autism och svår utvecklingsstörning.
Han har bott på samma ställe i 19 år - men Kumla kommun vill flytta på honom.
Nu prövar Högsta förvaltningsdomstolen ärendet.

– Om han har det så bra, varför ska han flytta? säger hans pappa Leif Ekström.

Anders Ekström 40, har bott 19 år på Sanna Gård i Lekebergs kommun. Där sköter han om trädgården och djuren, sågar ved, kör skottkärra, får badterapi, rörelseterapi och musikterapi.

Gården drivs av en antroposofisk stiftelse enligt LSS, lagen om särskilt stöd och service. Anders har haft sin dagliga verksamhet där i 26 år och bott där i 19 år.

Anders har autism och svår utvecklingsstörning.

– Han är som en 2-3-åring vad gäller kommunikation och social förmåga. Han kan inte tala om om något är fel, han blir ledsen, arg, berättar hans pappa och gode man, Leif Ekström.

Kumla kommun - Anders hemkommun - betalar för hans LSS-boende i Lekebergs kommun.

– Vi har varit väldigt nöjda. Det fungerar väldigt bra för Anders på Sanna gård. Livet blir ju ganska svårt med utvecklingsstörning och autism. Men jag tror inte att han kan må så mycket bättre. Vi tycker han lever ett gott liv, säger Leif Ekström.

Väntat i ett halvår

Men 2014 beslutade socialnämnden att Anders ska flytta tillbaka till Kumla.

–  Vi är nöjda, Anders är nöjd, så varför ska han flytta? säger Leif Ekström som överklagade beslutet i alla instanser.

Nu har Högsta förvaltningsdomstolen beviljat prövning. Aftonbladet kunde komma med det glädjande beskedet.

– Oj, jag får rysningar. Det är ju helt fantastiskt! säger Anders pappa,

I ett halvår har föräldrarna väntat.

– Det är en sten som faller från våra bröst.

Som skäl anförde Leif Ekström att kommunen haft 19 år på sig att flytta på Anders, så varför nu?

Det finns ett prejudikat från HFD 2012 med en boende som tvingades flytta från Sanna gård.

Men kammarrätten i Göteborg pekar i sin dom på att Anders bott väsentligt längre tid på gården, att han rotat sig och skaffat en meningsfull tillvaro. Att det är "ostridigt att en flytt alldeles oavsett en god planering och framförhållning skulle medföra negativa konsekvenser för honom".

Att HFD beviljat prövningstillstånd gäller förutsättningarna för att kommunen ändrat sitt beslut efter lång tid.

Goda villkor framöver

Gunnel Kask, ordförande (s) i Kumla socialnämnd, motiverar beslutet med att kommunen byggt ut sin LSS-verksamhet och kan tillförsäkra Anders goda levnadsvillkor även i framtiden.

– Vi kan garantera att vi håller den kvalitet som han behöver, här. Det kan vi inte när vi köper platser av privata vårdgivare. Nu har vi möjlighet att bygga upp en individuell verksamhet och plats för den här personen.

Är det positivt för Anders att flytta, tror du?
– Ja det tror jag ju. Det värsta för dem vi har placerade utanför kommunen skulle vara att de ställena läggs ner. Då får vi ta den plats som finns för dagen.

Skulle en flytt kunna vara negativ för Anders?
– Det kan det säkert. Det beror på  hur mycket vi kan anpassa och förbereda honom inför en flytt.

Är det rimligt att flytta en person som Anders efter 19 år?
– Vi tror ju att det är rimligt att göra alla åtgärder som vi bedömer är bra för Anders.

Anders själv vet ingenting. Att förklara vore meningslöst. Det skulle bara oroa honom i onödan.
– Hela tiden ligger det här och gnager. För vi tror ju att Anders skulle må hemskt dåligt av flytten. Det skulle bli helt obegripligt för honom, säger Leif Ekström.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21049916.ab
Mary Mårtensson


FAKTALSS - Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.
• LSS ska underlätta ett självständigt liv.
• Syfte är att människor med funktionsnedsättningar ska få det stöd som behövs för att kunna leva ett så självständigt liv som möjligt.
• LSS är en rättighetslag. Man kan kräva de rättigheter som finns i lagen i domstol.
Källa: Vårdguiden,www.1177.se

Över hälften av alla som ansökt om ersättning har fått avslag som inte kan överklagas.

– När man gick in i salen där tre människor satt och stirrade på en så var det väldigt kyligt. Och jag kände nog att det här var redan klart när jag kom in, vad som skulle ske och hur det skulle bli. Och det blev nog som jag tänkte, säger Björn Öhman, en av de som fått avslag

Björn Öhman som är 64 år har än idag mycket svårt att prata om vad som hänt honom som barn i flera fosterhem - därför tvekade han att ansöka om den ersättning på 250 000 kronor som staten gett till personer som utsatts för övergrepp och försummelser i samband med samhällsvård.

Från år 2013 och fram till årsskiftet var det möjligt att ansöka - nu har ersättningsnämnden fattat 4000 beslut och av dom har 52 procent fått avslag.

Enligt Björn Öhman hittade nämnden bland annat inga bevis för att han bott i ett av dom fosterhem han uppgett - därför fick han inga pengar.

– Jag fick helt enkelt avslag och det känns som att jag är kränkt en gång till på detta viset.

Han upplever hela processen rättsosäker:

– Du ska ju sitta där och sälja dig ungefär som du ska sälja en bil. Så ska du sälja ditt liv för tron att du ska kunna få lite pengar och det tycker jag blir helt galet.

Björn Öhman är en av fem personer som nu lämnar in en grupptalan till Europadomstolen. Gruppen anser att ersättningsnämnden har fattat godtyckliga beslut - och är kritiska mot att besluten inte går att överklaga.

Göran Ewerlöf som är ordförande i ersättningsnämnden säger att nämnden försöker behandla alla lika med medger att det kan vara lättare för vissa:

Det är dock mycket svårt att få Europadomstolen att verkligen pröva fallet - bara någon procent av alla fall tar sig igenom - Men detta är gruppens enda chans att få regeringen att återigen se över frågan om ersättningen till vanvårdade säger Björn Öhman:  

– Jag tycker många människor blivit orättvist behandlade, det är många fler än jag som inte fått någon ersättning, så jag tycker nog man ska försöka dra upp det här på ett eller annat vis igen.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6203407

Alexandra Svedberg
Alexandra.svedberg@sverigesradio.se

Familjehem som tar hand om barn som far illa har inte utretts. Det är en av flera allvarliga brister som konstateras efter IVO granskat socialtjänsten i Färgelanda.Det handlar om barn som placerats i Färgelanda. Bohusläningen har tidigare rapporterat om socialtjänstens problem och hur ett högt tryck på oerfaren personal lett till att man kallat in konsulter. Detta på grund av många orosanmälningar om barn som far illa. Även i höstas uppmärksammades brister i utredningarna om hur barnen sen placerats.

IVO, Inspektionen för vård och omsorg riktar nu allvarlig kritik för hur placeringar i familjehem gjorts. I ett fall har familjehemmet till exempel inte utretts. I ett annat fall har ett ensamkommande flyktingbarn hämtats av polis när han hade begett sig från familjehemmet han bodde i - en tvångsåtgärd som inte var tillåten. I ytterligare ett hem som hade valts ut av socialtjänsten förekom en av föräldern i polisens belastningsregister.
Familjehem som tar hand om barn som far illa har inte utretts. Det är en av flera allvarliga brister som konstateras efter IVO granskat socialtjänsten i Färgelanda.Det handlar om barn som placerats i Färgelanda. Bohusläningen har tidigare rapporterat om socialtjänstens problem och hur ett högt tryck på oerfaren personal lett till att man kallat in konsulter. Detta på grund av många orosanmälningar om barn som far illa. Även i höstas uppmärksammades brister i utredningarna om hur barnen sen placerats.

IVO, Inspektionen för vård och omsorg riktar nu allvarlig kritik för hur placeringar i familjehem gjorts. I ett fall har familjehemmet till exempel inte utretts. I ett annat fall har ett ensamkommande flyktingbarn hämtats av polis när han hade begett sig från familjehemmet han bodde i - en tvångsåtgärd som inte var tillåten. I ytterligare ett hem som hade valts ut av socialtjänsten förekom en av föräldern i polisens belastningsregister.

Nu har Färgelanda kommun fram till september på sig att åtgärda bristerna. Bohusläningen har sökt socialchefen utan resultat. I IVO:s intervju med chefen för Individ- och familjeomsorg pekar hon på att en hög personalomsättning varit en bidragande orsak. Men att det nu finns en handlingsplan för åtgärder.EMMA-KARIN BJÖRK
redaktionen@bohuslaningen.se
http://m.bohuslaningen.se/nyheter/dalsland/1.4104703-vass-kritik-mot-socialtjansten