Då hade det kommit en ny rapport runt EU emigranterns barn

En ny UNICEF-rapport visar att barn som är EU-medborgare och lever i utsatthet i Sverige hamnar utanför samhällets skyddsnät. Barn till så kallade EU-migranter, som till exempel vistas i Sverige för att tigga, behandlas inte bara annorlunda än andra barn i Sverige. Deras ställning är till och med sämre än papperslösa barns.

Det råder stor oklarhet och förvirring kring barnens rätt till utbildning, hälso- och sjukvård samt socialt skydd och stöd. Rapporten visar att EU:s principer om likabehandling och fri rörlighet inte är anpassade efter dagens samhälle, där ett växande antal fattiga unionsmedborgare kommer till Sverige för att söka försörjning. Därför föreslår vi att:

Barnkonventionen måste följas.
Lagstiftningen måste ändras.
Kommuner och myndigheter måste få riktlinjer och vägledning för att undvika godtycklig tolkning av gällande rätt, och för att främja likhet inför lagen för alla barn.

– Vi visste att rättsläget var oklart, men det visade sig att de här barnen i princip helt saknar rättsligt skydd. De befinner sig längst ner i samhället, säger Christina Heilborn, programchef på UNICEF Sverige.
https://blog.unicef.se/2015/09/24/rattsligt-vakuum-for-barn-till-eu-migranter/Rapporten Vilka rättigheter har barn som är EU-medborgare och lever i utsatthet i Sverige? visar på otydliga regler och tolkningar av gällande lagstiftning från myndigheters och beslutsfattares sida. Följden blir att det är högst godtyckligt vilka insatser och stöd som barnen får från exempelvis skola, sjukvård och socialtjänst.

– Vi visste att rättsläget var oklart, men det visade sig att de här barnen i princip helt saknar rättsligt skydd. De befinner sig längst ner i samhället, säger Christina Heilborn, programchef vid UNICEF Sverige.

Forskare vid Barnrättscentrum vid Stockholms universitet har på UNICEF Sveriges uppdrag genomfört granskningen. Där framkommer att till och med barn som är papperslösa i Sverige har starkare och tydligare rättigheter än EU-migranternas barn.

FN:s barnkonvention slår fast att alla barn som vistas i ett land har samma rätt till exempelvis skola, sjukvård och skydd, men trots det finns en överhängande risk för att dessa barn nekas sina grundläggande rättigheter.

– Vi ser en ovilja hos politiker att garantera alla barn samma rättigheter. Det är märkligt med tanke på att det är 25 år sedan Sverige skrev under barnkonventionen, säger Christina Heilborn.

Rapporten pekar på det faktum att EU:s principer om likabehandling och fri rörlighet inte är anpassade efter samhället idag, där ett växande antal fattiga unionsmedborgare kommer till Sverige för att söka försörjning. Därför krävs det lagändringar och politiska ställningstaganden, anser UNICEF Sverige som bland annat föreslår att:

Barnkonventionen måste följas så att alla barn får sina rättigheter respekterade.
Lagstiftningen måste ändras så att barn som är EU-medborgare och lever i utsatthet får sina rättigheter tillgodosedda.
Kommuner och myndigheter måste få riktlinjer och vägledning för att undvika godtycklig tolkning av gällande rätt, och för att främja likhet inför lagen för alla barn.

Läs själva Rapporten Vilka rättigheter har barn osm är EU -medborgare och lever i utsatthet i Svergie

..så hade jag inte straffat mig själv.

inför Morgan Allings serie "Morgans mission" om mobbade barn är det flera kändisar som öppet berättar om hur de mobbades då de var mindre.

Karin Adelsköld Komiker och programledare är en. Hon skriver här en debatt artikel i ämnet

http://www.expressen.se/debatt/det-skolbarnen-gjorde-mot-mig-var-olagligt/

Jag blev mobbad under sju av mina nio grundskoleår. Det var allt från att vara utfryst och aldrig någonsin få vara med och leka, till förolämpningar om mitt utseende och hot av alla dess slag. Det var också en hel del fysisk misshandel, slag, sparkar, hårda nyp i de nya ömma brösten och knogslag på armarna. Jag gick i skolan på 80-talet och då fanns varken mobbningsplaner eller vuxna som satte gränser. Istället hörde det liksom till.

Inte en gång under alla mina år i skolan tänkte jag att det de gjorde mot mig var olagligt. Inte ens när jag låg med huvudet i toalettstolen och fick det kalla vattnet i nacken tänkte jag att detta var helt oacceptabelt. Och om jag ska vara ärlig så tror jag inte ens mobbarna själva visste det. Det var ju inte liksom inte på allvar, det var bara mobbning.

Varför kallar vi misshandel, hot och kränkningar för nått annat när det sker i skolan? Var någonstans tjänar vi på att ha ett samlingsnamn som är förknippat med så mycket annat än vad det egentligen är?

Hade jag som barn vetat att det de gjorde mot mig var olagligt hade jag inte lagt så stor del av skulden på mig själv ("jag är ju så konstig jag får väl skylla mig själv"). Jag tror det hade varit lättare för lärare att faktiskt hänvisa till skolans regler eller tom till svensk grundlag och jag tror definitivt att mobbare själva hade fått upp ögonen för vad de faktiskt gjorde och kanske till och med kunna få hjälp och stöd för sitt beteende.

I dag har skolan mobbningsplaner, stödgrupper och trygghetsteam vilket så klart är jättebra. Men man pratar fortfarande om mobbning som ett luddigt och, kan jag tycka, ett förminskande begrepp. För mobbning kan vara lite av varje: ret, tjuvnyp, öknamn men också misshandel, sexuella övergrepp och rentav brott mot mänskliga rättigheter. Det kan vara små missförstånd eller vara en fråga om liv eller död.

Med start denna vecka gör SVT en storsatsning på ämnet mobbning i flera olika program och jag tycker det är fantastiskt bra. Men snälla kan vi inte börja kalla mobbning för det egentligen är. Innan vi gör det tror jag inte vi kan komma tillrätta med det verkliga problemet: att det är förbjudet att kränka, hota eller misshandla någon oavsett vem som gör det eller var. Och oavsett tid på dygnet.

Ja varför gör man skilland? Varför är det inte lika hemskt, lika viktigt att barn skall ha en dräglig skola? Att de skall slippa utsättas. ingen skall behöva rädd för att gå till skolan.

DEt är lika hemskt med en vuxen som mobbas på jobbet men som vuxen kan man byta jobb. Även om jag inte tycker att det är den som utsätts som skall flytta på sig utan de som utsätter...

men ett barn har inget val. Det är skolplikt, de måste vara där.

Krafttag måste tas så jag håller med av hela mitt hjärta. 

Det är konstigt att man tvingar/kräver/utsätter barn för så mycket man aldrig skulle drömma om att göra med en vuxen. Ändå är barn mer utsatta och dessutom beroenden utav oss.

Här är ett exempel.

http://www.dagensjuridik.se/2015/03/domstolar-ska-inte-kunna-tvinga-barn

Vem skulle tvinga en vuxen att bo hos en misstänkt våldtäktsman? Ingen. Men för barn gäller andra villkor. Sverige har visserligen bra skyddslagar när det gäller barn men tillämpningen är skrämmande dålig.

Rättsprocessen fungerar bara om rätt personer, på rätt plats handlar i rätt ordning. FN har kritiserat Sverige för att inte följa Barnkonventionen - men vem granskar våra domstolar?

Ur barns perspektiv blir det bara värre och värre och jag tror knappt mina ögon när jag läser en dom daterad januari 2015. Där berättar en pappa hur han "fått avlägsna mamman med våld från hemmet" och att han måste lösa en incident "som slutade med våld" och "när hon inte slutade bråka förde han in henne i ett annat rum, tryckte upp henne mot väggen ….och slängde ner

Sedan gör man skillnad på barn.

Ett uppmärksammat fall är en pojke som kidnappades av sin pappa och fördes utomlands. Efter 4 år fick mamman hem honom.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6249855

Det var en mycket annorlunda barn hon fick hem. De har förlorat 4 år. Han hade glömt svenskan, hade inte fått se ens bilder av mamman.

De har fått jobbat hårt med sin relation.

Nu dömdes pappan till 6 1/2 års fängelse samt drygt 110 000 kronor i skadestånd

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6266643

Mamman talar om att ärret pojken fått och kommer att bära med det resten av livet. Mamman är kritisk till att det tog 4 år innan han dömdes.

Men då socialtjänsten tar barn ifrån dem de ser som sina föräldrar är ingen ansvarig. Ingen sätter ner foten och ingen får skadestånd. Inte ens fastän det utdelas grov kritik eller som i vårt fall de ansvariga åtals och döms.

Varför är det så?

Är barn så olika? Har de inte samma känslor? skadas de inte på samma sätt eller lika mycket?

Jo självklart. Det enda som skilljer sig åt är vuxnas syn på dem. 

Hittade en debatt artikel som väcker frågor. Håller inte med i allt och en del är jag t.o.m fundersam till . Visst det beror på hur man jämför. Kopierar inte allt utan den är längre.

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/stimulera-moderna-stjaernfamiljer-17833

Det går dåligt för barn som omhändertas av samhället. Myndigheter är inte lämpliga som föräldrar men diskriminerar mammor, utestänger pappor och köpslår om barnen och deras hem. Låt i stället släkt, vänner och civilsamhälle hjälpas åt med ansvaret för barnen, skriver debattörer inför den Internationella Anhörigkonferensen i Göteborg i veckan.

Det går till och med sämre för omhändertagna barn än för barn som växer upp hemma i de tre procent fattigaste barnfamiljerna

Ett barn löper ca 250 gånger större risk att omhändertas av samhället om mamman är ensamstående, lågutbildad, arbetslös och lever på socialbidrag: Det är det mest ojämlika område vi har i Sverige. Papporna vill vara en resurs, men sorteras bort på strukturell nivå och i lagstiftning. Familjer splittras och barn skickas bort, ofta under hot, våld och tvång.

De så kallade familjehemmen utvecklas allt mer till företag och HVB-hemmen är en guldgruva för riskkapitalbolag. Rättssäkerheten är undermålig. Ingen kontrollerar sanningshalten i de utredningar som ligger till grund för domar och beslut. Om barnen fick det bättre vore vi nöjda ändå, men så är inte fallet. Vi ser allvarliga konsekvenser i form av skolavhopp, sjukdom, kriminalitet och tonårsgraviditeter med mera: Såväl det mänskliga lidandet som de ekonomiska samhällskostnaderna är svåra att övervärdera.

Myndigheter och företag är helt enkelt inga bra föräldrar och kan inte ersätta det anknytnings-”kapital”, som finns hos föräldrar, släkt och andra närstående för barn. Det är dags sätta punkt och pröva nytt, även för ensamkommande flyktingbarn.

Grundläggande är barns behov av sammanhang, att höra till. Om föräldrarna i dessa fattiga familjer i stället sågs som en viktig resurs för sina barn så fick de ordentligt stöd i tid. Hur kan vi stimulera moderna stor- och stjärnfamiljer där människor hjälps åt kring barnen över generations- och andra gränser?

Sveriges unika och socialt utjämnande välfärdsmodell växte fram ur engagemanget hos ofta utsatta medmänniskor och lekmän i idéburen och kooperativ verksamhet. Låt oss få makten tillbaka när det gäller frågor som vi är bäst lämpade för.

Vi föreslår att alla kommuner omedelbart halverar antalet placeringar. Den budgetsumma som frigörs ska överföras till verksamheter där familjer, andra anhöriga och civilsamhälle bestämmer över pengarna, inte tjänstemän eller företag. På sikt kan systemet ha en självfinansierande struktur, som begravningsavgiften.

Jag håller med om mycket. Att det tenderar att bli familjehem som gör det för pengarna, att myndigheter generellt inte är så bra som vårdnadshavare och det blir de ju inte heller egentligen även om de tar ifrån biologiska föräldrar huvud ansvaret. Jg håller även med om att i större utstäckning måste se bio föräldrars kompetens och bygga på den inte bara som i vissa fall leta fel. Att man måste kolla släkt i högre utsträkning.

Men jag håller inte med om att man rakt av kan halvera placeringarna och jag reagerar över en hel del annat.

Man placerar inte barn enbart för att föräldrana är fattiga utan det skall vara andra skäl. (Ok jag vet att vissa placeringsgrunder är väldigt luddiga men generellt) Och deras förslag kanske hade fungerat om det var enda skälet till att man placerar barn men då är det tyvärr inte. Det inte alltid att släkten är bättre. Och man skall enligt lag sträva efter släktplaceringar först. Det är missbruk, diagnoser, oförmåga att planera, sätta gränser eller sätta barnen först. Och det i sig kanske är ett av skälen till att många av dem är fattiga, men det är inte huvud skälet till att man tar deras barn. 

Och visst har jag sett siffror om att det går sämre för placerade barn men man vet inte hur det gått om de bott kvar eftersom man inte kan lämna vissa och jämföra. Sedan tar man inte med vad barnen har med i bagaget. Man tar inte hänsyn till hur skolgången varit innan placeringen, hur måga gånger de flyttat eller om det finns missbruk eller självdestruktivitet som att de skär sig eller medicinenrar. Man tar heller inte hänsyn till om det finns diagnoser och hur de hanterats innan eller om de bevittnat våld och har svårt att lita på vuxna. Då tar det lång tid att bygga upp ett förtroende.

Sedan får jag faktiskt inte ihop det med siffrorna som tlar om att barn i familjehem faktiskt lyckas i 90% av fallen.

Det har kommit en ny farlig trend. Barn skall äta själva

Men nu varnar forskare små barn klarar inte att äta så mycket eller rättare sagt få i sig så mycket som de behöver om de äter själva.

http://www.expressen.se/halsoliv/halsa/barn/experter-varnar-for-den-nya-babytrenden-blw/

BLW kallas en matningsmetod som nu sprider sig bland nyblivna föräldrar i Storbritannien och Australien.
Det handlar om att lära små barn att äta själva redan från födseln.

Men näringsfysiologer och andra experter varnar för den nya trenden.
– Det finns många kritiska aspekter, säger den norska överläkaren Ingrid B Helland
Man ammar i några månader, men så fort bebisen visar intresse för fast föda ska detta ska styra övergången från bröstmjölk till riktig mat. Och barnet ska själv få stoppa käket, som inte får vara av grötkonsistens utan i bitar, i munnen.
Ur ett uppfostringsperspektiv låter detta kanske vettigt, men ur näringssynpunkt är det mycket bekymmersamt, varnar experter.

LÄS OCKSÅ: Ny forskning visar samband mellan amning och hög IQ

Viktigt med järn
– Omkring sexmånadersåldern har barn en väldigt låg järnnivå i kroppen, och de är väldigt beroende av järn. Den mat som de själva kan komma åt och stoppa i munnen är det mycket lite järn i.
– Det blir dessutom lätt bara små munsbitar, vilket inte är tillräckligt i den åldern, säger Ingrid B Helland, överläkare vid Rikshospitalet i Oslo, till norska TV2.

Men hon tillstår också att metoden har vissa poänger. Bäst är att låta sig inspireras av några moment, samtidigt som man ser till att bebisen får i sig tillräckligt med nödvändig näring.

– Det är absolut viktigt att låta barnen delta i familjens måltider, att de får sitta med vid bordet och smaka och titta på den mat som de andra äter, säger Ingrid B Helland.

LÄS OCKSÅ: Allt färre mammor ammar sin nyfödda

En del öden fastnar mer än andra.
Sedan är en del jounalisterna väldigt duktiga på att fånga just det där som berör.

Hittade en berättelse som var så söt.

http://www.gd.se/gastrikland/gavle/roaa-fem-ar-har-kommit-till-sverige-efter-17-dagar-pa-flykt

Hon ler försiktigt mest hela tiden. Roaa är fem år och har redan överlevt fler gånger än de flesta. När hon får en festis på centralstationen i Malmö vet hon inte riktigt vad hon ska göra med den. Och under några sekunder skymtar 17 dagars flykt i hennes ansikte.

Sedan en lång berättelse men det är slutorden som fångar mig.

Rooas mamma Rasha sitter tätt intill sin dotter på bänken. Hon säger inte många ord, men tittar så på mig och säger tack på engelska. När jag svarar att hon inte har mig att tacka för något säger hon:

– Jag ville bara säga det till nån här

Det är inte länge sedan jag bloggade om att barn kan ha egna asylskäl.





Här är ett.
http://www.expressen.se/nyheter/har-bott-i-sverige-i-12-ar--nu-utvisas-han/

Leon är född i Tyskland och kom till Sverige när han var tio månader gammal.
Nu är han 12 år gammal och ska utvisas till Serbien – ett land han aldrig varit .

– Familjen är i upplösningstillstånd, de gråter hela tiden, säger Andreas Hannah, ombud för familjen i processen mot Migrationsverket.

Han har gått i svensk skola, talar flytande svenska, har svenska vänner, har hela sin släkt i Sverige och är mycket engagerad i svenskt föreningsliv. Han spelar ishockey, mycket och gärna, i IFK Arboga Hockey.

– Han är väldigt omtyckt av vänner och lärare och har sin naturliga hemvist här i Sverige, säger Andreas Hannah, advokat och ombud för familjen i processen mot Migrationsverket.
Dessutom är Leon och hans föräldrar romer, vilka är en utsatt grupp i Serbien.

– De kommer med mycket stor sannolikhet att diskrimineras, vilket Migrationsverket borde ha beaktat, säger Andreas Hannah.

Hela familjen är serbiska medborgare, men föräldrarna har inte varit i landet sedan 1992 då de flydde från forna Jugoslavien till Tyskland. Där föddes Leon och han bodde kvar fram tills dess att familjen fortsatte flykten till Sverige.

Andreas Hannah beskriver en familj i chock:
– Familjen är i upplösningstillstånd, de gråter hela tiden, säger han.
Mamma Djeva är redan tagen i förvar av polisen – på tisdag ska hon föras till Serbien.

Pappa Memet, som lider av cancer, är hemma och tar hand om Leon. Han hoppas in i det sista att Migrationsverket ska stoppa utvisningen av deras familj.
Nej visst det är inga skäl i sig men att låta människor bo så länge och sedan skicka ut dem är inhumant. Och skall man sätta barnperspektivet i centrum som man skall enligt svensk lag så anser jag inte att man kan utvisa dem. Då är det väl bättre att strypa antalet som kommer och ta hand om de som redan är här.

De allra flesta barn som kommer ensamma är väldigt ambitiösa. De vill mycket och med rätt stöd så.

http://www.gd.se/gastrikland/gavle/mohammad-kom-som-ensamt-flyktingbarn-till-gavle-jag-lyckades-alla-gor-inte-det

– Man kan göra allt man vill, nästan i alla fall, bara man har viljan. Jag vill säga välkommen hit till dem som kommer hit ensamma nu. Har de lyckats med den resan kan de lyckas med mycket. Jag är tacksam i dag för att jag inte visste hur den skulle vara. För den var en mardröm.

Det säger Mohammad Amin Mohammadi, som kom till Sverige som ensamt flyktingbarn för snart fyra år sedan.

I juni 2012 flyttade han som 15-åring in i familjehemmet i Sätra Gävle. Han hade då varit på flykt i sex månader, tagit sig förbi beväpnade gränskontroller, gömt sig i mörka, stekheta lastbilar, levt på gatan i Aten och trängts i en fallfärdig båt på Medelhavet utan mat och vatten i dagar. För att senare bli spottad på i Sverige. Två år efter ankomsten gick han ut nian på Stora Sätraskolan och fick pris för bästa prestation. Från ingenting hörde han till dem han jobbat ihop flest betygspoäng.

Både Aftonbladet och Expressen skriver om flykting barn på väg hit eller någon annanstans.

I Aftonbladet handlar det om var barnen sover. Det börjar med en beskrivning och sedan följer ett antal berättelser och bilder.

http://darbarnensover.aftonbladet.se/

En saknar sin säng. En annan sin docka med de mörka ögonen. En tredje drömmer sig tillbaka till en tid när kudden inte var en fiende.

Kriget i Syrien har pågått i snart fem år och mer än två miljoner barn befinner sig på flykt inom eller utanför landets gränser. De har lämnat sina vänner, sina hem och sina sängar. Några av dessa barn bjöd in för att visa var de sover nu, när allt som en gång var, inte längre finns.

Magnus Wennman, vinnare av två World Press Photo Awards och fyrfaldigt utnämnd till Årets Fotograf i Sverige har under 2015 träffat flyktingar i otaliga flyktingläger och på deras väg genom Europa. Berättelsen om när natten kommer är en levande historia, utan ett givet slut.

I Expressen handlar serien också om barnen. Om hur de flyr för att kunna få bli eller vara barn igen. Och deras frågor:

http://www.expressen.se/geo/varfor-sover-vi-pa-gatan--barnens-berattelser-om-flykten/

Marah Halal, 10, och hennes tre yngre syskon har slagit läger på asfalten. Andra flyktingar har lagt ut filtar och tält på kyrkogården intill. Det finns de som sover direkt på gravstenarna eftersom de dämpar kylan från marken.

Marah rör sig vant i mörkret, medan lillebror Hasan, 6, slocknat i mammas famn.

Här ska de tillbringa natten. De är smutsiga, hungriga, trötta, nervösa. Marah Halal har en egen ryggsäck att bära på. I den har hon vatten och den mat hon fått längs vägen från Grekland, Makedonien och Serbien. Hon har som alla andra här rört sig i skydd av mörkret, när andra barn sovit som djupast, och hört de vuxna viska: ”Tyst, tyst, så att inte polisen hör dig”.

Marah satt i klassrummet när väggarna rasade på hennes skola. En bomb hade träffat under lektionen.

– Tre i min klass dog, säger hon.

Skolan stängde omedelbart. Det var sista gången hon gick i skolan, enligt mamman.

Treårige Besher tog sig till grekiska ön Samos på andra försöket. Han hade aldrig varit ute på havet förut.
Moster Hanan Khaled, tidigare lärare i arabiska, berättar på flytande engelska hur hon tröstade Besher. Hon sa att familjen var ute på semester. När den turkiska polisbåten beordrade dem att återvända sa hon med förställd röst:
– Wow, titta på stora båten!
När Besher i gummibåten ville ha sin älsklingsdryck mjölk med socker, var sockret slut. Mostern förvandlades plötsligt till en magiker.
– Blunda, så ska jag trolla för dig.
Hon skakade mjölkflaskan med en trollkarls inlevelse och bad honom öppna ögonen.
– Smaka! Känner du att det är sött nu?
Besher nickade, även om mostern vet att han innerst inne förstod att smaken var densamma.

De första tre dagarna på flykt var hans reaktion genom tystnad. Han sa inte många ord. Sedan började han prata igen.

”Varför är vi inte hemma?”
”Varför sover vi på gatan?”
”Varför är pappa arg?”
”Jag vill ha chips!”
“Var är mitt täcke? Kan jag åka hem och hämta det?”

Besher Ebrahem har sin lilla ryggsäck på ifall föräldrarna rycker till och säger att det är dags. Jag frågar vad han har i den. Han tar upp två bilar i plast, men visar inte blöjan och flaskan med älsklingsdrycken mjölk.

Jag läser berättelse efter berättelse och klumpen i magen och bröstet växer. Till sist känns det som man inte kan andras. Tänker på vad jag har som jag skulle kunnat ge om de varit här. Om jag åkt dit vad jag skulle kunna ta med och ge. Nallar, kuddar, filtar, har nog 10 liggande, kläder, leksaker, tält. Tänk bara att kunna ge ett sådant där litet 2 mans tält som vi har som skydd på natten. Vad det hade betytt.
Jag skulle aldrig klara att åka iväg och hjälpa för jag skulle inte kunna fjärma mig ifrån alla öden. Jag skulle vilja ta hem och rädda allihop. Och här kan man inte göra så mycket. Ge lite pengar eller saker till insamling.

Och så hör man om länder som stänger gränserna för att de inte skall ta sig igenom. Som står som mänskliga murar vid gränsen för att de inte skall komma igenom. Det gör mig så arg, och maktlös. De har ju ingenstans att ta vägen och inget att återvända till. Fastnar utan mat och utan vattten. Utan tak över huvudet och det börjar bli kallt. Barn som sover ute utan skydd och det är bara ca 8 grader.
http://www.expressen.se/tv/nyheter/utrikes/barn-sover-pa-marken-vid-gransen-till-eu/

Man känner sig så otillräcklig.   

Allt fler vill ta emot flyktingar och flyktingbarn

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6265201

– Förändringen mellan februari och nu är kraftig, säger Marie Demker.

Andelen som tycker att Sverige ska ta emot fler flyktingar har ökat med 18 procentenheter från februari till september i år. Nu vill 44 procent av svenskarna ta emot fler. 30 procent vill ta emot färre flyktingar, och det är en minskning med sex procentenheter sen februari.

Men Marie Demker tror inte att opinionsförändringen beror på just de senaste veckornas flyktingdebatt och exempelvis den uppmärksammade bilden på den drunknade treåringen Alan Kurdi.

– Opinionsförändringar sker inte så snabbt och med den typen av stimuli, säger hon.

Falköping gör film om flyktingbarn
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6265125

– Vi hoppas att folk ska se att det här är ungdomar precis som alla ungdomar runt omkring oss. Att det är individer, inte bara en stor massa som kommer hit. Att det är något som bidrar till vårt samhälle.

Maria Olsson hoppas också att filmen kan väcka intresset för att bli god man, kontaktfamilj och familjehem.

Och i Strömsund så försöker man övertala ensamma flyktingbarn att åka hem igen.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=78&artikel=6263873

De senaste tre åren har över 1 000 ensamkommande asylsökande barn försvunnit i Sverige. Hittills i år har 221 barn avvikit.

Det sker ofta när de får besked om att de inte får asyl och som Sveriges Radio tidigare berättat kommer en stor andel av de här barnen från Marocko.

Nu ska de istället hjälpas hem, men det innebär inte att kommunerna ska utvisa barn.

– Definitivt inte. Vi som ansvariga vuxna runt omkring barnen vi måste vara beredda på ett avvisningsbeslut. Och vi måste stödja barnen att hantera ett eventuellt avvisningsbeslut.

I slutet av oktober kommer då barnrättsorganisationerna ANPCCAN från Uganda och Bayti från Marocko för att informera länets kommuner om hur arbetet med att leta reda på barnens föräldrar och återförena dem kan gå till. Migrationsverket bekostar projektet, men hittills har ingen återförening lyckats.

– Nej och det är det som är vår utmaning också. Det är väldigt få av de här barnen som uppger att de vill återvända, säger Migrationsverkets verksamhetsexpert, Kjell Terje Torvik.

Tanken är att organisationer i de olika länderna ska få direktkontakt med barnen och visar det sig att en återförening inte är möjlig kan det bli en ny asylprövning.

– Om det skulle vara så att föräldrarna inte kan ta emot eller att föräldrarna inte finns då får man se över vilka alternativ som finns. För det är heller inte omöjligt att man får en ny prövning

Jag har redan lyft min rädsla inför strömmen av flyktingbarn.

Jag hör erfarna familjehem som möter nya problem. Barn som inte förstår varför man skall ha hjälm då man åkt gummibåt över medelhavet eller varför man skall vara rädd om saker då man inte äger en pinal. Varför man skall diska eller städa då man inte haft en fast bostad på kanske ett år.

Barn med en annan bakgrund som inte är vana vid vår kvinno syn som inte är vana att vi kvinnor ofta är de som "bestämmer" i alla fall i det dagliga hemma.

Sedan kommer nästa problem. Man placerar barn innan man hunnit skriva kontrakt eller alla familjer som nu öppnar sina hem för ensamkommande flyktingbarn. När det blir så många på en gång att de inte hinner utbilda. När man inte vet vad man tar emot eftersom man tar emot barn som gått igenom saker som inga barn skall behöva göra. Med en annan kultur, religion och bakgrund.

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/skane/slangdes-ut-for-att-familjen-ville-ha-mer-betalt

Mottagandet av ensamkommande flyktingbarn har blivit business. Privatpersoner drar nu nytta av den stora bristen på familjehem, och försöker tjäna pengar på den. Ekonomisk vinst går före viljan att hjälpa de unga.

16-åriga Yosef Mohseni kom från Afghanistan till ett familjehem i Sösdala utanför Hässleholm. Vi träffar honom hemma i köket där mamma Anette Wallsten hjälper till med läxan.

– Det ger så väldigt mycket, att kunna hjälpa dem ut i samhället och se dem växa upp och kan ta hand om sig själva, säger hon.

Just så är det tänkt att det ska fungera med familjehem, och så är det i de allra flesta fall. Familjen tar hand om den unga som sitt eget barn med läxläsning, måltider och annat stöd. Mot arvode och ersättning för endel omkostnader.

Men det funkar inte alltid så bra. Yousefs gode man är ansvarig för sju ensamkommande barn till. En kille hamnade i en familj där inte omsorgen kom först, utan pengar.

– Han sparkades ut ur hemmet eftersom man tyckte att det var dåligt betalt. De sa till honom att du får välja mellan frukost, lunch och middag för vi har bara fått 65 kronor per dag till mat för dig. Men det var inte relevant alls, det är klart att man får mycket mer pengar än så, berättar gode mannen Bo Sigeback.

Madeleine Moberg betonar att den övervägande majoriteten inte i första hand frågar om pengar, utan att de allra flesta är intresserade av att bli familjehem för att hjälpa. Hon menar att de andra smutsar ner för alla som verkligen vill ta hand om barnen av rätt orsak.

– Då är det en handel med barn snarare än för barnets bästa.

Killen i Hässleholm gick det till sist bra för, han omplacerades från sitt gamla familjehem.

– Det var uppenbart att vi som placerade honom blev förda bakom ljuset. Det tycker jag är förjäkligt. Då måste jag som god man reagera, säger Bo Sigeback.

Inslaget är längre.  

Artikeln är sedan 2009 men den är lika aktuell.

Att inget ändrats.
Att man inte lär sig. 

http://www.svd.se/endast-trygga-barn-vagar-beratta-om-vald-och-overgrepp

På Brännpunkt 26/7 uppmärksammar Rädda Barnen att barn nekas psykiatrisk vård och att det ofta rör sig om föräldrar som genom våld själva orsakat barnets vårdbehov. På samma sätt kan en vårdnadshavare, misstänkt eller dömd för vålds- eller sexualbrott, bestämma över barnets fysiska vårdbehov.

Och utsatta barn nekas därmed också vård för sina fysiska skador som orsakats av våld. Därmed sker inte heller den medicinska undersökning som utgör underlag för ett rättsintyg. Barnet berövas därmed ett viktigt bevis som kan styrka brottet.

Det är också helt absurt att den brottsmisstänkte själv kan vara den som lämnar och hämtar barnet vid polisförhör. I praktiken tillåts den misstänkte bestämma över både barn och polisutredning

Bara trygga barn vågar berätta och måste därför få stöd under rättsprocessen. Barnen försätts annars i en omöjlig situation då de tvingas att leva kvar hos den misstänkte, i den miljö där övergreppen skett, samtidigt som brottsutredning pågår.

Barnen berättar ingenting alls, för lite eller tar tillbaka sina uppgifter. Därmed läggs förundersökningen ned. Vad annat kan åklagare göra?

Att åtal inte väcks handlar alltså inte alltid om brister inom rättsväsendet. Ibland omöjliggörs nämligen polisens förundersökning genom att socialtjänsten inte tar sitt ansvar. Brist på skydds- ingripanden saboterar bevis.

Jag har goda erfarenheter av tvärprofessionellt samarbete där socialtjänsten fattat snabba beslut för att skydda barn från hot, påverkan, bestraffning och nya övergrepp. Men jag har också erfarenhet av förvaltningar som inte alls tillvaratar barns intressen när den misstänkte har hel eller delad vårdnad. Socialtjänsten kan tillfälligt omhänderta barnen (LVU) för polisförhör och läkarundersökning. Men när så inte sker är barnen helt rättslösa och polisen varken kan eller får agera.

Denna brist får allvarliga konsekvenser för det enskilda barnet. En ny lag behövs som stärker barns rättsskydd och åtminstone ger dem en garanterad ”frizon” under polisutredningen.

Ingen skulle komma på tanken att tvinga en våldtagen kvinna att bo hos våldtäktsmannen. Varför ska barn behandlas annorlunda?

MONICA DAHLSTRÖM-LANNES

fd kriminalinspektör

Konstigt att inget hänt kan man tycka. 

Drottningen är känd för sitt engagemang för utsatta barn. Världens ledare har träffats på FN´s högkvarter.

Sverige stod tillsammans med drottning Silvias välgörenhetsorganisation World Childhood Foundation och Mentor Foundation som värdar för ett högnivåmöte under rubriken ”Barnen och Hållbarhetsmålen”.
http://www.expressen.se/nyheter/silvia-till-ericssons-vd-ge-alla-barn-app/

Under fredagen träffas världens ledare på FN:s högkvarter i New York för att under högtidliga former klubba igenom de nya hållbarhetsmålen. De 17 målen ska ersätta de gamla milleniemålen och förhoppningsvis skapa en mer hållbar värld.

Men redan i dag började målen diskuteras. Sverige stod tillsammans med drottning Silvias välgörenhetsorganisation World Childhood Foundation och Mentor Foundation som värdar för ett högnivåmöte under rubriken ”Barnen och Hållbarhetsmålen”.

Mot slutet av mötet vände sig drottningen direkt till en av de andra talarna, Ericssons vd Hans Vestberg, och kom med ett konkret förslag.

– Jag har en fråga till dig. Varför gör ni inte en app för barnen så att de kan få information om sina rättigheter, vilka de är och var de kan ringa om de behöver hjälp. Deras föräldrar kan få information om hur de kan skydda sina barn, och vilka regler som finns.

– Jag tror det skulle vara en fantastisk hjälp. Så nu skickar jag över stafettpinnen till dig, sa drottningen.

Välkomnar idén
Efteråt välkomnade Hans Vestberg idén.

– Teknologin utvecklas så mycket och många barn kommer att ha mobiltelefon i framtiden så det är en väldigt god idé, sedan krävs det en sammanslutning av operatörerna runt om i världen för att genomföra. Men vi tar idén med oss och ser vad vi kan göra.

Du låter entusiastisk?
– Ja, jag är alltid peppad på nya uppdrag. Jag tror teknologin kan spela en viktig roll för att göra planeten bättre.

Vilken underbar ide. 

Det finns de fall där föräldrar går isär och bråkar så mycket om sina barn att ingen är lämplig. Ibland behöver de inte bråka för att inte vara lämpliga ändå 

http://www.juristpunkten.se/nyheter/?view_id=114865

Jag ska lämna ett typfall där ett par har ett barn, det kan handla om en separation direkt i och med graviditeten, direkt i och med födseln eller när barnet är mycket litet. I samtliga av dessa fall så har den ena parten bestämt sig för att den inte vill ha med den andre att göra. Oftast ligger det inga direkta grunder bakom detta såsom våld, hot, missbruk eller kriminalitet – utan det är bara ett ställningstagande. Den parten som vill ha bort den andre brukar dock vara kreativ med skäl till varför en andre inte är lämplig som varken partner eller förälder, oftast skäl som inte går att styrka och skapar en ord mot ord situation. Om en sådan ”process” påbörjas under graviditeten så har det då inte varit någon kontakt på nästan ett år och om det därefter inleds en process i domstol efter födseln så tar det ytterligare ett antal månader innan lämpligheten i sig kan prövas av socialtjänsten i och med den utredning som genomförs i merparten av alla sådana mål. Dessutom har mamman per automatik fått ensam vårdnad vid födseln om separationen skett innan dess. Så kommer vi då till den konkreta konflikten där teori och praktik inte går ihop.

Socialtjänsten tittar konkret på parternas samarbete och kommunikation, grundpelaren för gemensam vårdnad. Det finns ingen sådan och har inte funnits på nästan två år, därmed ses konflikten mellan parterna som långvarig och man anser mycket förenklat att det inte är lämpligt med gemensam vårdnad då parternas bristande kontakt framöver kommer att påverka barnet vid utövande av en gemensam vårdnad. Dessutom har den ena parten haft ensam vårdnad i över ett år och tagit väl hand om barnet, vilket gör att det allmänt ses som en bra fortsättning få denne inte är olämplig som vårdnadshavare i sig. Detta i kombination med den andre föräldern som under dessa år försökt att kommunicera, samarbeta och aktivera sig – men som inte släppts in och därmed inte fått visa sin lämplighet. Ofta i kombination med ett förvägrande av umgänge i största möjliga mån.

Vad väger tyngst, bristande upplysningsskyldighet vid ensam vårdnad eller ett barns rätt till en nära och god kontakt med båda sina föräldrar?

Om jag spinner vidare på ovanstående problematik så har vårdnadshavaren en skyldighet vid ensam vårdnad att fortlöpande informera den andre föräldern och hålla den delaktig i barnet. I annat fall kan det anses som vårdnadssabotage som motiverar en ändring i vårdnadsfrågan. Men vad händer då om sådant sker och det egentligen vore bättre för barnet med gemensam vårdnad, men då det anses finnas en varaktig konflikt mellan föräldrarna som motiverar ensam vårdnad. Vad väger tyngst, då båda två är allvarliga risktaganden för barnet i fråga.

I många fall kan dessa frågor lösas tillfälligt genom sidolösningar där den förälder som går miste om vårdnaden får en fullmakt där denne kan aktivera sig genom kontakt med dagis, förskola, skola och sjukvård och på så sätt fungera som en teoretisk vårdnadshavare. Omvänt kan även en vårdnadshavare ge fullmakt till en annan vårdnadshavare, att inom ramen för gemensam vårdnad, ensam fatta beslut om olika frågor för att undvika kontakt och konflikter. Men fullmakter är även det ett risktagande då de kan återtas när som helst och inte kan regleras i domar av domstolen.

För ett decennium sedan hade vi inte den här problematiken då väldigt få, så lite som under 1 procent av alla separationer hamnade i domstolen. Då handlade det uteslutande om verkliga situationer med missbruk, våld, kriminalitet eller olika typer av ohälsa. Men idag när domstolsvägen är vardag och det blir allt fler processer så hamnar dessa luckor i lag och praxis i verkliga problem för de ”smarta” föräldrarna som lärt sig att utnyttja systemet. Ett system som tillkommit för att skydda barnet blir istället vapen för att föräldrarnas egen villig och missgynnande för barnet ifråga.

Självklart är ovanstående exempel väldigt generaliserade för att belysa en poäng, men problemen är verkliga och vi jurister ställs ibland inför denna problematik med föräldrar som skapat en konflikt som inte finns för att på sikt få ensam vårdnad i domstol vid en eventuell process utifrån barnets skyddsaspekt. Det diskuteras nu om ändringar i lagstiftningen för att komma till rätta med olika situationer och undertecknad hoppas verkligen på en tydligare vägledning här då det annars faller i händerna på socialtjänsten och domstolen i varje enskilt fall att väga vad som väger tyngst av två olämpliga lösningar.

Av: Linda Bohlin, Ansvarig Affärsutvecklare och Jur kand på Juristpunkten

Sedan har en familj förlorat ett barn i Stockholm.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=6263746

Ett barn i treårsåldern avled under eftermiddagen efter att ha fallit från ett fönster i centrala Stockholm.

Larmet kom 17.06 om att ett barn ramlat från ett fönster på fjärde våningen i ett flerfamiljshus i stadsdelen Norrmalm i Stockholm.

Barnet fördes till Astrid Lindgrens barnsjukhus men dess liv gick inte att rädda.

– Efter undersökning rubriceras det hela som ett olycksfall och det finns ingen misstanke om brott, säger Albin Näverberg, presstalesman vid polisen i Stockholm till P4 Stockholm.

Föräldrar som har eller betalar vårdnadsbidrag får nu mer pengar.

Regeringen beslutade den 27 augusti 2015 om prisbasbeloppet för 2016. Prisbasbeloppet för 2016 är fastställt till 44 300 kronor. Prisbasbeloppet används bland annat inom socialförsäkringen och inom skattesystemet.

Det förhöjda prisbasbeloppet för 2016 är fastställt till 45 200 kronor (2015: 45 400 kronor). Det förhöjda prisbasbeloppet används vid beräkning av pensionspoäng för tilläggspension för dem som kommer att få pension enligt äldre regler

Inkomstbasbelopp och inkomstindex

Inkomstbasbeloppet för 2016 är fastställt till 59 300 kronor (2015: 58 100 kronor) och inkomstindex till 162,14 (2015: 158,91).

Den högsta inkomst som ger rätt till ålderspension räknas fram med inkomstbasbeloppet. Denna inkomst motsvarar för år 2016 en månadsinkomst på 39 879 kronor (2015 en månadsinkomst på 39 072 kronor).

Inkomstindex används för att för att beräkna räntan i pensionssystemet både för pensionsrätter och för den årliga omräkningen av inkomst- och tilläggspensionen.

http://www.regeringen.se/artiklar/2015/08/prisbasbeloppet-for-2016-fastallt/

Vad betyder det? Jo

De som har barn med underhållsstödkommer att få en höjning med 300 kronor, det vill säga från 1 273 kronor till 1 573 kronor med början den 1 september 2015 och påverkar underhållsstöd och betalningsskyldighet som avser tiden efter den 30 september 2015.

Det påverkar det belopp som betalas ut för oktober 2015

Har den betalningsskyldige föräldern barnen 6 dagar per månad eller 5 dagar i sträck så finns det möjlighet att ansöka om umgängesavdrag. Är det så att den föräldern som får underhållsstödet inte skriver under blanketten kan man skicka in den ändå och sen utreder vi var barnen har bott.

Bor barnen växelvist så ska man ringa in till kundcenter på 0771- 524 524 för att meddela detta annars kan underhållsstödet betalas ut felaktigt.

Du kan läsa mer om detta här:
http://www.forsakringskassan.se/wps/wcm/connect/59f3fdd7-b187-479e-80a3-f1ca1c7ef6de/ff_us_4079c_underhallsstod_avdrag_nar_barnet_bor_tillfalligt_hos_dig1509.pdf?MOD=AJPERES

http://www.forsakringskassan.se/wps/wcm/connect/46d10aae-a65f-492e-8758-4fe7fae93988/ff_us_4079b_underhallsstod_vaxelvis_boende1509.pdf?MOD=AJPERES

En debatt artikel runt LVU förslagen. Det är biologiska föräldrar som är rädda att de skall förlora sina barn. 

http://www.svt.se/opinion/article3711470.svt

1 juli 2017 kan en ny LVU-lag träda igenom som skrämmer oss som lever i den verklighet den berör.

Vi som kan bli fråntagna det käraste vi har. Våra barn.

Det nya LVU–lagförslaget (lag med särskilda bestämmelser om vård av unga) som nu ligger ifrån socialdepartementet, gör det möjligt för socialtjänsten att tvångsplacera ett barn/ungdom som uppvisar normbrytande beteenden.

Och detta även om dessa beror på en funktionsnedsättning och det inte går att påvisa allvarliga brister i föräldraomsorgen. Det gäller exempelvis de barn och ungdomar som inte går till skolan på grund av att de inte får det stöd de behöver där.

Om kommunerna och skolan inte är i fas med kommande lagändring kommer det verkligen att slå snett. Barn och unga som inte förmår att gå i skolan därför att skolan inte gjort rätt, riskerar alltså att placeras utanför hemmet med stöd av LVU.

Skolan säger att de gjort allt de kan och socialtjänsten går på deras linje. Vi vet redan idag att skolorna inte gör allt de kan för dessa elever, då resurser, pengar och kunskap saknas.

Vi känner oss väldigt osäkra på hur man säkerställer att skolan talar sanning och har fullföljt sitt uppdrag korrekt. Vi kräver att varje LVU-placering kvalitetssäkras.

Kompetensen kring neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så som adhd, asperger och autism måste höjas och säkerställas, hos socialtjänstens handläggare, socialnämnd och förvaltningsrätt, samt hos mottagande familj eller särskilt boende.

Man kan inte påstå att barnrättsperspektivet stärks, genom att göra det lättare för socialtjänsten att rycka upp barnen från sin trygga miljö. Den trygghet, förutsägbarhet och kontinuitet som all forskning visar är av högsta vikt för dessa barns utveckling.

De skiljs ifrån ett väl fungerande hem som besitter den största kunskapen kring svårigheterna. De skiljs ifrån det som är deras trygghet och som det ser ut nu finns inget som garanterar vad man kommer till.

LVU behövs förvisso, som en sista utväg, och det nya lagförslag som ligger innehåller mycket som är bra. Dock saknas tydliga handlingsplaner kring dessa barn med särskilda behov.

Barn som kan uppvisa ett beteende som lätt kan läggas på föräldrarollen när det är skolan som brister i sin uppbackning och kompetens.

Kung Över Livet drar nu igång en namninsamling för att slutbetänkandet SOU 2015:71 inte skall gå igenom i sin nuvarande utformning.

Vi är oroade för den utveckling som kan komma till följd av detta då samhället ännu inte är rustade för det lagförslag som nu ligger.

Alla parter som är involverade i LVU-placeringar måste kvalitetssäkras, likaså skolornas resurser och påstående om att de gjort allt.

Hur det skall gå till framgår inte alls av slutbetänkandet.

Jag förstår biologiska föräldrars frustration och vanmakt. Man måste om man skall ta barn säkerställa att man gjort allt för att det skall funka hemma först men då är det inte alltid. Jag träffar många som upplever att handläggare letar fel istället för kompetenser och stärka dem. Det finns heller inga riktlinjer för vad de skall göra för att få tillbaka sina barn. Jo de kan få något som skall uppnås men då de klarat det dykler det upp nya krav. Vet också många föräldrar som har barn med diagnoser som ber om hjälp och ber om hjälp men ingen får innan de stupar och då tar man istället barnen ifrån dem. Barn skall ha rätt till sina föräldrar vare sig de fungerar eller inte men på sina villkor. De skall ha rätt till en lugn och trygg uppväxt.

Men om det bara är stöd som behövs så skall föräldrar ha rätt till stöd utan att bli av med sina barn. Precis som familjehem måste få tala om att det är jobbigt och begära stöd utan att riskera att placeringen får flytta. 

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/danielswedin/article21450576.ab

Sedan 2005 har fattigdomen nästan fördubblats bland ensamstående föräldrar som har arbete - från 9 till 16 procent.

Många av dem får söka sig till socialkontoren för att klara sig. Upp emot 15 000 personer som i fjol fick socialbidrag har ett arbete, men måste helt enkelt söka bidrag för att klara vardagen för sig och sina barn.

Var sjätte svensk barnfamilj lever på en nivå som ligger under EU:s fattigdomsgräns och personer som står utanför arbetsmarknaden löper i dag fem gånger större risk att leva i fattigdom än innan regeringen Reinfeldt tillträdde 2006.

I går presenterades statsbudgeten för 2016 och medierna pratar om vem som år årets vinnare och vem som är årets förlorare.

Kanske borde vi höja blicken och prata om framtidens vinnare och förlorare.

Fattiga barn blir fattiga vuxna

Vi vet att det barn som växer upp med fattiga föräldrar löper mångdubbelt större risk att bli fattig som vuxen, med alla de sociala risker det innebär: du är sjuk oftare, utsätts för brott oftare och dör tidigare.

Ska vi ha det så?

Ja, våra politiker måste väl tycka det. Hur kan man försvara principen med att miljardstora skattesänkningar för folk med jobb betalats genom försämringar i föräldra-, sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna?

Men i den budgetproposition Magdalena Andersson lämnade till riksdagen antyder något annat.

Grundnivån i föräldrapenningen höjs till 250 kronor per dag, vilket är bra för de föräldrar som inte etablerat sig på arbetsmarknaden och därmed saknar inkomstgrundad föräldrapenning. Man avsätter 120 miljoner så att alla barn och unga som behöver det ska kunna få glasögon gratis.

Satsning på kultur

Man gör satsningar på musik- och kulturskolan och på landets idrottsföreningar. Dessutom höjer man barndelen i försörjningsstödets risknorm och satsar 200 miljoner så att barn under sommarloven avgiftsfritt ska kunna delta i olika fritidsaktiviteter. Sedan tidigare har man höjt underhållsstödet för ensamstående föräldrar.

Det är inte politik som i grunden förändrar tillvaron för landets fattiga barn, men det är en politik som åtminstone syftar till att göra det här landet till en lite anständigare plats.

Cecilia Grefve har ju fått ett uppdrag att under tre år rodda i vad som behöver förändras och göras inom socialtjänsten.

Uppdraget kan du läsa om här :

http://www.regeringen.se/artiklar/2015/03/kraftsamling-for-att-starka-den-sociala-barn--och-ungdomsvarden/

Intressant läsning. Där hittar man även en del av vilka samtal som förts och vad som gjorts.

Om någon är intresserad så hittar du den nationella samordnarens blogg här.

http://www.socialbarnungdom.se/

Ett radio inslag om eu emigranters barn som kommer och kan bo här i svergie under flera år i värsta fall utan att gå i skolan. Man har nu gjort en utrednigen trunt det och hoppas att samordnaren tar tag i det.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6262598

I rapporten, som Unicef har beställt av Barnrättscentrum på Stockholms universitet görs en genomgång av rättsläget. Slutsatsen är att barn till EU-medborgare som vistas i Sverige utan att kunna försörja sig, faller mellan stolarna.

– Är man papperslös har man rätt till skolgång och sjukvård enligt lag, men de här barnen som vistas här i den här utsattheten och är EU-medborgare befinner sig i ett rättsligt vakuum, säger Christina Heilborn, programchef på svensk Unicef.

I tre månader kan EU-medborgare vistas fritt här, efter det bara om de kan försörja sig. Under den tiden får kommunerna erbjuda skola, men det är inget tvång och de flesta kommuner väljer också att inte göra det. Ett av undantagen är Göteborg, där barnen tas emot på samma sätt som andra barn som är nyanlända.

– Vi frågar dem bara vad har de för språk, för att kunna hjälpa på bästa sätt, på deras språk, säger Medzit Selmani, områdeschef i Östra Göteborg.

Eftersom tremånadersperioderna kan upprepas hur många gånger som helst pekar rapporten också på risken för att barn i praktiken kan växa upp i Sverige, utan att deras rätt till skola och sjukvård enligt FN:s barnkonvention tillgodoses.

– Vi hoppas att regeringens nationella samordnare tar till sig av den här rapportens innehåll och att det kommer att göras en översyn av rättsläget och av lagstiftningen för den här gruppen av barn så att de får sina mänskliga rättigheter respekterade, säger Christina Heilborn på Unicef.

Nyligen hävdade Martin Valfridsson, som är regeringens samordnare för arbetet med utsatta EES-medborgare att det kan vara emot barnens bästa att kräva skola för dem här, eftersom det kan leda till att de rycks upp från en fungerande skolgång hemma. Även om utbildningsminister Gustav Fridolin förra hösten sa att regeringen arbetar för att barnkonventionen ska bli lag i Sverige, menade barnminister Åsa Regnér nyligen att det är bättre att stödja barnens utbildning i hemlandet. Men det argumentet köper inte Christina Heilborn på Unicef.

– Insatser behövs både i Rumänien och i andra länder. Men det undantar inte ansvaret från myndigheterna i Sverige när barnen väl är på plats här, säger hon.

Det är märkligt hur andra länders problem kan bli våra och samtidigt torr jag att vi måste bortse ifrån vem som bär ansvaret och se till att få det de har rätt till. Det kan ju inte vara så att de går år efter år utan skolgång medan länderna bråkar om vem som bär ansvaret.... 

D 5 oktober kommer ett program på svt kanal 1 om mobbing. Det är Morgan Alling som tillsammans med en klass 8 c kommer att kämpa mot mobbing.

http://www.svt.se/morgans-mission/

Mobbning handlar inte om onda barn – utan om onda mönster. Den övertygelsen är grunden i Morgan Allings nya program Morgans mission där han är beredd att gå genom eld och vatten för att nå sitt mål.

I denna realityserie får följa skådespelaren Morgan Allings kamp mot mobbning och kränkningar. Tillsammans med en av Sveriges främsta mobbningsforskare tar han sig an en vanlig skolklass för att ge dem nya kunskaper och erfarenheter som förändrar dem för alltid. Premiär 5:e oktober.

Här är en trailer han lade ut på sin privata facebook sida

http://www.svtplay.se/video/3751227/morgans-mission/infor-morgans-mission-sasong-1-avsnitt-1

Kända svenskar berättar om sina erfarenheter av kränkningar och mobbning inför nya serien Morgans Mission som har premiär 5 oktober.

Och ett till 
http://www.svtplay.se/video/3750999/morgans-mission/infor-morgans-mission-sasong-1-avsnitt-2 

Det är klart att få vill jobba i en förvaltning i kris.

Vet förvaltningar som har stående annonser utan att få en enda sökande.

En som känner av det är Karlskrona där Yara dog.

http://www.expressen.se/kvallsposten/efter-yaras-dod--nio-av-tio-anstallda-har-slutat/

Åttaåriga Yara Alnajjar slogs ihjäl av sin morbror och hans fru.

I tidningen Socionomen berättar nu socialchefen i Karlskrona, Anette Gladher, för första gången om tankarna efteråt och hur mordet har påverkat kommunen.

– Nio av tio utredare som jobbade med barnavårdsärenden har slutat. Man orkade bara inte längre, säger hon till Socionomen

Samtidigt ökade inflöden av ärenden som gäller barn som far illa med 200 procent i kommunen.

För att klara hanteringen tvingades kommunen hyra in socionomer och ta hjälp av pensionerad personal.

Dessutom höjdes lönen för barnavårdsutredare med 5 000 kronor.

– De här akuta satsningarna handlar om att folk ska kunna, vilja och orka jobba kvar hos oss, säger Anette Glahder till Socionomen.

Flera satsningar

Utöver det har flera andra insatser gjorts i Karlskrona, säger Anette Glahder, och pekar på nyinrättade tjänster med specialistsocionomer, mottagningsteam och specialistteam för ensamkommande barn, bland annat.

Totalt har socialtjänsten i Karlskrona fått 20 nya tjänster.

Yaras mobror dömdes till 14 års fängelse för mord i hovrätten. Hans fru dömdes till livstids fängelse.

Ja det är svårt nog att orka och hinna med och nu kommer mängder med unga flyktingar.

Skolan har redan slagit larm, de klarar inte att möta upp alla barn med trauma

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=110&artikel=6258940

Else-Britt Fjäll jobbar som lärare på Junsele skola som tagit emot många flyktingbarn de senaste åren. Många av barnen har kommit via båt över medelhavet.

– Det kom till exempel en flicka som hade sett många släktingar och vänner drunkna på vägen hit. När hon kom hit släppte hon aldrig vår hand.

Else-Britt Fjäll berättar om flera liknande historier om barn som kommit till Junsele. Hon nämner en 8-årig pojke som var utåtagerande och ofta hamnade i bråk i skolan. Hon försökte prata med honom om det, men det var först när hon läste en bok om båtar som hon började förstå. Pojken ställde sig upp och berättade om vad han varit med om.

– Han berättade om knivar, slagsmål och människor som drunknade.

Det är vid dessa situationer som Else-Britt Fjäll känner en maktlöshet och frustration. Hon säger att det inte finns tillräckligt med kunskap inom skolan för att ge barnen rätt stöd och hjälp.

– Kuratorer och sjuksköterskor har inte alltid den kompetensen. Det här är en speciell situation, säger hon.

Jag bävar för hur det dessutom blir med alla ny rekryterade familjehem som man inte hinner utbilda.  

Såg i Nya LIdköpings tidning (tyvärr måste man vara prenumerant för att se så jag kopierar här) en rubriken som fångade mitt intresse.
Få barn som ser våld får ersättning 
Förra året väcktes totalt 80 åtal i Skaraborg mot förövare som misstänktes för grov kvinnofridskränkning samt misshandel mot närstående kvinnor inomhus. Många av brottsoffren har barn

Barn som bevittnar våld i hemmet är brottsoffer och ska ha skadestånd.
Men pengarna når inte fram.
I Skaraborg har i genomsnitt fyra fall prövats per år - mellan 2008 och 2014.

Alldeles för få barn i Sverige får del av brottsskadeersättning som de har rätt till.
Det menar Ulrika Forsgren, jurist vid Brottsoffermyndigheten.
– Forskning visar att 100 000–200 000 barn i Sverige lever i en miljö där det finns risk att bevittna våld, säger hon.
2014 kom det in totalt 329 ansökningar i denna kategori i Sverige vilket visar på en orimligt låg ansökningsnivå.
– Det måste finnas många fler som är berättigade till ersättning.

Skaraborg är inget undantag. Mellan 2008 och 2014 har det i genomsnitt kommit in fyra fall per år där ett eller flera syskon ansöker om ersättning. 2015 ser något bättre ut – fram till i dag har tio familjer kommit in med ansökningar. Åren 2009, 2010 och 2011 var riktiga bottenår då som mest en till två familjer kontaktade brottsoffermyndigheten om hjälp. Hur många barn som bevittnar våld varje år är omöjligt att påvisa. Det vi däremot vet är att våldet mot kvinnor i hemmen är oroväckande stort. Många av brottsoffren har barn. Förra året väcktes totalt 80 åtal i Skaraborg mot förövare som misstänktes för grov kvinnofridskränkning (14 åtal) och misshandel mot närstående kvinnor inomhus (66 åtal).
2011, då Brottsoffermyndigheten fick in en enda ansökan, väcktes det 79 åtal där kvinnor utsattes för övergrepp i en hemmiljö.

Varför är det viktigt att barn får ersättning?
– Pengar i sig är inte det viktiga för barnen, vad jag kan se. Ersättningen gör att de känner att de räknas, att de syns. Det blir ett kvitto på att de har varit med om något hemskt. Tyvärr är det så lätt att de faller mellan stolarna.

Sedan juli 2014 ändrades anmälningsförfarandet och blev enklare att genomföra. Tidigare krävdes både mammans och pappans underskrift – vilket försvårade ansökan då en av parterna ofta var gärningsperson. Nu krävs enbart en förmyndares underskrift.
Svårigheter kvarstår ändå.
– Barnen faller ändå mellan stolarna. Den som ska ansöka är i de flesta fall är barnets mamma. Hon kan vara traumatiserad efter allt som hänt och mäktar helt enkelt inte med denna process, säger Ulrika Forsgren.
En lagändring har skett för att möta detta problem. Barnet kan numera söka ersättning på egen hand upp till tre år efter sin 18-årsdag.

För att få ersättning krävs i de flesta fall att det finns en fällande dom. Viktigt är därför att polis, åklagare och domare uppmärksammar barnens roll i exempelvis ett kvinnofridsärende och skriver om det i förundersökningar, åtal och domar.
– En ökad tydlighet är önskvärd eftersom bevittnandet kan innebära ett ökat straffvärde för ett brott och för att det utgör grund för ersättning till barnet, säger Peter Jonsson, chef på brottskadeenheten.
Ett allvarligt problem uppstår även när barn som finns i hem där våld utövats inte alls hörs av polisen. Blir de bortglömda inledningsvis i rättsprocessen är risken stor att de aldrig uppmärksammas.
En schablonersättning till barn som bevittnat våld ligger på mellan 5 000 och 10 000 kronor.

Christina Andrén och Therése Tsarouchas är advokater i Skaraborg som ofta får i uppdrag att biträda kvinnor i skadeståndsdelen i brottmål. De upplever att Skaraborg är ett område där polis och åklagare är bra på att uppmärksamma barn som bevittnar våld.
– Den nya generationen poliser är väldigt noggranna och alerta på det här området, anser Therése Tsarouchas.
Den stora haken uppstår istället då målsäganden (i flesta fall mödrar,) själva ska fylla i blanketter och söka skadeersättningen åt sina barn.
– Jag tycker nog att åklagare och advokater är medvetna om det, men att det stoppar på nivån där vårdnadshavarna måste bestämma. Kvinnorna är så illa traumatiserade och har svårt att orka med att bevaka både sitt eget och barnets skadestånd, menar advokaterna, säger Christina Andrén.Martina Rask 0510-89710 martina.rask@nlt.se

Lite fakta:
Fällande dom krävs för att få ersättning
Barn som har bevittnat våld och hot samt sexualbrott mot en närstående har rätt till brottsskade­ersättning.
Som närstående räknas främst mamma och pappa­ samt foster- ­eller styv­föräldrar. Även mor- och ­farföräldrar och andra nära ­släktingar kan vara när­stående. Det kan också handla om övergrepp mot syskon.
Allvaret i det eller de brott som ­barnet bevittnat avgör ersättningens storlek.
Fällande dom krävs. Dessutom ­måste det finnas någon form av doku­mentation, helst i förundersökning, gärningsbeskrivning eller dom, som ­visar att barnet sett eller hört brottet.

Mer till barn som ­bevittnat mord
Brottsoffermyndigheten höjer nu den statliga ersättningen till barn som ­bevittnat att en förälder eller någon annan nära anhörig blivit mördad av en närstående person. Det högsta ersättningsbeloppet för bevittnande av mord blir 50 000 kronor. Tidigare låg nivån på 30 000 kronor.
”Höjningen av ersättningen är ett kvitto på att samhället ser barnen och tar avstånd från det fruktansvärda­ brott som de har bevittnat”, ­säger ­Annika Öster, generaldirektör vid Brottsoffermyndigheten 

Blir så ledsen och bedrövad över alla berättelse då barn far illa under deras försök att ta sig hit. Idag var det ytterligare en liten flicka denhär gången som drunknat.

Men det finns bra berättelser, ljusa och jag väljer att lyfte en sådan.

http://www.expressen.se/geo/kassem-hamade/de-fangslade-barnen-fick-livet-tillbaka-1/

Trebarnsmamman Hadeel Saleh packade ner allt som gick i de slitna resväskorna och berättade för sina barn att det snart var dags.

Barnen förstod inte riktigt vad det innebar. De hade överlevt flera år av krig i staden Homs i Syrien. Större delen av staden ligger i ruiner, liksom allt hopp.

Hadeel gjorde som tolv miljoner och lämnade sitt hem för ett liv på flykt.

– Vid varje vägspärr trodde jag att det var slut med mig och mina barn. Skulle vi inte bli kidnappade hade de dödat oss. Det var en mardrömsresa, men vi lyckades muta oss genom vägspärr efter vägspärr, säger Hadeel.

Hon hade fått tips om hur man kunde ta sig med båt från Turkiet till Italien, och sen vidare till Sverige. Hon visste att folk dog på Medelhavet, men litade på människosmugglaren som garanterade en säker resa.

Smugglaren, som heter Abou Omar Harmoush och bor i Mersin i Turkiet, tog 6 000 dollar per person och resa.

– Efter tio dagar i Mersin gick jag, mina barn och ett 70-tal andra flyktingar ombord på två små fiskebåtar. Han lovade oss att byta båt på vägen, berättar Hadeel.

– Vi kände oss trygga och säkra på att vi skulle komma fram till Italien utan problem. De som hjälper Abou Omar åkte ju med oss, och de hade också familjer. Det var gott tecken, säger Hadeel.

Det visade sig vara en fälla.

De lämnade Mersin 24 oktober. Åtta dagar senare tvingades alla plötsligt byta från den stora båten till en mindre fiskebåt.

Båten styrde in mot en liten ö utanför kusten där barnen först kastades av för att få de vuxna att följa efter.

Flyktingarna simmade och vadade till stranden, samtidigt som den stora båten åkte i väg mot Europa.

– Vi kastades ner i vattnet, säger Hadeel.

Men Alans öde skulle inte bli deras.

De placerades i det egyptiska fängelset Karmouz efter att ha plockats upp av den egyptiska kustbevakningen.

I Karmouz fängslas de som överlevde Medelhavet, de som inte fiskades upp av räddningsbåtar, de som inte blev kvar på havsbottnen eller kvävdes till döds i låsta containrar.

De väcks tidigt på morgonen när fängelsevakten kommer in och hämtar tre fångar för att hjälpa till med maten. Sen måste varje grupp laga om maten för att få den ätbar.

Barnen får en halv timme i korridoren för att leka.

Jag pratar med henne på telefon från Alexandria, dit jag kommit för att träffe henne och barnen i fängelset.

I stället nåddes jag av glädjebeskedet att Sverige, Tyskland och Frankrike bestämt för att ta emot runt 70 fängslade flyktingar.

Bland dem fanns Hadeel och barnen. De skickades till Borlänge.

Den 10 augusti i år landade Hadeel och barnen i Sverige, Borlänge i Dalarna blev deras nya hemstad. Ett beigerosa radhus med rött staket deras nya hem.

Expressens fotograf Lisa Mattisson besökte familjen inför det här reportaget.

– Jag välkomnades med leenden och barnen visade direkt vägen till övervåningen där jag kände igen signaturmelodin från barnprogrammet ”Dinosaurietåget”, säger Lisa.

TV:n och soffan är gåvor från grannar.

– Haleed bjöd på turkiskt kaffe och hembakta kakor och berättade att familjen redan lärt sig många svenska ord, främst via Barnkanalen.

Kontrasten mot tiden i fängelset kan knappast bli större.

– Nu har barnen var sin säng. I fängelset fick de lägga sig på kartonger. De brukade säga ”vi sover på taggtråd”. Det var en mardröm som jag hoppas är över, säger Hadeel.

De har återvänt till livet, och i barnens ögon syns hopp och glädje.

– Nu väntar vi på att de ska få börja på dagis här i Borlänge.

Den mest lästa artikeln i Dagens Industri är en om krisen inom socialtjänsten

http://www.di.se/#!/artiklar/2015/7/22/ledare-sveriges-socialtjanst-befinner-sig-i-fritt-fall/

Socialtjänsten står på randen till ett sammanbrott. Enligt en färsk kartläggning av Akademikerförbundet SSR vill hela sju av tio socialsekreterare säga upp sig. Socialsekreterarnas arbetsbörda är orimlig och kommuner, över hela landet, har mycket svårt att rekrytera socionomer. Särskilt inom den sociala barn- och ungdomsvården, den verksamhet som utgör samhällets yttersta skyddsnät. Fyra av tio chefer i dessa verksamheter uppger att man inte följer lagstiftningen, enligt Novus i februari.

Den nedåtgående spiralen har pågått i många år. Samtidigt ökar kraven på socialtjänsten. Nya målgrupper identifieras av regering och myndigheter, ofta med en komplex och svårarbetad problematik, som insatser mot rekrytering till gängkriminalitet och våldsbejakande extremism. Göteborg har fler IS-krigare än hela USA. Inom EU är det bara Belgien som har fler IS-krigare än Sverige per capita enligt Magnus Ranstorp, forskare vid Försvarshögskolan.

Personalkrisen inom socialtjänsten beror inte på det finns för få socialarbetare. Tvärtom. Socionomutbildningen är mycket populär och har höga antagningspoäng. Socialtjänsten måste reformeras vad gäller ledarskap, administrativt stöd, karriärtjänster och introduktion av nyanställda. Ansvariga ministern Åsa Regnér har här tagit initiativ, bland annat tillsatt en nationell samordnare. Det är utmärkt.

Men drastiska åtgärder krävs också. Jag har själv arbetat som socialsekreterare men lämnade det sjunkande kommunala skeppet för över tio år sedan. Den skadliga trenden att socialsekreterare med många år i yrket flyr socialtjänsten och nyexaminerade tvekar att kliva in måste brytas. Här och nu.

Det blytunga myndighetsansvaret står inte i paritet med utdelningen i lönekuvertet. Staten behöver akut skjuta till pengar för att locka tillbaka erfarna socionomer till socialtjänstens barn- och ungdomsvård. Regeringen bör snarast möjligt öronmärka medel för detta. Statliga miljardsatsningar har gjorts på lärares löner, det är hög tid att synliggöra socialarbetarnas betydelse. Money talks. Lön är en viktig faktor, men förstås inte den enda.

Sverige måste ha en professionell socialtjänst som klarar uppdraget att följa lagstiftningen i samtliga kommuner. ”Land ska med lag byggas” slås det fast i Magnus Erikssons landslag från 1350-talet. Det är en princip att värna även 2015. Om vi ska kalla Sverige en rättsstat är rättssäkerhet fundamentalt. Särskilt när det gäller samhällets mest utsatta barn och unga. Det är en av välfärdsstatens viktigaste kärnuppgifter. Kriminalitet och andra sociala problem, som psykisk sjukdom och missbruk, måste förebyggas med kvalificerat socialt arbete. Notan kommer ändå förr eller senare – med skyhög ränta.

Elvis Presley gör en klockren analys i sin gospelinspirerade hit ”In the Ghetto” från 1969. En pojke växer upp i Chicagos slum, kommer in på brottets bana och blir nedskjuten. I låtens slut sjunger rocklegenden om ett nytt spädbarn i gettot som går en liknande mörk framtid till mötes. ”People, don’t you understand, the child needs a helping hand or he’ll grow to be an angry young man some day.”

Jenny Sonessonjenny.sonesson@di.se

Tror att jag tagit upp det tidigare att det var på gång men nu har första utbildnings tillfället varit.
Placerade barn utbildar socialen. 

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/smaland/familjehemsplacerade-utbildar-socialsekreterare

Nu ska familjehemsplacerade barn lära socialsekreterare göra rätt val. Eva-Linn Svensson placerades i familjehem redan när hon var fem dagar gammal. Banaz Omar har bott i 18 olika familjehem. Nu delar de båda tjejerna med sig av sina erfarenheter till socialsekreterare och andra som har med familjehemsplaceringar att göra. Intresset är enormt - i Oskarshamn idag räckte platserna knappt till...

Både Eva-Linn och Banaz kan numera titulera sig "ambassadörer". De arbetar för en organisation med namnet Knas hemma, ett nätverk för och med ungdomar som har erfarenhet av familjehem och HVB-hem. Nätverket drivs av Barnombudsmannen i Uppsala.

Och idag var en av samlingssalarna på Oskarshamns folkhögskola fylld till sista plats med socialsekreterare från hela länet.

Det var tänkt att samla ett 40-tal, berättar John Heyne från Fryshuset. Men det kom 84!

– Jag kan nästan inte hålla reda på alla familjer jag har bott i, säger Banaz. Hon är vuxen idag och bor på egen hand, men bär med sig erfarenheterna från den tuffa barndomen:

– Undrade förstås varför det blev så där. Var det mig det var fel på?

En av dem var Charlotta C. Wessman, familjehemssekreterare i Västerviks kommun:

– Vi har en enorm brist på familjehem, som läget är nu med alla ensamkommande flyktingbarn. Och det är naturligtvis av största vikt att vi som jobbar med de här frågorna får ta del av de familjehemsplacerade barnens egna berättelser.

Föreläsningen är ett samarbete mellan Regionförbundet, Fryshuset och Knas hemma.

Att många socialtjänster inte hinner med är väl vid dethär laget ingen hemlighet. Och att det går så långt att man faktiskt ibland bryter lagen är heller inte så chockerande längre men att man får fortsätta trots att man är medveten om det... både ifrån granskarnas håll och utförarna socialtjänsten.

http://www.hd.se/lokalt/helsingborg/2015/09/17/socialen-har-begatt-74-lagbrott--bara-i-ar/

Barn-, ungdoms- och familjeutredningar får pågå längre än fyra månader om det finns särskilda skäl till det.

En hög arbetsbelastning är inte ett sådant. Ändå är det med den motiveringen som socialförvaltningen och politikerna i det sociala utskottet har förlängt utredningar vid 74 tillfällen hittills i år.

Detta bryter mot socialtjänstlagen i samtliga fall. Det betyder också att barn, unga och familjer utan grund får vänta längre på att bli färdigutredda. I många av fallen finns misstänkt våld med i bilden.

– Det skapar en ovisshet för familjer och rättssäkerheten brister, säger Gabriel Olsson, inspektör vid Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, i Skåne.

Han pekar på två risker:

– Att man inte får igång ett underbyggt stöd och hjälp i tid. Att barnen kan fara illa under en lång tid. Insatser under utredningens gång är inte lika väl underbyggda eftersom man inte har en färdig analys och bedömning av barnens och familjens behov.

Socialdirektören Dinah Åbinger medger att man medvetet har brutit mot lagen i de 74 fallen och att detta inte ger rättssäkra utredningar.

Samtidigt menar hon att lagbrotten har varit det minst dåliga alternativet. Hon hänvisar till att det på utredningssidan finns 16-17 vakanser, lika med var fjärde socialsekreterare.

– Vi hade förstås kunnat avsluta utredningarna utan åtgärd efter fyra månader trots att de inte varit klara. Men då riskerar vi att barn far illa på grund av något som vi inte upptäckt. Det är ett värre scenario.

Det bästa alternativet hade ju varit om ni gjort det ni ska; utrett klart i tid?

– Ja absolut. Vi gör inget annat än rekryterar men lyckas inte få in full bemanning på alla stolar. Vi gör så gott vi kan, det är bättre än att inte göra något alls, svarar Dinah Åbinger.

När alla vakanser är lösta kommer det att se betydligt bättre ut, enligt socialdirektören. Till dess är fler sådana här lagbrott sannolikt att vänta:

– Vi har inget annat val ibland, säger hon.

Dinah Åbinger medger också att man i ett 20-tal fall har förlängt en och samma utredning mer än en gång utan lagliga skäl. Utredningstiden för dessa ligger mellan 152 och 296 dagar. Hon säger:

– Det är alldeles förfärligt. Men berätta vad jag ska göra? Du har inte svaret och det har inte Ivo heller.

En sak är i alla fall klar: Ivo tänker inte sitta stilla och se på när socialförvaltningen i Helsingborg bryter mot lagen.

I ett färskt lex Sarah-beslut riktar tillsynsmyndigheten kritik mot att två utredningar kring ett barn förlängts en respektive två gånger utan lagliga skäl.

Ivo överväger nu dessutom att starta en tillsyn mot förvaltningen utifrån de 74 lagbrotten. Med en större mängd fall blir det lättare att ställa krav på åtgärder, enligt Gabriel Olsson. Kraven är i så fall givna:

– Man ska slutföra utredningar i tid i första hand, eller ha särskilda skäl för en förlängning. Socialtjänsten har en tuff situation och svårt att rekrytera personal, men arbetsbelastning är ändå inte ett godtagbart skäl, säger han.

I Helsingborg har det fattats 171 beslut om förlängning av en utredning hittills i år. I 74 av dessa fallen anges "arbetsbelastning" eller "akut arbetsbelastning" som det enda skälet, vilket inte är lagligt. Socialförvaltningen har hittills i år slutfört 1217 utredningar

Jag förstår att man sitter i en rävsax. De söker folk, ingen vill jobba där, ingen söker, ärendena kommer ändå. Något drastiskt måste göras och det måste göras snart. 

Hittade en debatt artikel av Jenny Beltrán

Kan väl säga att jag inte håller med om allt. Visst skall vi familjehem granskas för att det skall bli rätt. För att undvika omplaceringar. Men jag vet också de som försöker få ut våra utredningar med allt om oss för att kunna svartmåla oss.

Men hon har några poänger

http://www.dagensjuridik.se/2015/09/da-far-socialsekreterarnas-makt-och-bristande-kunskap-om-reglerna-katastrofala-foljder

Ett annat problem jag ser är att kompetensen inom socialtjänsten runt om i landet är mycket låg. Många gånger kan socialsekreterarna inte de grundläggande rutinerna utifrån det regelverk som finns. Då blir det fel. Detta kombinerat med den enorma makt som den enskilda handläggaren har, leder många gånger till katastrofala följder. Den enskilda handläggarens tyckande läggs ofta till grund för ett ingripande beslut som ett tvångsomhändertagande.

Det säger sig självt att ett system där socialtjänsten både ska vara den myndighet som hjälper familjer, men samtidigt också ska besluta om tvångsåtgärder och frånskilja barn och föräldrar, inte kommer att fungera. Det blir dubbla roller som strider mot varandra. Min uppfattning är att det borde vara två helt separata myndigheter som var och en har sitt uppdrag.

Det krävs stora reformer av det system som vi har. Annars ser framtiden inte särskilt ljus ut. Staten har misslyckats tidigare med samhällsvården. Vi som jobbar med tvångsomhändertaganden ser att det inte har blivit bättre. Tvärtom ser det mycket mörkt ut.

Det finns uppenbara fall där barn måste frånskiljas från sina föräldrar. Dessa barn förtjänar dock att samhället tar hand om de och att de inte har de lika dåligt eller sämre än vad de hade de i sina familjer som ansågs brista i omsorgen.

Men det finns också många fall, där man kan hjälpa familjer komma tillrätta med problem i hemmet, utan ett frånskiljande. Man tar tyvärr inte i beaktande de skador som uppstår hos barnet vid ett frånskiljande. Jag anser att man måste väga de eventuella riskerna i hemmiljön mot de skador som följer av att man frånskiljer ett barn från sitt biologiska nätverk.

Barnen är vår framtid. Vi måste ge dem de bästa förutsättningar som vi kan. De facit vi har i hand, visar att samhällsvården inte har lyckats. Det måste ske en förändring.

Vår eminenta styrelse ledamot Johan Schött har fått in en åsikt i DN.
Det är han som också skrivit En bok om att driva familjehem; Andras barn mina ungar  (Vulcan) 

http://asikt.dn.se/asikt/debatt/satsa-pa-familjehemmen-en-fungerande-vardform/

Det slog mig, när jag stod där och tittade på alla dessa vardagskämpar som kom stretande med slitna barnvagnar och en blandad barnaskara i släptåg, att detta är människorna som gör det som alla andra pratar om. När politiker lägger ut texten om flyktingmottagandet då är det familjehemmen och jourhemmen som dygnet runt står redo att ta emot. När det pratas om solidaritet med de svagaste i samhället så är det familjehemmen och jourhemmen som tröstar och kramar barn som saknat den värme och omtanke som bara en familj kan ge. När debatten handlar om de problem som flyktingmottagandet sägs innebära så är det familjehemmen och jourhemmen som står redo att träna och uppmuntra, fostra och förmana.

Varför satsar då inte Sverige mer på familjehemsvården som ju faktiskt kan lösa en hel del av de utmaningar som vi nu ställs inför, inte minst med tanke på dagens flyktingsituation?

Det är en beprövad vårdform med cirka 9000 engagerade familjer, beredda att öppna sin dörr för ett barn eller en ungdom som behöver ett hem. Ingen annan vårdform kommer ens i närheten av de resultat som familjehemmen åstadkommer och detta till cirka en fjärdedel av vad till exempel institutionsvård kostar. Vi är dock alldeles för få.

Med en målmedveten rekrytering och med förbättrade och mer flexibla villkor skulle familjehemsuppdrag kunna göras mer attraktiva. Det skulle då inte bara handla om höjda arvoden, vilket i och för sig behövs, utan också om mer förutsägbara villkor, avlösning för vila och ’’batteriladdning’’, mer utbildning, förbättrade villkor beträffande pension och andra förmåner som är självklara för en löneanställd men som inte kommer familjehemsföräldrar till del.

Artikeln är längre. Men jag kan bara hålla med och säga underbart. Hoppas att de styrande ser den läser den och agerar.  

D 9 sept kom Visions Socialchefernas årsrapport. 
 Och de slår fast att läget är alarmerande

I rapporten framgår det bland annat:
• Nio av tio socialchefer anser att det är svårt eller mycket svårt att rekrytera socialsekreterare för arbetet med barn och unga. Förra året var siffran sex av tio.
• 83 procent av socialcheferna anser att socialsekreterare generellt är svårt att rekrytera. Förra året var siffran 45 procent.
• Sju av tio socialchefer anser att det är svårt att rekrytera chefer inom socialt arbete. Förra året var det knappt sex av tio.
Hela rapporten kan läsas här: socialchefs rapport

Nästa vecka kommer en efterlängtad satsning ifrån riksdagen. En miljard kronor för att öka bemanningen och stärka kompetens och kvaliteten i socialtjänsten

I budgetproposition för 2016 föreslår regeringen, efter en överenskommelse med Vänsterpartiet, att 250 miljoner kronor avsätts årligen mellan 2016 och 2019 för att stärka och utveckla den sociala barn- och ungdomsvården.

– Det är en klok och nödvändig satsning. Så sent som i förra veckan visade Visions Socialchefsrapport att situationen inom socialtjänsten leder till att kontinuitet och rättssäkerhet blir lidande och att man inte hinner med barnperspektiv och uppföljning, säger Veronica Magnusson.

Läs mer: Regeringen måste ta ansvar för socialtjänsten

– Nu är det upp till kommunerna att visa handlingskraft. Kommunerna måste förbättra arbetsvillkoren för medarbetarna i hela socialtjänsten så att de får förutsättningar att göra ett professionellt arbete. Det handlar bland annat om att omedelbart avsätta pengar för att säkra personalförsörjningen och garantera grundbemanningen inom hela det sociala arbetet, säger Veronica Magnusson.

Såg ett inlägg runt den:
"Sverige tar emot 800 ensamkommande flyktingbarn i veckan! Samtidigt har vi en Socialtjänst i fritt fall där 4 chefer av 10 inom barn- och ungdomsvården säger att man inte klarar av att följa lagstiftningen. 7 av 10 socialsekreterare vill säga upp sig. Kommuner hittar inga socialarbetare att rekrytera. Hur ska detta gå ihop? Klarar Sverige ansvaret att ta hand om så här många traumatiserade ungdomar och integrera dem? De ska ju inte bara överleva utan bli fullvärdiga medborgare. Vi måste ju ha ett långsiktigt perspektiv på denna fråga - också. Jag är medveten om att man framstår som hjärtlöst monster om man ställer kritiska frågor om detta men det måste vi kunna göra."

Och ett svar av en politiker i riksdagen:

Citat ur Stockholms stadsmissions Barn- och Ungdomsrapport 2015, tema ensamkommande flyktingbarn. 800 ensamkommande flyktingbarn kommer till Sverige varje vecka.... (Edit: siffra som nämndes på seminariet. Försökt hitta belägg för den men gör inte det. Kan vara sista veckorna man menar. 12 000 under året är prognosen)
Hur säkerställer vi att de får en trygg framtid? Rapporten pekar bland annat på brister i systemet med gode män och menar att det behöver reformeras. Jag håller med.
Jag tror också att vi måste se över boendeformerna (tas upp i rapporten) och fundera över alternativ till HVB-hem.

Samtidigt har ett par socionom studenter undersökt attityderna till socialtjänsten som framtida arbetsgivare hos 147 socionomstudenter vid tre olika lärosäten i Stockholm.

– Vi kom delvis fram till att studenterna ansåg att socialtjänsten kunde erbjuda dem mycket av det som de tycker är viktigt i ett arbete, men inte i samma utsträckning som de såg det som viktig. Dock visade det sig att studenterna trodde att socialtjänsten i betydligt mindre utsträckning kunde erbjuda god arbetsmiljö, samtidigt som det var en av de viktigaste faktorerna för studenterna i ett framtida arbete, säger Susanne Holmström och fortsätter:

– Det visade sig också att många studenter kan tänka sig att jobba inom socialtjänsten, men att de inte i samma utsträckning såg det som sitt förstahandsval.

– En hel del tidigare forskning visar att socionomstudenter ser socialtjänsten som en inkörsport, men att det inte är en arbetsgivare man ser sig stanna hos en längre tid. Det kan man till viss del säga stämmer överens med det resultat vi fick fram om att många inte ser socialtjänsten som ett förstahandsval, säger Anna Segerberg.

Barn som redan är utsatta behöver stöd. Ändå är det sådant som t.o.m slår ut dem ännu mera. En ny diagnos för många dyskalkyli. De som inte får ihop siffror. 

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=6209566
Mellan 3 och 6 procent av svenskarna har diagnosen dyskalkyli, att man har svårt för siffror. Bland lärare vet få vad det är, och drabbade Adam får inte rätt hjälp.

Sedan åkar antalet ensamkommande flyktingbarn. Men man tror inte att det blir mer än 5000 mer än förra året. .
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6256054

Enligt Migrationsverkets senaste prognos beräknas 12 000 ensamkommande barn komma till Sverige för att söka asyl i år, vilket är 5 000 fler än året innan. Det här ställer stora krav på landets kommuner att hitta boende till alla ensamma ungdomar, som ofta fått utstå mycket längs flykten.

– Det är hemskt men det är bara ungdomar som vågar och som är starka och som fått chansen att överleva som kommer till Sverige. Det som är svaga och inte har något alls de klarar inte att komma hit, säger Muhammed Abdullahi.

Muhammeds resa började i Somalia, gick över Kenya, Libyen, Malta och genom Europa innan han 2010, 14 år gammal kom till Sverige.

Han gjorde sin resa, ensam, utan någon egentlig plan för vart han skulle och han var nära att dö på vägen. Och antalet ensamma ungdomar som kommer till Sverige med liknande erfarenheter ökar.

Och man saknar förmundare i storstadsområdena vilket ställer till det för ensamkommande barn.

http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/svagt-st%C3%B6d-f%C3%B6r-ensamkommande-flyktingbarn-3202453

Fyra av tio överförmyndare tycker inte att systemet med gode män fungerar för de enskommande barn och ungdomar som kommer till Sverige. Det visar en undersökning som Stadsmissionen gjort, och som hävdar att att det är ett rent lotteri vilken god man man får.

Det innebär att de inte får hjälp att starta bankkonto, besök hos tandläkare, sjukvård och andra instanser. Inte får hjälp med skolgång.

Nu efter 10 idag på Malou (tv 4) kommer de att tala om fosterbarn.

Kl.10.23 Veckans tema: Barn på flykt
Ahmad Khan var bara 10 år gammal när han spelade pojken Hassan i filmen Flyga drake. När filminspelningen var klar tvingades Ahmad att lämna sitt hemland Afghanistan och fly ensam hela vägen till Sverige.
 

En folkpartist skriver en debatt inlägg som jag tycker om men inte skulle ha behövts om man följt svensk lag.

Lagen säger nämligen att ett tydligt barnperspektiv skall råda i alla ärenden gällande barn.

Ändå utvisas barn trots att de varit placerade länge. Ändå utvisas barn som bott här länge. Ändå utvisas barn till sammanhang där de bevisligen inte har någon framtid vilket press lyft då de besökt familjer med barn som tidigare bott här i Sverige. De vittnar om barn som inte går i skolan, som inte kan vara ute och leka, som inte passar in eftersom de inte längre kan språket.

Håller med skribenten Christina som vill att man skall börja titta på barnens egna asyl skäl

http://www.expressen.se/debatt/dags-att-lyssna-pa-barnens-egna-asylskal/ (Inlägget är längre)

Barnperspektivet i utlänningslagen behöver stärkas. ”Barnets bästa” ska inte vara vägledande, det ska vara den främsta principen.

Att bli svensk medborgare för den som är född i Sverige måste bli mer självklart, skriver Christina Örnebjär, riksdagsledamot (FP).

En familj från min egen hemkommun ska utvisas till Libanon efter nio år i Sverige.

Sexåriga dottern Marisol känner inte till något annat än att hon skulle vara lika svensk som sina klasskamrater. I Expressen läser jag om Sara och hennes familj som utvisas till Palestina arton dagar innan preskriptionstiden går ut för en ny prövning. Under utvisningen splittras familjen då pappan inte har något pass.

Ensar utvisas till Kosovo efter att ha levt hela sitt liv i Sverige. Tre exempel och det finns så många fler. Hur kan detta vara förenligt med Barnkonventionen?

Svaret är att det inte är det.

Så många som över hälften av alla utvisningsfall visade sig vid en kartläggning ha barnspecifika skäl men i stället för att ta hänsyn till det gjordes bedömningarna utifrån föräldrarnas berättelser och den generella situationen i landet de flytt från.

Nu kommer snart en ny kartläggning och den visar inte på någon bättring, snarare tvärtom.

Allt för liten vikt läggs vid barnens egna nätverk i Sverige som förskola och skola. Den långa processen gör att många barn hinner rota sig, särskilt de som kommit som mycket små eller som fötts i Sverige. Till det tas ingen eller mycket liten hänsyn, trots lagändringen som kom förra året.

”Barnets bästa” ska enligt lag vara vägledande när beslut fattas i ett ärende som gäller barn. Trots det saknas ofta bedömningar om barnets egna skyddsbehov när domen kommer från Migrationsverket eller Migrationsdomstolen.

Barn kan ha egna asylskäl, skilda från föräldrarnas och till exempel riskera att bli barnsoldater, bortgifta, könsstympas, kidnappas eller helt enkelt bli utsatta för diskriminering som att inte få gå i skolan på grund av sitt kön.

Först när barnens röst verkligen räknas kan vi börja tala om barnperspektiv, eller ännu hellre, barns perspektiv. Då kan det aldrig vara rätt att utvisa en sexåring som levt hela sitt liv i Sverige. Då kan det aldrig vara rätt att splittra en familj.

Det räcker dock inte med att göra Barnkonventionen till svensk lag, den måste inkorporeras med befintliga lagar, samverka med de vi redan har för att alltid kunna vara en del av beslutet. Det gäller inte bara när det gäller asylärenden.

Jag vill att Barnperspektivet i utlänningslagen stärks. "Barnets bästa” ska inte vara vägledande, det ska vara den främsta principen. Asylärenden där barn finns med ska inte få ta så lång tid att utreda, barn rotar sig. Att det dessutom är så mycket viktigare var dina föräldrar kommer ifrån än var du själv är född och uppväxt är märkligt.

Att bli svensk medborgare för den som är född i Sverige måste bli både enklare och mer självklart. Problemet är man inte tar hänsyn till var barn har blivit planterade utan i stället ser till var föräldrarna har sina rötter. Därför är det också så viktigt att Barnkonventionen blir lag och att den samverkar med befintliga lagar.

Christina Örnebjär, riksdagsledamot Folkpartiet, ansvarig för barn- och ungdomsfrågor

Nu satsar regeringen för sommarlediga barn

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6254077

Kommuner ska kunna erbjuda barn gratis aktiviteter på somrarna. I höstbudgeten avsätter regeringen 200 miljoner kronor per år i så kallat sommarlovsstöd. Det berättar Jonas Sjöstedt, ledare för Vänsterpartiet, som har fått igenom satsningen i budgetförhandlingarna

Målgruppen för satsningen, som gäller från nästa år till 2019, är barn mellan 6 och 15 år. Hur pengarna ska fördelas är inte bestämt, men Vänsterpartiet vill att de främst ska gå till kommuner med många fattiga barn. Samtidigt ska alla barn i kommunen kunna delta i aktiviteterna, inte bara de som inte har råd, eftersom det är viktigt att barn från olika miljöer möter varandra, säger Jonas Sjöstedt.

Vänsterpartiet krävde i budgetförhandlingarna med regeringen 250 miljoner för den här satsningen, men fick 50 miljoner mindre. Partiet ville finansiera reformen genom att återinföra förmögenhetsskatten, något som regeringen inte velat gå med på.

Sedan är det så många områden som inte fungerar. Sjukvården, skolan, polisen...
Så många områden man borde ta tag i men just det får någon annan ta. Men jag kan ju lyfta och belysa ( inläggen är mycket längre än det jag kopierar)
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19194793.ab

”Jag känner mig levande begravd just nu. Jag har varit en idiot. Jobbat & slitit & skattat sedan 16 års ålder. Trodde jag var del av nåt bra. Ett samhälle med ett skyddsnät där hjälp erbjöds till de i nöd. Trodde att jag en dag skulle få ångra alla ggr då jag svurit åt all skatt som dragits & få känna på hur fantastiskt vårt Sverige är, men nej. Jag borde vetat bättre.

I februari fick jag reda på att min cancer var tillbaka. Tillskillnad från förra ggn så gick tumören denna gång ej att operera. Så jag genomgick jag en behandling med tung strål - och kemoterapi i 3 mån. Och vet ni vad..

Försäkringskassan nekar mig sjukpenning. Varför? Jo för att jag "inte anmält mig sjuk till de inom 7 dagar från min första sjukdag."

Trodde förstås att det blivit ett missförstånd! En av anledningarna till att jag inte tänkt på de i första taget, var ju för att jag blev inlagd direkt på sjukhus, samma dag som jag fick besked om att cancern var tillbaka. Tumören tryckte på ena njuren så en operation fort behövdes. Låg där i 24 dagar på raken och var riktigt dålig.

Så jag samlade ihop den lilla energin som fanns och skrev ett brev till försäkringskassan där jag informerade de om allt detta. Jag var helt säker på att de skulle ändra sitt beslut när de fick reda på att jag legat inlagd på sjukhus.

MEN NEJ.
Mina skäl är enligt de "inte nog för att ha rätt till sjukpenning".

Sedan har vi skolan
http://www.svd.se/omojligt-uppdrag-att-vara-larare-idag

Den svenska skolan styrs idag av ekonomi och inte av pedagogik. För inte ligger det väl en pedagogisk tanke bakom att bunta ihop 27 sexåringar i en förskoleklass och låta 1,5 lärare undervisa dem? Inte ligger det en pedagogisk tanke bakom klasser på 30 tonåringar? Under devisen ”att hålla budget är viktigare än kvalitet” famlar lärarkåren efter att åstadkomma ”en skola för alla”. Det skriver fem lärare i Stockholm gemensamt.

Förutom lärare behövs specialpedagoger och resurspersoner. De elever som får en diagnos tror ofta att de ska få mycket mer hjälp i skolan medan sanningen är att skolornas dåliga ekonomi gör att situationen i skolan inte ändras mer än att diagnosen kan förklara och öka förståelsen för elevens svårigheter men att mycket arbete och hjälp måste ske i hemmet.

Fler och fler arbetsuppgifter åläggs lärarna, men ingen arbetsuppgift försvinner när en ny tillkommer. Dokumentationen vi ska utföra är enormt tidskrävande. Plötsligt dyker olika projekt upp, med krav på inlämningsuppgifter och redovisningar
Innan klockan slår lunch, kan en ämneslärare ha träffat 100 elever i tre olika ämnen. Hur ska vi hinna reflektera? Vi har oftast inte ens möjlighet att ta rast. De hål i schemat som är tänkta för planering och paus fylls snabbt av konflikthantering och möten.

Hörde att över 300 poliser sagt upp sig sista halvåret.
Som sagt andra områden som det är lika mycket kris i eller på gång.
Men det är inte min kamp. 

På Gotland träffade jag en kvinna som startat en ny kvinno jour. Trots. Nu är hon på radion.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=6250775

På Gotland har det saknats ett boende med personal där barn och vuxna kan bo en längre tid, säger Li Grebäck som är ordförande för Trots Kvinnojour som driver boendet.

- De vet inte vart de ska ta vägen, de kanske inte har sovit och ätit på länge. Här ska vi ge en god stund att vila upp och stötta, säger Li Grebäck.

En grusgång leder fram till huvudbyggnaden till gården som Trots Kvinnojour nu hyr på den gotländska landsbygden. Ännu är det ganska tomt då bara en hyresgäst hunnit flytta in, men det finns plats för sex vuxna med barn.

Det är inget behandlingshem även om det finns personal på plats, säger Li Grebäck, utan målet är att skapa en lugn miljö för återhämtning för kvinnor och barn, men också för utsatta män, efter ofta åratal av misshandel, säger Li Grebäck på Trots Kvinnojour.

- Många år kan det ha tagit innan de har tagit beslutet, när det har gått för långt. Kanske barnen är hotade. De som bor här ska inte behöva gömma sig mer.

För kvinnor som måste fly livshotande våld i nära relationer finns redan ett hemligt boende i kvinnojouren Amandas regi, men det här är ett skyddat boende med personal dygnet runt där vuxna med barn ska kunna bo en längre tid för att komma på fötter igen säger hon.

Just nu pågår diskussioner med Region Gotland om ett framtida avtal där Trots kvinnojour hoppas att Regionen ska hänvisa våldsutsatta personer till det nya skyddade boendet och vid behov även stå för hyran. Tanken är annars att de boende ska betala för sig själva och flytta till ett eget boende när de kommit på fötter igen. Och Li Grebäck tror att behovet är stort av ett skyddat boende på Gotland.

- Det är otroligt många som hört av sig. Flera gånger i veckan.

Sedan är Tomas Ardenfors på TV igen, De talar om att vara familjehem.synd bara att det inte framkommer att de "bara" är jourhem. Det är lite skillnad på att bara ta emot en kortare tid och för stadigvarande vård.

http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/de-har-haft-30-barn-boende-hos-sig-3201783

Sedan snubblade jag över ett inslag som var lite extra roligt. Ett inslag till om en familj som öppnat sitt hem sedan länge. Jag känner igenom honom sedan jag var ung då våra vägar möttes vid ett flertal tillfällen.​
http://tv.aftonbladet.se/abtv/articles/89259

Bristen på familjehem får konsekvenser. Man sänker åldern på boenden och man efterlyser familjkehem över hela landet. Man startar t.o.m en nationell rekrytering av familjehem på regeringens uppdrag.- 

http://www.svt.se/nyheter/#regionalt/helsingborg/akut-brist-pa-familjehem-for-ensamkommande-13-aringar-tvingas-bo-pa-gruppboende?&_suid=1441977558769033858819129004303

Bristen på familjehem för ensamkommande flyktingbarn är akut i hela landet. I Helsingborg i Skåne tvingas kommunen bryta mot sina egna regler och sänka åldern för barn som placeras i gruppboenden, från 16 till 13 år.

En dag i slutet av juli kom 14-åriga Jahangir Bunjadi och 15-åriga Hussein Danish från Afganistan till familjen Saade i Bårslöv. De kom med bara en plastpåse i handen och var trötta och tysta.

– Vi tog emot dem som våra egna barn, säger Said Saade. Vi har lärt dem från början om livet i Sverige.

I början var det inte lätt. Killarna kunde ingen svenska och knappt någon engelska, och familjen visste väldigt lite om dem.

”Tryggheten växte för var dag”

– Den största utmaningen var att vi inte visste vad de här killarna hade gått igenom för trauman, säger Magda Saade. Vi fick vara väldigt försiktiga. Men vi öppnade våra famnar och hjärtan och kunde känna för var dag har tryggheten växte i dem.

Samtidigt har det på riksdagens uppdrag startats en nationell kampanj för att rekrytera familjehem.

https://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utskottens-dokument/Betankanden/Familjehemsvard_GQ01SoU10/

Samtidigt får jag ärende efter ärenden där man hanterar redan godkända utredda familjehem illa och omplacerar barn som bott länge. Nu då jag fick det tredje denna veckan, vilket i ordningen vet jag inte. (slutade räkna när det var över 80).

En liten flicka på 4 år som placerades direkt från bb skall nu plötsligt KANSKE hem till en missbrukande pappa. Märk väl kanske för det är inte säkert att det lyckas. Man har inte gjort någon utredning om eller hur det skulle fungera, ingen riskanalys utan undersöker just nu vad han behöver för insatser för att man överhuvudet taget skall kunna försöka. Då familjehemmet blir det plötsligt olämpliga och man tar helt enkelt barnet ifrån dem.

Flickan som inte känner till något annat, som ser den familj hon bor i som sin egen. Hämtas efter hot om polisanmälan för kidnappning (vilket är tomma hot, de har ju själva placerat barnet där) av två för henne vilt främmade människor för att placeras i ett jourboenden hos också där vilt främmande människor.

Att man ibland tvingas göra det om det är fara för barnen liv, sexuella övergrepp eller annan grav misskötsel är en sak men att omplacera från godkända utredda väl fungerande familjehem är för mig helt oacceptabelt. Många tror inte att det händer i Sverige.

Hur skall hon kunna lita på någon igen? Den som hon såg som pappa kunde inte försvara henne då hon i panik gråtande skriker frågor som vad de skall göra med henne, vart hon skall och varför han inte hjälper henne. Han kunde bara se på.

Sedan gör man en orosanmälan på familjen till boende kommunen runt deras egna barnen för att det skall se ut som de hade anledning. Den utredningen är redan nerlagd.

Vad hjälper det med kampanjer för att få nya hem om man behandlar oss på det viset?

Då jag gick en starta eget kurs för många år sedan fick jag lära mig att för varje missnöjd kund måste du få 10 nöjda för att kompensera vad den missnöjda ställer till med. Om man applicerar det på familjehem och jag får 1-3 ärenden i veckan blir det ca 156/år. Man förlorar alltså ca 1560 potentiella familjehem.

Ändå är det inte det värsta. Det värsta är vad man gör med barnen. Och många av familjerna har flera barn. Ett barn som omplaceras har en tendens att fortsätta omplaceras. Varje barn som omplaceras trasas sönder på insidan och slutar lita på vuxenvärlden. Om det inte är skäl nog att agera så tänk på samhällskostnaderna. Varje sådant barn riskerar att kosta samhället 1 milj/år istället för 1 miljon under hela sin uppväxt. Att läget är akut vet alla redan det talas om det i press varje vecka.

Även om det nu varit en del positiva inslag runt familjehem så kommer de här nu igen. De dåliga exemplen.

Härom dagen
barn som kommer till påhittad släkt som utnyttjar dem för pengar. De blir familjehem utan utredningar

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vast/har-ar-barnens-egna-berattelser

Pojke, 16 år: Anlände till Sverige med med en lapp med en adress till en "farbror". Efter en tid bedömde socialtjänsten adressen som olämplig och omplacerade pojken till ett annat familjehem. I samband med det berättade pojken att han inte fått något stöd alls hemma hos mannen och att han inte alls var släkt med honom. När pojken flyttade ska mannen ha sagt: "Bra att du försvinner, jag har ett annat barn på ingång".

Tre flickor i åldern 15 - 17: Anvisades av Migrationsverket till en adress där de själva hade uppgett att det fanns släktingar. Familjen godkändes av socialtjänsten i den aktuella stadsdelen. Några månader senare bad flickorna själva att få omplaceras då de var mycket ledsna och inte hade det bra på adressen. De ville inte berätta vad det var som hade hänt utan ville bara säga att "de inte trivdes". Flickornas gode man är bekymrad och säger sig ha känslan av att allvarligare saker kan ha hänt.

Flicka, 15 år: Kom av okänd anledning till en medelålders kvinna som inte kunde någon svenska. Kvinnan var sjuklig och krävde att flickan skulle sköta om henne och hushållet. Kvinnan begärde ersättningar från socialtjänsten för kläder, aktiviteter och prylar men inget kom flickan till del. Hon fick ingen hjälp med att sköta skolarbete eller att integreras i samhället. Flickan omplacerades till en annan adress där det redan fanns tre andra ensamkommande barn. Flickan vantrivdes även där och omplacerades till slut till ett HBV-hem.

Flicka, 15 år: Kom av okänd anledning till en medelålders kvinna som inte kunde någon svenska. Kvinnan var sjuklig och krävde att flickan skulle sköta om henne och hushållet. Kvinnan begärde ersättningar från socialtjänsten för kläder, aktiviteter och prylar men inget kom flickan till del. Hon fick ingen hjälp med att sköta skolarbete eller att integreras i samhället. Flickan omplacerades till en annan adress där det redan fanns tre andra ensamkommande barn. Flickan vantrivdes även där och omplacerades till slut till ett HBV-hem.

Flicka 15 år: Bodde i ett familjehem där hon inte fick någon som helst omvårdnad. Mådde både psykiskt och fysiskt dåligt och skolpersonal tvingades ta henne till akuten där det konstaterades att hon var kraftigt undernärd. Hon berättade att hon inte fick träffa kompisar då hon tvingades sköta hushållet och passa familjens småbarn. Flickan omplacerades till en annan familj där det av olika skäl heller inte fungerade.Foto: SVT

Jag vill ändå understryka att det inte är "våra vanliga" utredda, godkända familjehem utan familjehem som utretts efter påståenden om att de skulle vara släkt.

I går kväll var det dags igen. På nyheterna handlade det om bröderna som flyttat runt ett 40-tal gånger.
http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/min-uppv%C3%A4xt-var-ett-rent-helvete-3201239
Bröderna har under sina ungdomsår slussats runt på ett 40-tal olika familjehem och institutioner. Nu är de vuxna och vill att dom genom att berätta sin historia ska få andra barn att få ett bättre omhändertagande.

Att flyttas runt på det viset gagnar ingen. Men trots att man vet det så händer det gång på gång. Och har de väl börjat flyttas så tenderar det att fortsätta.

Mest frustrerad blir jag då det är soc som orsakar flyttarna.

Igår var det dags igen. Jag ett medelande: Ring vi behöver hjälp. Det var ett familjehem som haft en flicka sedan bb. Hon är nu fyra och pappan som haft sporadiska umgängen vill nu ha hem flicka.

Soc vill göra ett försök så de skall utreda om det kan gå med stöd och utreda vilket stöd. Pappan är missbrukare. Flickan har hela sin anknytning hos familjehemmet.

När de slår bakut hotar man att hämta flickan med polis och placera henne i ett jourhem medan man utreder om deras plan är möjlig. Man vet attslå inte ens om det går att genomföra.

Vi har kontaktat press som ringt kommunen men då ljuger man ihop att man haft ögon på familjen länge och att man utreder om de skall få ha kvar sina egna.

Enligt lag måste man informera någon om de är under utredning. Ingen har informerat om något och det finns inga anmälningar eller annat så det är lögn bara för att få press att backa.

Om nu pappan har ändrat livstil så måste man ju först utreda vilka konsekvenser det skulle få med en hemflytt. Man måste göra en riskanalys över vad riskerna är med en hemflytt och vilka konsekvenser det skulle få.

Hennes anknytning skall man utgå ifrån och ta hänsyn till. Men man flyttar inte ett barn efter så lång tid och särskilt inte om man inte ens vet om det går att genomföra det man planerar.

Är det så att pappan faktiskt ändrat livsstil och är skötsam kan man ha ökat umgänge, övernattningar och annat utan att rycka upp flickan igen. Eftersom hon kom så liten är det ju fosterfamiljen hon ser som sin. Så i hennes ögon är det hennes familj man tar henne ifrån och sedan påstår man att det är för hennes bästa.

Ibland undrar jag om personerna som jobbar och tar sådana beslut inte vet något alls om anknytning eller vad en sådan behandling av barn innebär och medför för barnet som de påstår sig satta i centrum.

Måtte de ta sitt förnuft till fånga och låta henne stanna. 

I svall vågorna av flyktingströmmen dyker det då och då upp solskens historier.

Som 15-årige Kader Aweis från Damaskus som flydde för över två år sedan och hamnade i Hjo. I går kom hans småbröder och mamma till Sverige.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6251173

Klockan 11:20 i går landade ett flygplan från Istanbul på Landvetter flygplats. Kader Aweis och hans storebror stod samtidigt i ankomsthallen och väntade.

De kramarna och pussarna som de sedan fick var sådana kramar och pussar som en mamma ger till barn hon inte sett på över två år. Barn som hon släppt iväg på en farlig resa.

- Jag och min storebror reste till Libanon, Egypten, Libyen. Sedan båt till Italien, till Frankrike, Danmark och sedan till Sverige, hade Kader berättat för mig innan hans mamma Snaa och hans småbröder Ahmad, 12, och Mahmoud, 10, kom ut i ankomsthallen

Småbrorsorna har växt, konstaterar Kader.

– Dom var så små... Men dom känner igen mig.

Han säger också att hans mamma, som sitter och tittar på oss, är väldigt glad. Att han har saknat henne jättemycket och att hans pappa, som finns i Turkiet, också har fått uppehållstillstånd och att han väntas komma om några veckor.

Hörde om en fostermamma som fick en pojke. Tror han var 11. Han hade varit i Sverige i knappt 2 veckor. Han hade kommit ifrån sina föräldrar och hade hängt på andra och hade tillsist hamnat här. Hon frågade om han mindes något telefonnummer till någon "hemma". Jo ett. Han försökte med lite hjälp men det verkade vara fel. Han försökte igen och hör och häpna. Någon svarade. Efter att ha talat en stund grät pojken och fostermamman förstod att det var mamman som återvänt hem. Hon bad att få tala med fostermamman och kunde inte mycket engelska men tack tack upprepades.

Ingen hade tänkt på att fråga honom tidigare. 

Det verkar som all rapportering om flyktingar har fått upp ögonen på folk. Intresset för att bli familjehem är rekordstort.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6250826

Telefonen ringer oavbrutet på familjehemsenheten i Göteborg och mejlkorgen är nästan full med frågor från människor som vill bli familjehem och ge ett barn på flykt en trygg plats.

På bara fyra dagar har familjehemsenheten fått över 130 mejl mot normalt mellan fyra och åtta mejl per dag. Telefonsamtalen har de inte hunnit räkna.

Situationen ser liknande ut på fler ställen i landet. I Stockholm beskriver säger man att alla enheter är totalt nedringda, och även i Malmö hör fler intresserade av sig.

När Alingsås kommun gick ut och vädjade efter fler familjehem var gensvaret större än man kunnat önska.

Nu återstår utmaningen att ta hand om alla frivilliga som hör av sig. Mer personal behövs både till utbildningar av nya familjehem och för att svara på alla frågor. Och behovet är stort.

I somras fanns 960 familjehem i Göteborg och en prognos säger att till slutet på nästa år kommer ytterligare 600 behövas.

– Nu krävs det att vi fortsätter att jobba och tar hand om alla intresserade människor så vi får ett bra resultat, säger Eva Kollberg på Göteborg Stad.

Vad betyder det att så många hör av sig?

– Det betyder att barnen som kommer hit ensamma att de kommer få en familj, att de får ett hem och komma till och det är väl det finaste vi kan ge, avslutar hon.

Sedan ett familjehem som började nu i år. Hon har flyktingbarn och de talar via översättnings program på datorn.

Intresset för att hjälpa de flyktingar som kommer till Sverige har ökat den senaste tiden. I Linköping finns idag 37 ensamkommande flyktingbarn i jourhem i väntan på ett permanent familjehem. En av dem som öppnat upp sitt hem är Anna Adolfsson i Österstad.

Ett längre reportage på
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=160&artikel=6250896

En del blir faddrar

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=6250532

Engagemanget och viljan att hjälpa till har väckts hos många människor. Ett område där detta nu märks är i Borås Stads fadderverksamhet för nyanlända.

Vanligtvis får man in en intresseanmälan i veckan av någon som är intresserad av att om att bli fadder för en nyanländ person. När P4 Sjuhärad träffar fadderprojektet har man, sedan i torsdags, fått in 35 intresseanmälningar och de fortsätter att strömma in.

Josefine Nyman och hennes familj väntar nu på att få bli faddrar. Det enda som kvarstår är att familjen ska matchas ihop med en annan familj, så att man kan få ett bra utbyte av varandra.

– Dels blir det berikande och utvecklande för mig och familjen. Sedan känns det viktigt att kunna vara med och bidra, att vara en vägvisare in i det svenska samhället för nyanlända, säger hon.

Vår nationella samordnare lägesrapporterar

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6249982

– Ja, vi har funnit att man har en timma per dag mot barn och vårdnadshavare och av den tiden har man en kvart per dag till direkta barnsamtal. Övrig tid är administration eller dokumentation och en liten försumbar tid för utveckling det är en verksamhet som verkligen behöver det, säger hon.

Även om det blir fler möten än ett under de månader en social utredning kan ta, så får de barn det gäller allt för lite tid, enligt Grefve. Hon ska träffa omkring 50 kommuner innan hon är färdig.

Fackförbundet Vision har varnat för att personalläget i socialtjänsten kan hota rättsäkerheten. Nio av tio socialchefer har problem att hitta personal för arbete med just barn och unga, enligt facket.

– Det är naturligtvis ett bekymmer. Samtidigt ger sådana här mätningar tid för reflektion, alltså hur använder man tiden? Vi har också hört talas om socialsekreterare som åker iväg och tvättar leasingbilar, för just den servicen finns inte heller kvar i kommunerna. Många kommuner återanställer faktiskt administratörer också, för man ser att de gjorde en viktig arbetsinsats. Och då kan socialsekreterarna koncentrera sig på sitt arbete, säger Cecilia Grefve.

Barn- och ungdomsminister Åsa Regnér säger att regeringen anslagit pengar till kompetensutveckling och stöd till introduktion för socialsekreterare

– På vissa håll är det här en budgetfråga, på andra håll är det mer en fråga om att organisera de resurser man redan har på ett bättre sätt, säger hon.

Att handläggare flyr socialtjänsten är väl inget nytt.
Även i Blekinge är det kris. Men om man inte vill se det som ett problem så kanske just det är problemet? 

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/blekinge/personalen-flyr-fran-socialforvaltningen

Rekrytera socialsekreterare till Karlskrona är ingen lätt uppgift för kommunen. Mitt under annonseringen säger erfaren personal upp sig - och nu är 22 tjänster vakanta.

Krisen inom socialförvaltningen i Karlskrona har blivit värre. Under sommaren har kommunen annonserat efter 20 nya socialsekreterare.

Men samtidigt har personal som jobbar med barnavårdsutredningar och ekonomiskt bistånd tröttnat på en hård arbetsbelastning. Anställda har tagit tjänstledigt eller sagt upp sig.

– De har definitivt slutat för att de har alldeles för mycket att göra. De känner sig inte sedda och bekräftade i det de gör. De har tröttnat helt enkelt, säger Mikael Wickström, Akademikerförbundet SSR.

”Personalen flyr”
Han kallar sommarens uppsägningar för en personalflykt. Men de orden vill inte socialchefen Anette Gladher använda:

– Jag tror snarare att det handlar om att vi har ett stort personalbehov och det finns en bred arbetsmarknad som vi behöver bli bättre att konkurrera på.

Kommunen har sen ett år tillbaka tvingats anlita bemanningsföretag för att klara verksamheten. Hittills i år har konsulterna kostat socialförvaltningen mer än 4,7 miljoner kronor. Personalbristen gör nu att kommunen tvingas fortsätta med den dyra lösningen.

– Det är ingen hållbar lösning, men det är så att vi måste sträcka ut den lösningen under en lite längre period än vad vi hade tänkt för att klara den skarpa myndighetsutövningen, säger Anette Gladher.

Ja vad är det man säger? Man måste se problemet för att kunna göra något åt det. Om det bara är ett stort personalbehov så är det väl bara att rekrytera men det är väl få som säker också vad jag förstått. Och om det bara är personalbrist vad kommer det sig då att så många slutar? I artikeln står det att bara på en vecka slutade tre stycken. 

Häromdagen berättade jag att alla Syrier skall få uppehållstillstånd. Beslutet kom för två år sedan.

Jag var sen och det är visst andra också.

Kent Ekeroth (SD) som nu anmäler migrationsverkert till JO.

http://www.expressen.se/nyheter/ekeroth-jo-anmaler-migrationsverket/

I sin anmälan skriver han: "Anonyma byråkrater har tagit dessa beslut utan någon politisk tillsyn, beslut som visat sig ha stora effekter på vår offentliga ekonomi.”

– De tar inte sitt ansvar, de reglerar invandringspolitiken själva och tar inte hänsyn till vad riksdagen beslutar om budgeten utan kräver hela tiden mer pengar, säger Kent Ekeroth.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article21376748.ab

Till Aftonbladet säger Ekeroth att anmälan inte bara handlar om beslutet som rörde Syrien.

– Det är den allmänna hållningen att man ska släppa in alla i hela världen hit. Man gör ingenting för att minska inflödet till Sverige trots att man hela tiden överskrider budgeten som riksdagen har klubbat. De bryr sig inte om den utan vill bara ha mer pengar.

Varför kommer din anmälan nu, två år efter Migrationsverkets beslut?

– Den borde ha kommit redan 2013 egentligen. Jag borde ha lämnat in den redan då, kanske även tidigare. Men nu fortsätter vansinnet och Migrationsverket gör ingenting för att förändra det. De hade kunnat använda temporära uppehållstillstånd, individuella prövningar och infört ålderstester så att volymerna skulle minska.

I anmälan, som lämnades in i fredags, skriver Ekeroth att han vill att JO utreder "huruvida Migrationsverket brustit i sitt myndighetssvar och huruvida generaldirektören Anders Danielsson

agerat ansvarslöst."

Aftonbladet söker Migrationsverket för en kommentar.

Ja vad säger man? Jag hittar faktiskt inga ord.

Medan de allra flesta reagerar och agerar utifrån den lilla döda pojken så har flera Sd politiker reagerat tvärtom. Hittar saiter där man t.o.m påstår att pojkens kropp flyttades för att arrangeras för en bild.

En som reagerat är Morgan Alling, han skrev ett inlägg men blev påhoppad

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article21368268.ab

Många är berörda, inte minst av bilden på den döda treåringen Alan Kurdi.

Men debatten präglas också av hatiska inlägg.

Skådespelaren Morgan Alling har fått nog av dessa kommentarer och kritiserar nu den ”Sverigevänliga rörelsen” i ett känslosamt Facebook-inlägg.

– När jag skriver att jag blir berörd över ett barn som ligger död med ansiktet i sanden då kommer en uppsjö med kommentarer om att det är ”snyftreportage”, ”pappan får skylla sig själv”, ”bättre död där än våldtäktsman här”. Det är alltid från samma människor. Den känslokalla kylan. Till 100 procent är det en patriotiskt Sverigevänlig rörelse som röstar SD och som förminskar, hånar och förlöjligar människors kamp för överlevnad, skriver han.

.Morgan Allings inlägg har fått mycket stor spridning på Facebook. Till Nöjesbladet säger han att han fått nog av de rasistiska och främlingsfientliga kommentarerna på nätet.

– När Aylan Kurdi dog fick plötsligt Sverige ett ansikte på flyktingkatastrofen. Men när jag ser hur folk som blir berörda skriver texter och lägger ut bilder så kommer alltid de där kommentarerna om att han var bidragssökande. Och just att man signerar med ”SD forever”. Det är en sådan brun sörja av människor som inte har några känslor, säger han och fortsätter:

– Jag blir ledsen över det men jag kan inte stå och argumentera med dem. Det är som att övertyga en homosexuell om att det är bättre att vara ihop med en tjej. Är man rasist och främlingsfientlig så är man. Jag tänker inte stånga mitt huvud blodig mot detta, jag måste lägga min energi på att hjälpa.

Morgan Alling berättar att han är van vid att få liknande kommentarer.

– Även om jag skriver om något som inte har med SD att göra utan något som bara handlar om medmänsklighet så kommer de. De är så sjukt organiserade. Det börjar jag bli trött på. Vad fan, tyck vad ni vill men lämna oss andra i fred. De säger att de vill hjälpa dem där nere och nu när hela Sverige hjälper till gnäller de ändå, säger han och fortsätter:

– Alla som gnäller på mina olika uppdateringar röstar på samma parti och säger exakt samma saker. Och jag ser inte någon inom SD-gruppen som säger att ”nu får ni fan ge er”. Och när vi säger att vi måste hjälpa till är man ”landsförrädare”. Men vad fan då är jag väl det.

Som sagt vad säger man? Vet inte ens om man skall bemöta idioti för det är vad jag anser att det är att inte vilja se eller göra något då andra far illa.  

Vad hjälper det om beslut tas men det redan är för sent?

Vad hjälper det om kritik kommer med skadan redan är skedd?

För flickan går det inte att reparera hon har fått bestående skador veckan efter att en handläggare bedömt att det inte var någon risk.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=99&artikel=6248604

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) är kritisk till att Individ och familjeomsorgsnämnden i Sandviken inte gjorde en polisanmälan i samband med misshandeln av två spädbarnstvillingar i kommunen.

Personal på barnkliniken berättade även att de kände oro över föräldrarnas förmåga att knyta an till flickan och hennes tvillingbror. Dessutom hade pappan sagt att han kände frustration när barnen skrek, och kände en rädsla för att han skulle citat "drämma näven i dem".

Men trots det här bestämde sig socialtjänsten för att int göra en polisanmälan kring händelsen, något som IVO nu ställer sig frågande till.

– Det är ett hemskt fall. Det är två små barn som har råkat illa ut och blivit illa skadade. Vi tar till oss av IVO:s kritik och om det finns några brister hos oss och vad vi eventuellt kan göra, säger Hans-Olov Frestadius (s), ordförande i Individ och familjeomsorgsnämnden i Sandviken.

IVO är även kritiska till bedömningen om att barnens skyddsbehov inledningsvis var uppfyllda när det ena barnet vistades på sjukhus. Det andra barnet kunde ju när som helst tas hem av föräldrarna.
IVO ifrågasätter även att barnens anhöriga i det här läget utsågs till skyddspersoner, eftersom det inte var klarlagt vad som orsakat barnens skador.

Nämnden lät efter händelsen en familjebehandlare utreda familjen i hemmet. Här borde mer kraftfulla insatser än öppenvård ha övervägts, enligt IVO.

Familjebehandlaren kom fram till att barnen inte skulle omhändertas enligt LVU. Bara en vecka efter att insatsen avslutades kom spädbarnsflickan in till sjukhus igen, den här gången med svåra hjärnblödningar. Hennes tillstånd var livshotande, och hon kommer troligtvis få troligen men för livet av sina hjärnskador.

Det upptäcktes då att även flickans tvillingbror bland annat drabbats av en skallfraktur.
– Då fattade jag beslutet om ett omedelbart omhändertagande då, säger Hans-Olov Frestadius.

Men då hade ju redan flickan de här väldigt svåra hjärnskadorna? 
– Ja.

Så det känns ju lite sent?
– Ja, men gjorde ju bedömningen i januari att inte polisanmäla och inte göra ett förslag på ett LVU. Det var ett ställningstagande man gjorde då.

Pappan dömdes i tingsrätten till fem års fängelse för två fall av grov misshandel och ett fall av vållande till kroppsskada. Båda barnen är nu omhändertagna.

Nu måste nämnden redovisa för IVO vad de gör så att något liknande inte kan se igen, och de måste även se till att det görs en ordentligt dokumentation kring åtgärder som görs.

Socialtjänsten skriker efter familjehem. Faktiskt har man gjort det de senaste 20 åren.
Men även efter handläggare..

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=6248982

Fler än åtta av tio kommuner har svårt att rekrytera socialsekreterare. Det akuta personalläget är ett hot mot rättssäkerheten, anser fackförbundet Vision.

Enligt rapporten från Vision uppger 83 procent av socialcheferna att det är svårt att rekrytera socialsekreterare. För arbete med barn och unga är det ännu svårare. Då anger nio av tio socialchefer att de har problem att hitta personal.
Läget har förvärrats avsevärt jämfört med tidigare och är nu så illa att det hotar rättssäkerheten, menar fackförbundet.

I höstas granskade P4 Sjuhärad bristen på socialsekreterare. Granskningen visade att flertalet kommuner i Sjuhärad tvingats hyra in så kallade stafettsocionomer från bemanningsföretag - ofta till en kostnad betydligt högre än om man haft egna anställda.

Samtidigt verkar det som om press har upptäckt att det behövs lyfta de goda exemplen för att få in nya. OK samma tidning och samma personer men tror vi som familjehem måste lobba mer för att visa upp oss och vad vi faktiskt gör.

http://www.unt.se/leva/alskade-fosterbarn-3862847.aspx (Artikeln är mycket längre)

"Vi har ett barn ihop" säger Malena Andersson och Thomas Ardenfors och skrattar gott. En dag för åtta år sedan ringde socialtjänsten till Thomas Ardenfors och hans fru Sussi och sa att en ettårig flicka akut behövde ett jourhem. Flickan blev kvar i ett halvår, två månader längre än det är tänkt att jourhemsplaceringar ska vara.

När barnet skulle få ett permanent familjehem hos Malena Andersson och hennes man Per träffades de båda familjerna mycket under en övergångsperiod och blev goda vänner. Det är Thomas Ardenfors glad för. Annars brukar barnen bara försvinna utan att han får veta hur det går.

– Vi är ingen institution, vi är verkligen föräldrar. Barnen växer in i våra hjärtan, säger han.

Thomas Ardenfors
Så började det: Fick sitt första uppdrag som jourhem 1994 när han bodde i Storvreta och arbetade i Pingstkyrkan. Har sedan dess haft nästan 30 barn boende hos sig.

Så är det: "Det är ett fantastiskt uppdrag! Att möta människor som ger så mycket tillbaka. Det är mycket jobbiga upplevelser, men det har gett oss så mycket positivt."

Aktuell: Har nyss givit ut boken En extraplats i hjärtat (Libris förlag) där han beskriver sina erfarenheter av att vara jour- och familjehem. Med boken hoppas han öka medvetenheten och inspirera fler hushåll att ställa upp.

Malena Andersson
Så började det: Fick sitt första uppdrag som kontaktperson och familjehem 2004. Har sedan dess haft över 70 barn och föräldrar boende hos sig.

Så är det: "Det är en fantastisk upplevelse. Det här gör livet."

Aktuell: Var nyligen med och startade landets första familjehemscentral i Sala. De har fått 3,5 miljoner kronor från Arvsfonden och ordnar bland annat öppen förskola och tematräffar för att generera fler familjehem och få dem att bli hållbara.

Dagen innan var det också en artikel
http://www.unt.se/leva/brist-pa-familjehem-i-20-ar-3863807.aspx

En orsak till bristen på familjehem kan vara människors ändrade sätt att leva, tror Solveig Freby, utredare på Socialstyrelsen.

– Tidigare var många hemarbetande och hade utrymme att ta hand om barn. I dag yrkesarbetar de flesta utanför hemmet.

En annan förklaring är villkoren. Familjehemsersättningen är skattepliktig, men inte underlag för vare sig tjänstepension eller semesterersättning.
– Det är ett personligt uppdrag, inte ett arbete, förklarar Solveig Freby.

De senaste decennierna har det dock blivit allt vanligare att familjehem har familjehemsersättningen som enda eller huvudsakliga inkomstkälla och en del hävdar att det bör betraktas som ett jobb, eftersom det kräver stort engagemang och kunnande.
– Det är viktigt att familjehem får stöd, respekt och ersättning för den värdefulla insats de utför, säger Solveig Freby.

I förarbetena till 1960 års barnavårdslag beskrevs ”fosterbarnsvård” för första gången som en vårdform som skulle ha företräde framför institutionsvård. Från 1930-talet fram till 1990-talet minskade antalet familjehemsplacerade barn stadigt. Men sedan mitten av 1990-talet har antalet ökat. Det har varit brist på familjehem i 20 år.

För att möta det växande behovet har den statliga offentliga utredningen om placeringsformer för barn och unga (SOU 2014:3) föreslagit att någon myndighet ska få i uppdrag att genomföra en informationskampanj för att få fler att vilja bli familjehem.

Fotnot: Solveig Freby har skrivit materialet Ett hem att växa i, som används vid utbildningen av nya familjehem.

Samtidigt som behoven av familjehem ökar så är det färre och färre som kan tänka sig att bli familjehem. Varför? En som tar upp frågan:

http://mobil.dn.se/ledare/signerat/hanne-kjoller-inte-konstigt-att-det-saknas-familjehem/

Det saknas sannerligen inte konfliktytor när man börjar fundera över hur omhändertagna barn, inhemska såväl som nyanlända, ska tas om hand. Å ena sidan vill få av oss att verksamheten ska drivas med kalla hjärtan och dollartecken i ögonen. Å andra sidan måste arvodet stå i något slags proportion till insatsen.

Jag har pratat med fyra olika jour- respektive familjehemsföräldrar som alla öppnat sina hem för nyanlända tonåringar. De har både goda och dåliga erfarenheter. Men här har jag valt att lyfta fram det som jag tolkar som utmaningar och i viss mån systemfel. Vissa detaljer är förändrade för att inte röja de inblandades anonymitet.

En kvinna berättar hur hon valde att bli jourmamma för att ersättningen är högre och för att hon – utifrån sin familjesituation – inte ville ha det långsiktiga ansvaret för en individ som en familjehemsplacering kan innebära. För tre år sedan tog hon emot en 16-årig flicka från Somalia. Det tog nästan ett år innan socialtjänsten hittade ett familjehem åt flickan, men av skäl som jourmamman bedömde som fullt rimliga, ville barnet inte flytta in. Något alternativ har socialtjänsten ännu inte presenterat.

Så nu står kvinnan där med det långsiktiga ansvaret hon inte ville ha. När flickan går ut gymnasiet upphör det ekonomiska stödet. Vad ska kvinnan göra då? Sparka ut barnet eller försöka skrapa ihop pengar till kontantinsatsen för en bostadsrätt?

En familjehemsmamma som under årens lopp tagit emot närmare tio barn, huvudsakligen pojkar i övre tonåren från Afghanistan, säger att man ska vara medveten om de kulturkrockar som kan uppstå. Och det handlar inte bara om den kultur barnen kommer ifrån utan den de förvärvat under en flykt som ibland tagit ett halvår.

Hur, frågar hon sig, förklarar du för ett barn som färdats genom Europa i ett lastbilschassis hålrum att man måste ha hjälm när man cyklar? Hur får man någon som levt från en dag till en annan att förstå poängen med att sopsortera eller att måna om saker i ett hem som man inte vet om man måste lämna dagen efter?

Ett annat problem, berättar kvinnan, har varit oviljan bland dessa gossar att bistå med diskning och annat ”kvinnogöra”. I familjen finns egna, yngre barn som förstås invänder mot att de måste hjälpa till.

Pengar har också varit ett trätoämne.

Bland de ensamkommande förefaller det ännu svårare. Delvis på grund av otydliga regler. Delvis på grund av hjälpnödiga vuxna.

Förutom en garanterad månadspeng på drygt 700 kronor i månaden kan tonåringen förhandla sig till mer pengar genom sin gode man, socialsekreterare eller familjehem. Om alla tre parter säger nej till inköp av exempelvis en ny mobiltelefon är det vanligtvis nej, förklarar mamman.

Men så berättar hon om en pojke som efter alla dessa nej vände sig till sin lärare och klagade över familjehemmet. Den ”gode” läraren tog saken i egna händer och tog helt sonika pojken hem till sig själv.

Men där ville hon inte ha kvar honom. Efter detta ”hjältedåd” ringde hon socialen. Pojken är nu placerad på ett HVB-hem.

Det är viktigt att familjehemsplacerade barn inte utnyttjas som oavlönat tjänstefolk som sover i baracker och utfordras med matrester medan fosterhemsföräldrarna samlar pengar på hög. Men det är också viktigt att vi fostrar barnen på samma sätt som vi gör med våra egna ungar. Att vi lär dem att ta ansvar, att hjälpa till, att man inte kan få allt – särskilt om man själv inte gör något och att ett nej är ett nej och inte tre bokstäver i en förhandling där det finns gott om vuxna villiga att raskt plocka hem lite godhetspoäng.

Vidare finns skäl över att fundera över hur kommunerna axlar sitt ansvar. Den jourhemsmamma som nu ofrivilligt blivit fostermamma åt den somaliska flickan har lämnats åt sitt samvetsslitande öde.

Bland berättelserna finns också andra exempel på kommunalt svek. Som hur svårt traumatiserade barn som till och med varit vanskliga för HVB-hemmen att hantera dumpats hos intet ont anande jourfamiljer.

Stödet, men också ersättningen, måste bli bättre. Det är dessutom besynnerligt att arvodet inte är pensionsgrundande – särskilt i de fall uppdraget inte kan kombineras med yrkesarbete. Görs inget kommer de redan få familjehemmen att bli än färre.

Hanne Kjöller 
hanne.kjoller@dn.se

Helt sant. Det är inte lätt att vara familjehem med alla som skall /får lägga sig i och ha åsikter. Tänk om någon annan skulle komma in och tala om för dig hur du skall fostra dina barn? Du skulle bli rätt arg tror jag om du inte är väldigt trygg i dig själv. Men här är det andra som talar om hur du skall hantera saker som händer i ditt hem och annars är risken hela tiden att barnet får flytta.

Sedan är de få som kan sätta sig in i vad vi går igenom eller lever med. Vi som släpper in andra barn i våra hem.

Det gäller att alla vuxna runt barnet är överens och jobbar åt samma håll. Det gäller att det blir som man lovar och som man själva lovats. Att man får stöd och hjälp. 

Efter uppdrag gransknings program om ensamkommande flyktingbarn så svarar nu ministern.

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/stockholm/socialministern

– Jag blir upprörd. Det här är barn som behöver skydd men som inte får det. Just den här gruppen är kanske lite speciell på det sättet att de inte alltid vill ha kontakt med myndigheter eller samhället och har dåliga erfarenheter av det, men då måste man arbeta med nya metoder.

Men i Uppdrag granskning följer vi en kille som faktiskt går till socialjouren och ber om hjälp - ändå lyckas de inte fånga upp honom?

– Jag tror att man behöver hitta metoder att arbeta med den här gruppen. Regelverket är ganska klart och också ansvarsfördelningen.

Ensamkommande flyktingbarn är en allt större fråga. Förra veckan bara kom 700 ensamkommande flyktingbarn, och det här är en del av de barnen. Det gäller också att hitta platser åt barnen. Familjehem också. Det är brist på familjehem. Om man känner sig intresserad av att vara kontaktfamilj eller familjehem, eller god man åt ensamkommande barn, så finns det stort behov av det just nu.

Hon bekräftar att det behövs resurser och att det snart är budgett tider.

Och fler och fler går ut med att man behöver familjehem http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6245366

När kommunen söker familjehem i annonser på sin hemsida och i lokaltidningen är intresset hos allmänheten dock svalt, berättar Birgitta Dahlqvist som är enhetschef på socialförvaltningen i Karlsborg.

– Lite besviken är jag. Jag vet ju att det är svårt för alla kommuner att hitta familjehem, även till svenska ungdomar som behöver det, men jag hade en liten förhoppning om att det skulle finnas någon som ville hoppa på det här. Det är ju helt vanliga ungdomar som bara behöver en familj.

familjeliknande konstellationer med en mamma eller en pappa, syskon, husdjur och fritidsaktiviteter istället för hos personal på institution, är det bästa för de yngre barnen, anser hon.

– Många av de yngre har verkligen en längtan efter att få tillhöra en familj.

Och samtidigt visar vi ut familjer som bott här i tio år

http://www.expressen.se/nyheter/familjen-utvisas--efter-nio-ar-i-sverige/

Familjen Arutyunyan har bott i Sverige i nio år. Här har föräldrarna fått jobb och de tre barnen, ett fött i Sverige, går i skola och förskola. Nu ska de utvisas till Ryssland.

Efter en lång process har nu familjen överklagat utvisningsbeslutet till Migrationsöverdomstolen, men har inte särskilt mycket hopp kvar.

– Jag har tappat kraften och barnen mår riktigt illa av detta. Särskilt Jana som är 15 år. De kan inte förstå beslutet och ärligt talat kan inte jag det heller. Vi kräver ingenting. Vi försörjer oss själva och betalar skatt. Kan man inte bara lämna oss i fred?

– Jag vet som sagt inget om detta fall. Men om man fått sitt ärende prövat i tre instanser, men inte valt att följa det beslut som fattats, så kan man inte tillgodoräkna sig den tid man levt här. Det Migrationsdomstolen då säger är att du inte ska kunna ha en fördel i en asylprocess. I så fall förlorar hela systemet

Samtidigt lägger polisen i östra Skaraborg ut ett inlägg om en utvisning https://www.facebook.com/552708458105097/photos/a.594381700604439.1073741828.552708458105097/986551008054171/?type=1&theater Såg att det uppmärksammats i tidningen också men hittar det inte igen.  

Ja dagens löpsedlar fylls av lilla Aylan 3 år som inte kom fram.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/paflykt/article21353885.ab

Bilden på treårige Aylan Kurdis livlösa kropp blev en världsnyhet. Den döde pojken blev en symbol för människor på flykt.

Bilden har publicerats av bland andra New York Times, The Independent, The Guardian, CNN, BBC, Al Jazeera och av många medier i Sverige.

Familjen flydde. Det var Aylan, hans femåriga storebror Galip, mamma Rihanna och pappa Abdullah. Som så många andra tog de vägen genom Turkiet. Målet var att via båt ta sig över till den grekiska ön Kos, nära Turkiets kust.

I Bodrum tog sig den första båten med flyktingar över till Kos. På den andra båten tros Aylan och hans familj ha suttit. Den kapsejsade strax efter att den lämnat land, enligt turkiska kustbevakningen.

Pappa Abdullah var den enda i familjen som överlevde. Senare fick han identifiera sina döda familjemedlemmar på bårhuset i Bodrum. Enligt släkten är hans sista önskan nu att återvända till Kobane med kvarlevorna och bli begraven bredvid sin familj.

Enligt kanadensiska Ottawa Citizen skulle familjen sedan försöka ta sig till släktingar i Kanada. Tidningen har pratat med Vancouverbon Teema Kurdi, syster till Abdullah. Via släktingar fick hon höra vad som hade hänt.

– Jag hörde nyheten klockan fem imorse. Min släkting fick ett samtal från Abdullah. Allt han sa var "min fru och mina två pojkar är döda".

http://www.expressen.se/nyheter/europa-raddade-inte-aylan-3/

En bild visar en liten pojke som ligger död på sandstranden i den turkiska semesterorten Bodrum. Han är klädd i röd tröja och blå byxor - och hans lik har spolats upp ur samma hav som de många turisterna badar i inte långt därifrån.

På en annan bild ses en turkisk polis försiktigt bära bort den döda barnkroppen.

Samtidens största flyktingtragedi blir plötsligt gripbar för miljoner människor över hela världen när tv, tidningar och sociala medier sprider dessa skakande bilder. Lille Aylan Kurdi, 3, ger den syriska katastrofen ett ansikte.

- Den döde pojken har gett tragedin en mänsklig dimension. Jag hoppas det blir en väckarklocka, Han kan bli ett slags ikonbild precis som det fanns ikonbilder i Vietnamkriget, Irakkriget och andra konflikter, säger Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare i Svenska Röda Korset.

- Det är otroligt starka bilder. Jag har följt reaktionerna på Twitter och andra sociala medier, jag förstår att människor är upprörda. Bilder har gett effekt förr, jag hoppas de här ska få politikerna och det internationella samfundet att stoppa kriget, säger hon

Man det är så många fler som dött inte bara han. Bara i år har minst 2 600 människor dött när de har försökt ta sig till Europa över Medelhavet, enligt Internationella organisationen för migration. Det bästa med det är att de allra flesta reagerar med fasa och vill hjälpa till.

Många undrar hur. Här är en grupp i Stockholm som samlar både saker och pengar.

http://vigorvadvikan.com/

På nyhets morgon gav en socialhandläggare råd. http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/artiklar/s%C3%A5-kan-du-hj%C3%A4lpa-flyktingar-55e7d8e0b9a9f64ca40000de

Råd för de som vill göra något på nära håll. Och just nu är faktiskt SD tysta. 

Det jag tänker mest på är att svaret inte är att stänga gränserna så att de inte har någonstans att ta vägen utan man måste göra slut på kriget som gör att de flyr. 

Då blev det en fällande dom för han som utsatte 12 årringen för sexuella övergrepp. De var så grova men beskrevs så detaljrika att man ansåg att hon itne hade kunnat hitta på. Man kunde även kontrollera en del av dem och de stämde.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6246500

Flickan och den idag 25-årige mannen fick kontakt via nätet men mannen påstod under rättegången att de aldrig träffats i verkligheten och har nekat till brott. Tingsrätten har valt att tro på den 12-åriga flickans berättelse.

Flickan har beskrivit hur det såg ut hemma hos honom och hon råkade se en lapp på kylskåpet med en släktings namn för en kallelse till tandläkaren. Det blev en viktig del i bevisningen.

Mikael Swahn är rådman och en av domarna i Attunda tingsrätt.

– De beskrivningar som den här flickan har gjort över hans hem är så pass övertygande så det framstår som så pass helt osannolikt att hon skulle ha hittat på det här, säger han.

Flickan berättade att hon piskades, blev bunden och sattes upp naken i en krok i taket och utsattes för sexuella övergrepp. Straffet för den 25-årige mannen blir fyra och ett halvt års fängelse och han ska även betala ett skadestånd på 150 000 kronor till flickan för den kränkning han utsatt henne för.

Tidigare har sju män dömts för sexuella övergrepp gentemot samma flicka. Enligt flickans målsägandebiträde Ingela Ekman Hessius har flickan haft ett destruktivt självskadebeteende som började efter den första våldtäkten hon utsattes för:

– Det är ganska vanligt enligt min bedömning att med de som blivit utsatta för sexuella övergrepp att det blir sexuellt självskadebeteende i någon form för att dämpa ångesten, att skapa kontroll. Men också att man tappat sin självkänsla och känner att man ändå inte har något värde.

Det blev 4 1/2 års fängelse.  

Just nu kommer det ca 600 ensamkommande flyktingbarn varje vecka mot de ca 400 per år som det var planerat /föreberett för. Det gör att man inte klarar av att hitta någonstans att göra av dem.

Det startas HVB hem på löpande band. Om man nu skall sänka kraven på dem samtidigt som IVO inte hinner att granska/godkänna alla HVB hem som startas samtidigt som de skall granska redan befintliga hem vad får det för konsekvenser?

Risken är att det blir barn som hamnar på ställen där de far illa.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=6244790

när trycket ökar kommer också kritiken från kommunerna. De regler som finns försvårar kommunernas jobb att hitta boende, därför höjs nu röster med krav på förenklingar.

Andreas Sturesson har flera förslag som skulle kunna underlätta jobbet.

– Till exempel att inte alla ensamkommande behöver ha placering på HVB-hem. Det borde kunna finnas andra boendeformer för de här ungdomarna som är enklare och mer konstnadseffektiva.

– Det andra är att vi haft krav på oss att varje barn som kommer hit och som har flytt runt halva jordklotet, ska ha eget rum. Så är det inte för alla svenska barn, jag tycker inte det är ett krav som är rimligt.

Om det inte blir en förändring hur kommer det att påverka era möjlighetet?

– Risken finns ju till slut att vi får välja verkligheten och inte kartan.

Och bryta mot reglerna?

– Ja, den risken blir uppenbar.

I somras hade Jönköpings kommun två HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn, men hösten kommer att se annorlunda ut.

– Jag brukar beskriva det som så att vi hade ett HVB-hem under våren, vi inrättade ytterligare ett strax innan jag stack på semester. När jag kom hem hade vi fyra och vi behöver väl två till inom sex, sju veckor skulle jag tro, säger Andreas Sturesson.

Jag kan hålla med om att det är konstigt att de måste ha egna rum. Då familjer eller ensamma vuxna kommer tvingas de inte i lägenheter där det kan vara 8 för varandra helt okända i varje rum. Är det stora familjer försöker man väl hålla dem för sig men i små lägenheter. Har hälsat på en familj med fem barn som bodde i en tvåa. Förstår inte att det är så olika regler som gäller för nästan samma sak. Och jag förstår inte heller hur kortsiktigt man tänker. Vad gör man med dem sedan? De behöver inte bara någonstans att bo utan sedan gå och vänta på beslut i 3, 5, 7, 19 år för sedan utvisas för att man missat ett papper eller en datum? Sedan slår vi oss för bröstet och är så duktiga för att vi tar emot så många. Jag anser inte att det är humant att göra som vi gör, ta emot så många att vi inte klarar av att behandlar dem på ett bra sätt. Är jag rasist då? Nej jag anser inte det. 
Och om det blir enklare regler vilka konsekvenser får det? Risken är att barn kommer att fara illa. 

Tusentals äter ADHD medicin men det finns nästan ingen forskning på vad det får för konsekvenser på lång sikt

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=6243774

Antalet personer med adhd har ökat kraftigt under de senaste tio åren i Sverige. Det har även förskrivningen av adhd-läkemedel, som hjälper många med diagnosen. Samtidigt finns få studier som visar vad som händer på lång sikt med de barn, ungdomar och vuxna som äter medicinerna.

14-årige Felix minns hur han redan på lågstadiet tappade livsgnistan av det adhd-läkemedel han åt då. Han upplevde exempelvis att det inte längre var roligt att få leka ed kompisar.

– Saker jag i vanliga fall skulle längta efter, blev ingen längtan, säger Felix.

Än så länge finns det dåligt med forskning som följer personer över längre tid.

Majoriteten får adhd-läkemedel för att minska symptomen, men Socialstyrelsen och Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, konstaterar att det inte går att bedöma nyttan av läkemedelsbehandlingen längre än för sex månader.

Lars Jacobsson, ordförande i expertgruppen om adhd hos SBU, tycker att det är besvärande med så lite forskning.

– Det är jättesvårt att få pengar, alltså forskningsmedel för sådant, säger han.

Varför då?

– Det är nog ganska enkelt, att den här typen av forskning anses inte vara spjutspetsforskning.

Mikael Själin på Läkemedelsbolaget Janssen håller med om att det brister med forskning, och han är intresserad av att samarbeta kring befolkningsstudier.

Jag funderar ibland då det visar sig att allt fler går på ADHD medicen.

http://www.dn.se/sthlm/allt-fler-barn-utreds-for-adhd/

Antalet barn som utreds för ADHD-diagnoser ökar kraftigt i Stockholm. Förra året utreddes 27 procent fler än året innan, visar nya siffror

Sammanlagt gjordes i Stockholm runt 3.000 utredningar bland barn och unga under 2010. Av dem diagnostiserades cirka 75 procent med ADHD eller diagnos inom autismspektrum, till exempel Aspergers.

Är det så att det egentligen är ett normalt tillstånd som vi inte riktigt accepterar i vårt stressade sammhälle? Enligt socialstyrelsen är det 5 % av alla 15-17 åringa pojkar som medecinerar I vissa kommuner så många som 12 %. http://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2015maj/alltflerungaanvanderadhd-lakemedel

Är så många "avvikande" eller är det så att det är normalt men vi har svårt att acceptera det som är lite annorlunda?

Är det så att personer med ADHD bara har mer energi och hinner mer och vi andra som inte hinner med får ett behov av att lugna ner dem? Eller att de bara behöver mer tid på sig eller är snabbare än vi andra? OK att medicin gör att man håller ihop mer men varför skall det behövas? Är det för att det är för stressigt eller vi har för höga krav? Är det rimligt att så många skall gå på medicin för att klara av vardagen är det inte något annat som är fel så? Bara en fundering.