Det är skillnad på...

Hittade ett inlägg på facebook som jag delar: 

Idag hände något. Idag mötte jag några personer vars rädsla & vilsna uppsyn berörde mitt hjärta. Idag kom händelserna i Syrien till min stad. Framför mina ögon.... Idag blev allt så påtagligt. Idag insåg jag att den här världen inte är den jag föddes i och absolut inte den världen jag vill dö i.

Idag mötte jag 18 asylsökande, som i oktoberkylan satt i tunna tröjor & byxor utanför Migrationsverkets lokaler.
Det var 9 barn och lika många vuxna. Tre av barnen var under 1 år.
Min arbetsplats är hela centrala stan. Jag möter människor och dess öden varje dag. Att ständigt kunna hjälpa andra anser jag är den viktigaste delen av mitt yrke.

Jag ser hur en liten gosse gråter. Han gråter sådär hulkande. Han står en bit ifrån sällskapet så jag går fram, sätter mig på huk och tar hans händer i mina. Hans ögon är tårfyllda och kinderna våta. Hans händer är iskalla. Alla i folksamlingen tystnar och tittar på den uniformerade mannen i blått och den lille pojken.

Jag vet att de här människorna väntar på att få komma in i Migrationsverkets lokaler. Jag vet oxå att migrationsverket har stängt för dagen.

En kvinna kommer fram till mig. Hon presenterar sig som en samordnare för ett asylboende i närheten. Hon berättar om problemet som människorna står inför.

"Har inte de här människorna nog med problem" tänker jag.

Inga myndigheter har "öppet" vid det här klockslaget. Den sista bussen till asylboendet har redan gått för dagen och flyktingarna riskerar att få spendera natten utomhus.
Ingen vill ta sig an de här människorna.

Jag och min kollega beslutar oss för att hjälpa till så gott det går. Vi får med oss folksamlingen till ett angränsande trapphus. Därinne är det varmt & skönt. Min kollega & kvinnan från asylboendet ringer till alla sina kontakter. Migrationsverket, socialtjänsten, polisen, kommunen. Även kyrkan. Telefonerna går varma.

Under den här tiden så händer något som gjorde mig både rörd och upprörd till den milda grad att jag fick tårar i ögonen.

Kvinnor & män som går förbi trapphusets dörr spottar och fräser mot de asylsökande. Allsköns mindre smickrande ord kastas mot de här stackars människorna som tvingats fly från sina hem.

- Jävla pack! Säger en man
- Äckliga djur, fräser en kvinna

Jag var fullt beredd på strid och visste att jag endast utgjorde en tunn linje från att det skulle eskalera till något annat.

Men som en rak motsats så kommer även andra främmande människor fram. Men med andra ändamål.
I sina händer har de stora påsar med mat & frukt. De frågar om de får ge maten till dem. Folk kommer fram med stora juicepaket. De kommer med vattenflaskor och till och med godis. Barnen tittade storögt på chokladbitarna varpå deras föräldrar nickade jakande mot dem.
Alla var hungriga. En liten pojke, densamma som grät, kommer fram till mig och ger mig en banan. Han tecknar åt mig att jag ska äta den.

Min kollega öppnade upp sin plånbok & gav 300kr till kvinnan från asylboendet. Kvinnan gick in på den angränsande matvarubutiken och handlade ännu mer mat till flyktingarna.

Vilken kärlek. Vilken omtanke. Vilken medmänsklighet.

Efter ett par timmars tjat på myndighetspersoner lyckas vi att få ett boende till de asylsökande. Varje fall över natten. Alternativet, att de små barnen med sina föräldrar skulle tvingas sova ute, var otänkbart. Kommunen har äntligen hittat plats åt de nyanlända.

Vi eskorterar sällskapet till asylboendet. Min kollega går först och visar vägen. Jag går sist för att hålla ihop folksamlingen.
Det är då det händer. Det som får mig att börja förändras. En liten flicka i sällskapet, jag bedömer hennes ålder till 3 år, fattar min hand. Hon håller den hårt och tittar upp på mig flertalet gånger. Jag tror hon ler men jag är inte säker. Mina ögon är grumliga av tårar. I sin andra hand håller hon en sliten och trasig docka. Den dockan är allt hon har. Jag släpper hennes hand när vi kommit fram till entrédörren på asylboendet och jag skymtar henne när hon försvinner in i byggnaden.

_______________________________________________

Det är lätt att sitta i sin soffa & säga att "nu räcker det! Nu har vi tagit in för många flyktingar. De får inte plats. Vi måste ju hjälpa våra egna först, osv osv osv"
Men ställ dig då framför de här människorna och säg samma sak. Säg att de inte är välkomna. Säg det till barnet i sin tunna tröja & mjukisbyxor som står framför dig.

Vänd på hela situationen. Om DU tvingades lämna ditt hem, din familj, ditt land pga krig, hur skulle DU vilja bli bemött när du kommer till ditt nya land? Med svordomar & spottloskor? Med hot och brandattentat?

Eller med mänsklighet & omtanke?

Och bara för att de har mörkare hy än oss och att de talar ett annat språk!

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln