Gamibia stoppar kvinlig omskärelse med omedelbar verkan.
Underbart inte en dag för tidigt. Det borde snarare ha gjorts för länge sedan.

Hoppas att många fler länder hänger på och förbjuder den eran tortyr som det är.  http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21827706.ab

Det ska inte skäras i gambiska kvinnors könsorgan!

Det slog det afrikanska landets president Yahya Jammeh fast i ett uttalande tidigare i veckan och förklarade samtidigt att ett förbud mot könsstympning ska gälla direkt.

Enligt Reuters har i dag tre fjärdedelar av Gambias kvinnor utsatts för omskärelse. Presidentens uttalande blev känt när Gambias informationsminister Sheriff Bojang glädjestrålande berättade om det på Facebook:
"Jammeh har de senaste minuterna förklarat att kvinnlig omskärelse är förbjudet i Gambia med omedelbar verkan!!!"

Utspelet bekräftades snart av kampanjgrupper som jobbar hårt för att få bort sedvanan. Där efterlyser man nu lagstiftning.

– President Jammehs tillkännagivande skickar ett tydligt budskap till världen, men genom att snabbt få till stånd en lag kommer en ännu starkare signal att sändas ut, säger aktivisten Jaha Dukureh till Reuters och konstaterar samtidigt att ett förbud är nödvändigt för att rädda "ett oräkneligt antal liv i Gambia".

Smärtsamt ingrepp

Vid könsstympning av kvinnor kan delar av det yttre könsorganet vara borttaget. Till exempel kan hela eller delar av klitoris, de inre eller yttre blygdläpparna ha tagits bort, eller sytts ihop.

Ingreppet kan förutom att orsaka livslång smärta resultera i att flickor blöder till döds eller dör av infektioner, medan andra får svåra komplikationer vid förlossningar senare i livet.

Redan härom dagen skrev jag om min rädsla att det kommer för många på en gång så att vi inte hinner tala om vilka regler och lagar som gäller här. vilka lagar man skall följa här.

http://www.allehanda.se/angermanland/kramfors/mobb-skulle-valdta-kvinna-och-doda-sonen-anmalda-for-olaga-hot

Enligt polisens är bakgrunden att männen anser att den ensamstående kvinnan begår en brottslig handling då hon uppehåller sig i Sverige utan man och ska därför straffas.

Även sonen har männen fattat agg mot och vid en samlad attack försökte mobben tränga sig in i kvinnans och sonens rum.

Då männen inte kunde forcera den låsta dörren uttalades flera hot mot kvinnan och hennes son.

Personalen på boendet blev vittne till händelsen och larmade polisen som på plats tog upp två anmälningar om olaga hot.

– Alla bråk och hot på asylboenden i området tar upp mycket av våra resurser. Dels i form av utryckningar och dels vid förhör sker via tolk och är tidskrävande, säger Kenneth Magnusson, förundersökningsledare vid polisen i Kramfors.
http://www.allehanda.se/angermanland/kramfors/efter-dods-och-valdtaktshoten-nu-flyttas-den-drabbade-familjen-fran-asylboendet-i-nora

Ytterligare åtgärder är upp till Migrationsverket att fatta, vilket de har gjort. Kvinnan flyttas från boendet efter hoten.

– Migrationsverket ser naturligtvis allvarligt på det som har hänt. Hon var nöjd med flytten, säger Annie Hörnblad på Migrationsverket.

Mer detaljer om händelsen kan varken Migrationsverket eller Mattias Hellström från Jokarjo ge i nuläget.

Familjen flyttades till ett annat boende men jag har svårt att förstå att en massa personer som flytt och lever under omständigheter här med många man inte känner, ett nytt land, nytt språk, beroende av andra och deras givmildhet samt migrationsverket ändå tar sig tid att bråka med någon de inte tycker lever som det passar just dem. OK att det är tristess och de inte har så mycket att göra men att bråka med varandra.

Sedan har vi de som kräver och kräver både det ena och det andra.
Det stör mig.

Hade en lång diskussion med våra placerade pojkar (ensamkommande) då de ville ha det och det och det... och jag frågade vem som skulle betala? Det var precis som de först då kom på att de faktiskt inte hade pengar själva. Sedan den diskussionen har allt lugnat sig., De är snälla, hjälper till, tackar för både mat och annat. 

På tal om hopplösa fall så finns det inte några sådana brukar man säga.

En del fall kan bara vara svårare än andra.

I vilket fall så hittade jag ett exempel på just den tesen. http://www.smp.se/inblick/hon-var-psykiatrins-svaraste-fall/

Jag och fotograf träffade Matilda Skog första gången i slutet av november 2005. Hon hörde av sig själv och ville berätta om sin situation på psykiatriska intensivvårdsavdelningen (PIVA) i Växjö.

Det var ett tungt vårdfall vi träffade. Kraftigt medicinerad, utan hopp om framtid och tvångsinlagd efter svår självdestruktivitet. Matilda hade skadat sig väldigt allvarligt. Hon var på vippen att dö vid ett flertal tillfällen. Hon talade om sig själv som ett ljus som hade brunnit ut ur båda ändar.

Tillsynen var 24 timmar om dygnet. Alltid hade hon vårdpersonal runt sig. Aldrig lämnades hon ensam.

Sjukvården stod maktlös. Hur hanterar man en så svårt sjuk människa som ständigt vill skada sig så mycket som möjligt? Vilken behandling ska sättas in? Matilda jämfördes med det riksbekanta Elisabethfallet, kvinnan med autism som vårdades på Sankt Sigfrids sjukhus under 1970-talet. Hon betraktades som Sveriges mest svårbehandlade patient.

När jag läser det gamla reportaget från PIVA är det svårt att tro att det är samma människa jag möter. Matilda för tio år sedan var nedstämd, hade en tom blick och utan hopp om bättre liv. På PIVA skedde ingen behandling, utan hon förvarades och skyddades från att skada sig själv. Vårdavdelningen var hennes fängelse.

– Jag fick inte ens borsta mina tänder själv.

Matilda har en lång psykiatrisk historia bakom sig. Redan i tidiga tonåren började hon skada sig själv. Hon gjorde flera allvarliga självmordsförsök och låstes in på kvinnoavdelningen vid rättspsykiatriska kliniken i Växjö fram till den olyckliga branden 2003 där flera personer omkom och skadades.

Hon hamnade på ett gruppboende i Alvesta. Men personalen kunde inte hantera Matilda eftersom hon skadade sig så kraftigt. Därför fördes hon över till PIVA och vårdades enligt LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård).

Hennes mål för tio år sedan var att lämna PIVA och hitta en annan vårdform.

– På den tiden drömde jag om ett skyddat boende. Med personal runt om mig, för jag klarade inget själv då.

Efter reportaget i Smålandposten skedde det viktiga saker i Matildas liv. Sjukhusledningen skickade remisser över hela landet och försökte få någon vårdgivare som kunde ta sig an henne. Hon hamnade inom rättspsykiatrin i Sundsvall. Här fanns en annan vårdmodell som fungerade för Matilda. Hon började medicinera för sin ADHD och fick ta eget ansvar.

– Jag kommer ihåg första gången jag tog läkemedel mot ADHD. Jag såg en tävling i curling på teve och plötsligt kunde jag titta färdigt på programmet. Det hade aldrig hänt tidigare.

Matilda har en högfungerande autism parallellt med sin ADHD och det innebär att hon behöver tydlighet och en struktur i livet.

Efter vårdtiden i Sundsvall blev det en sväng till ett behandlingshem i skånska Finja. Sedan träffade Matilda en läkare i Växjö inom psykiatrin, Anders Albinsson, som gav henne framtidstro. De funkade väl ihop och sedan 2010 har Matilda helt slutat att skada sig själv.

– Det var tuffa möten med läkaren. Han ställde krav på mig och lät mig successivt ta eget ansvar över mitt mående och liv.

Den negativa spiralen hade brutits. Matilda kunde flytta till egen lägenhet i Alvesta, hon blev inte längre beroende av vårdpersonal och började se framåt.

Ja tänka vad rätt diagnos och rätt behandling kan göra.  
Artiklens är skriven av Jan Bärtåsjan.bartas@smp.se 0470-77 06 16 och det finns även ett tv inslag  om ni följer länken

Nu tuffar man till kraven på nyanlända flyktingar. Man ökar kraven för att ge ett aningshål. http://www.regeringen.se/artiklar/2015/11/regeringen-foreslar-atgarder-for-att-skapa-andrum-for-svenskt-flyktingmottagande/

Det behövs men många reagerar. (båda artiklarna är självklart längre, följ länk för att läsa hela)

http://www.svd.se/dom-kallar-det-ansvar/om/svenskt-flyktingmottagande

Det hade inte behövt vara så här, men de som har förnekat att det finns en inneboende motsättning i ökande flyktingtal och en oförändrad design på välfärdsstaten har effektivt dödat möjligheten att föra en diskussion om möjligheten för Sverige att fortsatt hålla dörrarna tämligen öppna genom att minska statens ekonomiska åtagande.

Gustav Fridolin, Åsa Romson och Maria Ferm skrev i DN den 30/5 2014: ”Vi kommer aldrig att försvåra för människor att komma till Sverige”. Det visade sig, liksom många andra politikers tjusiga poserande och proklamerande, vara ren lögn.

Den mer uppriktiga utsagan hade varit: ”Vi kommer, liksom andra svenska partier när läget blir tillräckligt ansträngt, att prioritera en oförändrad välfärdsstat före människors rörelsefrihet. Tvingas vi välja mellan makten och det politiskt riskabla i att föreslå långtgående liberaliseringar av systemen liksom begränsningar av välfärdstjänsterna för dem som kommer, väljer vi det förra och drar igen dörren”.

Inte nog med det; de har dessutom mage att kalla det att ”ta ansvar”.
Tove Lifvendahl

http://m.gp.se/nyheter/debatt/1.2907852-en-sorgens-dag-for-alla-pa-flykt

Det sägs att Sverige inte orkar mer. Men i Sverige faller inga oljefatsbomber. Vi har fred och kan åtminstone alltid ställa upp med skydd och livets absoluta nödtorft. Det är en sorgens dag för Sverige, för svensk flyktingpolitik och för alla de som är på flykt,

Vi har menat det vi sagt.Nu sitter stoltheten som en klump i halsen. Regeringen har i panik lagt fram förslag som i praktiken näst intill upphäver möjligheten att få asyl i Sverige och som riskerar att permanenta integrationsproblemen i stället för att lösa dem.


Regeringen har anslutit Sverige till EU-ländernas tävlan om vem som är hårdast och mest avvisande mot flyktingar. Till regeringsledamöternas försvar kan möjligen anföras att de inte är värst. Moderater och Kristdemokrater vill införa ännu hårdare regler. Varför är det så frestande att försöka bli den som behandlar människor i nöd sämst?Panik blockerar både förnuft och känsla. Bakom regeringens förslag tycks finnas en föreställning om att allt kan bli som det var förr, när nöd och elände fanns långt bortom Sveriges gränser. Men den tiden är förbi. Globaliseringen gäller även för flyktingar och extremt fattiga. Vi kan inte längre köpa oss fria från praktiskt ansvar och konkret delaktighet.Det sägs att Sverige inte orkar mer. Men i Sverige faller inga oljefatsbomber. Vi har fred och kan åtminstone alltid ställa upp med skydd och livets absoluta nödtorft. Finns bokstavligen inte tak över huvudet att tillgå kan skydd innebära tältläger i Skåne. Det är obehagligt, men låt de asylsökande själva avgöra om ett tält i Sverige är bättre eller sämre än andra alternativ. För människor som flyr från krig kommer integration trots allt i andra hand.

Gert Gelotte

Jag reagerar också men inte av samma andledning som de flesta andra.

Över 80 000 människor på två månader, lika många barn som i 100 klasser kommer varje vecka. Kommuner lex. Sarah anmäler sig självas, och människor som sover utomhus för att de inte har någon stans att ta vägen. Så beskrevs situationen och det är inte på några sätt en underdrift.

Migrationsverket går på knäna. Likaså en redan hårt belastad socialtjänst som nu dessutom skall ta hand om alla framför allt ensamkommande flyktingbarn som anvisas. Polisen går på övertid. Sjukvården som skall kolla hur de mår likaså tandvården. De allra flesta har trauman och skolpsykologer som inte har kompetens för det som nu väller över dem vilket ger ett extra tryck på en redan hårt belastad psykvård med långa väntetider.  Brist på boenden och familjehem som kan ta emot och trots att det är många fler än vanligt som nu öppnar sina hem så räcker det inte på långa vägar utan man trycker i ren panik in dem någonstans, i många fall alldeles för många på samma ställe. Har hört familjehem som har både 7 och 9 placeringar plus egna barn. 
Visst är andrummet behövligt så det är inte det jag reagerar över utan det är de tillfälliga tillstånden. Flyktingar ska vid första prövningstillfället beviljas uppehållstillstånd i tre år och alternativt skyddsbehövande i ett år.

Nu drar vi i gång en jättekarusell med boenden, utbildning, vård. Vi involverar migrationsverket, socialtjänst, familjehem, vård apparaten. Man bygger och utbildar för att sedan kasta ut dem igen om tre år? 

De flesta åtstramningarna kan jag förstå och tycka är bra men varför dra igång denna jättekarusell som dessutom kostar multum för att sedan då de anpassat sig börjat kunna svenska och kan utbilda sig till något vi behöver och betala tillbaka så skall de ut igen efter tre år.
Inte nog med det, de kan få förlängt med ett år till då de hinner rota sig ännu mera. 
Vad skall vi sedan göra med all kompetens, alla boenden alla extraplatser som skapas i skolor och på andra ställen, dessutom kommer arbetskraften att behövas.
Varför först investera miljarder för att sedan sparka ut dem när vi väl investerat i dem och skulle kunna få tillbaka lite. 

Hittade ett bra inlägg som jag kopierar rakt av.

http://www.op.se/kvalitetstid-ar-mitt-varsta-ord

"Det sägs alltid att förskolan är bra och att vi är fantastiska men då brukar jag ställa en fråga tillbaka: "Vad är det som är bra?" Det där har blivit ett mantra liksom för att försäkra sig om att barnen har det bra. Men vi som jobbar vet ju hur det är. Övertron på förskolan är stor och föräldrarna har tappat tron på sig själva som ledare. De tror att någon annan tar hand om mitt barn bättre än mig. Hur bra än förskolan är, så är den aldrig bättre än föräldern när barnen är små. Undrar hur de ser på oss förskollärare, som några övermänniskor?

Efter ett år som föräldraledig säger föräldrar ofta, "nu är vi trötta, mitt barn behöver något annat".

På något sätt bygger föräldraledigheten så mycket nu på den vuxnes behov, inte barnets. Inskolningen sker under tre till fyra dagar. Kort och effektivt.

Förr var det, vid inskolning, en personal som man knöt sig till, både föräldrar och barn, men när de kom nästa dag var kanske den personen sjuk och de andra i personalen okända. I dag är inskolningen annorlunda, man skolar in sig mot hela personalgruppen. Det klart att barnet gråter när de blir lämnade och föräldern går. Efter en stund slutar det, men det betyder inte att de är trygga. Föräldrar jobbar heltid numera, det innebär att små barn får en arbetsvecka på 45 till 50 timmar. Barn har inga rättigheter, ingen reglerad arbetstid eller semester. Vi har 18 barn i gruppen, det är bara vid lunchen vi är tre personal, annars är vi två. Vi går omlott för att täcka upp våra öppettider. Går en och byter en blöja är man ensam med alla barn. Vi har inte förutsättningarna för att göra ett bra jobb.

Föräldrar vill gärna jag har deras barn i famnen när de går, att det ser bra ut, annars blir det svårt att jobba för dem. Men jag har ju inte barnet i famnen hela dagen. Strax efter kommer ju ett nytt. Det är lätt att små barn känner sig vilsna när vi ska gå ut, de blir påklädda och ställda utanför dörren när personalen klär på andra. Det kan ta ett tag innan de möter en vuxen. Ibland står barn vid grinden. De ser ju var föräldern gått ut. 72 barn delar på samma stora gård, två timmar på för- och eftermiddag. Det är fyra avdelningar som samarbetar. Två förmiddagar har en avdelning planeringsmöte, då är det bara sex personal ute bland alla barnen. Men barn har ju bekräftelsebehov hela tiden.

Hur mår barn?

"Det är hela spektrat. Många mår bra, andra har mycket oro i sig och det blir mycket konflikter. Barn har blivit vana med ytliga kontakter och har lärt sig att om de behöver hjälp, till exempel bli torkad i rumpan, spelar det ingen roll vem det är, bara det är någon. Nästan inga barn i dag är blyga för vuxna. Det är ju egentligen en process att möta en ny människa. Man kan tolka barn som att de är sociala och glada när de går på alla och frågar: "Hej, vad heter du?"

Men många barn bär en oro och rastlöshet. De är vidöppna och har inget eget skydd, integritet. De kan upplevas trygga men är ibland utan konturer, förstår du vad jag menar? Att de vet: Det här är jag. Ibland har de svårt med spärrar, att veta, är det här okej?

När barnen får stora utrymmen, springer från det ena till det andra, stressar och har svårt att slå sig till ro. Jag stoppar ofta upp dem när de springer runt och frågar vad de leker. Men de vet inte. Om de får fortsätta att jaga varandra, ramlar till slut en och de andra kastar sig på och över. Då handlar det om vem som knuffade vem.

De är trötta naturligtvis.

Här vilar alla på madrasser med avslappningsmusik i trekvart. Barnen slumrar till, det behöver de verkligen. Efter vilostunden så springer de inte lika mycket, de blir mer rofyllda och sätter sig med ett pussel eller någonting. Men det är inte vila på alla förskolor. Man kanske läser en saga, men då det är ju 10–12 barn som pratar och vill se på bilderna. Det är inte vila.

Föräldrarna har en övertro på att det är i förskolan man lär sig saker, matte och språk. Vi har fått ökade krav och arbetsuppgifter. Förr när Socialdepartementet var huvudman var inriktningen omvårdnad, nu är förskolan under utbildningsdepartementet och lärandet är i fokus. Vi är ett led i hela skolutbildningen. Kanske ska vi tänka trygghet först i stället och sedan bygga lärandet. Det är inte optimala förutsättningar för att genomföra de mål vi har. Vi vill att barnen ska ha inflytande över sin vardag, men det är andra saker än barnens behov som styr planeringen. Om barn ofta blir avbrutna i sin lek känner de till slut att det inte är någon idé att börja. Det kommer ett krav att man ska klä på sig och gå ut i stället.

Anknytning är väldigt viktig, framför allt upp till 3 års ålder. Det är egentligen så enkelt, så varför har det blivit svårt att förklara eller att förstå? Det är ju att vara närvarande med sitt barn. Här på förskolan finns det en stund när man byter blöjor, då det bara är du och jag, annars blir det inte speciellt mycket vuxenkontakt och det är många olika ansikten för barnen.

Efter en lång dag ser barnet som är ute på gården att föräldern kommer. Barnet tittar och ser ibland att föräldern försvinner igen, in för att packa ihop kläder och frågar efter strumpor. Kommer sedan ut till barnet och säger att nu ska vi gå hem. Mötet, nu är det du och jag som gäller, saknas ofta.

En vanlig fråga är: "Vem hämtar mig i dag?" Förr hörde jag sällan den frågan. Barn har många kontakter och i bland nya familjesituationer. Pappa har en ny kvinna med nya bonussyskon.

När ett barn får ett syskon har föräldrarna rätt att behålla platsen på förskolan 15 timmar per vecka. De tio första dagarna när bebisen kommit hem är det inte ovanligt att storasyskonet blir lämnat här hela dagarna, från åtta på morgonen till fyra på eftermiddagen, även när pappan är hemma.

Då är det lätt att barnet känner sig bortvalt och i väglämnat. Speciellt när man är riktigt liten, under 3 år, går det inte kommunicera och förklara sådana saker. En liknelse för att förstå känslan: Tänk dig om ens partner kommer hem med en ny fru, man är liksom utbytt. Den känslan blir starkare om man blir bortlämnad. Vi har en annan, en ny här som vårt fokus är på. Är man äldre, 5 år, kan man ha andra behov. Det ser tufft ut när nyblivna mammor kommer och bär sina bilstolar med små bebisar för att lämna in storasyskonet. Jag tycker att det måste vara jobbigt att packa sig i väg, ta på kläder och passa tider, lämna klockan nio och hämta klockan två. Här får de kriga med 17 andra barn om uppmärksamheten. Det är ett arbete för ett barn att vara i grupp.

Jag har stött på föräldrar som vill vara hemma men faller för trycket, för de hör att det rätta är att barnet är på förskolan. Såklart?! Föräldern törs inte tro på sig själv. Till och med en sköterska sa när någon fått storasyskon: "Men ska du inte lämna henne på förskolan ändå?" Varför säger de så? Det är den här övertron på förskolan och stimulans igen. Men det kan bli överstimulans och stress i stället.

Många föräldrar är väldigt noga med sina rättigheter och att använda dem. Först skaffar de barn, sedan är de måna om sin egentid.

Kvalitetstid är ett annat begrepp, det är mitt värsta ord. Kvantitet ska det vara. Efter en lång dag på förskolan kan föräldrarna komma och säga att nu ska vi göra något roligt. De kan då själva ha haft rätt lugnt på jobbet, inte haft det som barnet, stoj och stök hela dagen med alla ljud, moment och stimuli. "Nu ska vi åka till badhuset", kanske de säger, där det ytterligare är buller och bång. Det är inte kvalitetstid. Ingen får ha tråkigt. Tråkigt kan man ha tycker jag. Det gör inget. Barn behöver vara med i det som är vardag, sätta på tvättmaskinen. Att skala morötter tillsammans med sitt barn kan vara det bästa man kan göra med sitt barn.

Barn upplever ju nästan aldrig hur man lagar mat i vardagen. Potatismos, vad är det? Här kommer den färdig i en skål. Inte ställer man sig när man kommer hem halvsex och gör riktigt mos, då blir det nog pulver. Vi har tur här som har eget kök, men inga barn får gå in dit. De flesta förskolor får ju maten levererad. Vi hämtar en matvagn med lock på skålarna. I lilla köket ute på avdelningen kan vi baka till jul, typ pepparkakor, men det är ingenting som vi gör till vardags.

Det är lätt att man som föräldrar börjar kompensera för all tid man varit borta. De frågar mycket, vill du ha det eller det, åka vagn eller gå, korv eller ost på mackan. När man själv är trött kan det vara skönt om någon bara sätter på en kopp te utan att fråga så mycket.

Barns behov är också att bara vara. De får så mycket stimulans, de har alla sinnen öppna hela tiden. Ser okända saker och ansikten. Passerar Ica Maxi på hemvägen, somnar i bilen hem, äta, sedan är det godnatt."

Hur tror du barnen kommer att påverkas i det långa perspektivet?

"Det dröjer många år innan vi vet resultatet. Det vi ger kommer tillbaka på ett eller annat sätt. Om vi inte svarar på barns behov i dag, hur ska de som vuxna se vad andra har för behov? En dag ska de ta hand om oss när vi sitter på Björkbacka.

I slutänden är det en sak allting handlar om: Kärlek. Men då är det är inte tanken som räknas, utan handling."

Ulla Granqvist
ulla.granqvist@op.se

Krisen inom socialtjänsten sprider sig. Det är brist på familjehem, på tolkar, på goda män. Och alla saknar socialsekreterare http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6308244

I Lidköping är behovet av personal som kan arbeta med ensamkommande barn och ungdomar stort.
Anna-Karin Fogel är förvaltningschef för social arbetsmarknad i kommunen.

– Det är först och främst boendepersonal för våra ensamkommande barn. Vi har annons ute och rekryterar löpande men vi behöver fler.
Lidköping är inte unikt i det här ?
– Nej, det ser likadant ut överallt. Jag ser annonser i dagspressen hela tiden.

När P4 Skaraborg tittar runt på kommunernas hemsidor så annonserar många efter personal. Götene söker åtta boendestödjare till boenden för ensamkommande barn.
I Tidaholm behövs olika assistenter till flyktingmottagandet, Skara behöver familjehemssekreterare och Töreboda annonserar efter pedagoger till nyanlända.

I Lidköping har man än så länge lyckats anställa men nu märker man att det är svårare, säger Anna-Karin Fogel.

– Vi har gått ner i kraven. Tidigare önskade vi högskoleutbildning, nu är det gymnasiekompetens som vi kräver. Men vi gör inte avkall på lämplighet och registerutdrag.

I Gullspång är bråk mellan politiker och personal vilket medfört att den personal som finns flyr.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6309915

Akademikerfackets centrala ombudsman Mats Bergenbrant bekräftar att det långvariga bråket i Gullspång inte tillhör vanligheterna:

– Det man kan misstänka är att gränsdragningen mellan politiker och förvaltningen inte fungerat, menar han.

Du menar att politikerna lägger sig och petar i det som egentligen är tjänstemännens ansvar?

– Det är en misstanke man kan ha, svarar han.

Flykten från socialtjänsten tog sin början med att en enhetschef sa upp sig, därefter gjorde alltså fyra socionomer likadant. Bristen på socionomer är akut i landet, därför blir det nu tufft och dyrt för Gullspång som nu får köpa socionomtjänster via bemanningsföretag.


Och i Trelleborg har flyktingströmmen minskat så man nu kan avveckla ett transitboende för ensamkommande flyktingbarn.

http://www.expressen.se/kvallsposten/transitboenden-for-flyktingbarn-avvecklas/

Sedan gränskontrollerna infördes har andelen nyanlända barn som anlänt med färjorna från Tyskland till kommunen minskat kraftigt.

Kommunen kommer istället att fokusera på den mer långsiktiga etableringen.

– Nu går vårt arbete in i en annan fas. Vi planerar för att ta emot de barn och unga som anvisas till Trelleborg, vilket betyder helt andra utmaningar när det gäller etablering, boende, utbildning och annat, säger Cecilia Lejon, chef för arbetsmarknadsförvaltningen i Trelleborg, i ett pressmeddelande.

Kommunen har sedan årsskiftet tagit emot 4 083 ensamkommande barn och ungdomar

Nu har Löven erkänt att vi nått botten. Vi klarar inte att ta emot fler vilket förde med sig andra konsekvenser

http://www.expressen.se/nyheter/regeringen-overvager-utokade-id-kontroller/

Gustav Fridolin och Åsa Romson övervägde att lämna regeringen i stället för att strama åt asylpolitiken, uppger källor i regeringskansliet i dag för Expressen.

Men Stefan Löfven lyckades övertyga dem att stanna.

Har skrivit om tidigare men det kan inte nog tas upp om det medför att det blir ett stopp för kvinliga omskärelser.

http://mobil.dn.se/insidan/jag-har-raddat-min-dotter-tva-ganger/

Ingreppet vi inte vågar pratar om. ”De är inte dumma, mammorna, de vill bara skydda familjens heder.” Det säger Anissa Mohammed Hassan och tecknar en bild för åhörarna av hur könsstympning påverkar den lilla flickan.

Del 2 – Ingreppet vi inte vågar pratar om. ”De är inte dumma, mammorna, de vill bara skydda familjens heder.” Det säger Anissa Mohammed Hassan och tecknar en bild för åhörarna av hur könsstympning påverkar den lilla flickan.

När hon slutar prata är det alldeles tyst. Sedan – en suck. En till. En tillbakakämpad snyftning. Innan applåderna släpper loss.

Anissa Mohammed Hassan är sakkunnig i könsstympning på Länsstyrelsen i Östergötland och har jobbat med frågan länge. Hon fortsätter fast hon ibland har utsatts för hot från dem som vill att traditionen ska fortsätta och tystnaden vidmakthållas.

För Anissa Mohammed Hassan är det en självklarhet att traditionen könsstympning måste upphöra. Ändå är förståelse viktigt och hon poängterar att föräldrar inte låter könsstympa sina barn av ondska utan för att skydda flickorna och familjens heder och för att säkra flickornas möjlighet att bli gifta och därmed en del av samhället. Samtidigt är hon mycket tydlig:

– Om jag bestämde vad man skulle kalla könsstympning för så skulle jag kalla det tortyr, säger hon.

I sitt arbete med nyanlända somaliska familjer får Anissa Mohammed Hassan ofta frågan: Är du inte rädd för att din dotter ska bli gravid utanför äktenskapet eller springa runt och ha sex? När hon beskriver familjernas rädsla för den främmande kulturen fastnar skrattet, som hennes energiska föreläsningsstil lockar fram, i halsen. Det som vi i Sverige tar för självklart är ljusår ifrån det som familjerna hon talar om är vana vid. Hon säger att hon brukar svara:

– Jag vill inte straffa min dotter om det händer. Jag förklarar också att här i Sverige vill man inte att kvinnor ska vara fattiga och det blir man utan utbildning eller om man blir gravid tidigt.

– Jag säger till dem att information är viktigt och att det är det man gör i Sverige, informerar om hur saker går till, inte uppmuntrar till sex. Själv visste jag ingenting om sex när jag var fjorton år och skulle giftas bort. Jag visste bara att det var något äckligt.

Det blev inget giftermål för den fjortonåriga Anissa Mohammed Hassan. Tre gånger lyckades hon slippa bli bortgift. Först vid 29 års ålder gifte hon sig, och då av kärlek. Hon har nu en dotter som inte är könsstympad, den enda flickan i hela släkten som inte utsatts.

– Jag har räddat min dotter två gånger. Först i Somalia då släkten ville att hon skulle könsstympas samtidigt som min kusins dotter. Jag sa; ”nej, hon är för liten”. Jag kunde inte stoppa det själv men min man hjälpte mig. Min kusins dotter blev däremot stympad. Den lilla flickan dog. Det som skrämde mig mest var att ingen kopplade hennes död till könsstympningen, de sa bara ”det var Guds vilja”.

När Anissa Mohammed Hassan sedan kom till Sverige trodde hon inte att traditionen fortsatte här och hon blev chockad när landsmän kom till henne och ville att hon skulle låta sin flicka könsstympas.

– Det var då jag började engagera mig i frågan. Först ideellt via SFI (Svenska för invandrare) och sedan som sakkunnig på Länsstyrelsen.

Tystnaden och tabut runt frågan gör också att flickorna bär sitt lidande ensamma. Det är något som Anissa Mohammed Hassan vill ändra på.

– Flickorna tror att besvären beror på att de är flickor, inte på att de är könsstympade, därför förstår de inte att de kan få hjälp, säger hon.

– Nu när det är mer krig och konflikter i de här områdena är man rädd att flickorna ska bli våldtagna, så då vill man sy ihop dem mycket för att skydda dem, säger Anissa Mohammed Hassan.

Hon menar också att traditionen inte automatiskt försvinner för att man förbjuder den eller för att den är förbjuden här. Och hon har börjat höra från landsmän att man skyndar sig att genomföra stympningen innan man kommer hit, samt även att man gör så kallad prickning i stället för infibulation eftersom det är svårare att upptäcka.

– Många länder har förbjudit könsstympning, men det har lett till att man börjar göra det på yngre barn – spädbarn kan ju inte prata, säger Anissa Mohammed Hassan.

Foto i text: Elisabeth Ubbe

Det är lätt att kritisera det man inte förstår och det är lätt att vara rädd för det man inte förstår. De som kommer hit är rädda att deras barn skall råka illa ut och gör vad de kan för att skydda dem på det sätt de känner till. Vi kritiserar för att vi inte förstår och så krockar det. Därmed inte sagt att de gör rätt. Det kommer i mina ögon aldrig bli rätt att könsstympa någon.

Hon har ett bra enkelt förslag:

En av åtgärderna som Anissa Mohammed Hassan förespråkar är att låta undersöka alla flickor som börjar förskoleklass genom att titta på deras underliv. Det är ett förslag som anses integritetskränkande i Sverige, men hon menar att om man tittade på flickornas underliv, precis som man kontrollerar att pojkarnas testiklar sitter i pungen, skulle man kunna förebygga könsstympning. Och om man hittar könsstympade flickor så kan man hjälpa dem med de eventuella problem som stympningen har orsakat.

Ja varför inte? Om det räddar någon så är det värt det.  

Har aldrig trott på att skydda barn från allt. Tror att de måste lära sig genom att konfronteras med.

Hörde en berättelse om en by som hade ett stort avskrädes hål i mitten av byn, det var djupt. En besökare frågade om de inte var rädda för att något barn skulle ramla i? Men det ar de inte för man lärde barnen att akta sig.

Då jag var liten gjorde vi på mycket som idag anses vara farligt. Vi åkte bil utan bälte, cyklade utan hjälm. Vi hade en liten ponny och det var sällan vi red med hjälm. Säkerhetsväst visste vi inte ens vad det var.

Vi gjorde egna gungor av brädbitar och byggde kojor i skogen. Vandrade ensamma från bussen och ibland längre sträckor. Lekte själva i skogen.

Idag är det mesta farligt. Jag jobbade på en förskola, skola fritids ett tag och där tvingade kommunen oss att ta bort en repgunga som var alla barnens favorit. Annars hade vi fått göra om underlaget för någon kunde slå sig. De tog även bort de lägsta grenarna för att barnen inte skulle kunna klättra i träden.

Jag tänker på Ronja Rövardotter som fick frågan vart hon skulle gå JO till helvetsgapet, skulle hon akta sig för det så var hon ju tvungen att vara där, annars kunde man ju inte akta sig för det.

Det man förbjuder blir istället ofta mer spännande och risken är alltid att det testas då inge är med och kan avstyra eller hämta hjälp om det behovs.

NU finns det forskning som säger samma sak.

http://www.hallbarstad.se/blogs/posts/693-movium-risktagande-utvecklar-hjarnan

Människor älskar utmaningar. Vi älskar att sätta saker och ting på spel, att driva oss själva till den yttersta gränsen för att överträffa våra egna förmågor. Vi satsar pengar i projekt och ger oss in i nya sammanhang och relationer. Vi vill våga ännu mer, stå ut ännu längre, ta i lite till, för att vinna någonting aldrig tidigare uppnått. Vi tar risker. Går det åt pipsvängen har vi alltid lärt oss någonting. Sen gör vi nya försök. Vi beundrar dem som vågar. Eller hur?

Hur kan det då komma sig att det i Sverige råder ett klimat, där vi överbeskyddar våra barn så till den milda grad när det gäller lekmiljöer utomhus i förskolor och skolor, att vi berövar dem möjligheten att under leken – det tillstånd som är det självklara för barn – utmana sig själva? Att få en eller annan blessyr tränar en helt nödvändig förmåga: att möta livet.

David Eager är ingenjör och professor i maskinteknologi vid University of Technology i Sydney. Han är säkerhetsexpert för lek- och nöjesfältsutrustning, därtill bergsklättrare, och ger intrycket att vara en genuint lekfull person. Härom veckan var han i Sverige och kollade säkerheten på Helix, Lisebergs nya berg- och dalbanan. Han berättar förtjust att han åkte den fem – eller var det till och med sju? – gånger kvällen innan han står i en föreläsningssal på Astronomicentrum på Lunds universitet och pratar om säkerhet på lekplatser.

Hans föreläsning heter Who dares wins – paradox of risk in play, det vill säga Den som vågar vinner – det paradoxala med risker i leken. Och så säger han: ”Jag förstår inte varför ni i Sverige har bjudit in mig – Sverige är väl verkligen ett land som värnar barns lek?” Ja, Sverige var internationellt sett länge ett föregångsland när det gällde att skapa attraktiva lekmiljöer för barn. Men det var längesedan. När professor Eager av åhörarna invigs i den svenska situationen säger han: ”Er syn på risktagande och lek går ju bakåt! Idag verkar ni vara där vi i Australien befann oss för tio år sedan.”

För tio år sedan hände en förfärlig olycka med tragisk utgång i Australien: ett par unga människor var ute och surfade, drogpåverkade. En av dem skadades allvarligt. Och stämde staten, som fick punga ut med en gigantisk ersättning. Det var vändpunkten. Kunde det vara så illa att unga människor inte kan bedöma risker längre? Det är inte rimligt att frånhända sig ansvaret för sina egna handlingar, resonerade man. Händelsen medförde en lagändring. Idag följer man samma EU-standard för lekredskap som vi gör i Sverige – och tycker att standarden erbjuder en massa nya möjligheter, inte förbud!

I Swanson Primary School i Auckland, Nya Zeeland, satte rektor Bruce McLachlan för några år sedan ner foten och ifrågasatte skolans egna regler: ”Men varför säger vi nej till allting?” frågade han sig. Skolan kastade regelboken. Barnen tilläts att åka skateboard, klättra i träd och på staket, springa barfota och leka yviga lekar med hemmagjorda vapen. Skolgården utrustades med löst material att utforska och bygga med. En sak gäller dock: Barnen får inte ha ihjäl varandra.

Forskare vid Auckland University of Technology och Otago University gjorde en studie på skolan i syfte att se vad som främjar aktiv lek hos barn. Studien, som avslutades 2013, kunde visa att skadorna blivit färre, att vandalism och mobbning minskat. Och lärarna kunde konstatera att barnen kommer till lektionerna redo att lära – med större fokus och motivation.

Att utmana sig själv och kalkylera med risker utvecklar barnets hjärna. Detta är ingenting man kan lära ut till barn, eller som barn kan lära sig själva genom att se på teve. Det kan bara ske genom egna erfarenheter, säger Grant Schofield, professor och folkhälsovetare vid Auckland University of Technology, som lett teamet bakom studien, i en intervju för nätsidan Schools improvement.

– De måste helt enkelt ut och prova!

Se en film om skolan i Aukland och forskningen här»

Så spännande. Har alrig trott på att bygga bort allt som kan vara farligt. Inte heller att inte låta barn prova bara för att de skulle kunna gröa sig illa. Det är bättre att lära dem att vara försiktiga. 

Utifrån att det saknas familjehem och att det kommer så många ensamkommande så ökar krav och behov på boende. Håkan Ceder kom med förslag till en ny boende form i delbetänkandet i LVU utredningen.

Här är en motion utifrån det förslaget.

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/med-anledning-av-prop-201516_H3023262/?text=true

Folkpartiet Liberalerna välkomnar propositionens förslag men menar att definitionen av stödboende bör utökas så att den även kan omfatta en form av gruppboende, ett sammanhållet stödboende med personal på plats.

HVB-hem är och bör vara avsedda för personer med behov av vård. Det finns dock många ungdomar som inte har ett uttalat vårdbehov men som ändå inte är redo för ett självständigt boende som stödboende i praktiken innebär.

Vi menar därför att det finns behov av ett mellansteg mellan HVB-hem och den form av stödboenden som presenteras i propositionen. Sammanhållet stödboende skulle till skillnad mot stödboende innebära att de boende inte bara kan, utan bör, samlas under ett tak i till exempel korridorboende och att det bör finnas personal på plats även nattetid.

Vid ett HVB-hem ställs höga krav på adekvat utbildning hos personalen. Personal vid ett sammanhållet stödboende bör självfallet ha lämplig utbildning och erfarenhet men kraven på formell kompetens bör kunna vara lägre än vid HVB-hem. De unga vid ett stödboende ska inte ha behov av vård eller behandling men de kan behöva trygga vuxna som kan hjälpa tillrätta och vara just ett stöd till den unge. Då vi vet att många ensamkommande barn och unga har traumatiska upplevelser bakom sig menar vi att det för många finns behov av att det finns en vuxen fysiskt närvarande nattetid.

Ett sammanhållet stödboende har förutsättningar att var en lämplig placeringsform för en större andel 16–17-åringar än som kan antas kunna placeras i den form av stödboende som föreslås i propositionen. Det innebär också att HVB-hem i högre utsträckning kan vara förbehållet de ungdomar som har ett särskilt vårdbehov.

I propositionen öppnar man för korridorboende och markerar att personaltätheten bör anpassas till behoven. Vi menar dock att möjligheten till sammanhållet stödboende bör förtydligas i de närmare bestämmelser som regeringen aviserar i propositionen. Detta bör ges regeringen tillkänna.

Stödboende ska enligt propositionen innebära individuellt anpassat stöd utifrån barnets eller den unges behov, bland annat i att ordna en meningsfull fritid. Vi vill i detta sammanhang framhålla vikten av att man söker samarbete med ideell sektor. Organisationer som Röda korset, Rädda barnen, Scouterna, schackklubbar och idrottsföreningar gör redan stora insatser, och många vill gärna göra mer. Detta bör ges regeringen tillkänna.

De vill alltså utöka definitionen att gälla även för andra boenden där det kan behövas personal eller vuxna även nattetid. 

Många är vi som lever bredvid de som har diagnos. Det är inte alltid lätt att förstå hur det är och det är lätt att ställa krav eller ha förväntningar som de har svårt att leva upp till. Hittade en bra text av en flicka som har just ADHD om hur det är.

http://blogg.improveme.se/mardromsmorsan/2015/01/16/till-er-som-lever-och-umgas-med-oss-som-har-adhdadd/

Jag är precis som du men ändå alldeles olik.

Jag känner samma känslor, upplever samma saker. Bara lite mer. När jag är glad är jag överlycklig. När jag är arg är jag förbannad. När jag är ledsen är jag förtvivlad. När någon sårar mig känns det som om hela världen går under. När jag får en kram blir allt genast bra igen hur illa det än var alldeles nyss.

Ibland tar jag allt personligt. Allting som händer känns riktat mot mig. Och eftersom jag saknar en ventil i min hjärna så måste allting komma ut på annat sätt, oftast genom munnen. Jag kanske låter ilsken. Du kanske tycker att jag överdriver. Men eftersom jag saknar den där ventilen som du har, så blir saker som sker väldigt stora för mig. Jag får ingen chans att sortera upp tankarna och rensa bort det dåliga. Det som inte är realistiskt.

Jag är ingen dålig lyssnare men ibland har jag svårt att koncentrera mig. Droppandet från kranen, en bil som kör förbi, ett par på en bänk; allting som du med hjälp av din ventil kan sålla bort stannar kvar i huvudet hos mig. Jag ser dina läppar röra sig men ibland, jag är ledsen, så klarar jag inte av att höra vad du säger trots att jag verkligen försöker. Jag gör det inte för att nonchalera dig utan för att det finns så mycket annat att lyssna på. Och är vi i ett helt tyst rum så lyssnar jag istället på tystnaden som blandas med tankarna i mitt huvud. För där, där är det aldrig tyst.

Ibland blir du trött på mig för att jag har frågat dig om en sak och sedan nästan genast ställer samma fråga igen.
Nej, jag är inte dum i huvudet, trög eller korkad. Det är bara så att svaret du gett mig försvunnit bland alla andra tankar i mitt huvud. Så då behöver jag fråga igen. Och kanske en gång till för att det ska fastna ordentligt. För att jag ska komma ihåg.

Att ligga i soffan en hel kväll och titta på film fungerar sällan för mig. Efter en stund börjar det krypa i kroppen, jag tappar min koncentration och tittar på allt annat förutom det som händer på tv-skärmen. Då är det min kropp som talar om att jag behöver lite omväxling. Mitt tålamod har tagit slut hur bra jag än tyckte att filmen var. Ge min övertrötta hjärna en paus tio minuter så kan vi fortsätta sen. Min skalle har inte samma förmåga att bearbeta intryck som din och tröttnar fort.

Blir du tokig på mitt eviga fipplande på telefoner, överkastet, kläder och allt annat som jag får mellan fingrarna? Det är bara mitt sätt att göra av med lite energi för att kunna hålla kvar fokus på dig.

Emellanåt känns det kanske som jag inte förstår dig och dina känslor. Men jag förstår så mycket mer än vad jag kan sätta ord på.
För när det är starka känslor i omlopp blir min hjärna styrd av dom och inga ord kan komma över mina läppar. Jag har fullt upp med att hålla ordning på kroppen så att den inte utför oönskade handlingar mot mig själv eller andra.

Slänger jag saker överallt? Kaos är mitt sätt att hålla ordning. Eftersom det är kaos i huvudet på mig jämt så är det då jag känner mig
trygg. Det är då jag känner att jag har kontrollen.

Förvånas du över hur jag kan vara förbannad i ena sekunden och i nästa hur glad som helst? Bli inte det. Mitt humör styrs helt av vilken känsla som får övertaget. Och sådant kan ändras fort. I min hjärna är allt i ständig rörelse. Ibland hinner jag inte med.

Hamnar jag ofta i konflikt med andra? Det är bara för att jag hatar orättvisor och vägrar att se på medan andra människor råkar illa ut.
Att lägga sig i är min specialitet. Jag gör det inte för att vara jobbig utan för att jag saknar den fega spärren som brukar känneteckna människan. Jag saknar ett konsekvenstänk och sätter mig ofta i farliga situationer för att rädda människor jag tycker om eller känner medlidande för.

Du tycker kanske att jag är expert på att skämma ut mig. Du förstår, jag ser inte att vara högljudd, hoppa i vattenpölar eller skratta högt som pinsamt. Jag gör det som faller mig in. Det jag känner för i stunden. Jag har inte tid att fundera på vad andra människor tänker om mig. Det finns så mycket annat som distraherar.

Jag förstår inte instruktioner lika snabbt som du. Ibland kanske någon har förklarat samma sak för mig tio gånger utan att jag fattat ett smack. Sedan kommer någon annan och jag förstår plötsligt på en gång. För mig handlar det nämligen inte om vad du säger utan hur du säger det.

Trött på att jag tappar bort nycklarna varje gång vi ska någonstans för att sedan alltid finna dem i jackfickan när vi kommer hem?
Det är bara att du vänjer dig. Min hjärna är så upptagen av omgivningen att den inte har tid att komma ihåg vart sakerna hamnar. Jag lägger ifrån mig dem utan att tänka på det.

Vi med ADHD/ADD är intensiva. Vi känner mer. Vi hatar mer. Vi sörjer mer. Men vi älskar också mer. För när vi älskar någon så gör vi det inte bara med hjärtat utan med hela kroppen.

När du känner att du inte orkar vara förstående längre – gå ut. Ta en paus. Ta en paus från oss, för vi kan vara nog så påfrestande. Det händer alltid något när vi är med. Vi är i ständig rörelse. Men vi är inte bara intensiva och hyperaktiva. Vi är också både intelligenta och kreativa. Vi har bara ett annat sätt att tänka på, eftersom vi saknar den där ventilen. Vi har för att överleva skapat vårt egna lilla sätt att vara och agera.

Det måste du låta oss få.

Och ger du oss den chansen, chansen att få vara precis den vi är, låter oss få ta tillvara på allt positivt som vårat handikapp medför så kommer du att se hur mycket vi har att ge dig. Du kommer att förstå. Och vara stolt över att just du får följa med på vår resa och upptäcka världen i vårat perspektiv.

Inlägget är skrivet av Nadia Salwin och vi är oerhört glada över att ha fått publicera den här. Här hittar ni hennes blogg, hon är grym.

Nadias blogg

Hittade även en film där en tjej berättar om hur det är:

TILL DIG SOM INTE HAR ADHD

https://www.youtube.com/watch?v=HAXVb5yjiFU

Jag har tidigare ifrågasatt varför vissa skaffar barn om de sedan skall lämna bort dem mesta delen av dagen. Det där med egen tid har jag aldrig varit mycket för även om man behöver en stund. Men att lämna bort största delen av dagen är något annat. Oftast tycker jag att man hämtar kraft ur barnen och samvaron med dem. Jag behöver mer ensamtid för att få vissa saker gjorda som jag har svårt att göra med barnen även om de får vara med på det mesta.

Att det finns de som lämnar bort dem då de är sjuka har jag ännu svårare för. Jag förstår att det finns undantag. Ensamstående föräldrar som har svårt att få det att gå ihop ekonomiskt.Men det är inte det jag ifrågasätter utan de som lämnar bort dem för att kunna göra så mycket själv, för att utvecklas, för att...

Det är inte bara jag som ifrågasätter:

http://vlt.se/asikt/insandare/1.2923862-de-sjalviska-foraldrarna

Jag undrar varför dagens föräldrar inte vill ta hand om sina barn? Man lämnar in dem på förskolan när de är sjuka med en alvedon i kroppen. Man lämnar dem tidigt på morgonen fast man börjar jobba på förmiddagen eller är ledig. Man låter den ene föräldern vara hemma och sova för att den jobbat kväll.

Har man syskon på samma förskola får den ene komma och den andra ha en mamma- eller pappadag, Samma om syskonet är sjukt – in med den ena och behåll den andra hemma.

Förskolan är till för arbetande föräldrar. Den är inte en barnvakt! Många barn befinner sig fler timmar på förskolan än vad de behöver. Vi vuxna skulle aldrig gå med på samma villkor som barnen.

Föräldrar tror att barnen har roligt på förskolan, roligare än att få umgås med sina föräldrar. Jo kanske, men inte mer än vad de behöver, Tycker många föräldrar sätter sig själva i första rummet. När får barnen ha egen kvalitetstid med sin mamma och pappa?

Idag hinner inte ens föräldrarna vara föräldralediga, Man har kommit på att man kan studera när barnet är några månader gammal. Man skaffar någon som tar hand om den lille under några timmar och det stora syskonet befinner sig åtta, nio timmar på förskolan medans mamma och pappa studerar.

Nej, reglerna behöver bli mer tydliga och utgå från barnen, Barn är inte något man ska försumma, de behöver en god anknytning med sina föräldrar när de är små.

Skäms på er som lurar systemet, ni lurar bara era barn. Ni vet alltid era rättigheter men era skyldigheter glömmer ni! Barnen behöver er, och inte ett gäng pedagoger och 15-20 barn kring sig upp till 11 timmar om dagen.

Ja visst kan man undra varför en del skaffar barn, eller... 

Härom dagen skrev jag om flyktingkrisen som det kallas http://www.bpis.nu/2015/11/11/blir-lite-r%C3%A4dd%C2%A0-29224912

Fick lite mer otäcka magkänslor då jag läste Cattas bubbla igår

http://cattasbubbla.se/2015/11/16/nog-har-vi-all-anledning-att-vara-oroliga/

Cirka tre hundra personer har åkt från Sverige för att strida med IS/Daesh, de har frivilligt lämnat ett demokratiskt fredligt samhälle för att tillsammans med dessa terrorister slakta oskyldiga människor, våldta och sälja kvinnor, korsfästa, våldta och levande begrava barn och unga, halshugga journalister och kasta ut homosexuella från höga torn. Ett antal av dessa individer har dödats där nere , andra är fotfarande kvar och 120 stycken har återvänt till Sverige. Magnus Sandelin uppskattar att cirka 10% av de som kommer tillbaka är kapabla att utföra dåd här. Det skulle alltså vara kring 10-15 stycken.

Det krävdes 8-10 individer för senaste attackerna i Paris. Det krävdes två-tre personer vid attacken mot Charlie Hebdo. Det krävdes 19 stycken vid attackerna mot WTC. Det krävs alltså inte särskilt många personer för att åstadkomma en total katastrof. Och det är pga både lagar och resurser helt omöjligt för så väl Säpo som polis att ha koll på varenda en dygnet runt. Inte heller kan vi neka dom att komma tillbaka in i landet. Och att bevisa exakt vad de gjort i Syrien kan ju vara svårt så enkelt sagt så kan man som “svensk” åka och slakta barn, våldta kvinnor och kasta homosexuella utför höga torn och sedan komma hit igen och pyssla om ev skador, kanske få ekonomiskt stöd från soc och gå helt fri.

Sverige har inga planer på att stärka gränskontrollerna nu utan man gör som man gjort de sista dagarna, stickprovskontroller. Säkerhetstjänsterna i Europa har tydligen gjort bedömningen att Sverige inte är ett förstahandsval för den som står i begrepp att begå en terrorhandling i Europa. Sverige är förmodligen inte ett förstahandsval, för som terrorist är Sverige ett bra land att chilla i med full service…

Säpochefen Anders Thornberg säger att säkerhetstjänsterna i Sverige och Europa aldrig varit under så hårt tryck och att det är otroligt allvarligt. Och han påtalar det faktum att det finns många människor som kommit hit utan att registrera sig och att det givetvis utgör en risk då man inte har en aning om vilka som är här. På SVTs sajt kan man läsa följande: “Närmare 40.000 flyktingar har sökt asyl i Sverige sedan 1 september men polisen anser att lika många kan ha kommit till Sverige och som inte har sökt asyl.” Vissa lär åka vidare och andra lär vara här illegalt. Människor vi inte har någon som helst identitet på alltså. Fast å andra sidan så tar Migrationsverket asylbeslut på ca 40% av de som kommer trots att de inte kan visa upp en “sannolik identitet”, så vi har faktiskt inte en jävla koll på vad skit som kan finnas här nu.

En annan galen omständighet är ju att även om Säpo anser att en asylsökande kan utgöra en säkerhetsrisk för Sverige så kan vi inte utvisa personen om det finns risk för att denne utsätts för hot eller våld i hemlandet. Vi offrar alltså i praktiken landets säkerhet för att skydda den potentielle terroristen. Och det är lagar och konventioner som är orsaken till det. Samma gäller de återvändande som stridit för IS, de kan inte skickas ut för de kan dels vara svenska medborgare, dels bli statslösa och det tillåter inte lagar och konventioner.

Det blir inte bättre av debattartikeln i SVD

http://www.svd.se/fyra-av-tio-asylbeslut-utan-identifiering/om/flyktingkrisen-i-europa

Runt fyra av tio asylbeslut har fattats utan att Migrationsverket vetat vem den asylsökande är, enligt uppgifter från myndigheten. Detta trots att både regeringen och Säpo understrukit vikten av att verket kan fastställa asylsökandes identitet.

Migrationsverkets regler när det gäller asylsökandes identitet är tydliga: identiteten ska göras ”sannolik”.

I ett rättsligt ställningstagande från 2013 skriver Migrationsverket: ”Inom asylrätten är det en grundläggande princip att det är den asylsökande som ska göra sitt behov av internationellt skydd sannolikt. Av detta följer att den sökande också måste göra sin identitet sannolik.”

Men många som söker asyl saknar id-handlingar och Migrationsverket har svårt att på andra sätt fastställa identiteten. Därför måste man, för att kunna fatta ett beslut, komma runt kravet på identifiering.

– Jag uppskattar att i cirka 40 procent av fallen har asylsökande inte gjort identiteten sannolik när man kommer till beslut, säger Charlotte Kirotar, enhetschef för en asylprövningsenhet i Stockholm, till SvD.

Hennes prövningsenhet handlägger ungefär 2 500 ärenden per år. Kirotar bedömer att andelen asylsökande som inte kan göra sin identitet sannolik är ungefär likadan på övriga prövningsenheter i landet.

Orsaken till att Migrationsverket ändå väljer att fatta asylbeslut är bedömningen att åtagandet att ge skydd går före identitetskravet.

”Sveriges åtagande att bereda människor skydd genom att bevilja uppehållstillstånd väger så pass tungt att vi inte kan neka någon tillstånd på grund av att identiteten inte har blivit styrkt …”, skriver verket i samma rättsliga ställningstagande.

Som sagt det är risk att det kommer även de som egentligen inte behöver, som har en annan agenda, som vi inte vill ha hit därför att de tar med sig kriget hit.

Att mobbing är fruktansvärt och inte borde f förekomma är väl de flesta överens om men vad man sedan skall göra åt det och hur är svårare.

En kille nöjde sig inte med det utan tog fram en app

http://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/article21733630.ab

Det var när Tobias Wernius skulle sälja in en programvara som scannar av sociala medier hos olika företag, som han kläckte idén. Varför inte scanna av sociala medier och fånga upp hot riktade mot till exempel skolor?

– Tittar man på skolskjutningar så har förövarna alltid lagt upp något på Youtube, Instagram eller Facebook före dådet.

Många myndigheter var intresserade av min idé men kommuner och skolor tackade nej eftersom ”sånt inte händer här”, säger Tobias.

Men eftersom många av attackerna mot skolor begåtts av personer som utsatts för mobbning, bestämde sig Tobias att sätta sig ner med elever för att få deras förslag och idéer om nya lösningar på problemen.
– Likabehandlingsplaner och teateruppsättningar och tv-program om mobbning får dålig effekt, om vi inte lyssnar på ungdomarna. Det är de som kan göra skillnad.

Och i våras kunde han lansera resultatet – appen ”Speak Up!”. Med hjälp av den kan elever rapportera in sådant de sett i skolan men kanske inte vågar berätta ansikte mot ansikte för en lärare. Vare sig det handlar om mobbning, klotter, rasism eller droger har varje elev chansen att göra sig hörd, anonymt eller inte. Meddelandet går sen direkt vidare till skolans ansvariga.

I appen kan man dels berätta vad som hänt men också var händelsen ägt rum. Man kan också bifoga en bild, om det till exempel handlar om näthat och man skärmdumpat händelsen. Det här ger skolorna en möjlighet att tydligt se inom vilka områden de har problem – om det är mobbning eller droger – och var och när saker sker. Då kan man vidta rätt åtgärder och fokusera på de problem man verkligen har, menar Tobias

Hittills har intresset från elever, föräldrar och vissa privata skolor varit stort, medan många kommunala skolor tackat nej trots att appen är kostnadsfri att prova. Och Tobias är frustrerad.
– Jag tror att man är rädd för mängden rapporter som skulle komma in, eftersom man är skyldig att ta tag i varje anmälan. De förlorar ingenting på att ge eleverna en egen röst – det är tragiskt att inte vilja se problemen.
– Självmorden bland unga ökar och vi pratar om mobbning på tv, i tidningar och överallt hela tiden – men inget förändras. Vi måste hitta nya sätt att ta tag i problemet – vad har vi att förlora?
Bland de skolor som testat är reaktionerna positiva. Man har lyckats fånga upp de elever som inte alltid syns och hörs mest, och fått reda på saker som annars inte hade kommit fram. Nu står amerikanska, engelska, tyska, franska och indiska skolor på tur. Dessutom planerar man att lansera en liknande app för arbetsplatsmobbning.
– I Usa är vi igång med två skolor liksom i England. Intresset där är stort – dels har de mer problem, dels är de vana vid initiativ av den här typen. Men jag brinner ju extra mycket för Sverige och blir frustrerad över attityderna här.
– Ibland tänker jag att jag ska släppa appen fri och vidarebefordra varje elevs berättelse till berörd skola. Då måste de ta tag i problemen

Så häftigt, förstår inte att inte fler händer på. Men Sverige är väl känt för att spara så det blir dumt, nu kostade det inget med själva appen men personalen som skall ta emot anmälningarna....  

http://www.viralavideos.com/2015/11/04/den-hemlosa-hunden-ror-en-hel-varld-med-det-har-otroliga-miraklet/

Hela denna otroliga historien är som något från en film.
Denna händelse ägde rum i den lilla staden Kharibika i Oman i lördags när en motorcyklist upptäckte en hemlös hund gående längs vägkanten. Mannen upptäckte att hunden hade något i munnen, men han såg inte vad det var först.

Han upptäckte bloddroppar längs vägen, och när han gick närmare för att se, kunde han inte tro vad han såg.

I munnen höll hunden för en nyfödd bebis. Pojken kunde inte ha varit mer än ett par timmar gammal.

Mannen sprang genast mot hunden och barnet. Hans första tanke var att hunden hade skadat barnet. Men hunden tittade bara lugnt på honom, som om hon hade väntat på att någon skulle komma till undsättning.
Ingen vet vad som hände med pojken, men myndigheterna tror att pojken har övergivits i en soptunna och sedan hittades av hunden som förde honom till säkerhet och räddade hans liv. Myndigheterna i Oman undersöker nu saken.

Pojken fördes omedelbart till sjukhus. Läkarna där kunde inte tro sina ögon; barnet var helt oskadd efter att ha blivit buren av hunden.

Även om denna hund var hemlös och saknade kärlek, så visar den kärlek till andra. Även om många ser herrelösa hundar som farliga, visar denna historia att alla hundar har goda själar. Historien berättar inget om vad som hände med hunden, men vi hoppas att hon nu får all den omsorg och kärlek hon förtjänar.

Vilken solskenshistoria.

Sådanna behöver vi i höstmörkret  

Sverige har fått kritik både av barnombudsmannen och Eu för hur man hanterar barn i låsta situationer ex att de bältas.

Kaliber har gjort en granskning, blev det bättre?

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/632650?programid=1316

Amanda läggs in på Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, BUP, i Stockholm. Hon är då 14 år. På kliniken finns en akutmottagning och två vårdavdelningar med cirka tio vårdplatser på varje. Amanda får flytta in på avdelningen Nord i ett av de orangea husen med utsikt över Årstaviken. Amandas mamma visste inget om att personal - bara några månader tidigare - i juni 2013 - slagit larm till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, om vanvård och missförhållanden på kliniken.

Det handlade bland annat om hur kliniken använde tvångsåtgärder, såsom bältesläggning och avskiljning. Personalen som larmade menade att barn i för stor utsträckning spändes fast i bältessängar, att de allt för ofta gavs tunga läkemedel mot psykoser. Och att de isolerades ensamma i en källarlokal.

IVOs kritik var så pass allvarlig att de två högsta cheferna på kliniken - dagen efter - lämnade in sina avskedsansökningar. Ett kristeam tillsattes. Och nu skulle bristerna rättas till. Personalen skulle utbildas i - hur och när - det är tillåtet att använda tvångsåtgärder. Till IVO föreslog kliniken en rad åtgärder. Bland annat skulle isoleringslokalen i källaren stängas.

Kaliber har träffat flera i personalen på kliniken. Det är en läkare och två skötare - som har god insyn i vården - de vill berätta om hur barn och unga vanvårdas, att det inte alls har skett nån förbättring på kliniken sen skandalen 2013. De är rädda för att råka illa ut.

- Det fanns inget tydligt och klart ledarskap. Det var för många chefer som var för osäkra. Och då gick det alltså inte att bedriva en professionell vård. Vi i personalen som har jobbat länge inom BUP är ju helt förtvivlade över den situation som är. Över den vanvård som faktiskt delvis bedrivs.

Personalen Kaliber har pratar med berättar att många bland de anställda hade blivit oengagerade. Så pass mycket att de ibland struntade i läkarnas ordinationer.

- Ja, man kan gå emot läkarordination. De har en egen uppfattning vad som är bäst för patienten.

- Personalen är trött och lite ångestfylld. Det är inget roligt att gå till jobbet. Många som har slutat. Våra kunniga arbetskamrater det är jättemånga som har slutat.

Då i början av sommaren förra året var de flesta inne på avdelningen tjejer med självskadebeteende. Men enligt den personal som vi har pratat med lyckades man inte hantera deras utåtagerande.

Deras lösning - när tjejerna skar sig - blev att spänna fast dem i bältessängar. Ofta var de först tvungna att brotta ner tjejerna.

- Det är bältningar i princip dagligen.

- Oftare och oftare blev det.

- Ibland flera gånger om dagen.

När det händer något och personalen trycker igång larmet kommer det personal springade från andra avdelningar. Skötarna förklarar att det ofta blir kaotiskt och ibland är man tvungen att bälta flera patienter samtidigt.

- Du trycker på larmet. Då kommer folk, den kan komma två, fyra, sex utifrån plus våra egna.

- Det eskalerade. Med tvångsåtgärder med bältesläggning med tvångsmedicineringar och Amanda blev bälteslagd ohyggligt många gånger på en kort period. Det spred sig så det var väldigt många andra som också blev bälteslagda och det anlades mordbränder till och med. Det bara steg.

- Vid något tillfälle var det väktare som kom. Bara det att se den här väktaren med svarta handskar på mitt barn. Medan de andra springer runt. Ungdomarna. Och personalen mäktar ju inte med heller. Det är inte okej.

Från avdelningen kontaktar Amanda IVO för att göra en anmälan. Hon säger till IVO att det har varit fel med alla bältningar på BUP och att hon känner sig rädd inne på vuxenavdelningen.

Efter fem månader skrivs Amanda ut från PIVA. Men det dröjer inte länge förrän hon är tillbaka på BUP-kliniken. Det var i våras, i april. På kliniken har man återigen öppnat källarlokalen - trots kritiken som man tidigare fått av IVO.

- Det här är en bra yta, säger verksanhetschef Per-Olof Björck. Den fungerar väldigt bra och dokumenterar man sina beslut så är det inga problem.

- Från det att hon kom, hon var två nätter på akuten, för att de inte visste var de skulle ha henne. Och sen blir hon placerad där i källaren, och där var hon i tre och en halv vecka.

Efter skandalen 2013 riktade IVO allvarlig kritik mot kliniken för att läkare inte tog beslut om avskiljning. Våra källor uppger att det flera gånger sedan dess har hänt att det här besluten inte tas.

Under veckorna i isoleringen i källaren börjar Amanda berätta att hon varit med om något hemskt. I Socialförvaltningens journalanteckning från den åttonde maj står det att Amanda har berättat att hon utsatts för en gruppvåldtäkt.

Trots att man på BUP nu känner till att hon kan ha varit utsatt för övergrepp så fortsätter bältningarna nere i källarlokalerna. I journalanteckningen framgår det att under vistelsen på 23 dagar bältas hon 13 gånger. Det borde inte ha skett enligt läkaren.

Den 21 maj i år skrivs Amanda ut från BUP. Hon flyttar in på ett behandlingshem.

Inte så lång tid efter blir hennes mamma uppringd när hon är på jobbet av föreståndaren på hemmet. Hon vill att de ska träffas.

- På vägen hem då jag gick hem, berättar Amandas mamma. Då tänkte jag, är hon död? Nej, hon kan inte vara död. Alltså du vet, tusen tankar.

Men när hon kommer hem, så förstår hon vad som hänt.

- Och då ser jag dom på gatan. Och då ser jag prästen. Och då fattar jag. Då fattar jag att hon är död.

Nu i september kom svaret på Amandas anmälan som hon gjorde till IVO. Myndigheten kommer inte utreda hennes ärende. De skriver: “Det har kommit till IVO:s kännedom att anmälaren har avlidit. Ärendet ska därför avskrivas.”

På tre och en halv månad bältades Amanda 44 gånger på Bup 

Inslaget är längre och på radion så det går att lyssna på.

Det gör mig sorgsen, arg och ledsen över att man kan behandla barn och ungdomar på det viset. Har själv haft en placering som flyttats 26 gånger, som bott på boenden som verkar vara det ena knasigare än det andra. De här barnen verakr mer eller mindre rättslösa. Som någon hade sagt skvallra du... ingen kommer ändå tro dig. Trots kritik så fortsätter det.

Återigen till mitt mantra; Det blir ingen förändring så länge lagar som är till för att skydda barn kopplas till konsekvenser. Det måste kosta att göra på det viset med barn. 

Barn med diagnos har mycket att slåss med. Inte nog med att de lever med en diagnos som i många fall gör att de har svårare leva i den vardag vi alla lever i eftersom de har svårt att sortera intryck, ljud, läsa av andra, relationer och tolka, olika beroende på vilken diagnos de har.

Då de väl söker hjälp måste de få möta mäniskor som kan som är utbildade.

Anne Lönnermark, förbundsordförande Autism- och Aspergerförbundet slår larm om att det inte är så.

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/insatser-fran-bup-blir-ett-anstoetligt-lotteri-20086

Det är angeläget att barn och unga som kommer i kontakt med BUP i Stockholm möts med modern kunskap om autism och andra funktionsnedsättningar, annars kan det få förödande konsekvenser för barnet.

I SVT:s Dokument inifrån ”Vem kan hjälpa mitt barn?” från 12 november ser vi vilket lotteri insatserna från barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, i Stockholm kan vara. Genom Lova, Emil och Dianas berättelser förstår vi att vården är allt annat än jämlik.

Det verkar i stället vara helt avgörande vilken av BUP-klinikerna man har kontakt med. Stödet och insatserna är långt ifrån alltid baserade på det enskilda barnets behov och har inte heller alltid stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet.

Uppenbarligen finns det fortfarande stora skillnader i vårdideologi mellan olika BUP-enheter i Stockholm. Detta trots att insatser har gjorts för att uppnå en enhetlig syn.

Såväl Autism- och Aspergerförbundet som Dagens Nyheter har tidigare slagit larm om att BUP i Stockholm har använt metoder som inte fungerar för barn och ungdomar med autism, utan tvärtom försämrar en redan akut situation.

Det är oerhört angeläget att barn och unga som kommer i kontakt med BUP möts med modern kunskap om autism och andra funktionsnedsättningar, annars kan det få förödande konsekvenser för barnet.

Utan rätt förståelse, kunskap och bemötande från omgivningen kan barnen och ungdomarna i kontakten med BUP bli missförstådda och feltolkade. De riskerar att utveckla depression, panikattacker, tvång eller självskadande beteenden. Att vid autism ge stöd och insatser som bara bygger på generell kunskap om typisk utveckling, psykiska symtom och beteenden är otillräckligt. Det måste också finnas specifik kompetens om autism. Det kan också, som vi såg i programmet, göra att mycket tid går till spillo under fortsatt lidande för barnet och familjen.

Man vill gärna tro att framgång och pengar är en garanti för att inte förlora sina barn men så är det inte.

Te.x Pia Degermark förlorade sin pojke för 13 år sedan.

http://www.expressen.se/nyheter/pia-degermark-far-ratt---socialtjansten-gjorde-fel/

Pia Degermark förlorade vårdnaden om sin son för 13 år sedan.
Hon har endast fått träffa den nu 14-årige pojken tre timmar i månaden - och då under bevakning.
Nu får Degermark rätt, socialtjänsten erkänner att man handlat fel.

Pia Degermark har levt ett hårt liv kantat av missbruk och anorexi. Efter att ha levt ett lyxliv i Schweiz med dåvarande maken Pier Caminneci fick hon flera år senare barn med en annan man. När sonen var 1,5 år omhändertogs han av socialtjänsten. Trots att Pia Degermark varit drogfri i nio år är sonen Robbin fortfarande placerad i fosterhem. - Vi har ingen relation i dag. Han vet inte vem jag är och jag vet inte vem han är, har Pia tidigare berättat för Expressen

Hon har vid ett flertal tillfällen ansökt om att LVU, lag med särskilda bestämmelser om vård av unga, ska upphöra samt om utökat umgänge. Men ingen förändring har skett. Pia valde därför i höstas att JO-anmäla Östermalms stadsdelsförvaltning för hur de har hanterat hennes ärende. Nu får Pia Degermark upprättelse efter att stadsförvaltningens familjeenhet medger att man handlat fel. Lagen stadgar att stadsdelsnämnden ska informeras var sjätte månad om barnets situation. - I detta ärende har det skett mer sällan. Men vi har haft en nära kontakt med alla berörda i ärendet och ingen har blivit bortglömd, säger Marion Bäckström Eriksson, tillförordnad sektionschef på familjeenheten.

Sektionschefen kan inte svara på varför informationen inte nått nämnden med jämna mellanrum. - Grundinställningen är att det ska finnas en bra kontakt mellan barnet och föräldern, säger hon och förklarar att yttrandet inte kommer att innebära några omedelbara förändringar för familjesituationen. Expressen.se har utan resultat sökt Pia Degermark.

Mina reflektioner över det är att de säger inte att de gjort fel i själva omhändertagandet. De säger också enligt artikeln att det är informationen som varit bristfällig men bara mot nämnden. Annars menar de att informationen har gått fram. Det är bara den till nämnden som missats.

Lite märkligt då det är nämnden som är ytterst ansvarig. Hur har man kunnat fortsätta vården utan att det är beslutat av ansvariga att den skall fortsätta?

Sedan borde de haft mer och tätare umgängena. Hon säger att hon inte längre har någon relation idag med pojken.

Sedan har hon varit drogfri i 9 år men då hade pojken redan varit placerad över 4 år och skulle ändå vårdnadsöverflyttats. 

Runt om i världen är det på många håll vanligt med barnäktenskap.
Barn som gifter sig tidigt får också barn tidigt.

Barn skall inte ha barn.
Sedan kan barn som får barn ta hand om barn men behöver då stöd så att de ändå kan gå i skolan och utvecklas för att ta sig ur framtida misär.

Men det är inte så det skall vara. Barn skall få vara barn. 

I Guatemala försöker man nu stoppa det

http://www.expressen.se/geo/carl-fridh-kleberg/guatemala-forbjuder-barnaktenskap-men-mycket-arbete-kvar/

När Guatemalas parlament förra veckan klubbade igenom en lag som höjer äktenskapsåldern till 18 år firade aktivister och andra som kampanjar för kvinnors rättigheter. Tidigare har flickor kunnat gifta sig redan vid 14 års ålder medan gränsen varit 16 för pojkar. Under vissa omständigheter kommer 16-åriga flickor fortfarande att kunna gifta sig med domares tillstånd, skriver Reuters.

Men inte ens 14-årsgränsen har följts i delar av landet. Många har gift sig betydligt tidigare än så, innan de varit fullt utvecklade fysiskt och emotionellt.

“Vi inser att en ändring i lagen inte kommer att förändra flickornas situation direkt men vi är tacksamma för detta fantastiska första steg.”

Mirna Montenegro, sekreterare för organisationen OSRHP som arbetar med sexuell och reproduktiv hälsa säger i samma inlägg att flickor i Guatemala har tagit skada av att gifta sig så tidigt. Hon kritiserar att ett 14-årigt barn inte kunnat rösta eller köpa cigaretter, men däremot gifta sig helt lagligt.

”När man följer berättelsen om de här tidigare äktenskapen och graviditeterna inser man att de här flickorna i själva verket förlorat de flesta av sina rättigheter”.

“Fysiska faror i form av ökad risk för misshandel i hemmet och sexuellt våld, men också farligare förlossningar både för mamman och barnet.”

Enligt FN:s barnfond Unicef är sju procent av alla flickor i Guatemala gifta vid 15 års ålder, och 30 procent när de är 18. Vid en fjärdedel av alla födslar är mamman fortfarande tonåring, vilket är en av de högsta siffrorna i Latinamerika. Aktivister varnar för att barnäktenskap, ofta med en betydligt äldre man, tar ifrån flickor möjligheten att utbilda sig och välja sin egen framtid.

Det innebär också fysiska faror i form av ökad risk för misshandel i hemmet och sexuellt våld, men också farligare förlossningar både för mamman och barnet.

Rut Feuk på Plan International kallar den nya lagen en ”stor triumf” som kommer att få positiva resultat för flickor i Guatemala.

– Lagändringen är ett väldigt tydligt ställningstagande från regeringen, säger hon.

– Men det är väldigt mycket praktiskt arbete som krävs. För det första utbildning av olika makthavare, främst domare.

Feuk har med egna ögon sett situationen i Guatemala där över 80 000 flickor gifte sig mellan 2009 och 2013, och hon var där i landet när parlamentet beslutade att ändra lagen.

– Situationen är väldigt svår för flickor i landet, men samtidigt finns det väldigt positiv utveckling och resultat utifrån det som görs i landet, säger hon.

“Många blev påminda om att vi har en otroligt lång väg kvar att gå innan vi når något som liknar jämställdhet i världen.”

En som har berört många genom sina reportage om våldtagna flickor i Guatemala som föder barn och sen själva får skulden för övergreppen, är fotografen Linda Forsell.

Hennes två reportage i text och bild publicerades i Expressen i mars 2014 och i februari i år. I det senare möter vi bland annat Alica, som bara är 13 år när hon blir mamma mot sin vilja. Utställningen "Barn som föder barn" har fått internationell uppmärksamhet och för en av bilderna på Alicia och sonen vann Linda Forsell tredje pris i kategorin ”Porträtt” i Årets bild 2014.
 

Mycket rör sig runt den flyktingström som är men det kanske är förklaring med de berättelser som de medför:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article21757053.ab

Jag fick ett flyktingbarn härom kvällen. Han stod och frös utanför Åhléns mitt i natten, liten, tunt klädd och ensam. Jag såg honom och tänkte "Jag orkar inte bry mig, jag har nog av mitt eget, han väntar säkert på någon". Tog tunnelbanan hem och ångrade mig, åkte ner igen, och han stod kvar.

Med hjälp av teckenspråk fick jag veta att han var övergiven och behövde hjälp. "Polis" frågade jag, och han nickade. Jag drog med honom till väktarna vid spärren som inte ville hjälpa mig. Ring polisen, sade de, och jag ringde och bad dem komma och hämta honom. De svarade att jag fick komma in på stationen med honom själv. Jag satt på polisstationen med honom en timme och såg två poliser dricka kaffe och prata bakom glasrutan.

Pojken och jag pratade så gott det gick utan språk, jag fick veta att han var tolv år och kom från Afganistan. I sin lilla ryggsäck hade han inga papper utan bara en T-shirt.

Till slut fick vi åka taxi till en flyktingmottagning på Söder, och chauffören som körde oss kunde prata farsi och fick veta av pojken att hans far var död och att hans mor skickat honom med en svensk-turkisk familj till Sverige, förmodligen för pengar. Väl framme i Stockholm hade de ställt honom utanför Åhlens och gått. I nio timmar hade han väntat på att de skulle komma tillbaka. Nu grät pojken.
På flyktingmottagningen blev han omhändertagen, och jag blev ombedd att åka hem. Jag lämnade namn och adress och undrade om de kunde kontakta mig och tala om vart han tog vägen sedan. De har inte hört av sig än.

Ja visst undrar man var de tar vägen. Vem som är ansvarig och hur det går och kommer gå för dem.  

Mitt i alla bedrövelse runt flykting krisen (kan väl inte kalla det annat) så kommer något annat som behöver lyftas.

Många unga tjejer, för att inte säga nästan alla, som utsätts för våldtäkt, drar sig för att anmäla och vill inte ha rättegång eftersom det upplevs som att våldtas en gång till. Frågorna är så närgånga och skuldbelägger så ofta den som ut satts istället för att riktas mot den som utsatt.

En kvinnlig advokat fick nog.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21740383.ab

Genom åren har advokat Elisabeth Massi Fritz specialiserat sig på att företräda brottsoffer, bland annat i våldtäktsmål. De senaste dagarna har hon hyllats på sociala medier efter en protest hon genomförde i förra veckan.

”Våldtäktsoffer måste sluta SKULDBELÄGGAS. En våldtäkt beror inte på klädsel, alkohol etc etc utan på våldtäktsmannen. Jag bad förövaren beskriva sina kalsonger ingående i ett förhör och fick frågan vilken betydelse dessa har i målet”, skriver hon på Instagram och fortsätter:

”Mitt svar blev 'lika stor betydelse som min klients stringtrosor' herr ordförande. Kunde inte låta bli. Kämpar på i dessa mål och jobbar stenhårt med att förändra attityderna i rättssalen”.

– Jag vill vara tydlig och rak med att jag tycker att något inte fungerar. Jag har tröttnat på att utsatta våldtäktsoffer kanske inte vågar göra en polisanmälan för att man är rädd att skuldbeläggas och känna skam, säger Massi Fritz till Aftonbladet.

”Hör inte hemma”

Debatten om hur våldtäktsoffer skuldbeläggs har blossat upp flera gånger de senaste åren. Men Massi Fritz tycker inte att det skett några större framsteg. Offer som hon representerar får fortfarande frågor om sin klädsel, hur trosor såg ut eller varför de valde att följa med en okänd man hem.

– Det hör inte hemma i en svensk rättsprocess att en målsägande får frågor som enbart går ut på att smutskasta henne, att få henne att bedömas som icke trovärdig när det saknar betydelse, säger hon och fortsätter:

– Det handlar om att personer upplever att rättegången blir en traumatisk upplevelse och en andra våldtäkt.

Underbart men tråkigt att det skal behövas och tråkigt att inte fler gör likadant men hoppas att fler följer efter.  

Det här är ditt nya blogginlägg. Vi har lagt till denna text och bild som exempel på vad du kan göra. Nu är det bara för dig att skriva din egna text, lägga in bilder, video… ja, vad som helst. Du kan ändra allt och även ta bort det du inte vill ha.

För att redigera denna text, peka här och klicka på knappen ”Redigera text”. Bilden kan du ändra eller ta bort i ”Ändra bild”. För att dra in nya block klickar du först på knappen ”Skapa innehåll” och väljer sedan vad du vill ha.

Alla medier lyfter på ena eller andra sättet flyktingarna som väller över gränsen. I kväll skall man gå ut i ett press meddelande där man räknar med att stänga gränsen.

Över 600 barn kom igår plus alla andra.

Vi har två stycken ensamkommande barn här. En som kom för några dagar sedan Så mysig och en som kom igår som vi inte lärt känna än.

Jag var hos tandläkaren idag och fick veta att det just kommit 17 ensamkommande ungdomar som skrivits in. Det innebär att folk tandvården kommer få svårt att hinna med sina vanliga patienter. Privat tandläkarna får inte ta emot om det inte är så att folktandvården inte kan och de har ont. Då får de bara behandla smärtan.

Inskrivningen i skolan var likadan. Det har kommit så många så det tar flera veckor innan de kan börja skolna. Eftersom jag är lärare bad jag om att få böcker så vi kan börja själva.

tolkar går inte att få tag i så det är ingen ide att handläggarna kommer för de kan inte tala med dem.

För de som behöver psykolog tror jag det är nästan omöjligt just nu.

Det jag är mest rädd för är att det kommer så många så att samhället förändras. Det vi är stolta över här försvinner. Att man inte får kränka någon oavsett kön, hudfärg eller religion. Att man får älska och gifta sig med vem man vill...

När det kommer så många på en gång så hinner vi liksom inte med att "fostra" dem. Missförstå mig rätt men vi hinner inte tala om vad som gäller här. Vad som gör Sverige unikt.

Jag är lite rädd för att det blir mer våld emellan olika grupperingar som alla flytt undan krig men ändå inte kan hålla sams här. Att de har svårt att förstå att man här får tycka om vem man vill, att vi inte accepterar arrangerade äktenskap , könsstympning eller annat.

Upptäcker att stavings kontrollen inte ens har något ord för det.

Tänker på o det var kalla fakta eller uppdrag granskning som visade hur utländska läkare trots att det är mot lagen skriver intyg om mödomshinnan (som inte ens finns) inför bröllop.

Varje år skickas flickor utomlands för att könsstympas eller giftas bort.

Enda sätt att påverka är att umgås med, prata med tala om och visa hur det är här och varför. Att vi tror på alla mänskors fria vilja och val.

Men med dem mängd som kommer nu på en gång är jag lite rädd att vi är så snälla att vi ger bort det vi har, trampar på det som är svenskt och gör Sverige bra. därmed inte sagt att man skall vara född i Sverige för att vara svensk utan jag ser alla som lever här som svensk. mendet är värderingarna jag är ute efter.

Den ena placeringen är inga problem han har redan fallit in i familjen Är med hjälper till både med disk dukning och matlagning. Den andre däremot smiter redan, har svårt att ta det jag säger , vet inte om det är för att jag är kvinna.

Får väl se hur det går....

Har ju tagit emot ett ensamkommande flyktingbarn och väntar ett till och hittar precis vad det handlar om för deras del i expressen

http://www.expressen.se/nyheter/de-flyr-hellre-an-atervander-dit/

Kriget i Syrien gör att fler och fler ensamkommande flyktingbarn söker sig till Sverige.

Men kriget påverkar inte enbart den syriska befolkningen.

Fyra av fem barn som kom till Sverige under den förra veckan var afghaner, och många av dem kommer från Iran.

– De får välja mellan att kriga för den syriska regimen eller att skickas till Afghanistan, säger Freshta Dost, styrelseledamot i Svenska Afghanistankommittén.

Migrationsverket meddelade tidigare under måndagen att mer än 10 000 personer sökte asyl i Sverige under den föregående veckan.

I siffrorna kan man se att 2827 av dessa var ensamkommande flyktingbarn. Men de flesta kommer inte från krigets Syrien.

Istället är de flesta barnen, som på egen hand har flytt till Sverige, afghaner. Men det är inte Afghanistan de flyr ifrån.

– Majoriteten av de afghaner som flyr är unga killar, bosatta i Iran. De flesta har bott där under lång tid, men den iranska regimen hotar att skicka dem till Syrien för att strida för Bashar al-Assad, säger Freshta Dost.

Ställs inför ultimatum

Enligt henne är många afghaner bosatta i närliggande länder, framför allt i Iran och Pakistan.

Eftersom de inte ses som fullvärdiga medborgare ställs många unga pojkar inför ett ultimatum. Antingen åker de till Syrien och krigar, eller så skickas de tillbaka till Afghanistan.

Valet får många personer att välja en tredje utväg - flykten till Sverige.

– Säkerhetsläget i Afghanistan har försämrats en hel del. Många av de unga pojkarna har bott i Iran under större delen av sina liv och har ingenting att hämta i Afghanistan. De flyr hellre än återvänder dit, säger Freshta Dost.

Expressen har vid flera tillfällen skrivit om den oroliga situationen i Afghanistan. Den får unga afghanska pojkar att välja flykten via Turkiet och Grekland snarare än att återvända till hemlandet.

Hittade även en film som beskriver vad de gått igenom

http://www.svtplay.se/video/4646739/dokument-utifran-flykten/dokument-utifran-flykten-avsnitt-1

Även http://www.svtplay.se/video/4526787/dokument-utifran-den-langa-vagen/dokument-utifran-den-langa-vagen-avsnitt-1

Åldern har inget med mod att göra, heller inte om man blir en hjälte.

Att inte ha något stoppar heller inte en del vilket är helt fantastiskt.

Malala Yousafzai ifrån Pakistan är ju ett sådant exempel född 12 juli 1997 i Mingora i Swatdistriktet i Khyber Pakhtunkhwa-provinsen,

Malala Yousafzai är känd för sin aktivism för flickors rättigheter till utbildning i Swatdalen, där talibanerna tidvis har förbjudit flickor att gå i skolan. Den 9 oktober 2012 sköts hon i huvudet och i nacken i ett mordförsök utfört av talibantrogna, efter att hon vägrat hörsamma gruppens förbud mot skolgång för flickor. Under dagarna efter attacken var hennes tillstånd kritiskt.

Hon var 15 år då,

Under 2013 fick hennes aktivism internationellt erkännande. Hon har tilldelats flera internationella utmärkelser och fick Nobels fredspris 2014 tillsammans med Kailash Satyarthi.

eller Iqbal Masih från Indien.Iqbal blev tidigt skuldslav hos en mattfabriksägare, som sålde honom vidare. Iqbal var troligen 5–6 år när han började arbeta i mattfabriken. Han arbetade från tidig morgon till kväll och behandlades ofta illa. Fem år senare befriades han ur skuldslaveriet. Han gav andra barn mod att också lämna sina ägare.Iqbal hotades av mattfabrikanterna och mördades 16 april 1995. För sin kamp mot barnarbete och skuldslaveri fick han år 2000 postumt (efter sin död) det första World’s Children’s Prize, som även har ett andra namn till Iqbals minne: Iqbal Masih Award.

Han blev 13 år.

Just nu utser barnen sin egen hjälte. http://www.expressen.se/geo/aziza-14-har-hjalpt-25-000-barn-att-fa-ga-i-skolan/ Tre är nominerade och presenteras av

Ärkebiskop Desmond Tutu:

AZIZA RAHIMZADA, 14, Afghanistan

"Inspirerar flyktingbarn, särskilt flickor, att uttrycka sina åsikter. Hon står upp för barn som lever under fasansfulla förhållanden i afghanska flyktingläger och har uppmuntrat hundratals barn att tala om sina problem och kräva sina rättigheter... Hon organiserar aktiviteter för barn så att de kan diskutera och dokumentera sina problem, hon ökar medvetenheten och påverkar parlamentsledamöter och opinionsbildare."

JEANESHA BOU, 17, Puerto Rico

"Kämpar mot människohandel, trafficking. Hennes mål är att utplåna modernt slaveri, ett brott mot mänskligheten för vilket många människor utsatta för trafficking faller offer. Hennes budskap och kampanjer har gjort Jeanesha till ett exempel för dem som viger sitt liv åt att bekämpa människohandel med barn och ungdomar."

ABRAHAM KEITA, 17, Liberia

"Kämpar för rättvisa åt barn som är utsatta för våld. Han blev medlem av Liberias barnparlament när var bara nio år och har sedan dess varit aktiv när barns rättigheter kränks. Han har organiserat flera fredliga marscher och skrivit petitioner till Liberias regering för att kräva respekt för barns rättigheter."

En närmare beskrivning av Aziza som trots att hon är flykting och bara 14 har sett till att 25000 barn har fått gå i skolan. http://www.expressen.se/geo/aziza-14-har-hjalpt-25-000-barn-att-fa-ga-i-skolan/

Aziza Rahimzada är bara 14 år, men har redan i flera år organiserat barn i Afghanistans flyktingläger. Hon ledde dem i uppvaktningar hos lokala politiker och i parlamentet, hon tryckte på och övertalade. Till slut gick myndigheterna med på att registrera de 25 000 barnen i huvudstaden Kabuls 59 flyktingläger så att de fick gå i skolan.

Hennes envisa och målmedvetna kamp för barnens rättigheter uppmärksammas nu runtom i världen. Aziza och två andra barn är nominerade till Barnens fredspris som delas ut av en människorättsorganisation med säte i Nederländerna.

– Jag arbetar bara för barn. Jag ska fortsätta att jobba för dem eftersom barns rättigheter kränks på alla nivåer i Afghanistan, säger Aziza till det amerikanska tv-bolaget NBC.

– Vi startade ett råd för barnen i lägret där de kan tala om sina problem. Det finns också ett äldsteråd i lägret, så jag för vidare barnens problem till det rådet. Därifrån tar jag frågorna till relevanta myndigheter och jag föreslår också lösningar, säger hon.

Med hjälp av barnråden i sitt eget och andra flyktingläger fokuserar Aziza på de problem som främst drabbar barnen. Deras familjer är inrikes flyktingar undan krig och nöd i Afghanistan där blodiga strider rasat i decennier.

Förutom den allmänna fattigdomen led speciellt barnen av att det inte fanns rinnande vatten eftersom föräldrarna skickade i väg dem för att hämta vatten. Barnen fick gå långa sträckor med de tunga hinkarna – tills Aziza lyckades övertala myndigheterna att dra en vattenledning till hennes läger, där det finns mer än 500 barn.

Men det är kampen för barnens rätt att gå i skolan som gjort henne berömd.

– Hon var mycket speciell från början. Hon tänkte mer än de andra, talade för dem, ställde frågor. Gradvis blev hon en representant för de andra barnen, säger David Mason, ledare för MMCC, till AFP.

Det var i samarbete med MMCC och lokala politiker som Aziza lyckades ge flyktingbarnen rätt att gå i skolan.

– Det var en framgång av astronomiska mått. Jag såg barnen i skoluniform och kände inte igen dem. Det var en sådan lättnad att se dem, det var en sådan radikal förändring, säger David Mason.

– De här barnen är en produkt av krig. De har lidit mycket under alla år av krig. Jag ger barnen råd och förklarar värdet av utbildning för dem, säger Aziza till nyhetsbyrån AFP.

– Deras familjer är också outbildade så ibland måste vi förklara också för dem, säger hon.

Aziza och hennes familj bor i en av Kabuls fattigaste delar. De flydde dit 2001 från provinsen Parwan där en av hennes bröder dödades i kriget. Fyra barn bor fortfarande hemma och hennes mamma försörjer familjen genom att arbeta som kokerska i en skola.

Mer än 900 000 afghaner räknas som flyktingar i sitt eget land. Mindre än 60 procent av barnen i Afghanistan går i grundskola och mindre än 35 procent i gymnasium, enligt FN. För flickor är siffrorna ännu lägre.

– Det som motiverar mig mest är den fattigdom och brist på utbildning som jag upplever i min egen familj, säger Aziza till NBC.

Visst borde vi också kunna mer än vi tror om vi bara vill. Det behöver inte ens vara svårt. Som att stå upp för någon som är mobbad, utfryst eller utsatt på annat sätt. Eller att ta in ett barn som flytt eller finnas där för ett barn som inte kan bo kvar hemma. Att lägga något i koppen hos tiggaren vid affären eller hälsa på en gammal som sitter ensam. Tänker ibland på budet att ge tionde. Det är inte många som gör men de som gör tänker oftast bara på att det rör ekonomin. 10 % av inkomsten men tänk om vi skulle ge 10 % av vår tid till andra, Börja med våra barn....


 

Det är många som tror att det är meningslöst att slåss för en framtid, som inte tycker att det är någon ide. Som gett upp innan de ens försökt.

Det är bara att erkänna att en del har svårare än andra men det går att ta sig ur nästan vad som helst om man bara vill.

http://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/article20945661.ab

När John Franco kom till ­Sverige levde han som papperslös i flera år, och gömde sig för polisen. Som tonåring såg han hur många förortsungdomar struntade i skolan och såg upp till ortens ­gangsters.

- Jag kände att de behövde en bra förebild, tyckte John och blev polis själv.

Nu hjälper han unga att ­söka in på polishögskolan.

Det var inte självklart att John Franco skulle bli polis - tvärtom. Tillsammans med sin mamma kom han som nio­åring till Sverige och levde i fem år gömd, papperslös. Under­ de åren gick vardagen ut på att hålla sig undan ordningsmakten.

Familjen hade dessutom dåliga erfarenheter av polisen från hemlandet Colom­bia, och i Stockholm umgicks John sen i kretsar där både missbruk och kriminalitet var vanligt. Att han själv valde den motsatta banan tackar han sin mamma för.

I dag föreläser John därför för ungdomar både privat och i yrket. Då poängterar han bland annat hur viktigt det är att hitta förebilder i vardagen, i sin egen närmiljö. Och att själv bli just en bra förebild - att bli polis - var något John beslöt sig för i tonåren.

- Jag kände att de behövde en bra förebild, någon vars värderingar kunde vägleda dem, och tyckte dessutom att polisyrket verkade spännande.

Inom polisen har John varit engagerad i flera projekt för att öka och förbättra förståelsen och kommunikationen mellan polis och ungdom. När han sen insåg att han som ­invandrare i uniform nu av vissa ansågs vara en svikare, startade han för ett par år sen ett eget projekt. Med ”Polisyrket i sikte” ville han motivera och stötta ungdomar han visste var intresserade av yrket­ men saknade omgivningens stöd.

- Och intresset var stort. Till sist ­kopierade vi i princip ansöknings­förfarandet till Polishögskolan vilket för ungdomarna blev en övning i sig. De som inte kom med fick ordentlig feedback på sin ansökan och tips om vad de kunde förbättra, säger John.

Isvak och hinderbana

- De som valdes ut fick bada­ isvak och göra hinderbana på högskolan, öva sig i situationer som kan uppstå i verkligheten och lära sig om yrket i allmänhet - varför vi gör som vi gör. Den kunskapen spred de sen vidare i sin omgivning vilket underlättade i våra möten med ortens ungdomar.

I dag arbetar en av projektets 20 deltagare som ordningsvakt, en annan har kommit in på Polishögskolan och flera andra har sökt. John fortsätter dessutom att ha kontakt med många av dem för att kunna agera mentor, fungera som referens och helt enkelt finnas där när man behöver prata.

Katarina Wendelin

(Inlägget är längre)

Tycker att det är skönt att visa att det går. Att man inte skall ge upp. Det mesta går. 

I veckan har jag fått ett ärende till.

Två pojkar som bott i sitt familjehem i över 4 år.

Man påbörjar en vårdnadsöverflytt och man tar beslut om att ansöka om det i nämnden.

Sedan kommer en ny handläggare som besöker mamman det första hon gör, det var i våras. Mamman är då på behandlings hem. Handläggaren gör då en ny bedömning och tar tillbaka beslut om Vöf för mamman vill ju ha hem sina barn.

Man talar om det för barnen som protesterar på alla sätt de kan. De skriver brev till sin handläggare, de talar om det i skola och för alla andra som de kan, de kontaktar andra myndigheter.

Mamman har dessutom ljugit för dem och sagt att pappan inte vill veta av dem. Familjehemmet tog ändå kontakt med honom och han blev jätteglad. Båda föräldrarna har vårdnaden men pojkarna har inte träffat pappan på grund av vad mamman sagt om honom. Man inledde några umgängen som fungerade jättebra.

Det var en sol placering.

Innan helgen var det bokat umgänge med pappan, sedan ändrades det plötsligt. De skulle nu till mamma istället. De vägrade.

Då ljuger man och säger att de samtidigt skall få träffa pappa under sitt besök hos mamma.

De åker.

Samma kväll, i fredags var den ena på ett kalas och ringer sedan och ber att få bli hämtad tillbaka till familjehemmet, han vill inte vara hos mamma. På söndag får de veta att den andra pojken inte kommer tillbaka. Han skall stanna hemma hos mamma.

Pojken som valde att åka hem till familjehemmet istället för mamma på fredagen är så glad att han valde just det. Han vill vara kvar och han är livrädd att även han skal flyttas hem.

Igår så klev soc in på hans skola, i hans klass och hämtar honom med våld. Utan förvarning.

Jag hittar inga ord för vad jag skall säga. Känner mig så maktlös, Hur kan det få fortsätta? Varför behandlar man barn och familjehem på det viset? Hur kan de inbilla sig att relationen mellan barnen och mamma blir bättre av att tvinga dem på det viset? Skall de nu förlora pappa en gång till? Vad har de för garantier att mamman håller sig drogfri denna gången? Hon har bara varit ren sedan i våras. Inte ens 1/2 år.

Grabbarna plockas ifrån skolan. Dagen innan den ena skulle göra nationella prov. Handläggaren säger att skolan inte är så viktig i den åldern. Hur tänker man då? Pojkarna är tillräckligt stora för att ha åsikter och tycka och förmedla det men ingen lyssnar. Vad är lagen värd då?

Återigen visar det sig att barnperspektivet är bara ett fint ord på pappret. 

Då har vårt första ensamkommande kommit och nästa anländer på måndag. En liten kille både till kropp och själ även om han är lång. man märker det särkilt då allt är nytt och annorlunda. Men verkar så snäll. Men hemlängtan lyser igenom. Just nu hör jag honom i hans rum. Han lyssnar på hemlandssånger på datorn och sjunger med. Melankoliska sånger i moll. Så fina men så fulla av längtan.

Han vet vart han kommer ifrån och han hörde hemma någonstans men det finns även de barn som inte tillhör någonstans.

http://www.expressen.se/geo/ett-statslost-barn-fods-var-tionde-minut-och-darfor-ar-laget-akut/

Antalet barn som föds utan att tillhöra en stat ökar. Utan ID-handlingar får de svårare att bygga en framtid och döms ofta till ett liv i diskriminering.

Ett statslöst barn föds i världen var tionde minut, fastslår en ny FN-rapport.

Det är ett barn utan födelseattest och ID-handlingar, ett barn utan medborgarskap och rättigheter som inte får chansen att leva ett fullvärdigt liv.

– Jag gillar inte att vara statslös, det är orättvist, säger Rama Bilal Ali, 9, statslös i tredje generationen i Libanon.

Nioåriga Rama Bilal Alis mamma är från Libanon. Men mamman kan inte överföra sin nationalitet till sina barn eftersom medborgarskapet följer pappan. Rama är därför statslös. 

Alla mina vänner kan resa till olika platser, men jag kan inte resa någonstans. Jag är ledsen för att jag inte har något ID-kort.”

Omkring tio miljoner människor världen över förnekas i dag en nationalitet. Ofta förbjuds de att gå i skola, besöka en doktor, få ett jobb eller köpa ett hus. UNHCR:s kampanj #Ibelong har som mål att utrota statslösheten inom tio år. För att uppnå målet uppmuntrar man alla länder att ta de här stegen:
Tillåt barn att tillskrivas nationaliteten för landet de är födda i, om de i annat fall hade blivit statslösa.
Reformera lagarna som hindrar mammor från att föra vidare sin nationalitet till barnen på samma sätt som papporna kan.
Ta bort lagar och förordningar som förnekar barnen en nationalitet på grund av sin etnicitet, ras eller religion.
Säkerställ universell födelseregistrering för att förebygga statslöshet.

Inlägget är längre

Undrar hur det blir för de barnen? Det blir fler och fler. Tror jag läste en siffra på över 40 000 barn som födds nu under flykt. 

Vet ju att man jagar platser i hela Sverige till flyktingar. Både i familjehem och på institution. Har en kompis som i sin tur har en kompis som blev uppringd. Två handläggare var så de nästan grät i telefonen. De hade två i bilen som skulle placeras akut och de visste inte vart de skulle göra av dem. Frågade om hon kunde ta. Men hon hade ju bara ett rum... men då får du ju plats med fyra blev svaret.

Så blir det då det är kris. Sedan fick jag beslägg för hur mycket kris det i en krönika:

http://www.dagenssamhalle.se/kronika/naer-allra-sista-luftbubblan-kramas-ur-foervaltningen-19740

Häromdagen läste jag just en sådan historia, ett händelseförlopp som pendlar mellan hopp och förtvivlan. Den börjar med ett bostadsinbrott i Umeå och en man som kommer hem och tar tjuven på bar gärning. Först tittar Bullerbysverige fram.

Brottsoffret är vänligt nog att plåstra om gärningsmannen som skurit sig på det krossade balkongfönstret. Han bjuder till och med på en huvudvärkstablett. Va, varför då? Tjuven är ett bara ett barn, en kille i tolvårsåldern.

När polisen ska kontaktas får förloppet en ny vändning. Pojktjuven drar kniv, kvinnan i hemmet blir lindrigt skuren och han försvinner. Polisen hittar pojken morgonen efter. Han är för ung för att kunna gripas.

Sådana mycket ”stökiga” barn omhändertas i stället enligt LVU och placeras då ofta på så kallade HVB-hem, hem för vård eller boende. Men nu tar det tvärstopp.

– Socialtjänsten kontaktades för att placera honom på ett LVU-hem, men det finns inte en enda ledig plats i hela Sverige, berättar förundersökingsledaren.

Jag stannar upp och läser meningen en gång till. Såg jag rätt? De hittade inte en enda ledig plats i hela Sverige. Förundersökningsledaren fortsätter:

– Vi fick föra tillbaka honom till det boende han kom ifrån. […] Socialtjänsten har verkligen gjort allt de kan. Farhågan är att han sticker därifrån och man får bara hoppas att fler inte drabbas.

Den här hösten har landet formligen dammsugits på boenden för ungdomar. En effekt har varit de omtalade och uppseendeväckande prisnivåerna. Ser vi den andra effekten nu? Att platserna tar slut, slut som i på riktigt helt slut.
(inlägget är längre) 

Det är kris. 
Hörde om en som har sju barn placerade, en annan nio.

Har även hört kommuner som i panik nästan betalar var som helst. Om arvoden på 1500 per barn och dygn i familjehem. Helt galet.

Risken att det blir för pengarna och då pengarna styr försvinner lätt omsorgen.
Den stora frågan är vad de gör om ett barn som redan finns i Sverige far illa och behöver placeras, och det inte finns några platser. 

Tänker på alla de barn som kommer nu, ensamma utan vuxna. Vem ansvarar för dem? Vem kämpar för dem?

Hittade en debatt artikel om det

http://www.sydsvenskan.se/asikter/om-nagon-ror-mina-barn-tanker-jag-slass-for-dem-tills-de-ar-i-sakerhet/

Jag jobbar på ett boende för ensamkommande flyktingbarn, likt det som nyss blev utsatt för ett brandattentat i Lund.

Jag har följt rapporteringen om asylboenden som sätts i brand i Sverige och jag har en ständig oro och en klump i magen för när det ska gå åt helvete på riktigt och för när det ska hända på boendet jag jobbar på i Malmö. Jag är livrädd för att det ska hända våra barn och att de ska råka illa ut.

Med våra barn menar jag de pojkar och flickor som är runt 14-16 år och som rest en lång väg för att få komma hit.

Med våra barn menar jag killen med världens härligaste skratt som smittar av sig till alla som hör det, tjejen som är så jäkla tuff som har en lillebror som är rädd för mörkret, pojken som gråter om natten för att han saknar sin mamma, killen som ber om tidningar för att han vill bli journalist.

Med våra barn menar jag den 14-åring som blev så ledsen över sin väns oro över sin familj som är kvar i Syrien att han började gråta vid middagsbordet.

Med våra barn menar jag 14-åringens kompis som överraskade honom med ett par strumpor han gömt i innerfickan på kompisens jacka för att göra honom gladare.

Det här är barn som är som vilken tonåring som helst, men det är också barn som tvingats växa upp för snabbt. Det märks i sättet de rör sig, det där att aldrig slappna av, i ansvarstagandet för andras känslor (också mina även om jag är en i personalen).

När jag inte jobbar saknar jag dem och undrar hur deras dagar har varit. De är helt fantastiska allihop, precis som du och jag. Precis som du och jag behöver de trygghet och en kram ibland eller springa så fort de kan på gymmet för att glömma bort jobbiga känslor för en liten stund. Precis som du och jag är de komplexa, helt vanliga människor som ibland är påhittiga och sprudlande, ibland trötta och slötittar på tv.

De behöver inte tillfälliga uppehållstillstånd, de behöver ett samhälle som accepterar dem som barn, som erkänner deras existens och rätt som människor. De behöver att jag säger till dem att de är duktiga i skolan, ibland vill de väckas klockan sex på morgonen för att inte missa ett prov och ibland är det helt omöjligt att få upp dem ur sängen trots att klockan är tolv på dagen.

Det här är barn. Barn som har kämpat, som har blåmärken på benen från gränspolisen i Grekland som med sitt våld kränkt dem, deras familj, mig och alla andra som bryr sig om dem. Fattar ni? Mitt hjärta går sönder och mina beskyddarinstinkter är konstant på stand-by.

Vet ni om detta: om någon rör mina barn tänker jag slåss för dem tills de är i säkerhet. Jag tänker bli Hulken och inte sluta. Om ni hade träffat dem hade ni alla gjort samma sak.

Så snälla, riv uppgörelsen om tillfälliga uppehållstillstånd, fatta att det här är människor, hjälp mig att skydda oss. Det finns inget dem, det finns bara vi.

Emilia Sahlin

Jag har barn och jag säger samma sak, om de råkar illa ut så är jag beredd att slåss för livet för dem. Det har inget med blodsband att göra och det har jag bevisat.

Vi har ett gemensamt ansvar för de barn som kommer hit.

I dag skall jag åka och möta en av dem. Välkomna den första till vårt hem. Vi kommer att göra allt för att stötta och hjälpa att bli en bra vuxen förmodligen i Sverige, mao en bra samhällsmedborgare. 

Fick se en länk till Ikea reklam som väcker tankar.

De bad ett antal barn om att skriva en önskelista/ ett brev till tomten. Det blev långt.

Sedan fick samma barn skriva en önskelista till sina föräldrar. Det blev en önskan ; om mer tid tillsammans.

Sedan var det olika förslag på vad de skulle göra på den tiden.

Tillsist fick de ett val. Om de bara fick skicka ett brev det till tomten eller det till sina föräldrar, vilket skulle det bli. Samtliga valde det brevet till sina föräldrar.

http://www.wmzq.com/onair/aly-jacobs-54140/wow-this-ikea-christmas-commercial-is-13082823/

Reflektionen hos de flesta föräldrar var att man ofta köper saker till banren för att kompensera att man inte ger dem det de helst vill ha ... tid. 

Var taggad till ett inlägg på facebook.
Där stod det:
Det finns ju de jag är alldeles extra glad och stolt över att ha stött på, haft i och fått lära känna i mitt liv – såväl på nätet som in real life.
Veronika Axelsson är en av dem och hon är nu färdig med bok 2 i sin serie direkt från den bistra verkligheten bakom pelargonerna och sekretesstämplarna.

Tänker tagga resten av er i detta inlägget. Har jag glömt någon; tagga er själva.
Ni som har gjort det uthärdligt, komiskt, ljusare, mer logiskt, förnuftigt, förståeligt, rättvänt, hoppfullt, gemensamt, klokt, urstarkt... som har den där Var-vore-jag-idag-utan-er-faktorn - ja, ni vet själva!
Jätteklapp på axeln till er för värdefull livskunskap, och gå nu in på bokseriesidan https://www.facebook.com/groups/535410299860792/?fref=ts och knäck sönder alla "vedertagna begrepp" så de aldrig kan normaliseras igen! Och här är boken, läs smakprovet:
DET HÄNDER INTE MIG
FÖRHÅLLANDET visar på hur och vad som kan hända i ett destruktivt förhållande och varför det inte är så lätt att bara lämna det. Veronika försöker förstå och anpassa sig till sin partner.

Jag följde länken och läser om två böcker om en kvinna som levt med en psykopat. Jag följer länken till smakprovet och där ser jag att mitt arbete, min kamp och min bok är nämnd i förordet.
så glad jag blir
Tack Fia Sander. 

Just nu håller man på att rösta fram årets hjälte. Någon som gjort något extra för barn.

Här är en

http://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/vardhjalten/article21589394.ab

När han var 11 år flyttade familjen till Sverige. Ett år senare fick han en lillasyster som han nästan blev som en extrapappa till. I den nya skolan reagerade man på att Jone ofta dök upp med blåmärken och ibland såg ut som att han hade svårt att gå. Nu såg man till att Jone fick en stödfamilj.

– Det var fantastiskt. Jag litade inte på någon under uppväxten men min stödmamma Ulla anförtrodde jag mig för.

När socialtjänsten genom Ulla fick veta vad som pågick fosterhemsplacerade man både Jone och hans lillasyster. Efter ett tag flyttade dock Jone tillbaka hem – saknaden efter bästa vännen, hunden Jonas, blev för stor. När hans pappa sen valde att avliva Jonas kände Jone hur livet rasade samman.

– Jag insåg att om jag inte gör något åt min situation så kommer jag inte att överleva. Så när jag var 14 valde jag att flytta till fosterfamilj igen och tog tag i skolan – och det gick bra för mig.

Jone både jobbade och utbildade sig och är idag vd på ett framgångsrikt företag han också är delägare i. När han fick barn insåg han att han vill ge tillbaka, att hans kall i livet är att göra skillnad för andra människor eftersom han själv fick hjälp när han behövde det. Så han började ordna golftävlingar där pengarna skänktes till Min stora dag. Den egna stiftelsen Jonsters Charity startade han sen 2010, med mottot att vara Sveriges mest givmilda.

Renoverar sjukhus

– Nästan alla pengar – 99,7 procent – som kommer in går oavkortat till välgörande ändamål för att göra skillnad för barn och ungdomar i Skåne – ingen volontär eller styrelsemedlem bor flott eller fikar för stiftelsens pengar.

Jonsters Charity har bland annat stått för renoveringen av fem rum på Helsingborgs lasaretts barnavdelning. Genom att engagera kända profiler som Henrik Larsson, Tina Nordström och Caroline Seger har rummen fått olika teman, något som uppskattats av de sjuka barn som huserat i rummen. Nu jobbar man för att få till ytterligare två rum – med sagotema – innan året är slut, för att sen fortsätta renovera rum efter rum.

– Min dröm är att barn som legat på sjukhus ska komma hem och berätta om vilket fint rum de låg i, att det såg ut som hemma – inte att det gjorde ont, att det var kallt eller läskigt. Det ska bland annat finnas moderna leksaker, nya filmer och tv-apparater man faktiskt kan titta på.

Men Jonsters Charity har också hjälpt flyktingbarn med kläder, leksaker och upplevelser, man arbetar mot mobbning och skapar drömdagar där sjuka barn till exempel får träffa sina idoler. Man har också anordnat läger för både cancersjuka och ensamkommande flyktingbarn och delar varje jul ut julklappar till barn som annars inte skulle få några.

– Det kanske låter djupt men jag vill att alla barn ska känna sig sedda och att vi ska göra skillnad. Jag fick mitt liv räddat – nu vill jag tillsammans med andra rädda andra liv.

Flyktingbarn riskerar att bli barn utan rättigheter. Barn som inte betyder lika mycket. Barnen utan rättigheter kan också utsättas utan skydd

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21673463.ab

Den 1 oktober var Mohamed på en vårdcentral i Berlin tillsammans med sin mamma och sina två syskon.

Hon lämnade honom obevakad en kort stund – sedan var han borta.

Polisen inledde en stor sökinsats och fallet engagerade stora delar av Tyskland. Övervakningsbilder på en misstänkt man väckte tidigt polisens uppmärksamhet och bilderna spreds i tyska medier.

Men det var först i förra veckan – när polisen gick ut med skarpare bilder på mannen – som fallet fick en lösning.

Hittades död i bakluckan

På torsdagsmorgonen greps en 32-årig man i den lilla orten Niedergörsdorf, 7,5 mil från Berlin.

Gripandet föregicks av att polisen hittade Mohamed död i bakluckan på mannens bil – enligt tidningen Focus låg pojken i en låda med kattsand. Han verkade ha varit död en längre tid, skriver Spiegel

OK Det var i Berlin men det skulle lika gärna kunna hända här.