Medlemsavgift 
Då är det dags för att förnya medlemsavgiften. Alla som betalar nu deltar i uttlottning av boken En extra plats i hjärtat av Tomas Ardenfors.

Vi välkomnar alla gamla som nya medlemmar 

2016 > 02

Illustration: Robert Hilmersson Illustration: Robert Hilmersson

Visst är det skönt när man haft en ide om något och senare får bekräftat ifrån annat hålla att man hade rätt?

Har alltid varit emot dagens sätt att jobba i skolan då det är så mycket eget arbete, eget ansvar för egna studier och egen kontroll. Alla skall vara på sin egen nivå och jobba med sina egna saker. Att inte ha katederundervidning längre.
Hittade en artikel som talar om att det inte är bra. Barns hjärnor är inte utvecklade för det ansvaret
http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/skolbarns-hjaernor-aer-inte-tillraeckligt-mogna-13836
Undervisning med fokus på eget arbete ligger inte i linje med hur skolbarn utvecklas. De delar av hjärnan som styr moral, kontroll och planering är inte utvecklade förrän i ungdomsåren. Barn är inte mogna att ta stort eget ansvar för sitt arbete. De behöver lära sig studieteknik av vuxna, skriver skolforskarna Gabriel Sahlgren och Johan Wennström.

En efter en visar internationella undersökningar att svenska elever presterar avsevärt sämre i dag än under mitten av 1990-talet och tidigt 2000-tal. Den negativa utvecklingen i skolan torde delvis kunna förklaras av att dagens undervisning inte är anpassad efter hur elever tillgodogör sig nya kunskaper.
Modern hjärnforskning visar att nötning, flit och träning, är de studietekniker som får elever att tillägna sig bestående kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Sålunda skriver professorn vid Karolinska Institutet Martin Ingvar i boken Hjärnkoll på skolan, att ”repetition är den breda vägen till kunskaper”.

Det finns inget annat sätt att lära sig och utvecklas inom ett ämne än ständig repetition och att målmedvetet bygga färdigheter som stödjer inlärning. Först när det har uppstått en automatik i räkning, skrivande och läsning kan elever ta till sig fler och mer avancerade kunskaper.
Sedan nämns pedagoger som Piaget och Dewey.
Flera av dessa pedagoger hade höga ambitioner för vad barn skulle lära sig, men har i Sverige missbrukats för att avskaffa lärarens traditionella roll i klassrummet och lägga merparten av ansvaret på den enskilda eleven.

Problemet är att en undervisning med stort fokus på eget arbete inte ligger i linje med hur barn och unga utvecklas. Pannloberna, de delar av hjärnan som styr moral, kontroll och planering, är inte fullt utvecklade förrän långt upp i ungdomsåren. Barn är alltså varken kognitivt eller emotionellt mogna att ta stort eget ansvar för sitt arbete. De behöver tydliga normer och förväntningar, och lära sig självdisciplin och studietekniker, av vuxna. Detta var också vad den traditionella undervisningen och skolan som helhet erbjöd.

Enligt en studie ökade andelen individuellt arbete från i genomsnitt 26 procent av lektionstiden på 1980-talet till 41 procent på 2000-talet. När Skolverket i en utvärdering år 2003 frågade elever i årskurs 9 hur ofta de arbetar enskilt, svarade 50 procent att det händer flera gånger per dag – vilket var en ökning med 25 procentenheter sedan undersökningspunkterna 1992 och 1995.

”Skolforskare tror inte längre på disciplin”, skrev nyligen skoldebattören Eva-Lotta Hultén i Dagens Nyheter. Men såväl nationalekonomisk som kvantitativ pedagogisk forskning från flera länder visar att traditionella undervisningsmetoder ger goda resultat, och att en för stor betoning på eget arbete kan vara rent skadligt för elevers möjligheter att förvärva bestående kunskaper. Skolforskaren John Hatties sammanvägning av effektiva metoder visar att traditionell undervisning är mer än tre gånger så effektiv som metoder som associeras med konstruktivistiska idéer.

Både i en inhemsk utvärdering och i internationella Timss försämrades kunskapsresultaten kraftigt i alla årskurser som ett resultat av reformen. Alla elever, från de bästa till de svagaste, försämrade sina resultat. Det visade sig också att ju längre tid eleverna varit utsatta för den nya pedagogiken, desto sämre presterade de.
Intressant nog ökade samtidigt elevernas ångest, hyperaktivitet, nedstämdhet och antisociala beteenden efter reformen jämfört med innan. Yngre elever, i hög utsträckning pojkar, fick sämre självförtroende och var illa rustade när de gick vidare till högre årskurser. Detta är inte konstigt eftersom det troligtvis är stressande att behöva ta stort eget ansvar när man inte är mogen för uppgiften.

Det finns visst forskningsstöd för att progressiva arbetssätt kan vara bra för att uppnå andra mål än rena kunskapsmål, exempelvis förbättringar i elevers sociala kapital och analysförmåga. Men kunskaperna är det grundläggande. I Sverige säger vi dessutom ofta att vi måste konkurrera med kunskap men fortsätter att tillämpa en pedagogik som hämmar förutsättningarna för lärande.
Johan Wennström, Skolforskare knuten till bl a Institutet för näringslivsforskning
Gabriel Heller Sahlgren, Skolforskare

Underbart, hoppas bara att de styrande tar det till sig också.

Läs hela inlägget »
Att många familjehemsföretag startar nu kan vara ett tecken på att det finns en möjlighet för oseriösa företag att tjäna pengar Att många familjehemsföretag startar nu kan vara ett tecken på att det finns en möjlighet för oseriösa företag att tjäna pengar

Det är fler och fler kommun som har så mycket problem att de inte klarar av uppdraget längre. Minns inte siffran men massor anmäler sig själva. Personalen flyr.
Varför slutar de då?
Här är en förklaring
http://na.se/asikt/debatt/1.3573966-darfor-har-vi-sagt-upp-oss-fran-socialtjansten-i-ljusnarsberg
Media ger bilden av att skälen till såväl sjukskrivningar som uppsägningar är det stora flyktingmottagandet i kommunen.
Det är en alltför enkel förklaring.
Det sociala arbetet har under de senaste decennierna genomgått en stor utveckling inom alla områden; försörjningsstöd, missbruk och barnavård samt familjerätt.
På IFO är vi två socialsekreterare som arbetar med försörjningsstöd, två med vuxna missbrukare, tre med barn/familj inklusive familjerätt, tre med ensamkommande barn.
Enhetschefen har övergripande ansvar, och en administratör sköter reception samt avgifter inom äldreomsorgen.

Uppgifter som dödsboanmälan, LSS barn, tillsyn för alkohol-tobak-läkemedel med mera är fördelade på socialsekreterarna. Vi sköter själva all dokumentation och det mesta av administrationen.
Under perioden 2006–2014 kom en rad nya lagar och bestämmelser. Inte under någon annan period har antalet nya bestämmelser varit så stort inom socialtjänsten som då.
Det har dock inte medfört utbildning och ökad resurstilldelning baserat på nya lagar, alternativt omfördelning av resurser.
Trots verksamhetsmål om att utveckla öppenvården för missbrukare, tillser man inte att handläggarna frigörs för att kunna göra detta, utan överför handläggning av LSS barn till dem.

Kostnader för placerade barn är inte fullt ut budgeterade, trots att det handlar om långa placeringstider, och trots påpekanden från enhetschef. När placeringarna för barn och vuxna leder till att budgeten överskrids, får enheten och enhetschefen kraftig kritik.
Vid en anmälan om att barn misstänks fara illa, är vi skyldiga att göra en skyddsbedömning inom 24 timmar.
Trots detta har vi blivit uppmanade att inte ha så bråttom. Att vi har ett personligt straffrättsligt ansvar, fäster man inget avseende vid.
Situationen på enheten har varit ansträngd under många år.

Det är längesedan vi utförde något förebyggande arbete, oavsett vi pratar om missbruk, försörjningsstöd eller barnavård. Lagstiftarens krav och medarbetarnas ambition att åtminstone uppfylla lagens intentioner, rimmar illa med kommunens inställning.
Personalgruppen på IFO i Ljusnarsberg präglas av engagemang och en vilja till att göra ett bra arbete. Men vi väljer att säga upp oss från en arbetsgivare som i det närmaste föraktar vår kompetens och vår ambition och ansvarskänsla.
En arbetsgivare som inte bryr sig om i fall vi är sjuka eller friska.
En arbetsgivare som inte ser någon vits med att uppmuntra och ge konstruktiv kritik.
En arbetsgivare som ser ekonomisk måluppfyllelse som det allenarådande.

En arbetsgivare som inte frågar efter våra åsikter inför organisationsförändringar.
En arbetsgivare som inte vill se utveckling.
En arbetsgivare som rycker på axlarna när det gäller vår arbetsmiljö, oavsett det gäller hög arbetsbelastning eller icke fungerande motorvärmaruttag.
En arbetsgivare som inte på något sätt lever efter sin egen värdegrund eller målen formulerade i Vision 2020.
Att arbeta inom den kommunala socialtjänsten kan vara världens bästa jobb. Om det finns goda förutsättningar. Därför väljer vi att sluta.
Alla utom en, som går i pension, går vidare till arbete inom socialtjänsten i andra kommuner.

Det är allvarligt.
Samtidigt så är bristen på familjehem förödande. Det medför att många slipper igenom som inte borde vara familjehem. Särskilt inte nu då man vare sig hinner med att utreda dem, stötta eller utbilda dem. Det blir fler och fler företag som startar (över 300 st senaste halvåret) tar över och dyrare och dyrare för kommunerna. De förlorar också insynen.

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/tillstand-haller-oserioesa-familjehemsfoeretag-borta-22618
Riksförbundet för Förstärkt Familjehemsvård (RFF) har noga följt rapporteringen i SR Ekot och SvD om oseriösa familjehemsverksamheter, en bransch som växt då kommunerna behöver hjälp att ta emot ensamkommande flyktingbarn.
RFF har under många år drivit frågan om att privata verksamheter som bedriver konsulentstödd familjehemsverksamhet ska ha tillstånd och stå under tillsyn.

Det är inte försvarbart att verksamheter som inte har kompetens för detta grannlaga arbete får arbeta helt oreglerat. Barn och vuxna som placeras i familjehem måste kunna få rättssäker vård av god kvalitet.
En förutsättning för detta är att de konsulenter som handleder familjehemmen har adekvat utbildning, kompetens och får kontinuerlig handledning och fortbildning.

Några uppgifter om hur många verksamheter som finns i dag finns inte samlad. Enligt uppgifter i SR Ekot har över 300 nya företag startat under andra halvan av år 2015.

Det är alltid socialtjänsten, inte den enskilda verksamheten, som är ansvarig för att ett hem är lämpligt för ett visst barn och att hemmet är utrett. Och det är socialtjänstens ansvar att följa upp barnet i hemmet. Att socialtjänsten inte upphandlar myndighetsutövning är ytterligare något som behöver ses över.
Socialtjänsten abdikerar från sitt ansvar om den säger att det är familjehemsföretaget som inte utrett familjehemmet tillräckligt väl.
RFF ser med tillfredsställelse på att regeringen nu kommer att gå fram med ett förslag om att verksamheterna ska ha tillstånd.

I dag vet man inte hur kompetensen i dessa ser ut. RFF har blivit uppringd av ett flertal personer som säger sig vilja starta en verksamhet men som vid frågor visar sig sakna erfarenhet och kompetens. De frågar om vi inte har någon snabbkurs i hur man gör familjehemsutredningar.

Nu måste regeringen lagstifta om tillstånd för privata verksamheter som arbetar inom konsulentstödd familjehemsverksamhet.
Suzanne Julin , ordförande, Riksförbundet för Förstärkt Familjehemsvård

Läs hela inlägget »
Patrik Kronqvist Patrik Kronqvist

Ja det är inte första gången jag säger att det kommer att bli en ny vanvårdsprocess.

Här är en till av samma åsikt.

Det är inte länge sedan man stod i blå hallen och bad om ursäkt och lovade aldrig mer.













Man sa:
http://www.expressen.se/ledare/patrik-kronqvist/vi-star-infor-en-ny-vanvardsskandal/
"I dag vill vi alla med gemensam röst ropa: Aldrig mer!"
Bara fyra år senare, i flyktingkrisens spår, duggar rapporterna tätt om övergrepp och missförhållanden på HVB-hem och i familjehem: Sexuella övergrepp, knivskärningar och unga som får gå hungriga och i smutsiga kläder.

Vissa berättelser från ensamkommande ungdomar påminner starkt om intervjuerna i vanvårdsutredningen.
"På vinden fanns en säng och en matta. Det var kallt om nätterna och vatten rann in i rummet från toaletten. De brydde sig inte om mig. Jag var väldigt ensam, mådde dåligt och fick inte så mycket mat. Jag åt nästan bara ägg", berättade 15-årige Fahim nyligen för SvD.

I dag har kontrollarbetet på flera platser brutit samman. Socialsekreterare jag har talat med vittnar om att läget är så akut att de inte ens har tid att ta registerutdrag från polisen på familjehem.
I Eskilstuna fick fem unga bo hemma hos en ensamstående man med stora skulder. Halmstads kommun placerade åtta unga hos en flerfaldigt dömd man med kopplingar till Bandidos. I andra fall har unga placerats hos personer som är dömda för sexualbrott.
Hur har läget kunnat bli så katastrofalt att brottslingar får sköta omvårdnaden av ensamkommande?

Det finns flera åtgärder att överväga för att snabbt mildra problemen. Kommuner borde få bättre möjligheter att dela information, till exempel om olämpliga familjehem. En statlig hot-line där ensamkommande kan slå larm på sitt eget språk borde skapas. Boende borde också sorteras enligt ålder och problematik för att minska risken för exempelvis kamratövergrepp.
Men en mer övergripande frågan borde också ställas: Är det verkligen barnens behov som står i centrum för svensk flyktingpolitik?

Jag blir utifrån min erfarenhet lite rädd för iden att dela olämpliga familjehem. Visst de som är dåliga men jag har ju så många som inte varit dåliga men som svart målats för att man försvarat barnen eller deras bästa. Skall de nu lättare kunna svartmålas överallt? Det tog oss över fyra år innan någon vägade jobba med oss igen, trots att det inte var vi som gjorde fel. De som gjorde det har åtalats och dömts ändå får vi inga uppdag.
Men jag håller med och skriver under med stora bokstäver följd frågan i den sista meningen
Barnperspektivet vart är det? Som jag ser det är det mest ett fint ord på pappret. Fortfarande inge ändring där

Läs hela inlägget »
Etiketter: debatt artikel

Ibland är media bra på att hitta rubriker som dar ögonen till sig, som denna
http://www.svd.se/svd-granskar-skuldsatt-tjanade-90-000-i-manaden-pa-familjehemsbarn
Ett familjehem som tjänar 90 000 kr /månaden och så har de skulder.
Ja, hur kan det vara möjligt.
Då måste de ju göra det gör pengarna och om de har skulder så kan de ju inte vara lämpliga eller?
I eftersvallet av så många som kommer på en gång och bristen av familjehem så har vi ju ändå hamnat i att det finns de som gör det för pengarna. Tänker på de goda män som tar så många att de inte hinner med dem. Tänker också på familjer som blandar hej villt, har missbrukande personer med småbarn och ungdomar med självskadebeteende med spädbarn och så ensamkommande som slängs in mitt i allt detta.
Att blanda för mycket tror jag inte på.
Jag säger inget om det enskilda fallet för det vet jag inget om men jag säger att det oftast finns två sidor av samma mynt och ibland finns det ingen anledning att reagera som en del gör. Därmed inte sagt att så är fallet i detta ärendet, men vill lyfta själva "problemet."
Det kan i alla fall i min värld finnas helt natutliga förklaringar.
Antalet är det bara man själv som avgör om man klarar eller inte. En del har fullt upp med en medan andra klarar både åtta och nio.
Det finns de som klarar av och är bra på att ta hand om många samtidigt så det behöver inte vara fel. Jag själv älskar stora familjer och trivs bäst då huset är fullt. Jag har svårt att motivera mig då det bara är en eller två.
Då bordet, rummen och bilen är fulla och huset fullt av skratt och ljud så stor trivs jag. Jag får mycket mer gjort då vi är många. Då vi är få känns det som jag har svårt att få något ur händerna.
Då, jag har få kan jag lika gärna göra en del senare men med huset fullt måste jag göra på en gång för att hinna med och då är det så mcyket mer som blir gjort av bara farten.
Att ha många barn innebär även att det blir en del ersättning, men barnen är inte gratis.
Men en del stirrar sig lätt blind på den. Har man många så måste det ju vara för pengarna eller?
Artikel handlar om en familj som har 5 placeringar. För många är det minst två-tre för många men jag vet många som klarar det galant så det behöver inte vara fel i mina ögon om de klarar av det. Det är barnen som skall må bra men gör det det så ser jag inga problem med antalet.
Sedan har de skulder.
I min värld skulle det kunna finnas orsaker till det också som i min värld skulle vara helt ok.
Säg att den ena parten eller båda haft ett företag men någon blivit sjuk och fått slå igen. Det skapar en skuld som hänger med trots att man senare är frisk. Man kan ha haft barn som varit sjuka och fått vara hemma med den och förlorat jobbet. Man har varit delägare i ett företag med ett ex som gått omkull t.ex om de haft egen lastbil som inte fått jobb eöler annat. Man kanske har varit gift och har gått isär och fått sälja ett hus med förlust. Sedan träffar men en ny men skulden hänger kvar.
Jag har en vän som har fyra barn men som skulle bli en underbar familjehems förälder emn hon är ensam så hon godkäns inte. En annan som varit sjuk en period av sitt liv och då drog på sig skulder. En annan familj vars ena barn haft cancer och de fick gå ifrån hus och hem.
Sådana skulder säger inget om föräldraskap. Det gör ingen till en dålig föräldrer.
Som sagt jag uttalar mig inte om hur det är i just det ärendet som artikeln lyfter men för mig innebär flera placeringar och eller en skuld inte nödvändigtvis att man är en dålig förälder. För mig så finns det flera sidor av samma mynt och man får inte glömma att titta på andra sidan som kanske ger mening eller förklarar.

Läs hela inlägget »
Etiketter: blogginlägg

Ja vad får det för konsekvenser då man stänger möjligheten för anknytnings invandring? Jo föräldrar förlorar sina barn, barn sina föräldrar. Syskon tappar kontakten och då vi får mest pojkar så blir det brist på flickor. Det kommer att skapa utanförskap.

Sedan förlaget om tillfälliga uppehållstillstånd. Hur tänker man då? Ser pojkar, barn familjer som hamnat i transit boenden eller på förläggningar som nu börjar skola, skaffar kompisar, börjar etablera sig i samhället och som sedan kanske inte får stanna. Redan nu flyttas de lite som det passar. De rycks upp då boenden stängs eller man slår ihop. Eller då de behövs till det de vanligstvis används till.

Senast i går såg jag ett bevis på det. En mamma och hennes ena dotter var på akuten och jag blev tillfrågad om jag kunde se till att de kom hem eftersom det inte fanns någon personal så dags. Det är klart jag kunde. Jag åkte dit. Tösen sken upp då jag kom och vi kramades och läste lite och hittade ett pussel. Eftersom det drog ut var jag tvungen att åka ett annat ärende. Då jag kom tillbaka berättade mamman att flickan gråtit efter mig då jag åkt. Vi har bara träffats ett fåtal gånger men vi har verkligen hittat varandra. Man kan knyta starka band på väldigt kort tid. 

Hittade en debatt artikel om tillfälliga uppehållstillstånd.
http://www.aftonbladet.se/debatt/article22229097.ab
Vi kan konstatera att Sverige är på väg att göra ett stort och irreparabelt misstag. Lagförslagets syfte är att fungera avskräckande för människor på flykt. Men införandet av tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) kommer att få konsekvenser för hela samhället och leda till osäkerhet och ovisshet för de barn som kommer hit.

Lagförslaget kommer att drabba barn som många gånger upplevt traumatiska händelser i de länder de flytt ifrån och under sin flykt.
Barn på flykt behöver, och har rätt till, att få landa tryggt och att bli väl emottagna i ett säkert land. Men istället kommer barn och deras familjer, om förslaget går igenom, att landa i otrygghet och i en lång väntan. Ovissheten om framtiden och väldigt begränsade möjligheter till familjeåterförening försvårar etableringen och riskerar också att separera barn från sina föräldrar.
Den nya politiken kommer att leda till ökad byråkrati. Regeringen riskerar att slösa värdefulla samhällsresurser som istället borde gå till att ge människor i behov av skydd ett värdigt mottagande och en rättssäker prövning.

Redan i dag märks en stor oro hos de som söker asyl kring vad som gäller och vilka regler de kommer att omfattas av. Kommunanställda berättar att de upplever en ökad oro och ohälsa bland ungdomar som kommer ensamma. De är rädda att självskadebeteenden kan öka och att barnen tappar framtidstron.

Överenskommelsen med den förra regeringen innehöll mycket tack vare Miljöpartiet en rad efterlängtade förbättringar för barn på flykt. Utifrån detta perspektiv är det för oss svårt att förstå hur man nu kan ställa sig bakom ett av de mest barnfientliga förslag vi sett på länge.

Rädda Barnen uppmanar nu regeringen att förhindra det lidande som den nya politiken kommer att innebära om det blir verklighet, både för individen, men också för tryggheten i mottagandet. Barn kommer att drabbas av de brister som redan finns. Sverige bör vara ett land som går före andra länder och ett land som tar barns rättigheter på allvar.

Det är dags att de politiker som gått till val på en human flyktingpolitik också levererar. Sverige ska inte delta i de europeiska spelen i stängda gränser. Vi vill uppmana alla riksdagspartier att ta sitt ansvar – stoppa tillfälliga uppehållstillstånd!
Elisabeth Dahlin
Generalsekreterare Rädda Barnen
Inger Ashing
Ordförande Rädda Barnen

Artikeln är längre

Läs hela inlägget »
Etiketter: debatt artikel

Familjehems pappan; "Hon kommer bli ihjälslagen på flygplatsen"
http://www.expressen.se/gt/efter-fem-ar-i-sverige--nu-ska-flickan-utvisas/
Hennes mamma mördades innan hon fyllt ett år. Pappan dog i cancer nio år senare. 2011 kom Keila till Sverige för att återförenas med sin syster och snart var det tänkt att hon skulle slutföra sin utbildning.
Men så blir det inte - om knappt en vecka utvisas hon till Burundi, ett land som UD råder svenskar att lämna och där Keila inte har någonting kvar.
Keila fick avslag på sin asylansökan 2012 och familjen har under åren gjort vad de kan för att få beslutet omprövat.
– Migrationsverket tror inte på hennes historia eller identitet trots att vi har gjort allt för att få fram fler uppgifter. Vi fick till och med ett papper skickat från England som var undertecknat av en regeringstjänsteman i Burundi, men det räckte inte.
Utvisas den 18:e februari
På det undertecknade dokumentet från England fanns information om alltifrån flickans föräldrar och civilstatus till födelsedatum och exakt plats hon föddes på. Burundiska ambassaden har verifierat såväl dokumentet som sådant och namnteckningen. Men Migrationsverket menar fortfarande att det inte är möjligt att styrka Keilas identitet.
– De verkar tro att hon har ett burundiskt pass gömt någonstans. Inte ens mina biologiska barn hade något pass innan de var 16-17 år gamla, varför skulle en familj från hennes förhållanden ha det? frågar sig Torsten.
Sedan Keila kom till Sverige 2011 har hon inte kunnat slappna av. Hon har sovit dåligt, inte haft någon aptit och utvisningshotet har hela tiden funnits med i bakgrunden. Trots det har hon kämpat sig igenom skolan. Nu behärskar hon svenska i både tal och skrift och studerar vid vård- och omsorgsprogrammet på Brinellgymnasiet i Nässjö. Men förra veckan kom dråpslaget. Då fick familjen för första gången det slutgiltiga beskedet muntligt presenterat på polisstationen i Jönköping. Keila ska flygas från Arlanda och utvisas till Burundi den 18:e februari.
– Hon bröt ihop fullständigt. När vi kom hem låg hon bara och skakade och hon bad mig ringa till de två poliserna så att de kunde komma och skjuta ihjäl henne för att hon ska slippa bli torterad till döds i hemlandet. Det är helt fruktansvärt alltså, berättar Torsten Löf.
Migrationsverket uttalar sig inte om enskilda fall, men Anette Bäcklund, avdelningschef vid Förvaltningsprocess på Migrationsverket, försvarar utvisningsbeslutet.
– Vi är väl medvetna om att säkerhetsläget är väldigt oroligt i Burundi, men det krävs individuella skäl för att beviljas ett uppehållstillstånd. Det här ärendet har prövats enligt alla regler av både Migrationsverket och Migrationsdomstolen.
Anette Bäcklund menar också att det inte spelar någon roll att UD rekommenderar svenskar att resa hem från Burundi.
– De säger att svenskar ska komma hem för att det är ett osäkert läge - men Migrationsverket prövar enskilda medborgares rätt till uppehållstillstånd. Det kan också vara så att västerlänningar i större utsträckning riskerar att utsättas för osäkra situationer än vad landsmän skulle göra, säger hon.

Skriv på du också  http://www.skrivunder.com/utvisning_efter_4ar_till_ett_av_varldens_farligaste_lander_burun 

Det kommer bli fler och fler. Här är en till http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22254112.ab 

DEt är dagws att dra vår protest lista ett varv till. Vi vill att barnperspektivet skall bli mer än ett fint ord på pappret 
http://www.skrivunder.com/barnperspektivet_maste_bli_mer_an_ett_fint_ord_pa_pappret 

Läs hela inlägget »
Etiketter: artikel

Det är så lätt att glömma personerna bakom rubrikerna. I allt som väller över oss runt flyktingar i hela världen är det ännu lättare att glömma att bakom varje bild är det mäskiskor, öden och i många fall barn som under tiden förlorar sin barndom.
http://andrev.cafe.se/det-ar-nagons-barndom-som-pagar-har/
Enligt en ny rapport från SCPR (Syrian Centre for Policy Research) har 470000 människor dödats och 1,9 miljoner människor skadats i kriget i Syrien. Bakar du ihop de två siffrorna motsvarar det 11,5 procent av landets befolkning.
6,3 miljoner människor är på flykt inne i Syrien, över 4 miljoner människor utanför. Bakar du ihop de siffrorna motsvarar det 45 procent av landets befolkning. Bryter du isär dem hittar du perspektiven.
Det är någons barndom som pågår här

Det är någons småbarnsår som pågår här. De där jobbiga när man inte får sova ordentligt och oroar sig hela tiden. Googlar utslag och ringer 1177. Skedmatar vätskeersättning. Är hon för varm? Är han för kall? Det drar ju från fönstret här!
Det är någons småbarnsår som pågår här. Fast utan 1177. Och utan fönster. Eller väggar. Det är någons småbarnsår som pågår här och det drar från alla håll.

Det är någons barndom som slutar här
Förlåt. Men det händer hela tiden. Varje dag. När du somnar i kväll har det hänt igen. Alan Kurdi drunknar varje dag.
Flyktingarnas kris är inte det enda perspektivet, men det måste vara det viktigaste. För det som pågick för fem månader sen pågår fortfarande. Med några få skillnader.

Det kommer fler kvinnor och barn. Mer än en tredjedel av de som nu korsar Europas vallgrav är barn. 2015 var majoriteten unga män, nu är 57 procent kvinnor och barn enligt grekisk polis.
Fler drunknar nu än vid samma tid förra året. 366 män, kvinnor och barn under årets första 35 dagar. Drygt tio liv om dagen. Mörkertalet är större. Kanske drunknar fler nu just för att fler är kvinnor och barn? Det är lite tidigt att dra slutsatser ur statistiken, enklare mot årets slut när ytterligare fyra-fem Estoniakatastrofer ägt rum. Men vi vet att de minsta ofta drunknar först när båtarna sjunker. Ibland redan innan eftersom de placeras i mitten där det bildas som en kall bassäng när vågorna slår in över båten.
Och ibland dör de på stranden. I händerna på någon volontär. Så nedkylda att deras liv inte kan räddas.

Någon tycker att det är effektsökande att fokusera på barnen, de utgör ju bara en tredjedel av människorna som kommer över havet. Samma någon tycker ofta att vi ska fokusera på den tusendel som begått sexuella övergrepp.
Eller åtminstone vår kris.

Människor fortsätter att fly och Europas svek är redan ett sår i historieböckerna. Vi kan väl åtminstone ha anständigheten att inte begrava deras perspektiv under vårt eget.
Och kanske skänka lite pengar till de som inte sviker när det drar från alla håll. Det är ändå liv som pågår här.
Läkare utan gränser
Röda Korset
UNHCR
Peta på någon av länkarna och gör någonting. För Europas ledare kommer inte att göra det åt dig. Är jag rädd.
Andrev Walden

Jag kan bara hålla med. Klicka in på länken för artikeln och se bilderna som säger mer än ord.
Klicka på länkarna och ge en slant. Det kan de allra flesta av oss.

För mig blev det ännu mera verkligt då jag i går satt men tre små tjejer och deras lillebror. Vi spelade spel och lekte. De kunde inte var nära nog. De kramades och pussandes. Ville veta vad allt hette på svenska. De hade flytt ifrån Afganistan men mamma och pappa. Det var fyra barn. 8 månader, 3, 7 och 10år. Helt underbara eller dagen innan då jag fick förmånen att få hålla i en liten 22 dagar gammal. De hade kommit hela familjen med storebror på 3 år. Han blev överlycklig över en gammal bil jag hade i fickan. Det blev den enda han hade.

Eller pojken som jag skall bli god man åt som kom med två systrar och deras två små barn, 1 och 3 år gamla. De hade inget mer än de stod och gick i.
Eller grabben som satt på rummet och grät . Han var här ensam och bara 13 år. Ingen god man så inga pengar vilket innebär att han inte hade mer än kläderna han hade på sig. Nu var byxorna trasiga och han satt med nål och tråd och försökte tråkla ihop dem för det var de enda han hade.
Eller kompisarna till "vår" som bott här i 5 månader men inte fått någon god man så de har inga pengar, kan inte tanka telefonkort och har inte kunnat köpa kläder. Har bara det de har på sig samt ett ombyte.
Alla skyller ifrån sig att det inte är deras uppgift, inte deras jobb.

På kurs för goda män fick vi veta att vi inte skulle göra för mycket för då blev det så jobbigt för resten. Då skulle ingen som ville ha dem. Jag satt och tänkte: talar vi inte om barn oms skall bli vårt ansvar och som vi är den viktigaste för? Barn som vi skall gröa vårt bästa för, inte bara det mista vi måste för de ynka pengar man får?

Det är lätt att klaga på de som syns på tv som är emot flyktingar som är emot att de kommer hit. Som jagar de som är mörkhyade för att slå dem eller annat. Men vad gör vi mer än sitter i tv soffan och förfasar oss över det? Hur många har stället upp som familjehem, goda män eller kontaktpersoner?
Har i veckan jobbat med att få fram en stödfamilj till varje familj som finns på ett boende här i näärheten, har själv tagit på mig två och har lyckats få till alla utom två (av 14) Har jagat organisationer i stan för att få dem att ställa upp med sysslesättning, gratis kurser. Har lyckats få ihop tre. Ägnade en kväll åt att åka till ett boende för ensamkommande pojkar där vi hade spelkväll. Har varit där själv och haft med spel, och annat som vi talar om och runt. Spelade memory med två grabbar i 20 års åldern och två äldre gubbar. en stund då de kunde glömma tristess och annat och det blev mycket skratt. De är så tacksamma.
Man kan så mycket mer än man vet om man bara börjar.

Läs hela inlägget »
Etiketter: artikel

"Aldrig mer. Vi lovar att göra vårt yttersta för att värna barnen för att detta inte ska hända igen".
Sade man på ceremonin för de vanvårdade. Men det löftet vittnar jag gång på gång om att det inte hålls. Nu slår även Göran Johansson larm. Han som gjorde just den utredningen.
http://www.svd.se/utredaren-staten-holl-inte-loftet-att-skydda-barnen/om/barn-under-samhallets-vard
Över tusen personer samlades i Blå Hallen den där historiska novemberdagen för över fyra år sedan när staten bad om ursäkt till dem som utsatts för vanvård och övergrepp i barn och -familjehem.
Sveriges politiska toppskikt stod bakom ursäkten som kom efter att Vanvårdsutredningen, där över 866 intervjuer blottlagt omfattande övergrepp och kränkningar av placerade barn.
Barn placeras hos dömda brottslingar och utsätts för våld och övergrepp när kommunerna ute i landet brister i kontrollen av familjehem. Det visade SvD:s granskning.
– Det öppnar för en ny utredning om vanvård av barn, säger Göran Johansson, chef för Vanvårdsutredningen 2011, efter SvD:s granskning
I SvD:s granskning av barn som i dag placeras i familjehem framgår det att socialtjänsten ofta brister i kontrollen av familjehemsföräldrarna. I flera fall har barn glömts bort och följs inte upp så som lagen kräver.
Konsekvensen har blivit att barn hamnat hos dömda brottslingar eller hos personer som helt saknar omsorgsförmåga.
Polisanmälningar från 2015 visar att det kan ha förekommit våldtäkt mot barn, misshandel och allvarliga kränkningar när barn placerats.
– Det är väldigt mycket i Vanvårdsutredningen som går igen idag, det är en slutsats jag drar. Riskerna är sannolikt större nu än under perioden som vi granskade, eftersom trycket på kommunerna då inte alls var det samma som nu, säger Johansson.
Det politiska löftet om att "göra sitt yttersta för att värna om barnen" har inte infriats, enligt Göran Johansson.
Läs hela genom att följa länken. Det är väl bara att konstatera att vi mycket väl om inte nästan säkert kommer att stå inför en ny vanvårdsproccess om några år.

Läs hela inlägget »
Etiketter: debatt artikel
Vilken hyllning till en familjehems mamma Vilken hyllning till en familjehems mamma

Fick en länk till en blogg av en tjej som varit placerad. Hon beskriver så fint hur det är att ha två av varje. Inget konstigt med det. Man har dem till olika saker bara. http://mjensen.blogg.se/2016/january/tva-av-varje.html
Som ni så många vet är jag famjehemsplacerad. Man kan säga att jag har dubbla familjer, min biologiska och mitt familjehem.
Förvirrande nog för min omgivning kallar jag min biologiska mamma och min familjehems mamma båda för mamma... Fick frågan om hur det är att ha två mammor.

Och mitt svar på den frågan är att det är inget konstigt för mig i dagsläget.
Det är givetvis skillnad på mamma och mamma. Olika känslor, olika anknytningar och olika trygghetsnivåer men båda två är mina mammor.
Hos min familjehems mamma vilar min trygghet. Dit vänder jag mig om det mesta som pågår i mitt liv. Det är henne jag haft otroligt svårt att bryta mig lös ifrån, anledningen tror jag sitter i rädslan att bli sviken. För jag är sviken som barn och det är något som aldrig går att komma ifrån.

Min biologiska mamma är min mamma, det är henne jag liknar till utseendet. Men vi delar inte samma mor och dotter relation som jag gör med min familjehems mamma. Litar på min biologiska mamma men har inte samma trygghet och anknytning till henne.
Men det gjorde ingen skillnad när det i tonåren kom till att bryta sig lös från sina föräldrar.
Även då blev det dubbelt upp så jobbigt, två mammor att bryta sig lös ifrån. En som inte var där för att ta emot min frustation och besvara alla frågor som kom om varför livet såg ut såhär. Hur hon kunde välja drogerna först och hur hon kunde lämna mig och mina syskon.. Jag som bara var en bebis.
Sen skulle jag bryta mig lös från min största trygghet, som jag behövde som mest under processen av att bryta mig lös från min biologiska mamma.
Hon fick ta all min frustration, gällande allt!

Har också berättat de till andra som frågat, oftast andra familjehem att ett barn som är sviket från början av livet kommer få det svårt i tonåren. För det är oftast då när den naturliga processen att bryta sig lös och stå på egna ben kommer och det är inte lätt. Plötsligt är man svenskkunskaper på alla som har syskon som ser liknar dem, har föräldrar som de liknar, som de delar blodsband med. Och så så så många varför dyker plötsligt upp.
Sen som grädden på moset så ska man bryta sig lös inte bara en gång utan två gånger!

Så till alla er familjehems föräldrar som känner er hatade av era placerade tonåringar- Be patient.
Vilket underbart inlägg, och vilken hyllning till en familjehemsmamma

Läs hela inlägget »
Etiketter: blogg
Felipe Estrada, professor i kriminologi. Felipe Estrada, professor i kriminologi.

Ja hur är det egentligen? Alla dessa flyktingar som bara kommer hit, tar våra flickor, våldtar, slåss, stjäl, de sätter eld på flyktingboenden och saboterar utryckningsfordon.
Det står ju i tidningarna om dem varje dag så det måste ju vara så eller?

Nej faktum är att få brott kopplade till flyktingar
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22230733.ab
Flyktingar är inblandade i mindre än en procent av de ingripanden som polisen gör i Sverige, visar statistik som Dagens Nyheter tagit fram.

Kod 291
Koden började användas den 15 oktober och ska användas till slutet av februari.
Det är samtliga händelser som kan kopplas till personer som finns i Migrationsverkets mottagarsystem i Sverige som får koden 291.
Polisen vill inte säga hur många ärenden som fått koden, men enligt Svenska Dagbladet rör det sig om 5000 ärenden, fram till slutet av januari.

– Om man ser till det stora kollektivet så motsvarar siffrorna normalbilden för polisens ingripanden, säger Thomas Wallberg, på polisens nationella operativa avdelning, Noa.
Anmälningar som rör asylsökande förses av polisen med koden "291". Genom att köra de ärenden som fått koden, mot det totala antalet ärenden som polisen registrerat under samma period, har DN fått fram statistiken.

– Med tanke på den enorma uppmärksamhet som brottsligheten bland nyanlända har fått under det senaste halvåret så låter en procent som ganska lite. Det betyder att 99 procent av det som polisen gör inte kan kopplas till nyanlända, säger Felipe Estrada, professor i kriminologi vid Stockholms universitet till DN.

Sedan finns det riskfaktorer som gör att många av dessa pojkar kommer att hamna där t.ex brist på manliga förebilder
http://www.svd.se/att-satta-hart-mot-hart-cementerar-hatet
ENSAMKOMMANDE FLYKTINGBARN

Pojkar som växer upp utan en kärleksfull manlig förebild löper stor risk att bli hatiska, skriver Emerich Roth som överlevde Förintelsen och som sedan många år föreläser i svenska skolor om våld och dess orsaker.
Under i stort sett hela mitt yrkesverksamma liv, har jag arbetat inom social- och kriminalvården med människor som hamnat fel i livet. Under de senaste 25 åren efter pensioneringen har jag föreläst i skolor runt om i landet om hatet och våldet och dess orsaker.

Det jag har upptäckt i detta arbete är hur viktiga fäderna är för sina söner. En pojke som växer upp utan en kärleksfull och närvarande pappa, eller en positiv manlig förebild, löper stor risk att bli hatisk. Risken är dessvärre att detta hat så småningom kanaliseras genom en extrem organisation av något slag. Jag har talat med hundratalet pojkar och unga män som hamnat i extrema och destruktiva miljöer, och de berättar principiellt sett samma historia. I de flesta fall är orsaken att de ansluter sig till extrema organisationer att de vill hämnas på sin pappa eller tvinga honom till insikt. Vilken grupp de har hamnat i har varit av underordnat intresse. Det var oftast den grupp som först erbjöd gemenskap. Den risk jag ser är att de många pojkar som kommer hit utan sina föräldrar, och då i synnerhet utan sina fäder, riskerar att hamna i den situationen.

Till att börja med, måste de som kommer till oss givetvis tas emot med mycket värme och omtanke. Kärlek föder kärlek. Sedan måste vi tydligt och bestämt göra klart vad det är som gäller i vårt land, så som religions- och yttrandefrihet och inte minst flickors och pojkars lika rättigheter. Att snabbt få in barnen i skolan och andra vardagliga sammanhang är av yttersta vikt.
Likt människor som lider av fobier kan botas genom att utsätta sig för sina fobier, kan hatiska människor botas från sitt hat genom att konfronteras med dem de hatar.

Det kan låta banalt och blåögt att man skulle kunna bota hat med kärlek, men det är inte desto mindre sant. Och egentligen är det inte konstigare än att man botar hunger med mat. Det är viktigt att påpeka, ty hat är upprörande och väcker oftast helt andra känslor än kärlek. Det är så lätt att följa sin första ingivelse och sätta hårt mot hårt, men det leder dessvärre helt fel och cementerar hatet. Har vi istället kunskaper och uthålligheten och förmågan att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt, kan vi både förebygga och bota hatet.

Emerich Roth, Fonden mot våld för medmänsklighet, i samarbete med Petter Jenner, gymnasielärare

Ja man skall inte alltid tro på det man ser eller läser och det kan finns förklaringar som man inte vet om. Ibland ursäktar det inte men det förklarar och vi kan förebygga så att det inte blir så

Läs hela inlägget »
Janne Löfgren berättar för första gången om sitt liv som mods-Janne. Foto: SVT och TT Janne Löfgren berättar för första gången om sitt liv som mods-Janne. Foto: SVT och TT

Med alla berättelser om hur det går skit på flyktingboende behöver höra att faktiskt går bra också och det är faktiskt för det allra mest på det viset


http://kvikkjokk.nu/ett-asylboende-i-jokkmokk
Nu har jag jobbat som handledare i över två månader på ett asylboende för ensamkommande flyktingbarn i Jokkmokk, eller HVB-hem: hem för vård eller boende.

Jag är imponerad av det lugn och den styrka ungdomarna har. Men också av deras vänliga sätt, hjälpsamhet, vetgirighet, och mycket annat positivt. Jag har under vår tid tillsammans aldrig märkt någon tillstymmelse till bråk ungdomarna emellan eller att de varit otrevliga mot personalen.
Igår satt jag på läktaren i sporthallen där de spelade fotboll. Mycket fart, många mål och ett stundtals mycket snyggt spel. Men inget gruff, inga tacklingar, inga adrenalinskrik som man är van att höra på svenska fotbollsplaner, inga svordomar.

De har alla sina mer eller mindre tunga ryggsäckar av hemska upplevelser, men det märks knappt. Stundtals sorg och viss inbundenhet, men inga utbrott. Ovan upplevelse. Själv kunde jag leva om ganska rejält i tonåren. Och vem gör väl inte det i vår kultur. Spontant låter de sin stämma ljuda i någon vindlande sångstrof. Vissa gör det oftare än andra. Ibland rör de sig i fantastiska danser och tar man fram trumman och pushar på någon sekund, så dansar de för fullt. Det är makalöst. Det som andra behöver berusa sig för att ha mod att göra går här i ett nafs.

På öppna scenen på Hembygdsgården nu på Jokkmokks marknad ska vi göra ett framträdande. Jag på trumma och en eller några ungdomar med dans. Kanske av battletyp, hoppas i alla fall på det, där en av dem går upp och visar vad han kan och en annan antar utmaningen.

Som sagt. Jag är imponerad. Maken till stabila människor får man leta efter.

Vi lyckas för det mesta men det lyfts inte så ofta.
Här är ännu en framgångssaga http://www.svt.se/nyheter/regionalt/blekinge/sa-blev-livet-for-mods-janne
Janne Löfgren är ett av modsens barn – porträtterad som liten i Stefan Jarls prisade filmtrilogi om missbrukare i 1970-talets Stockholm. Men han besegrade det sociala arvet och fick som liten en ny chans när han växte upp som fosterbarn i en ny familj i Blekinge, där han fortfarande bor kvar. Nu berättar han för första gången själv om hur han formats av sin bakgrund
I trilogins andra del, ”Ett anständigt liv”, får publiken följa huvudpersonen Gustav ”Stoffe” Svenssons snabba resa mot döden. Janne Löfgren är ”Mods-Stoffes” son och han fick som barn en ofrivillig roll i den filmen.
Samhället grep in

”Stoffe” gick bort 1978 i en överdos, endast 28 år gammal.
När Janne Löfgren var drygt tre år gammal grep samhället in. Efter några månader på barnhem hamnade han hos en fosterfamilj i Blekinge eftersom hans mamma, som fortfarande är i livet, inte ansågs kunna ta hand om pojken.
– Mitt liv blev bra. Jag kom till en kärleksfull familj med fyra bröder och där någonstans påbörjades min egen framgångsresa, säger han.
I dag berättar Janne Löfgren för första gången om hur uppväxten i den hårda missbruksmiljön har format honom som människa.
– Jag var nio-tio år första gången jag såg filmerna. Det var ju många intryck och en mer skrämmande och suggestiv miljö än vad man som barn kan ta in.
Den gemensamma kärleken till musiken är kanske det som tydligast påminner om det biologiska arvet från fadern. ”Stoffe” sjöng och spelade gitarr och i ”Ett anständigt liv” finns sånger dedikerade till sonen Janne

FAKTA MODSTRILOGIN
Stefan Jarls modstrilogi inleddes med den svartvita dokumentärfilmen ”Dom kallar oss mods” (1968) och avslutades 1993 med ”Det sociala arvet”.
I triologins andra del - ”Ett anständigt liv” - har det ansvarslösa och vilda ungdomslivet förvandlats till en miserabel missbruksvardag runt Centralen i Stockholm. Under arbetet med filmen avled flera av karaktärerna i heroinöverdoser, så också huvudpersonen Gustav ”Stoffe” Svensson som tillsammans med vännen Kenneth ”Kenta” Gustafsson tydligast blivit förknippade med filmserien.
Filmernas nakna skildring av missbruk och rännstensliv väckte starka reaktioner, både hos filmpubliken och hos ledande samtidspolitiker som Olof Palme. Trilgin avrundades 2006 med kortfilmen ”Epilog”.

Ett lyckat exempel
Musiken har länge haft en viktig plats också i Janne Löfgrens liv. De senaste åren har han skrivit mycket eget material som lanserats via projektet Riksreliket.

En av sångerna – ”Testamente” – är formulerad som ett brev till en pappa som försvann och som aldrig vågade hoppas på att det skulle gå bra för sonen i livet.
– Det hade känts bra att vi tala om det för honom; att mitt liv blev bra. Att jag har en familj och att jag klarade mig. Jag är ett lyckat exempel på när sociala myndigheter gjort rätt. Att jag kom till min nya familj i Holmsjö blev min räddning, säger han.
Tidigare har Janne Löfgren valt att inte offentligt berätta om sin barndom och sin egen mods-historia.
– Men nu kände jag att det var läge för det. Jag står för den jag är och är stolt över mitt ursprung. Genom filmerna har jag i efterhand lärt mig mer om varför det gick som det gick och med pappas egen bakgrund förstår jag att det var tufft.

Läs hela inlägget »
Etiketter: radio inslag, artikel
Tre av fyra familjehemssekreterare som nu anmäler sin egen verksamhet: Anna-Karin Rentoft Wivegg, Anna Frank och Lena Ling.  Foto:Jens Alvin Tre av fyra familjehemssekreterare som nu anmäler sin egen verksamhet: Anna-Karin Rentoft Wivegg, Anna Frank och Lena Ling. Foto:Jens Alvin

Då det brakar är det väldigt ofta som man skyller på familjehemmen. Ingen tittar på att man kanske inte fått stöd, utbildning, tolkar, goda män, avlastning. Talade med en kvinna som haft en svårt diagnostiserad flicka och inte haft avlastning en enda timme på 6 år.
Om socialtjänsten inte hinner med att utreda, besöka, stötta är det då familjehemmens fel?
HIttade ytterligare en artikel om det.
Handläggarna varnar för bristeri familjehem.
Och vems fel är det?
Är det familje hemens fel att handläggarna inte hinner utreda?
http://www.sn.se/nyheter/nykoping/1.3774947
När kommunens egna familjehem inte räcker till återstår att köpa in tjänster från företag som raggat fram familjer, ibland både snabbt och slarvigt. Det blir dyrt och osäkert. Enligt familjehemssekreterarna har många av företagen inte gjort tillräckliga utredningar av familjerna.
Vi köper en "plats" till ungdomen - inte ett familjehem, skriver familjehemssekreterarna i en Lex Sarahanmälan.
Själva hinner de endast ta ett registerutdrag för att vara säkra på att familjen inte förekommer hos polis, kronofogde eller socialen.
Det finns inte tid att besöka familjen efter att placeringen är gjord. Familjehemssekreterarna vet därför inte om de får de tjänster kommunen betalar för.


Min erfarenhet är att man får mer stöd via organisation och de är mer noga med att utreda eftersom de får betalat för den tjänsten. Sdean skall kommunen ändå tilläggsutreda utifrån det specifika banret men det hinns sällan med. Men är det familjehemmens fel?

– I många fall har det senare visat sig att familjen inte håller måttet, skriver familjehemssekreterarna i sin anmälan.
Konsekvensen blir omplaceringar, vilket betyder mer jobb för tjänstemännen och stora påfrestningar för ungdomen som hamnat fel.
Familjehemssekreterarna berättar att de inte hinner handleda och stötta familjehem och kontaktpersoner. Allt sammantaget ökar riskerna för sammanbrott i familjehemmen.


Utifrån min erfarnhet är det inte familjehemmen som är undermåliga och inte heller är det anledningen till omplaceringarna. Av alla de ärenden jag hr är det inte ett enda sådant.
Istället omplacras nu barn för att det är för dyrt att ha dem igenom organisationer, eller fortfarande för att man kommer på kant med en handläggare. Vår omplacerades för att handläggaren ville ha hen närmare och för att vi sagt upp en annan placering som misskötte sig. Det var orsaken rakt av vilket handläöggaren även sa. Hade vi misskött oss hade vi inte fått behålla den som satte ner foten och vägrade flytta.

Läs hela inlägget »
engagerade pappor behövs engagerade pappor behövs

Alla barn borde ha rätt till två föräldrar. En mamma och en pappa. Det finns de pappor som slåss hårt för att få finnas i sina barns liv men det finns också de som inte verkar bry sig. Här är en artikel som lyfter det.
http://www.helahalsingland.se/opinion/insandare/varfor-ar-det-tillatet-for-pappor-att-overge-sina-barn
Vilka pappor pratar jag om? Jo, de pappor som tar sig rätten att avsäga sig allt föräldraansvar för att kunna försvinna ut ur sina barns liv. De som vid en separation flyttar så långt bort att ett dagligt umgänge med barnet inte är möjligt. De som skapar sig en livssituation där de inte kan/vill lägga upp ett schema där barnets umgänge med dem kan bli en trygg, återkommande och naturlig rutin. De som väljer att inte ha en regelbunden fysisk kontakt med sina barn ens via till exempel telefon. De som aldrig kommer på eller ens uppmärksammar skolavslutningar, utvecklingssamtal, luciafiranden, klassträffar, sjukhusbesök, fritidsaktiviteter, födelsedagar. De som aldrig nattar, väcker, skjutsar, hämtar, stöttar, tar emot, bryr sig, undrar, tröstar och frågar. De som går vidare med den egna existensen som enda fokus och som inte vill att deras barn ska ha någon självklar och naturlig plats i det livet.
Jag pratar om de pappor som struntar i sina barn därför att de hellre vill ägna sig åt sig själva och sina egna liv.
Varför måste inte dessa pappor betala dubbelt, tredubbelt eller till och med fyrdubbelt underhåll som straff för att de inte tar sitt föräldraansvar? Och varför tar vi det som fullständigt självklart att mammorna ska ta ensamt ansvar när dessa pappor har försvunnit? Varför finns det inte samhällsresurser som hjälper en ensam mamma att klara allt som annars är fördelat på två? Varför är det ingen som frågar sig vad som skulle hända om alla vi mammor som ensamma tar hundraprocentigt föräldraansvar för våra barn helt plötsligt gick till kommunkontoret och sa; nu vill inte vi heller ta hand om de här barnen, nu får ni göra det?
Och alla ni pappor som är pappor på riktigt, varför ifrågasätter inte ni dessa pappor? Eller alla män överhuvudtaget, oavsett om ni är pappor eller inte. Eller alla människor, både kvinnor och män, oavsett ålder, kön, relationer, oavsett allt. Varför undrar ni inte över den där trevliga killen på jobbet, bakom trummorna i bandet eller den nya mannen i en kvinnlig bekants liv? Varför undrar ni inte varför hans barn aldrig tar någon plats i hans liv? Varför han aldrig säger nej till något därför att han måste avsätta tid till att vara pappa?
Varför låter ni pappor som struntar i sina barn komma undan med det?
Varför diskuterar vi inte dessa pappor och deras beteende?

Läs hela inlägget »
Etiketter: debatt artikel

Senaste kommentarer

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

Etiketter