Brist på familjehem öppnar för vanvård

Idag är det en debatt artikel runt bristen på familjehem. Han menar att Vi behöver inrätta en nationell bank över godkända hem för barnen

http://www.aftonbladet.se/debatt/article21278200.ab

Familjehemsvården är en kommunal verksamhet. Varje kommun måste själv hitta och utreda de familjer som behövs. Bristen på familjehem har lett till att man söker familjer mycket längre bort än de tio mil från hemkommunen som tidigare var en rekommendation. Risken finns att det skriande behovet mildrar kraven på familjehem.

En mycket allvarlig följd av problemet är konkurrensen mellan kommunerna. Under mina år som familjehemsekreterare har jag bevittnat den osunda konkurrensen flera gånger. Kommuner ska i regel informera socialnämnden på den nya orten när man placerar barn där. Detta är dock inte tvingande. Frågan får en annan dimension när en kommun försöker placera barn hos en familj, där en annan kommun redan har ett barn.

På vår familjehemsenhet i Angered har vi aldrig använt familjer där det funnits en pågående placering utan de aktuella kommunernas samtycke. Det låter som en självklarhet att socialtjänsten i en kommun inte ska riskera en annan socialtjänsts pågående placering. När man matchar en familj med ett barn, gör man samtidigt en bedömning om familjens resurser tillåter flera barn samtidigt.

Det horribla är att det inte så sällan händer att en familjehemsenhet struntar i detta och placerar barn i ett hem med pågående placering, trots den andra kommunens tydliga motvilja och risken för sammanbrott av placeringen.

Många placeringar sker i barnets nätverk. Enligt lag måste socialtjänsten alltid kontrollera nätverket vid en eventuell placering. Inte sällan avförs nätverket som alternativ då det inte uppfyller kraven. Men då antalet ensamkommande barn det senaste året snabbt blivit fler, höjs trycket markant på den redan magra familjehemsbanken. Detta har ökat risken för sänkta krav på de familjer som ska ta emot dessa barn.

Det är ett svek mot barnen när de placeras hos familjer som inte uppfyller kraven enligt normerna för den gällande familjehemsutredningen. Det är också diskriminering av barn med utländskt härkomst om man låter något avlägset släktband och ett gemensamt språk trolla bort de övriga bristerna hos nätverksfamiljen.

Bristen på familjer och den kommunala ansvarsfördelningen gör också att ökända familjehem som socialnämnden har avbrutit sitt samarbete med, kan vända sig till andra kommuner så länge de inte nämner sina tidigare avbrutna uppdrag. Även om socialnämnderna i dag kan förbjuda familjer att ta emot andras barn kan de slinka förbi förbudet då kommuner inte alltid kontrollerar med socialnämnden på orten om en familj är godkänd. Den nämnda konkurrensen mellan olika kommuner gör problemet värre.

Barnens väl och ve ska inte vara en kommunal angelägenhet utan en nationell sådan. Barn ska behandlas lika oavsett var i landet de bor. Familjehemsverksamheten behöver ha nya riktlinjer. Det måste upprättas en nationell bank av familjehem som bistår socialnämnderna med de familjer som behövs och stoppar de familjer som inte gagnar barnens utveckling. Sist men inte minst, ska kommuner vara skyldiga att ta hänsyn till socialnämndens bedömning på orten om placering av barn hos en familj.

Soleyman Ghasemiani

Jag håller med i att konsekvenserna blir precis som han beskriver men jag har även sett andra konsekvenser. Och framför allt andra orsaker. Brist på familjehem för att vi behandlas som vi gör. Familjer som är bra familjehem som ändå döms ut för att en handläggare har så mycket makt, som bara kommer på kant för att de har olika åsikter. Som straffas trots att de inte gjort något fel. Oss själva t.ex. Det tog lång tid innan någon vågade jobba med oss igen trots att det inte var vi som gjorde fel. Det är likadant för de allra flesta av de ärenden jag har kontakt med.

Men visst behöver vi ett nationellt register, lika regler och arbetsvillkor vart man än bor och vem man än jobbar åt. Visst skall det vara kontroller och noggranna sådana och visst skall man följa lagen.