Det går bra också

Janne Löfgren berättar för första gången om sitt liv som mods-Janne. Foto: SVT och TT Janne Löfgren berättar för första gången om sitt liv som mods-Janne. Foto: SVT och TT

Med alla berättelser om hur det går skit på flyktingboende behöver höra att faktiskt går bra också och det är faktiskt för det allra mest på det viset


http://kvikkjokk.nu/ett-asylboende-i-jokkmokk
Nu har jag jobbat som handledare i över två månader på ett asylboende för ensamkommande flyktingbarn i Jokkmokk, eller HVB-hem: hem för vård eller boende.

Jag är imponerad av det lugn och den styrka ungdomarna har. Men också av deras vänliga sätt, hjälpsamhet, vetgirighet, och mycket annat positivt. Jag har under vår tid tillsammans aldrig märkt någon tillstymmelse till bråk ungdomarna emellan eller att de varit otrevliga mot personalen.
Igår satt jag på läktaren i sporthallen där de spelade fotboll. Mycket fart, många mål och ett stundtals mycket snyggt spel. Men inget gruff, inga tacklingar, inga adrenalinskrik som man är van att höra på svenska fotbollsplaner, inga svordomar.

De har alla sina mer eller mindre tunga ryggsäckar av hemska upplevelser, men det märks knappt. Stundtals sorg och viss inbundenhet, men inga utbrott. Ovan upplevelse. Själv kunde jag leva om ganska rejält i tonåren. Och vem gör väl inte det i vår kultur. Spontant låter de sin stämma ljuda i någon vindlande sångstrof. Vissa gör det oftare än andra. Ibland rör de sig i fantastiska danser och tar man fram trumman och pushar på någon sekund, så dansar de för fullt. Det är makalöst. Det som andra behöver berusa sig för att ha mod att göra går här i ett nafs.

På öppna scenen på Hembygdsgården nu på Jokkmokks marknad ska vi göra ett framträdande. Jag på trumma och en eller några ungdomar med dans. Kanske av battletyp, hoppas i alla fall på det, där en av dem går upp och visar vad han kan och en annan antar utmaningen.

Som sagt. Jag är imponerad. Maken till stabila människor får man leta efter.

Vi lyckas för det mesta men det lyfts inte så ofta.
Här är ännu en framgångssaga http://www.svt.se/nyheter/regionalt/blekinge/sa-blev-livet-for-mods-janne
Janne Löfgren är ett av modsens barn – porträtterad som liten i Stefan Jarls prisade filmtrilogi om missbrukare i 1970-talets Stockholm. Men han besegrade det sociala arvet och fick som liten en ny chans när han växte upp som fosterbarn i en ny familj i Blekinge, där han fortfarande bor kvar. Nu berättar han för första gången själv om hur han formats av sin bakgrund
I trilogins andra del, ”Ett anständigt liv”, får publiken följa huvudpersonen Gustav ”Stoffe” Svenssons snabba resa mot döden. Janne Löfgren är ”Mods-Stoffes” son och han fick som barn en ofrivillig roll i den filmen.
Samhället grep in

”Stoffe” gick bort 1978 i en överdos, endast 28 år gammal.
När Janne Löfgren var drygt tre år gammal grep samhället in. Efter några månader på barnhem hamnade han hos en fosterfamilj i Blekinge eftersom hans mamma, som fortfarande är i livet, inte ansågs kunna ta hand om pojken.
– Mitt liv blev bra. Jag kom till en kärleksfull familj med fyra bröder och där någonstans påbörjades min egen framgångsresa, säger han.
I dag berättar Janne Löfgren för första gången om hur uppväxten i den hårda missbruksmiljön har format honom som människa.
– Jag var nio-tio år första gången jag såg filmerna. Det var ju många intryck och en mer skrämmande och suggestiv miljö än vad man som barn kan ta in.
Den gemensamma kärleken till musiken är kanske det som tydligast påminner om det biologiska arvet från fadern. ”Stoffe” sjöng och spelade gitarr och i ”Ett anständigt liv” finns sånger dedikerade till sonen Janne

FAKTA MODSTRILOGIN
Stefan Jarls modstrilogi inleddes med den svartvita dokumentärfilmen ”Dom kallar oss mods” (1968) och avslutades 1993 med ”Det sociala arvet”.
I triologins andra del - ”Ett anständigt liv” - har det ansvarslösa och vilda ungdomslivet förvandlats till en miserabel missbruksvardag runt Centralen i Stockholm. Under arbetet med filmen avled flera av karaktärerna i heroinöverdoser, så också huvudpersonen Gustav ”Stoffe” Svensson som tillsammans med vännen Kenneth ”Kenta” Gustafsson tydligast blivit förknippade med filmserien.
Filmernas nakna skildring av missbruk och rännstensliv väckte starka reaktioner, både hos filmpubliken och hos ledande samtidspolitiker som Olof Palme. Trilgin avrundades 2006 med kortfilmen ”Epilog”.

Ett lyckat exempel
Musiken har länge haft en viktig plats också i Janne Löfgrens liv. De senaste åren har han skrivit mycket eget material som lanserats via projektet Riksreliket.

En av sångerna – ”Testamente” – är formulerad som ett brev till en pappa som försvann och som aldrig vågade hoppas på att det skulle gå bra för sonen i livet.
– Det hade känts bra att vi tala om det för honom; att mitt liv blev bra. Att jag har en familj och att jag klarade mig. Jag är ett lyckat exempel på när sociala myndigheter gjort rätt. Att jag kom till min nya familj i Holmsjö blev min räddning, säger han.
Tidigare har Janne Löfgren valt att inte offentligt berätta om sin barndom och sin egen mods-historia.
– Men nu kände jag att det var läge för det. Jag står för den jag är och är stolt över mitt ursprung. Genom filmerna har jag i efterhand lärt mig mer om varför det gick som det gick och med pappas egen bakgrund förstår jag att det var tufft.

Etiketter: radio inslag artikel

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln