Medlemsavgift 
Då är det dags för att förnya medlemsavgiften. Alla som betalar nu deltar i uttlottning av boken En extra plats i hjärtat av Tomas Ardenfors.

Vi välkomnar alla gamla som nya medlemmar 

2015

Idag är det då sista dagen på året och ex i facebook flödet är raden lång på de som önskar ett gott nytt år.
Jag orkar inte ens bläddra igenom dem eftersom det är så många.

Tidningar och annan media har tillbaka blickar. Så minns vi 2015.

Jag vill hellre se framåt. Fundera över hur jag vill att nästa år skall se ut.

Fundera på vad jag vill skall ändras, förändras. Fundera på vad av det jag själv kan påverka och hur.

Visst är det bra att se bakåt för att lära sig av misstag, och visst är det bra att se bakåt ibland så att man inte gör om dem. Men sedan är det bra att sikta framåt.

Så ett gott nytt år önskar jag er alla och hoppas att ni får era önskningar uppfyllda. Och glöm inte att mycket påverkar du själv.

Har du haft ett skit år så borde det bara kunna bli bättre. Har du haft ett bra år så vet du hur det skall se ut och det gäller att försöka härma det. Och man blir gladare av att ge, ställa upp för andra. Även om man har det svårt själva så kan det bli bättre av att koncentrera sig på att stötta någon annan. Och de flesta av oss har så pass att vi kan dela med oss både av överflöd men framför allt tid.

Och alla kan vi oavsett ge massor av leenden, kärlek och uppmuntran och uppskattning åt andra. Börja dagen med att le åt din omgivning och du skall se att leendet kommer igen. Tusenfalt och det sprider sig. Tror mig.

Så inför det nya året sprid leenden, Se någon i ögonen så att de känner att de blir sedda.

Om någon är elak ge kärlek tillbaka annars är du lika dum.

Tänk om 2016 kunde bli kärlekens år. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: blogg
6 har operarats på Karolinska och 15 står på kö. 6 har operarats på Karolinska och 15 står på kö.

Det är få saker som berör mig så mycket som kvinnlig köns stympning. Kanske för att jag är kvinna, kanske för att jag vet hur känsligt det är just där nere. Men det finns hjälp att få. I Sverige är det ett team som börjat rekonstruera. Men de efterlyser mer utbildning och fler som har kunskap och gör samma sak.

http://mobil.dn.se/insidan/enkel-operation-kan-hjalpa-kvinnan-mycket/

Hans första möte med en könsstympad kvinna var dramatiskt. Nu är han en av två svenska plastikkirurger som genomför rekonstruktionsoperationer.

– Kvinnorna kan hjälpas med ganska enkel kirurgi, och det kan förändra deras liv, säger Hannes Sigurjónsson.

– Det här är viktigt eftersom en stor del av den här gruppen är traumatiserad, inte bara av själva stympningen utan för att de kommer från krigsdrabbade länder och ofta har varit med om mycket våld.

I Sverige är det än så länge bara Hannes Sigurjónsson och Kalle Lundgren på Karolinska som utför de här operationerna.

Metoden går ut på att lossa och lyfta fram stumpen av klitoris för att återställa dess funktion, minska smärta samt ta bort ärrvävnad och cystor. I en fransk studie av närmare 3.000 rekonstruktionsoperationer, som publicerades i tidskriften Lancet 2012, såg man att kvinnorna upplevde minskad smärta och ökad sexuell njutning efter rekonstruktionen.

Men det är inte bara de fysiska funktionerna man påverkar genom operationen.

På Karolinska ser man på könsstympning som ett multidisciplinärt problem och man arbetar utifrån ett helhetsperspektiv där gynekologi, plastikkirurgi, sexologi och psykologi samverkar, säger Hannes Sigurjónsson:

– Det fysiska, att få bättre känsel i klitoris, att bli av med ärrvävnad och att öppna upp är viktigt, men man har också sett att rekonstruktionen ger bättre självkänsla. Det handlar om att återställa både självständighet, självkänsla och sexualitet. Rekonstruktionen blir en upprättelse.

Alla patienter erbjuds därför psykosexuell behandling av en legitimerad psykoterapeut och sexolog.

– De här kvinnornas problem går att bearbeta, både depression, posttraumatisk stress och sexologiska besvär. Behandlingen hjälper jättemycket, säger han.

Visionen är att utbilda fler läkare för att kunna sätta upp multidisciplinära kliniker runt om i Sverige så att alla som vill ska kunna få hjälp. Att så många flickor fortfarande utsätts för könsstympning menar han beror på okunskap och felfakta. Det behövs information och lagstiftning som efterlevs för att komma till rätta med problemet. I Sverige har man kommit ganska långt med lagstiftningen, men antalet anmälningar, jämfört med de som uppskattas vara stympade och som är i riskzonen, är få.

– Det tror jag beror på att många inte vågar anmäla, man sätter föräldrarnas eller de vuxnas rättigheter framför barnets, säger Hannes Sigurjónsson och fortsätter:

– Jag har ingen förståelse för att man utsätter sina barn för så grovt våld, men jag förstår att det i de här kulturerna finns ett enormt socialt tryck för att bibehålla sedvänjan. Därför måste vi prioritera kampen mot könsstympning, vi kan inte väja för frågan för att den är obehaglig. Då lämnar vi barnen åt sitt öde, säger Hannes Sigurjónsson vars mål är glasklart:

– Det är förstås att stoppa könsstympning. Könsstympning är tortyr och ett brott mot barnens mänskliga rättigheter. Det är så fel att det fortfarande händer tre miljoner flickor varje år.

Elisabeth Ubbe

elisabeth.ubbe@dn.se

Artikeln är längre.  

Läs hela inlägget »
Etiketter: artikel
En pappa och hans lille son flyter på en plywoodskiva. Foto: Malin Hoelstad En pappa och hans lille son flyter på en plywoodskiva. Foto: Malin Hoelstad

Jag har ju skrivit en hel del om flyktingar och det är vad som till stor del tar upp medias intresse just nu. Det är lätt att glömma vad som finns dör bakom rubrikerna, vad som hänt innan de kommit hit. Vi ser dem i klungor, tusentals. Vi ser dem mörkhyade, många fler än det brukade vara, i flock utan att tala vårt språk, utan våra sedvänjor utan vår kultur. Med ett annat sätt att se på livet, verkligeheten som vi vill ha den. Men vi glömmer ofta att det är människor av kött och blod. Människor som vi. Hittade en artikel under rubriken "Bilderna jag inte tog", som mer än väl beskriver just det.

http://www.svd.se/bilderna-jag-inte-tog

När de ger mig den lilla kroppen så lägger jag ner kameran. Det gick inte att inte göra det. SvD:s fotograf Malin Hoelstad berättar om bilderna hon aldrig tog under räddningsaktionen på Medelhavet. Dödens hav

På en plywoodskiva flyter två personer, en pappa och en liten pojke.

När besättningen får upp den lilla så är han helt stel, som en pinne. De försöker få av honom kläderna för att kunna värma honom, men det går inte, det går inte att böja en enda led på hans lilla spända kropp. Han är panikslagen, ropar efter sin pappa, igen och igen. Det enda han vill är att ta sig tillbaka till sin pappa, ner i vattnet.

Ögonen, jag hade aldrig sett något liknande. Gigantiska, helt uppspärrade. Han är fyra år och han skriker efter sin pappa.

Vi får upp pappan i aktern.

– My baby, my baby, my baby, ropar han. Igen och igen.

Det blåser hårt, rätt in i viken. På vågtopparna går det vita gäss. Och vi är så glada att vi har räddat dem.

Då ser vi dem, massor med människor som flyter i den grova sjön en bit bort. Och längre in i viken, ännu fler. Det är redan en båt där, en fiskare i en gummibåt. Den är full med människor, så full att det ser ut som att den ska sjunka.

Samtidigt flyter det så mycket bråte i vattnet, överallt, kläder, väskor, flytvästar, att vi inte vågar gå in med båten, risken är stor att något fastnar i motorerna. I stället kommer fiskaren ut och lastar av. Last på last med människor.

De håller upp en flicka, fyra, fem år, och jag tar en bild till.

Sen lägger jag ifrån mig kameran på däcket och tar emot henne.

Hon är livlös, helt livlös, men jag tänker att jag vet hur jag ska göra. Jag hör det i huvudet som ett mantra: kolla andningsvägarna, fem inblås, 30 kompressioner, igen och igen, tills den grekiska räddningsarbetaren bredvid mig säger, she is gone, she is gone.

Flickans ögon, man ser nästan bara ögonvitan. Länge ligger hon där på akterdäck, så många andra behöver hjälp. Besättningen jobbar frenetiskt.

Så lyfter vi in henne i ett litet utrymme på däck, lägger henne ovanpå några tampar. Vi täcker över henne med en jacka. Jag ser fortfarande hennes hår framför mig när jag blundar. Det hängde ut över kanten, rörde sig lite i vinden.

Det är då jag tar emot bebisen i ljusblå plyschkläder. Är det en pojke? Han är så liten. Sju månader kanske. Ännu mindre? Han är som en liten trasa. Huvudet hänger, allt bara hänger.

Jag gör samma sak igen: fem inblås, 30 kompressioner. Fredrik, kaptenen, leder mig genom det svåra. Den lilla kroppen, var ska jag göra av den? Var ska jag lägga honom?

Jag ger honom till en av räddningsarbetarna. “Han är bara lite kall, han behöver värmas lite”, berättar de efteråt att jag sagt. Jag minns det inte själv. Jag visste ju att det var över.

En kvinna ropar hela tiden på mig, hon sitter i lastrummet på den smala britsen. Jag säger vänta, jag hinner inte nu. Men jag vet vad hon vill. Det var hennes flicka, hon som ligger därute, i skrymslet på tamparna. Jag orkar inte då, jag säger vänta och jag tittar bort.

Det är fullt i lastrummet nu, människor överallt, människor, kläder, kräks, blöjor.

Då kommer Kaith. Man ser bara hans ögonvitor. Han är alldeles spänd, men inte livlös.

Det är en tvåårig liten kropp som ändå har liv i sig.

Jag får först inte upp munnen, han biter ihop så krampaktigt. Till slut får jag hans huvud bakåt och blåser in luft. Och han kvicknar till. Jag ropar att han lever. Jag blev bara så jävla lycklig. Det var som en gåva, att han inte dog.

Av Malin Hoelstad, berättat för Maria Sundén Jelmini.

Texten är längre men jag har kortat ner den. Det är dessa människor som en del påstår gör det bara för pengarna, de kommer hit för att bli rika, tjäna på det, leva på oss...

Det är de här människorna som bor på våra förläggningar, som kommer till våra familjer...

Det är människor....

Läs hela inlägget »
Etiketter: artikel

Barn utsätts för övergrepp varje dag även i Sverige. Ibland blir förövarna påkomna, åtalade och fällda.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6335396

Idag dömdes en man i 25-årsåldern till fängelse för sexuellt utnyttjande av barn. Det fastställer Skaraborgs tingsrätt.

Mannen, som är hemmahörande i västra Skaraborg, ska ha kommit i kontakt med den minderåriga flickan via sociala medier. Det var på en fest vid ett senare tillfälle som övergreppet skedde.

Och idag väcktes åtal mot en annan man i 40-årsåldern från Lidköping.

Mannen har enligt åtalet våldtagit ett femårigt barn i somras. Han förnekar brott.

En annan som dömdes
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6335590

Mannen som arbetat ideellt i två församlingar i Jönköpings län nekade till anklagelserna för våldtäkt mot barn. Men efter att ha haft samlag med en 13-årig flicka och dessutom ha spelat in händelsen på film och tagit bilder, döms han som skyldig.

Mannen döms av Jönköpings tingsrätt till 2,5 års fängelse för våldtäkt mot barn, sexuellt ofredande, utnyttjande av barn för sexuell posering.

Men när det gäller personer som jobbar på myndigheter får man ibland känslan av att makthavarna tror att det inte gör fel, och gör de ändå det så går de ändå fria.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/krim/article22006938.ab

Polischefen anmäldes för barnpornografibrott efter att han för flera personer berättat om sitt sexuella intresse för barn.

Han berättade om bilder han hade - föreställande barn som våldtogs av vuxna.

En förundersökning inleddes - men i stället för att leta efter bevis lade åklagaren ner utredningen - i brist på bevis.

Polischefen uppmanades att säga upp sig - och historien sopades under mattan.

– Det känns ju som att man mörkat allt för att inte smutsa ner polismyndigheten, säger en källa.

Sedan brukar jag ju kritisera lagar som inte behöver följas eftersom de inte är kopplade till konsekvenser. dvs det händer inget då man bryter dem.
Hittade en artikel som inte handlar om barn direkt men att lagar inte testas trots anmälan till DO, vilket är beklagligt. Rullstolsburna barn går också på restaurang, i affärer...

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6335619

Lagen kräver bland annat att företag, föreningar och myndigheter undanröjer "lättare hinder" för att förbättra tillgängligheten. Det kan handla om att jämna ut trösklar, skaffa ramper eller läsa upp restaurangmenyer högt för den som är synskadad.

Redan innan lagen trädde i kraft kritiserades den för att vara tandlös. Företag som har färre än tio anställda behöver inte följa lagen överhuvudtaget. Dessutom kräver lagen en rad andra "skälighetsbedömningar".

Den nya diskrimineringslagen som bland annat tvingar butiksägare att underlätta för funktionsnedsatta har inte prövats en enda gång.
DO har inte drivit något ärende rättsligt,

Läs hela inlägget »
Etiketter: radio inslag, artikel

Alla föräldrar är inte lämpade.

Vad sägs om mamman som stängde in sin 7 åring i ett skjul och satte för en tejp bit för att kolla om han stannade där och hotade med att om han gick ut skulle han få flytta ifrån henne

http://www.expressen.se/nyheter/mamma-stangde-in-son-i-forrad--atalas/

Händelserna ska ha skett i en kommun i Stockholms län och de ska ha skett under sommaren 2015.

I den stämningsansökan som åklagaren lämnat in vid tingsrätten hävdas att kvinnan stängt in pojken i förrådet och fäst en tejpbit på utsidan av dörren.

Mamman ville på det sättet kontrollera att den sjuårige pojken inte lämnade förrådet då hon var borta.

Enligt åklagaren Lena Kastlund ska mamman också ha hotat sonen med att han måste flytta hemifrån om han lämnade förrådet.

Nu åtalas mamman, som ska vara i 40-årsåldern, för olaga frihetsberövande.

Hittade konsekvenser i spåren av flyktingar som man kanske inte tänker på direkt. Flickor som är könsstympade som nu söker hjälp. I Gävle är de så många att man startat en egen enhet för dem.

http://www.arbetarbladet.se/gastrikland/gavle/antalet-konsstympade-flickor-som-soker-sjukvard-har-okat-i-gavle

Smärta och värk i underlivet, klåda, ärrbildningar, cystor, infektioner, infertilitet och svårigheter att kissa och menstruera är vanliga problem.

– Många är inte vana att söka sjukvård och att prata om sitt underliv är tabubelagt. Därför tar vi alltid hjälp av en kvinnlig tolk.

Under hösten tar ungdomsmottagningen emot ungefär två könsstympade flickor i veckan, många av dem är ensamkommande flyktingbarn. Enligt Anna-Carin Nilsson är det fler än tidigare. Ökningen beror på att fler har flytt från länder där könsstympning förekommer, men också att den svenska sjukvården har blivit bättre på att bemöta dessa flickor. UMO har i höst startat en särskild arbetsgrupp som består av två barnmorskor och två kuratorer.

– Vi visar hur en kvinnas anatomi ser ut och fungerar, alla vet inte det. Om flickan vill gör vi en undersökning för att kunna göra en bedömning om vi ska remittera henne vidare till kvinnokliniken. Det händer att de får göra en operation där de öppnas lite, det är även möjligt att göra en klitorisrekonstruktion med hjälp av en ny metod.

Det kan vara svårt att upptäcka de könsstympade flickorna. Men Elevhälsan i Gävle har hälsosamtal med alla elever.

– Skolsköterskan ställer då frågan om flickan är könsstympad eller inte, en del vet inte ens om de är det, säger Irene Delbom Elfving, chef för Elevhälsan i Gävle.

– Flickorna kan ha svårt att hinna gå på toaletten på rasterna, de kommer försent eftersom de droppkissar och kan ha väldiga besvär vid menstruation.

– Traumat av själva övergreppet följer dem genom hela livet. Även om stympningen görs när flickan är väldigt liten, minns kroppen och nervsystemet och det kan påverka smärtupplevelser i vuxen ålder. Men de kan få hjälp att lära sig hantera det.

Anne Sjödin 026-15 93 52 anne.sjodin@mittmedia.se

Som sagt barn som skadas som små minns och det får konsekvenser hela livet. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: artikel

Det är de ensamkommande som fortsätter att ha rubriker.

Kommunerna hinner inte med.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6333755

Året som gått har satt kommunerna på prov i samband med den stora flyktingströmmen. Flera kommuner i Skaraborg larmar nu till Länsstyrelsen om att läget är kritiskt.

Länsstyrelsen gör varje vecka en samlad bedömning över hur kommunerna klarar av flyktingströmmen och under förra veckan gick Hjo kommun upp i så kallat rött läge, alltså kritisk påverkan. Gullspång ligger på nivån under. Detta när det gäller den sammanvägda bedömningen.

Tittar man på hur socialtjänsten klarar läget så hamnar Hjo, Gullspång och Tidaholm på rött och i Karlsborg går skolverksamheten på knäna.

Länsstyrelsen i Västra Götaland skriver i sin lägesrapport att kommunernas uthållighet är begränsad, att det förekommer sjukskrivningar och i vissa fall uppsägningar bland kommunal personal. Polisen rapporterar om en betydande ökning av incidenter och bråk på förläggningar.

Det ser ut att bli en fortsatt prövning även in på det nya året. Prognosen från Migrationsverket under 2016 pekar på att det väntas cirka 33 000 ensamkommande barn till landet.

Och det får konsekvenser. Man hinner itne tillgodose deras behov. Det är goda män som skall hjälpa dem att få det de behöver, söka Put, följa med till migrationsverketm se til att de får börja skolan, kommer til sin första koll hos hälsovård, tandläkkare. Men goda män saknas.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2778&artikel=6321719

Alla har de rätt till en god man som bland andra viktiga uppgifter ska sköta barnens ekonomi. Det innebär bland annat att ansöka om bidrag från Migrationsverket och se till att barnet har det som behövs - vinterjacka, skor och mediciner. Men på flera håll i landet får barnen vänta i flera månader på en god man och med det den hjälp de har rätt till. Barnombudsmannen Fredrik Malmberg och Hillevi Larsson (S) besöker studion.

Man gör undersökningar och det ser ut som opinionen vänt, att många tycker att man inte skall släppa in så många men man tolkar sedan orsaken till det fel. DEt är inte för att man itne vill ha fler utan för att man sedan inte tycker att de tas omhand på ett bra sätt. Det är aalltså av omsorg om flyktingarna man vill bromsa mottagandet ett tag.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6333626

I oktober svängde sedan opinionen och i den senaste undersökningen, som gjordes i början av december, var en majoritet för att ta emot färre flyktingar.

Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Ipsos säger att den mer negativa inställningen inte bör läsas som att svenskarna blivit mindre solidariska utan att mycket har handlat om hur mottagandet fungerat och regeringens hantering av frågan.

– Många som är kritiska till det sett som regeringen har hanterat frågan på, är det utifrån en omtanke om flyktingar.

Framöver så tror Nicklas Källebring att opinionen kan svänga åt båda hållen igen och det kommer att vara beroende av ett antal olika utvecklingar.

– Det ena är hur många som kommer att söka asyl, det är hur det politiska systemet förmår att hantera det här. Hur kommer omvärldsrapporteringen att se ut, alltså vad kommer vi att matas med för bilder, säger Nicklas Källebring

Det jag tänker är att det är så mycket runt flykktingar att jag undrar hur det går med de vanliga ärendena, de barn som redan finns här som far illa. Hinns de med? Är det någon som ser dem? Får de boenden då de behöver, sjukvård, handläggare? 

Läs hela inlägget »
Etiketter: radio inslag

I år slutar året med vecka 53 och börjar ju naturligtvis med vecka 1.
I vanliga fall spelar det kanske inte så stor roll men för barn till föräldrar som är skilda och osams ställer det till det. Många delar nämligen boende eller helgerna i jämna och udda veckor. Men nu blir det plötsligt udda två helger i rad. Hur gör man då?

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=6333574

Helena Willén är psykolog och har forskat på föräldraskap efter skilssmässor. Då många skilda föräldrar delar upp vårdnaden av sina barn efter udda och jämna veckor kan det bli problem vid årsskiftet då vecka 53 följs av vecka 1 och planeringen inför det nya året påverkas, men Helena Willén vet vad som är viktigt i föräldrarnas agerande:

– Vi ska ha en vecka var och det ska vara udda eller jämna veckor och det går inte att ändra på. "Jag vill inte ändra mig, du får ändra dig" och den typen av diskussioner kan uppstå om det blir problematiskt.
– Jag tycker man ska sätta sig ner och lösa detta problemet och skriver ner olika alternativ innan man träffas. Så ser man om man kan mötas någonstans.

Hon tror också att det kan vara en bra idé att låta barnen vara med och bestämma:
– Ett litet barn ska man bara bestämma för. Men låt barnen vara med och diskutera, då känner de att de är involverade och konsekvenserna blir kanske inte så jättestora om du får ha sitt att säga.

Det viktigaste är att sätta barnen först. Det är också viktigt vad man ger barnet då man väl är tillsammans.

Hittade en artikel som lyfter det.

Det handlar om ett litet barn som inte får kontakt med sin mamma och hur många allt som ofta tar till tekniska prylar istället för omsorg.

http://karabarn.nu/?p=2355
Mitt emot mig sitter en mamma och pappa med en kanske 8 månaders baby i sittvagn framför sig. En helt bedårande rundkindad unge med knallblå nyfikna ögon. Hon är helt oemotståndlig när hon ler och tittar sig omkring. Inte bara jag går igång med miner, små vinkar och tittutlek.
Efter en stund är det som om hon upptäcker att trots alla snälla och glada ansikten runtomkring henne så går det liksom upp för henne att vi inte känner varandra, vi hör inte till familjen, vi är lite för många och vi är främmande.

Flickan börjar darra lite på underläppen, vrider och vränger sig i sin sittpåse

Hon letar efter föräldrarna bakom sig, får syn på mamman och höjer sin gnälliga röst samtidigt som hon mycket tydligt höjer båda armarna upp mot föräldrarna

Och det är just i sådana stunder som barnen aktiverar sitt anknytningssystem.

“Var är min mamma och pappa? Jag ser inte dem, jag behöver få ögonkontakt och kroppskontakt och doftkontakt och röstkontakt, varma händer och ett mumlande och pratande som försäkrar mig om att jag absolut inte är övergiven, att de finns intill, att allt är väl.

Och efter en kort eller lång stund beroende på vem jag är, så kommer jag känna mig påfylld, tröstad, glad och åter övertygad att jag är universums mittpunkt och att jag aldrig kommer att bli övergiven. Särskilt inte av de som har mitt hjärta och vars hjärtan jag har.

När allt det där har landat så vill jag ut i världen igen, fortsätta att undersöka, titta, utforska och signalera till alla tanterna igen, till samma känsla ev dyker upp igen, nu lite senare.”

PANG! 
Så kommer pappas mobiltelefon farande in från vänster nära hennes ansikte, man hör någon sorts barnprogramsmusik lågt och bilden av något tecknad flimrar förbi framför hennes ögon.
Hon tystnar häpet, avledd av bilder och ljud och stirrar på telefonen.
Hon tar ner armarna, sjunker ihop i vagnen och slutar söka kontakt. Under resten av resan är hon orörligt fastfrusen i samma ställning till vi angör kaj och alla reser sig och går av.
Jag letar efter hennes blick en sista gång men hon tittar med en lite apatisk blick ner i golvet.

Kära lilla människa: om du när du fortsätter i livet skulle känna behov av att be om hjälp, förmedla till nära och kära att du känner dig ensam och övergiven, att du behöver tröst, kärlek och mänsklig närvaro, ja då får du göra det pappa och mamma lärt dig: Sätt på valfri elektronisk utrustning, vänd dig inåt, tystna och hoppas att det går över!

Kära föräldrar, se för sjutton till att skärpa er i era beteenden som barnen måste betala priset för, inte ni.
Ni hade troligen turen att växa upp en hel del år innan telefonerna började dyka upp framför era ansikten. Era hjärnor hade redan mognat en hel del, era småbarns hjärnutveckling har bara precis startat
Louise Hallin

Läs hela inlägget »
På flera håll i landet får ensamkommande barn vänta på att få en god man och med det den hjälp de har rätt till. Foto: Scanpix På flera håll i landet får ensamkommande barn vänta på att få en god man och med det den hjälp de har rätt till. Foto: Scanpix

Då var det julafton och jag önskar alla en riktigt god jul. Men så är det inte för alla det är jag mycket väl medveten om. Det finns barn i familjer som inte har råd att fira, barn i hem där det missbrukas, där det är sjukdom så man inte orkar.

Orsakerna är många. Tyvärr hjälper det dem föga att vi skänker dem en tanke. Det som hjälper är handling inte bara ord och tanke.

Sedan finns det barn som mår dåligt för att de flytt, inte vet så mycket om framtiden.

Tänker ägna mig lite åt de ensamkommandes barnens situation.

Fick en länk på twitter Den handlade om att det införs nya ID krav d 4 januari

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/barn-drabbas-hart-av-id-kraven

Då hela två tredjedelar av de ensamkommande flyktingbarnen som sökt asyl i Sverige hittills i år uppgett att de kommer från Afghanistan kommer barnen att drabbas hårt av de nya id-kraven, rapporterar Ekot.

Det drabbar de ensamkommande barnen. Det som stör mig mest är kommentarerna under (twitterinlgget) vaddå det är ju inga barn, vuxna som påstår m.m.

Jag undarr hur många de som skriver har träffat, engagerat sig i...

Alla vet att man utvecklas olika. sonen har skolkompisar som funnits där hela livet men som utvecklades långt tidigare vad gäller målbrott, skägg och annat. Vi har en ensamkommande som är smal och spinkig även om han är lång men vad säger det om ålder. Det är han som gråter på nätterna. Han är den som är mest rädd för mörker, sprutor, okända grejer. Harigast i alla lägen.

De som kommer skall ha en god man som gör det en vårdnadshavare normalt gör men bristen på dem är akut. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2778&artikel=6321719

I år har det kommit fler ensamkommande flyktingbarn än någonsin till Sverige. Alla har de rätt till en god man som bland andra viktiga uppgifter ska sköta barnens ekonomi. Det innebär bland annat att ansöka om bidrag från Migrationsverket och se till att barnet har det som behövs - vinterjacka, skor och mediciner. Men på flera håll i landet får barnen vänta i flera månader på en god man och med det den hjälp de har rätt till. Barnombudsmannen Fredrik Malmberg och Hillevi Larsson (S) besöker studion.

Sedan har du barn som kommit till en familj men som tvingar flytta därför att det är billigare med ett boende.

http://www.expressen.se/kvallsposten/familjen-tvingas-isar--precis-innan-julen/

Familjen Ohlsson-El-Qorchi tog emot två pojkar från Afghanistan.

De gick på en skola i närheten och livet började falla på plats.

Den utökade familjen såg fram emot att fira jul tillsammans, men då kom beskedet – de ensamkommande flyktingbarnen får inte bo kvar.

– Det känns fruktansvärt, säger Susanne Ohlsson som tagit hand om pojkarna.

Flyktingbarnen fick inte bo kvar i Helsingborg. De behövde flytta till en annan kommun för att bo på en nybyggd förläggning för ensamkommande.

– De har klätt om granen 4-5 gånger, packat in och lagt fram julklappar och bakat lussebullar. Vi har förberett för att fira jul under två veckor men nu får de inte vara här på julafton, säger Susanne Ohlsson.

Barn skall inte på förläggning. Även om det finns de som försöker göra livet där lite drägligare. Det är väl en sak om barnen är i övre tonåren och ändå snart skall ut i eget boenden. Men det är många av dem som också behöver en riktig familj. Vem skall annars visa hur det går till i en familj? Vem skall pyssla om dem, stötta dem? Personal vill ju hem till sin egen familj. Men det finns de som försöker göra skillnad, både personal och andra. 
http://www.expressen.se/kvallsposten/har-far-flyktingbarnen-en-riktig-overraskning/

Via Facebook efterlyste SSU Malmö julklappar att dela ut till flyktingbarn.

Gensvaret var enormt och på kort tid hade de samlat in över 400 klappar. Men när medlemmarna började ringa runt till olika boendena stötte de på patrull. Flera av dem hänvisade till sekretess.

– Vi har full förståelse och repsekt för att det finns mycket sekretess, men vi har samtidigt känt att det inte ska drabba barnen på något sätt, säger Qasim Cheema

Men på ett par ställen fick de napp.

Under onsdagsmorgonen satte sig därför Ali Reza Yakhdani, Harris Cheema, Rizwan Elahi, Malik Chaudhry och Qasim Cheema i bil i Malmö för resa mot Nybro – drygt 30 mil bort – för att sprida lite julglädje.

– Vi får fortfarande sms och samtal från folk som frågar och vi kan komma och hämta mer. Jag har två säckar, jag har tre säckar, säger Malik Chaudhry när de klivit ur bilen i Nybro.

Väl på plats agerade de fem Malmöiterna julklappsutdelare.

– Det var en obeskrivlig känsla att få träffa de här barnen.

Suat Sinani, som är verksamhetschef på Attendo ABT Häggen i Nybro, blev kontaktad i måndags. För honom var det en självklarhet att låta SSU:arna komma till boendet.

– Jag tycker det är fantastiskt. Vi är så nöjda och glada över att de har tagit sig tid att komma hit och dela ut presenter till alla hundra barn som bor här, säger han och berättar att barnen på boendet verkligen var i extas efter besöket.

På hemvägen passade gänget även på att stanna till vid ett boende i Simrishamn. Även under julafton kommer utdelningsturnén fortsätta – bland annat på Jägersro i Malmö.

– Detta är vår julklapp – att vi får dela med oss av kärlek. För oss blir detta en fantastisk och oförglömlig jul. Alla dessa leende barn, det är ovärderligt, säger de.

Samtidigt är de noga med att påpeka att deras egen insats inte är den stora i sammanhanget.

– Vi har bara administrerat. Det är alla som har donerat och skänkt som har gjort den stora gärningen.

Så underbart.

Vi hämtade en liten 15 åring nu från ett boende för två dagar sedan. Han önskade så hett en familj. Alla i bodenet var mellan 14-16. De var inte så stora.


Vår bio son är 13 och jag tänker ibland på hur det varit om han tvingats fly, ta sig via halva världen för att söka tillstånd att få stanna. Orolig för hur det skulle bli, vem som skulle ta hand om honom, hur livet skulle bli då. Sedan vågar jag inte tänka vidare utan slår bort det för det blir för jobbigt bara tanken. Här är det inte bara tanke utan de har gjort.

När det gäller vår minsting så lägg sedan till att han är föräldralös, och analfabet. Han kan inte ens skriva och läsa sitt eget språk.

Handlar om att livet är olika trots att det skiljer så lite i ålder.

Nu går han bara går om kring och myser, helt underbar. Nu har han fått vara med och åkt skridskor för första gången, klätt gran, vi lagar mat ihop, plockar undan och småtjafsar som vilken familj som helst. men allt är nytt. Bara som en sådan sak att vi åt på restaurang då vi julhandlade. Förstod att det var första gången här i Sverige men sedan kröp det fram att det var första gången någonsin. Handlar om att livet blivit annorlunda. 

Med det ett slutord, om livet har varit, är annorlunda så kan det ju även bli det framåt och det kan vi påverka. Hur kommer din fortsättning se ut? Vad tänker du göra för att det skall förändras? 
God jul på er alla

Läs hela inlägget »
Etiketter: blogg, artikel, radio inslag

Har inte hunnit blogga eftersom vi i vår familj lever lite oförutsägbart. Vi har nämligen helt utan förvarning blivit en till i familjen. Det har varit lite pyssel runt så därför har jag inte hunnit med datorn.

Det märks då man öppnar mailen och det är 183 mail i inkorgen. OK att det är en hel del reklam men det märks så att säga.

Har fått ett ärende med en 11 årig flicka som flyttades i måndags eftersom fostermamman fick barn i helgen. Jo sant. Tänk om man skulle ta alla barn ifrån familjer som får syskon.

Sedan skall ett syskonpar flyttas trots att de bott till och från i många år och nu det sista bott permanent. Nu då de skall placeras väljer man ett annat hem.

Jag kan fortsätta men stoppar där.

Det tar inte slut.

Barn far illa på många sätt. De barn som bor med föräldrar som missbrukar, eller som har psykisk sjukdom eller som är fattiga. Att aldrig kunna önska sig något, inte kunna få delta i saker som kostar. Inte få saker kanske inte ens julklappar.

Rädda barnen har gjort årets rapport runt barn fattigdommen

https://www.raddabarnen.se/Documents/vad-vi-gor/Barnfattigdom/rb_barnfattigdom_2015_web_l.pdf

Vår nya barnfattigdomsrapport visar att barnfattigdomen i landet ligger oförändrad på 12,0 procent. Det motsvarar ca 234 000 barn. Barn till ensamstående föräldrar och barn till utlandsfödda löper som tidigare störst risk att hamna i barnfattigdom

Den ekonomiska utsattheten är mer än tre gånger så hög bland barn till ensamstående föräldrar trots att klyftan minskat något.

Skillnaden mellan barn som har föräldrar som är födda i Sverige och barn som har åtminstone en förälder som är född utomlands är fortsatt stor, visar rapporten som är baserad på siffror från 2013. Nära var tredje barn med utländsk bakgrund lever i ekonomisk utsatthet.

Tillsammans förstärker faktorerna varandra

Över hälften av de barn som lever med en ensamstående förälder med utländsk bakgrund hamnar i barnfattigdom. Det kan jämföras med bara ett par procent för barn som lever med två svenskfödda föräldrar.

Att växa upp i fattigdom har en stark negativ inverkan på barns rättigheter, livsmöjligheter och drömmar.

– Frågan om barnfattigdom och dess konsekvenser för barns livschanser måste prioriteras i den politiska debatten, säger Elisabeth Dahlin, generalsekreterare på Rädda Barnen.

Tydliga mål

Stat och kommuner måste sätta upp tydliga mål för sitt arbete mot barnfattigdom och ta fram konkreta åtgärder. Det handlar bland annat om bristen på bostäder, villkoren för socialtjänsten, tillgången till kultur- och fritidsaktiviteter och situationen i skolan.

– Om vi inte agerar för att alla barn i Sverige ska ha möjligt att växa upp med goda livsvillkor så riskerar barnfattigdomen att permanentas precis som i många andra europeiska länder. För att långsiktigt kunna minska barnfattigdomen behövs ett helhetsgrepp på en rad olika politikområden säger Elisabeth Dahlin. Rädda barnen

Läs hela inlägget »
Etiketter: rapporter
”Jag kommer att dö på gatan” ”Jag kommer att dö på gatan”

I spåren av flyktingkatastrof, kris inom socialtjänst, polis, sjukvård är det lätt att glömma att vi har medborgare som hade det trassligt tidigare och som kanske har det ännu trassligare nu. De uteliggare, missbrukare och andra utsatta i vårt samhälle glöms lätt bort i floden av alla andra kriser.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12054477.ab

Hemlösheten är just nu den högsta i Västeuropa på 50 år.
Bara i Sverige saknar nästan 18 000 personer bostad.
Aftonbladet har följt fyra av de tusentals hemlösa på gatorna i Stockholm.
De bor under en bro – bakom några soptunnor och en presenning.

”Nu kommer extremkylan”, deklarerar meterologerna.
Och nog är det kallt.
Men Micke, 42, Pekka, 59, Jojje, 58, och Matte, 48, störs inte av minusgraderna i Stockholm. De må se lite slitna ut men de vet hur man klär sig för att hålla värmen.
– Skulle det bli krig i Sverige är det vi hemlösa som skulle överleva längst. Vi lever ju redan som om det vore så, slår Pekka fast.
Att kunna klä sig rätt är A och O om man lever på gatan.

Och alla kan se att det är just det de gör, att de är uteliggare. Alla som tittar vill säga. De flesta vänder bort blicken så snart den svept över det brokiga sällskapets påsar och ryggsäckar, deras ölburkar som är öppnade trots att det inte ens är lunch en tisdag och filtarna de svept om sig för att hålla värmen.

Micke är 42 år. Efter en skilsmässa, där sambon fick behålla lägenheten, har han varit utan ett hem. Micke hade skadeståndsböter och betalningsanmärkningar och svårt att få tag i en ny lägenhet.

Det var elva år sedan nu. Mickes enda adress i dag är Frälsningsarmén dit han får sin post. För två år sedan gifte han sig men han och nya hustrun kan inte bo tillsammans.
Hon bor inneboende hos sin expojkvän och Micke bor på härbärgen.
– Jag önskar att jag kunde få en trerummare, till henne, mig och hennes barn. Då kunde vi ha en julfest och bjuda dit kompisar.
Micke går under många namn på gatan. Farsan kallas han av de rotlösa ungdomarna som hänger på Plattan. Den 1,92 meter långa Micke och hans vän Pekka är kända för att försöka hålla dem borta från droger, de där ljusskygga barnen som rymt hemifrån och som lever i kulvertarna under staden, och för de andra som faktiskt har ett hem men inte så gärna är där.

– Jag var bara tolv år när jag började vara här på Plattan varje kväll. Micke och Pekka blev som extrapappor för mig och många andra. Du kan inte hitta snällare personer. Tänk om någon kunde se det och ge dem ett jobb, säger Jordan, i dag 21 år gammal.
Micke och Pekka har inga biologiska barn.
– Men vi brukar säga att vi har 350 bonusbarn. Det är alla de som håller till häromkring.

Alla har de olika bakgrund och historier, sina egna skäl till att de hamnade på gatan. Gemensamt för dem är att de alla haft bostad och jobb en gång i tiden och att de allihop har spritproblem.
– Det är därför jag inte kan bo på härbärge för där bor mest narkomaner. Och narkomaner och alkoholister går inte ihop, säger Pekka.

Matte, 48, blev av med jobbet som byggjobbare för snart fem år sedan. Sen försvann lägenheten. Matte trivs inte på härbärgen så han hittade Pekka, en veteran när det kommer till konsten att leva på Stockholms gator. Nu kallar de sig för syskon och delar broderligt på det de tjänar ihop på gatorna.

Pekka har levt utomhus i 24 år och tror att han kommer att bli kvar på gatan tills han dör. Pekka tvivlar på att han skulle klara av att leva inom fyra väggar nu, han har varit ute för lång tid.
– Jag skulle bli som ett djur i en bur, tror han.
Mickes dagar ser nästan alltid likadana ut. Han vaknar tidigt, oftast på härbärget, och går vidare till McDonalds Vasagatan. På morgonen kostar toalettbesöket bara fem kronor där.

Sedan jobbar han, som han kallar det, i Sergelgången. Han sätter ut sin skylt och hoppas på människors välvilja.
Att hemlösa i Stockholm kan tjäna stora pengar skrattar han högt åt.
– En vanlig dag får jag ihop kanske 150–200 kronor.

Klockan är över tolv på natten och det har bildats is på vattenpölarna. Det är dags att gå hem, som Pekka säger.

Det han kallar hem är sedan i maj i år några kvadratmeter under en bro vid Slussen i Stockholm. Mellan en husvägg och en grönaktig kanal står ett tiotal soptunnor uppställda. De är draperade i vit presenning, som skydd mot vinden.

Där bakom bor Pekka, Jojje och Matte varje natt. Micke sover där ibland, när han inte bor på härbärgen.

Marken är täckt av kartonger, några sovsäckar och en madrass. Råttorna är överallt. De kilar över våra fötter, de slåss och tjattrar inne i hörnen.

– På nätterna brukar de krypa ner i sovsäcken. De vill också ha lite värme, säger Matte.

Läs hela inlägget »
Etiketter: reportage, artikel
Foto Lena Ehring lena.ehring@blt.se 0454-30 60 08 Foto Lena Ehring lena.ehring@blt.se 0454-30 60 08

Tror att de flesta av oss håller med om att mobbing är fruktansvärt. Mobbing borde inte få förekomma och man borde ta krafttag för att få slut på mobbing. Här är en berättelse

http://www.blt.se/blekinge/flickans-kraft-har-tagit-slut/

Mobbning på nätet och i verkligheten förstör en flickas liv.

Psykisk ohälsa, ätstörningar och rädsla är hennes vardag.

– Att ha en tonåring som sitter inlåst på toaletten i skolan och alldeles ensam hemma utan kompisar. Det gör ont, säger hennes pappa

De senaste åren i familjens liv har varit en katastrof. Dottern har utsatts för mobbning på nätet och i skolan. En mobbning som resulterar i psykisk ohälsa, ätstörningar, rädsla att visa sig och ensamhet.

Flickan har inte varit i skolan sedan i våras då mobbningen mot henne blev så stark att hennes egen kraft tog slut. Mobbningen har resulterat i psykisk ohälsa, ätstörningar, rädsla och ensamhet. En situation som även har lett till en tuff situation för hela familjen.

– Sommaren innan högstadiet växte hon till sig och blev en vacker tjej. De äldre killarna på skolan började titta åt henne. Men det gjorde tjejerna avundsjuka och det räckte med fem minuter sedan satte trakasserierna igång, berättar hennes pappa.

Fitta och hora var ord som hon ständigt fick höra. På sociala medier spreds hemska rykten om hennes utseende, att hon var en falsk människa, att de var äcklade av att ha henne i sin närhet. Men de ifrågasatte också hur hon kunde leva med sig själv.

– Hon satt ensam inne på toaletten och vågade inte gå ut, säger hennes pappa.

Någon utgav sig för att vara dottern på det sociala nätverket ask.fm och spred åsikter som hon aldrig sagt eller tyckt. Sedan förföljde det henne och mobbningen accelererade.

En dag i bilen på väg till skolan ringde hennes telefon. Det var en tidigare kompis som ingick i skaran som mobbade henne. Men det var inte kompisen som var värst. Det var hennes pappa.

– Vi hade högtalaren på så jag hörde allt. I bakgrunden skriker kompisens pappa att min dotter är en fitta och en äcklig hora, berättar pappan, fortfarande illa berörd av samtalet förra hösten.

Pappan anmälde händelsen till skolan, polisanmälde mobbningen, tog direktkontakt med kompisens pappa och krävde en skriftlig ursäkt. Någon ursäkt har fortfarande inte kommit.

Trakasserierna kulminerade och sedan i våras sitter hon ensam hemma hela dagarna. Hon vågar inte gå till skolan längre.

Föräldrarna sökte hjälp inom psykiatrin. Hon fick medicin och livet började så smått återgå till det mera normala. Med lite mod tänkte hon försöka komma tillbaka till skolan. Men då kom nya grova trakasserier på Facebook och Ask. Ord som inte lämpar att återge i tidningen.

– Jag brast ut i tårar när jag läste. De tyckte att hon tillbringade dagarna hemma för att ligga med killar, säger pappan och nya tårar faller nedför hans kinder.

– Plötsligt var vi tillbaka på ruta ett igen. Hon vill ta livet av sig och mår riktigt dåligt.

Pappan vägrar vara tyst. Det handlar om dotterns liv. Han tycker att skolan har gjort sin plikt, inte mer. Och pappan ser det som ett samhällsproblem. Ett problem där föräldrarnas ansvar brister. Han tänker på språkbruk hemma, för stor acceptans när det gäller datoranvändande och alkohol. Det behövs bättre kontroll och intresse i vad barnen gör.

– Jag försöker göra allt för att få stopp på detta, men det bara fortsätter. Jag kan inte strunta i det. Jag strider för min dotter, säger pappan och önskar att fler föräldrar var mer proaktiva och visar civilkurage.

Skolans rektor kan inte uttala sig i det enskilda ärendet. Han bekräftar att det finns problem. Flickan är sjukskriven och skolan tillsammans med andra instanser gör så mycket de kan för att hjälpa henne. Han anser att sociala medier är värsta boven.

– Problemet är att 90 procent av mobbningen sker på sociala medier i dag och sedan följer det med till skolan. Det förstör så mycket och föräldrarna ser inte detta, menar han och fortsätter:

– Sociala medier är svårt att hantera för många vuxna och ungdomar har ännu sämre förmåga att gallra. Det är värst för flickor som är mer känsliga. För många innebär det en katastrof.

Generellt vill han se en mer vaken vuxenvärld där man som föräldrar stoppar sina barn och ungdomar från sociala medier när de inte mår bra av det.

Text Viktoria Nimlin viktoria.nimlin@blt.se 0454-30 60 01

Så skall ingen behöva ha det. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: artikel, mobbing
Vit jul om barnen fick önska Vit jul om barnen fick önska

Nu cirkulerar en namn insamlingslista för familjen som skall utvisas på grund av att de tjänade 140 kr för lite. Nog kan vi hjälpa till eller? Skriv på och sprid

http://www.skrivunder.com/lat_inte_migrationsverket_utvisa_mehdi

Sedan en debatt artikel om att barn inte skall behöva se fulla vuxna på jul

http://www.expressen.se/debatt/barn-ska-inte-behova-se-vuxna-onyktra-i-jul/

Vuxna ska ta ansvar för att barn och ungdomar inte dricker, men allt för många barn i samhället tar i stället ansvar för vuxnas negativa drickande.

Se nu nalkas Lucia med hälsning om julefrid eller i vissa fall fest och fylla.

Jag minns den 9-åriga flickan som föreslog att hon själv skulle ta bussen till skolan medan poliserna tog pappan till polisstationen, efter att vi ertappat honom berusad bakom ratten. På väg att skjutsa henne till skolan.

Eller 3-åringen som noga höll ordning på pantburkarna i fina rader i papperskassar under köksbänken i en lägenhet som var i total oreda. Polisen kom efter att ambulansen varit där, efter att pappa ramlat omkull i leken med liten på axlarna.

Eller den 8-årige pojken som alltid följde sin syster till förskolan för att ingen skulle märka hur mamma luktade på väg till jobbet.

När Folkhälsomyndigheten frågade barn om vad de ska dricka när de blir stora svarade barnen:

– Jag kommer nog också dricka som mamma och pappa gör. Det är säkert inte gott i början men man vänjer sig nog.

– Men jag kommer inte dricka öl för det gillar bara pojkar, svarar en liten flicka.

Alkohol är förknippat med massor av normer och föreställningar som inte bara handlar om missbruk, men vi värnar också gärna om vår rätt att dricka när vi vill som vuxna.

Så här års borde fokus ligga på att putsa julgranskulorna. Tiden borde användas till att vara med sina barn och vänner, för att skapa gemenskap och julstämning. I stället funderar många över vad de ska dricka för gott till glöggfesten och luciafirandet.

Låt oss använda denna tid för gemenskap till att även reflektera kring hur familjens alkoholvanor ser ut. Fråga dina barn om hur de ser på familjens drickande. Låt barnen vara med och bestämma vad ni ska köpa för dricka till luciafesten och om de vill att ni vuxna ska välja helt alkoholfira alternativ. Barn ärver nämligen inte bara fina traditioner som pepparkakshus och lucia med ljus i håret. De ärver också ditt sätt att dricka.

Vuxna som dricker alkohol förändras.

Det är en polis som skrivit och inlägget är längre och värt att läsa så följ länken. JAg kan bara hålla med.  

Läs hela inlägget »

Då har det kommit nya riktlinjer vad gäller SoL och LVU. Den skall ha ett tydligare barnperspektiv.

Sammanfattning:
De nya bestämmelserna har stärkt barnperspektivetDe bestämmelser och ändringar i SoL och LVU som trädde i kraft den 1 januari 2013, som den här uppföljningen omfattar, berör flera situationer inom den sociala barn- och ungdomsvården. På ett övergripande plan syftar bestämmelserna till att stärka stödet och skyddet för barn och ungdomar som far illa eller riskerar att fara illa. Barnrättsperspektivet stärks bland annat genom att barnets bästa ska vara avgörande vid beslut och andra åtgärder som rör vård- eller behandlingsinsatser. På en mer detaljerad nivå handlar det exempelvis om nya eller ändrade bestämmelser rörande aktualisering av ärenden hos socialtjänsten, barns delaktighet, beslut om och uppföljning av insatser samt vård utanför det egna hemmet.

Uppföljningen omfattar sammanlagt 24 nya bestämmelser och ändringar i SoL och LVU och har gett en varierande bild av hur de nya och ändrade bestämmelserna följs. En övergripande slutsats är att bestämmelserna generellt sett är kända inom socialtjänsten och många kommuner upplever att de nya bestämmelserna har lett till ett ökat barnfokus i den sociala barn- och ungdomsvården.

Några bestämmelser har fått ett brett genomslagFör några av de nya bestämmelserna och ändringarna är medvetenheten mycket hög, även om uppföljningen visat att det ibland är svårt att efterleva de nya bestämmelserna i praktiken. Exempelvis gäller detta bestämmelserna om att:socialnämnden ska följa vården av barn och unga som placerats i familjehem eller HVB
socialnämnden ska tillhandahålla utbildning till jour- och familjehem


Vissa bestämmelser bekräftar de rådande arbetssätten

I vissa fall uppger många kommuner att de arbetade såsom lagen nu föreskriver redan innan ändringarna trädde ikraft. Detta gäller inte minst de nya bestämmelser som sammanfaller med rekommendationer inom handläggnings- och dokumentationssystemet BBIC (barns behov i centrum). Detta gäller exempelvis bestämmelserna om att:

socialnämnden minst en gång var sjätte månad ska överväga om vården fortfarande behövs och hur vården bör inriktas och utformas
socialnämnden ansvarar för att ett barn som utsatts för brott får stöd och hjälp

I andra fall är följsamheten lägre

Uppföljningen har i vissa fall visat att socialnämnderna har haft svårigheter att följa de nya bestämmelserna och ändringarna. Detta gäller exempelvis att:

socialnämnden inom fjorton dagar efter anmälan ska fatta beslut om att inleda eller inte inleda utredning
socialnämnden ska ingå avtal med familjehem
barn som placeras i familjehem eller HVB ska ha en särskilt utsedd socialsekreterare som bör ha en självständig ställning i förhållande till familjehemmet eller HVB
socialnämnden ska verka för att placerade barn och unga får den hälso- och sjukvård som de behöver
socialnämnden ska lämna stöd och hjälp till vårdnadshavare och föräldrar vars barn är placerade

Socialnämnderna använder de möjligheter
som de nya bestämmelserna ger


Ungefär hälften av de nya bestämmelser och ändringar som har följts upp innebär inte något ska-krav för socialnämnderna, utan ger socialtjänsten möjlighet till ändrade arbetssätt, som till exempel möjligheterna till möte med anmälningsskyldiga anmälare, möjlighet att besluta om öppna insatser utan vårdnadshavares samtycke samt möjlighet att följa upp ett barns situation efter utredning utan beslut om insats. Sammanfattningsvis kan sägas att dessa nya möjligheter har tagits emot väl och används.


Socialtjänstens arbetssituation utmanar

Uppföljningens resultat indikerar en ökande ärendemängd, hög personalomsättning och svårigheter att tillsätta vakanser i den sociala barn- och ungdomsvården. Detta påverkar kvaliteten i arbetet och därmed förutsättningarna för ett starkt stöd och skydd för barn som far illa. Ett konkret exempel på detta gäller bestämmelsen om att barn som placeras i familjehem eller HVB ska ha en särskilt utsedd socialsekreterare som endast bör handha kontakterna med barnet. Alla placerade barn har inte en särskilt utsedd socialsekreterare, vilket för de ensamkommande barnen snarare verkar vara regel än undantag. Därtill tvingas socialsekreterare ofta prioritera akuta arbetsuppgifter framför möten med placerade barn, vilket leder till att vården av placerade barn inte alltid följs i den omfattning och med den kontinuitet som lagen föreskriver.

I skrivande stund står socialtjänsten inför ytterligare stora utmaningar med anledning av den akuta flyktingsituationen. Uppföljningen har dock inte berört dessa förändrade förutsättningar, eftersom de blivit aktuella först när datainsamlingen var avslutad.

För att ladda ner hela:
http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2015/2015-12-6

Läs hela inlägget »
Etiketter: riktlinjer, information
Anders Folkesson och hans hustru Eva Bjärkerud har sagt upp sig från sina tidigare arbeten. I dag är de båda goda män till 46 ensamkommande flyktingbarn och tjänar sammanlagt 98 750 kronor per månad. Anders Folkesson och hans hustru Eva Bjärkerud har sagt upp sig från sina tidigare arbeten. I dag är de båda goda män till 46 ensamkommande flyktingbarn och tjänar sammanlagt 98 750 kronor per månad.

Det är många som utnyttjar systemet runt ensamkommande flyktingbarn. Eftersom bristen är så stor så är det möjligt.
http://www.expressen.se/nyheter/goda-man--for-98-750-kronor-i-manaden/

Marita Eklöf, 57, i Göteborg toppar listan. Hon har i dag hand om 29 ensamkommande flyktingbarn i Göteborg och i Mölndals kommun. Med en ersättning på 2 000 till 2 200 kronor per månad och barn tjänar hon 61 825 kronor per månad.
– Jag jobbar heltid med det här, jag har ingenting annat att göra. Jag klarar det gott och väl, säger Marita Eklöf och lägger på luren.

Shah Khatgar, 47, i Göteborg som har 21 flyktingbarn - och tjänar drygt 46 000 kronor per månad - säger att han tycker ersättningen är för låg för gode män, men säger samtidigt att han många gånger bara behöver jobba några timmar varje vecka.
– Det här jobbet är inte bra betalt, hade jag haft två eller tre killar hade jag bara haft sex tusen kronor i månaden.

Anders Folkesson, 53, berättar att han och hans hustru Eva Bjärkerud, 57, har sagt upp sig från sina tidigare arbeten.
I dag är de båda gode män till 46 ensamkommande flyktingbarn och tjänar sammanlagt 98 750 kronor per månad.
Anders Folkesson är god man till 18 barn och hans hustru till 28.

Eiman Jasim, 52, har enligt Malmös kommun hand om 24 flyktingbarn, men när Expressen ringer henne vet hon inte hur många uppdrag hon har.
– Runt femton ...
Men enligt Malmö kommun har du 24 barn?
– Ja, jag måste räkna om ... tre stycken har flyttat ...
Men du har haft 24?
– Ja.

Eva von Scheele är förbundsjurist på SKL, Sveriges Kommuner och landsting, och tycker att hela systemet med gode män har havererat.
Hon säger att en god man i genomsnitt ska avsätta femton timmar per månad och barn. Det innebär att en god man som har 29 uppdrag ska jobba 435 timmar per månad - eller 14,5 timmar varje dag i veckan.
– 2005 hade vi 350 ensamkommande barn som kom till Sverige, i dag kommer det över 30 000 barn. Uppdraget som god man fungerar inte längre som det var tänkt, säger von Scheele.

SKL har nyligen i en skrivelse till justitiedepartementet och migrationsminister Morgan Johansson krävt förändringar.
SKL vill bland annat att den gode mansrollen ska skötas enligt holländsk modell med gode män som är socionomer och anställda i kommunerna.
Hon uppmanar nu migrationsministern att skynda på då det är barnen som blir lidande.
– Som det är nu får inte ens alla flyktingbarn en god man och det är inte bra för barnen, det är inte rättssäkert. Agera nu Morgan Johansson, säger Eva von Scheele.

Läs mer på länken. Galet tycker jag.  

Läs hela inlägget »
Etiketter: artikel
Beslagtagna båtar som använts av flyktingsmugglare. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / Svenska Dagbladet Beslagtagna båtar som använts av flyktingsmugglare. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / Svenska Dagbladet

Det är lätt att diskutera runt barnen som kommer hit. Hur och varför, ålder, rätt att få del av det ena eller andra. Rätten att vara här, få hit sina anhöriga. Men hur är det ur deras synvinkel?

http://www.svd.se/jonas-andersson-anhoriginvandring-ur-barnperspektiv/om/ledare-gastinlagg

Att skicka sitt tonårsbarn över halva jordklotet är inte lätt för någon förälder. För många av oss är det jobbigt nog ifall de flyttar till en annan stad i samma land.

Att som tonåring bli ivägskickad – ofta mot sin vilja men för familjens bästa – och tvingas leva utan sina nära och kära i ett okänt land är självklart inte lättare.

Inom migrationspolitiken brukar man tala om pull- och pushfaktorer. Förenklat så är push vad som ”knuffar iväg” migranter från hemlandet, pull är de goda incitament som lockar i det nya landet.

Pushfaktorerna varierar över tid och plats, och är svåra för ett litet land som Sverige att påverka. När det gäller pullfaktorer som lockar föräldrar att skicka sina barn till Sverige mot fagra löften, så handlar det däremot om svensk inrikespolitik. I mitt arbete med ensamkommande barn och ungdomar har jag uppfattat att de viktigaste pullfaktorerna för just dem är, utan inbördes ordning:

1) Möjlighet till familjeåterförening med föräldrar och syskon i Sverige.

2) Möjlighet att kunna ge ekonomiskt understöd till familjen i hemlandet.

3) Möjlighet till utbildning som i längre perspektiv kan leda till 1 och 2.

4) Trygghet och säkerhet för individen.

För många familjer är det en investering att betala stora summor till smugglare för att förvissa sig om att sonen (det är pojkar som skickas i 85 procent av fallen) ska komma fram till Sverige. Smugglarna säljer dessa resor mot löften om lönsamhet, att den unge snabbt ska komma i arbete, skicka hem pengar och sedan se till att familjen kan följa efter.

Personligen är jag djupt kluven till hur denna politik fungerar. Å ena sidan är det en fantastisk känsla att se en ung människa efter flera år få återförenas med sin familj. Det är en glädje att se ungdomar ta sig ur kommunens livegenskap, hitta ett sammanhang och komma in i samhället. Samtidigt finns en stor baksida med att Sverige lockar familjer att skuldsätta sig och skicka sina barn på riskfyllda resor över kontinenter.

För det första är det långt ifrån alltid som ”investeringen” lönar sig rent ekonomiskt. Att som 16- eller 17-åring ha pressen på sig att både skicka hem pengar och se till att genomdriva en komplicerad återföreningsprocess är inte lätt.

För många är det en tuff smäll att inse att jobb i Sverige oftast kräver både språkkunskaper och utbildning, och att det tar många år att skaffa detta.

Att bo ensam utan släkt och familj i ett främmande land är inte heller en smal sak. Och har man kommit hit trots att man egentligen inte vill vara här, blir det dubbelt så svårt. Kort sagt, alla lyckas inte, och för många är skilsmässan från familj och kultur ibland ett större trauma än något annat man har varit med om. Inte ens när allt går bra och familjen kommer efter, blir det en dans på rosor. Den unge som under flera år utvecklat sin autonomi och individualism, blir plötsligt den enda kontaktytan mellan familj och det svenska samhället, med allt vad det innebär.

Att de flesta barn – självklart undantaget de som lever i förhållanden av direkt livsfara – mår bäst av att vara nära sin familj, torde dessutom vara en i det närmaste universell sanning.

Därför är det knappast något brott mot barnkonventionen att skärpa regelverket precis på det sätt som nu verkar vara på gång. Regelverket bör dock inte införas retroaktivt; vi får stå för de förutsättningar och incitament som tidigare har gällt.

Men det som behövs är en skarp och tydlig gräns när lagen börjar gälla, som kan kommuniceras mot omvärlden. Inte för att straffa de barn som redan kommit, men för att skydda de barn som fortfarande är kvar hos sina familjer.

JONAS ANDERSSON är ungdomspedagog i Skellefteå kommun. jonas.andersson@mail.se

På ett sätt tror jag att det är synsättet på barnen som måste ändras sig. Se att det faktiskt handlar om barn. Se vad de gått igenom och går igenom, vad de utsatts för och fortsätter att utsättas för.

Det är många som har svårt att se det.

Min man stötte på en skall vi kalla honom ex vän senast igår. En som ifrågasatte vårt val av sätt att leva, vårt engagemang,

Som talade om att vi borde vara rädda för liv och lem över att släppa in dem i huset. Vi har ju vapen, min man är jägare men de är inlåsta efter alla konstens regler.

Som undrade över om vi behövde ta "alla".

Att om vi nu tyckte om dem så mycket borde vi ju inte ta betalt. Många glömmer att det kostar med barn särskilt då de kommer utan mer än vad de står och går i.

Att de säkert bluffar. De är säkert äldre än de påstår. Man utgår alltså ifrån att de ljuger.

Men vi har bara barn, om än stora till växten men de skiljer sig inte mycket från andra jämnåriga. Sedan är de åldertestade om det nu säger något. Därom tvistar ju de lärde...

Barn som gråter på nätterna och längtar efter sin familj. Barn som till viss del inte vet var familjen befinner sig, som inte vet om de lever eller är döda. Barn som utsatts för saker vi inte kan föreställa oss i vår vildaste fantasi. Barn som torterats, (upptäckte att ordet inte ens finns i stavningskontrollen) misshandlats och ännu värre men som är tacksamma över att de lever. Som drömmer om att återförenas med sina familjer, kunna rädda dem också. Vem skulle inte ha gjort det?

Så innan folk uttalar sig borde de först ta en funderare över vad /vem de talar om och vad de själva skulle gjort om de var i deras ställe. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: debatt artikel

Läget är verkligen akut eller rättare sagt mer än akut. Nu kommer ytterligare en rapport och bekräftar läget. 

Allt värre läge för socialtjänsten

Fler säger upp sig och sjukskrivningarna ökar: "Personalen känner maktlöshet"

http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article21911346.ab

Situationen för socialtjänsterna i landet förvärras nu i snabb takt.

I en rapport från MSB larmas nu om att allt fler socionomer sjukskriver sig eller säger upp sig.

"Personalen känner maktlöshet. Arbetsbelastningen för den befintliga personalen beskrivs som övermäktig och icke hanterbar", står det i rapporten

MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, sammanställer varje vecka en lägesrapport kring olika samhällsfunktioner. I den senaste rapporten, som kom på onsdagen, beskriver man hur läget för landets socialstjänster fortsätter att försämras.

"15 länsstyrelser rapporterar om en ytterligare försämrad situation avseende socialtjänsten jämfört med förra rapporteringstillfället .En större andel kommuner än tidigare beskriver nu situationen som antingen allvarligt påverkad eller kritiskt påverkad", skriver MSB i rapporten.

Svårt att rekrytera

I rapporten beskrivs socialtjänsternas svårigheter med att rekrytera personal, samtidigt som arbetsbelastningen för den befintliga personalen beskrivs som övermäktig.

Det rapporteras från kommunerna om ett ökat antal sjukskrivningar och att personal säger upp sig på grund av arbetssituationen. Maktlösheten är utbredd.

Camilla Sköld, socialpolitisk chef på Akademikerförbundet SSR, känner igen situatonen.

– Det är en kris skapad av att arbetsgivaren inte tagit sitt ansvar. Med den flyktingsituation som är nu borde vi haft en stabil organisation. Men krisen var ett faktum redan innan man nu ska ta emot alla ensamkommande barn, säger hon.

Undanträngningseffekter

Camilla Sköld beskriver hur socialtjänsten redan innan flyktingkrisen hade svårt att rekrytera.

- Arbetsgivaren har underlåtit att ta tag i problemen och under lång tid har vi haft för hög arbetsbelastning. Redan innan flyktingkrisen på hade man på många håll svårt att rekrytera.

I MSB:s rapport beskrivs hur arbetsbelastningen med de ensamkommande flyktingbarnen i sin tur skapar undanträngningseffekter för andra medborgare som också behöver stöd och att rättssäkerheten inte alltid kan upprätthållas.

– Redan innan flyktingsituationen eskalerade så visade undersökningar att bara hälften av socionomerna tycker att det jobb de utför är rättsäkert, säger Camilla Sköld.

– Samtidigt är det så att det görs otroligt mycket bra - det ser man nu med de ensamkommande flyktingbarnen. Det finns kompetens och engagemang. Personalen spänner sig till det yttersta, kanske för att i slutändan offra sin egen hälsa.

Jonathan Jeppsson

Sedan en länk till en lång lista på vad som skrivits om krisen inom Socialtjänsten

Problemet är att det finns över hela spannet inte bara socialtjänsten, migrationsverket, polisen, skolan, sjukvård, tandvård, skolan, tolkar, goda män, bristen på familjehem, övriga boenden. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: artikel

I en ledare in dag tas upp att gränsen inte bara är nådd utan den är passerad vad gäller socialtjänsten

http://www.expressen.se/ledare/det-yttersta-sociala-skyddsnatet-brister/

Får socialtjänsten fungera hur illa som helst? Eller finns det något sorts kontrollsystem? Ja, självklart. Det handlar ju om välfärdslandet Sverige.

Socialtjänsterna ute i landets kommuner kan lex Sarah.

Men på torsdagen gjorde IVO tvärtom. Man ställde sig på kommunernas sida och larmade: Strömmen av ensamkommande - drygt 32 000 hittills i år - har gjort situationen i socialtjänsten akut ohållbar.

Enligt Birgitta Hagström på IVO kan inte myndigheten arbeta som vanligt längre: "Inget blir bättre av att vi stampar med foten, ställer krav, förelägger, hotar med vite. Det här är en politisk fråga."

IVO kommer att meddela regeringen "vilken dag som helst" om att kommunernas möjligheter är "definitivt uttömda", säger Hagström. Symptomatiskt nog har 30 kommuner lex Sarah-anmält sig för missförhållanden vad gäller vården av ensamkommande.

Krismyndigheten MSB larmar också: Situationen för socialtjänsten försämras snabbt på flera håll. Arbetsbelastningen beskrivs som "icke hanterbar".

Det är de mest utsatta som drabbas när det sociala skyddsnätet brister.

Socialtjänsterna hinner exempelvis inte kontrollera familjehem så noga längre. Det ledde till att en ensamkommande pojke i Vallentuna placerades hos en familj där pappan var dömd för sexualbrott. 

Tidningen Dagens Samhälle skriver att SKL efterlyser sänkta krav på familjehemsutredningar. När tidningen frågar SKL om detta inte kan leda till att barn placeras i helt olämpliga hem blir svaret: "Absolut."

Nöden har ingen välfärdslag.

Antalet ensamkommande leder också till undanträngningseffekter.

Medborgare som behöver stöd och hjälp kommer i kläm. Bland dem finns förstås barn som far illa i sina hem.

Det har också blivit svårt att hitta HVB-hem till inrikes födda barn, bland annat för att många nyöppnade HVB-hem drivs av företag som inriktar sig på ensamkommande.

Regeringen - och oppositionen - måste verka för att inflödet av ensamkommande minskas drastiskt och snabbt. Dessutom måste åldersbestämning börja praktiseras ordentligt. I dag skickas alla asylsökande som säger sig vara under 18 ut i kommunerna.

Det leder enligt flera vittnesmål till att människor som är ända upp i 30-årsåldern hamnar på HVB-hem.
Åldersbedömningar borde göras direkt efter ankomst om det råder tvivel om en asylsökandes ålder.
Dessutom är det läge att överväga om barn över 16 år borde tas om hand av staten, för att avlasta kommunerna.

Regeringen måste se till att revorna i socialtjänsten kan repareras. Rädda socialtjänsten. 

Ja det hjälper väl inte att säga att det har jag och många med mig sagt länge. Frågan är bara vad man gör åt det.   

Läs hela inlägget »
Etiketter: debatt artikel

Kan man älska någon för mycket?

Ja kan man det?

Man hör om förhållanden där den ena lägger beslag på den andres kärlek. Det visar sig i svartsjuka som i sin tur leder till att man försöker låsa in begränsa den andre. I vissa fall går det så långt att den ena parten försöker styra allt den andre gör och i bland urartar det så det blir misshandel av det.

Jag hävdar att man inte skall blanda det med kärlek. Att det inte är kärlek alls utan ha begär.

Då man får ett eget barn så är det konstigt men oftast slår kärleken till nästan direkt och bara växer och växer. Bara några timmar efter kommer man på att man skulle kunna ge sitt liv för den där lilla "tallen" som ligger där bredvid.

Sedan är det de som inte klarar att knyta an, som själva är skadade eller som får ex förlossningsdepression som kan ha svårt att ta till sitt barn men det är inte det normala. Och i alla fall det sista går det att jobba med.

Då det gäller placerade barn är det en del som hävdar att man aldrig kan känna samma kärlek som till egna barn. Att moders kärleken är starkast. Men det är fel.

Då skulle ju pappor inte kunna älska så mycket för de har ju inte fött själva. Och även om de är pappor så är det inte säkert att de är engagerade eller vill vara det. Det finns de som tvingas in i ett föräldraskap mot sin vilja. En pappa måste på något sätt välja att älska och kärlek växer om man vårdar den. Det behöver inte vara ett medvetet beslut utan bara vetskapen om att en kvinna bär "mitt" barn i magen gör att han väljer omedvetet. Den kärleken är precis lika stark och lika viktig.

Även de som adopterar vittnat om hur kärleken kan slå till och plötsligt kan man slås av hur stark den är även om man inte fött själv. Man kan alltså till och med välja att älska.

Man måste alltså inte ha fött själv för att älska, älska mycket. Det är inte det som behövs.

Då det gäller placerade barn så är det lite kluvet.

Ibland får man barn som kan vara svåra att tycka om, andra lär man sig älska, andra kommer man att älska med tiden, sedan finns det de som bara drabbar en.

Ibland får man placeringar som bara landar i hjärtat. Plötsligt är kärleken bara där, biter sig fast som en liten igel och det går inte att förklara varför och går inte att göra något åt och det skulle göra så ont om de rycktes bort.

Jag har en sådan nu.

Jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag älskar hen så det gör ont.

Kärleken är inte ömsesidig än. Hen stretar emot på många sätt. Tycker om tillbaka ja, men älskar, nja, inte än, inte på långa vägar. Det törs hen inte tror jag, hen är för sårad för många gånger tidigare. Men jag hoppas orka stå kvar så länge att hen övertygas om att jag vill, att jag finns kvar, att jag älskar utan krav, tills hen vågar.

Det är inte alltid att barnen älskar tillbaka. Ibland måste kärleken förtjänas och då man väl vunnit den måste den vårdas för att behålla den.

Ibland kan det kännas som de kvävs av all kärlek man öser över dem. Särskilt de som haft en dålig anknytning från början. De blir rädda, de känner inte igen. Vågar inte ta till sig för då kan de bli sårade och då är det bättre att inte ta emot från början. De barnen är svåra att vinna och man måste ha ork att så kvar annars såras de ännu mera.

De kan ibland göra allt för att man inte skall älska dem, bara för att bevisa för sig själva att det man sa inte var sant. De kan be en fara och flyga och bete sig som djävulens avkomma men det är inte av illvilja utan av rädsla och då gäller det att ha ork att stå kvar. Att förstå att det inte är dig de spjärnar emot utan rädsla att bli beroende, att överges igen därför att älska gör en sårbar.

MEN DET ÄR VÄRT DET.

Så frågan kan man älska någon för mycket? Nej inte om det är ren sann kärlek. Återigen inte att blandas med att kväva, kräva, äga, begränsa. Kärlek är att släppa fri, stötta, finnas där då det behövs, utan krav på kärlek tillbaka. Kärlek är att säga ifrån där det behövs och puffa på då det behövs. Att stoppa och bromsa men samtidigt inte ta bort lusten att försöka. Att puffa utan att det går för fort. Ibland att trampa på tårna, ibland riktigt hårt men att finnas kvar och plocka upp resterna om man rasar.

Man älskar bara för att kärleken finns där som igeln som grävt sig ner i köttet utan att man märkte det och inte går att ta bort utan att det blir djupa sår. Men våga älska för det är värt det. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: blogg

Vägran att ta emot flyktingbarn kan ge böter, Det är Hultsfred som inte längre klarar av att ta emot
ensamkommande flyktingbarn. Men de är inte ensamma undrar om det blir något av det

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=86&artikel=6322592

Det här ska Hultsfreds kommun ha varit medveten om när beslutet fattades tidigare i veckan – men man hoppas ändå på att slippa straff. Det skriver Barometern-OT.

Orsaken till att kommunen fattade beslutet att inte ta emot fler ensamkommande flyktingbarn, är bland annat att de inte hinner följa upp att barnen mår bra.

– Vi hinner inte med att utreda enligt de regler vi ska innan vi placerar barn. Vi hinner inte följa upp att barnen mår bra och vi har inte tillräckligt med boenden att placera barnen i, sa Ann-Gret Sillén till P4 Kalmar på tisdagen.

Situationen som Hultsfreds kommun nu befinner sig i är inte unik. Den skånska kommunenÖstra Göinge har en tvist med IVO, Inspektionen för vård och omsorg, som har pågått sedan 2014. Där handlar det om att kommunen sagt nej till att ta hand om tre ensamkommande flyktingbarn.

Fallet har drivits långt. Kammarrätten slog fast att Östra Göinge ska betala en halv miljon kronor som straff för sin vägran, men detta har överklagats till Regeringsrätten. Tas det upp där, kan utslaget komma att bli vägledande.

– Kommer det ett viteshot kommer vi också att överklaga det så långt som det är möjligt,säger kommunchefen Lars-Erik Rönnlund till Barometern-OT.

Men han tillägger att man naturligtvis hoppas att slippa hamna i den situationen.

P4 Kalmar
p4kalmar@sverigesradio.se



 

Läs hela inlägget »
Etiketter: radio inslag

Jag har ju startat en organisation som heter BPIS förkorning av barnperspektivet i Sverige vars slogan är att barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret.

Gång på gång visar det sig att man bortser ifrån barnperspektivet av olika anledningar. Här är ytterligare en artikel runt det

http://www.sydsvenskan.se/sverige/barnens-ratt-tappas-bort/

Domstolar ser ofta till vad de tror är föräldrarnas rättigheter — inte till barnens rättigheter.
Trots att lagstiftningen utgår från vad som är bäst för barnen.
Det menar Åsa Landberg, psykolog som bland annat arbetat i tio år för Rädda barnen.

– Enligt lagen är det barnen som har rätt till sina föräldrar. Men domstolar dömer ofta som om det vore föräldrarna som har rätt till umgänge.

– Man kan till och med hitta felskrivningar i domar där man pratar om föräldrars ”rätt till umgänge”, säger Åsa Landberg.

En grundtanke i lagstiftningen är att det är viktigt för barnen att ha kontakt med sina föräldrar och sitt ursprung när det är möjligt. Det ska samtidigt vägas mot de nackdelar som det i en del fall kan innebära för barnen.

– Fördelarna med kontakt med föräldrarna får ibland väga för tungt gentemot risken för våld eller andra missförhållanden. Jag tycker ibland att man inte riktigt förstår det, säger Åsa Landberg.

– För de allra flesta barnen är det bäst att ha kontakt med sina föräldrar. Men det kan gälla att tänka lite annorlunda kring en del barn. Att det allra bästa är att de inte har kontakt med sina föräldrar.

Utan att kommentera det enskilda fallet menar hon att det alltid är ”destruktivt” när barn förs bort.

– De får inte ta farväl och de förstår inte vad som händer. Sedan kan det vara föräldrar som kan innebära att barnen utsätts för fara. Inte bara en psykologisk fara utan även en fysisk fara.

Text: Martin Runol

Det är konstigt att det är så svårt att ha ett barnperspektiv trots att lagen säger att ett tydligt banperspektiv skall vara rådande.  

Läs hela inlägget »
Etiketter: artikel

Visste ni att föräldrar som använder sina mobiler mycket kan likställas med föräldrar som är psykiskt sjuka i alla fall vad gäller deras relationer med barnen.

Det hävdar iallafall Kerstin Johannesson, ordförande för barnhälsovård i Sveriges Psykologförbund.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6320721

Barn riskerar att skadas av att föräldrar surfar, spelar och är ute på sociala medier i mobiltelefonen för mycket. Förälderns beteende skickar samma signaler till barnet som om föräldern skulle vara deprimerad. Det menar psykologen Kerstin Johannesson, ordförande i yrkesföreningen Psykologer för mödrahälsovård och barnhälsovård inom Sveriges Psykologförbund.

– Hoppsan, där gick det en halvtimma! Det gick väldigt fort. Vi märker inte hur upptagna vi blir av mobiltelefonen. Men barn märker att vi är psykiskt frånvarande och upplever då att vi inte är tillgängliga. Är man då ett litet barn försöker man påkalla uppmärksamhet, och när det misslyckas, så kanske man lättare ger upp det och det, har vi sett, har stora och tråkiga konsekvenser.

– Det är ungefär som att ha en förälder som är svårt deprimerad. Barn är byggda för social kontakt, säger Kerstin Johannesson.

Kan mobilanvändande alltså likställas med att ha en deprimerad förälder?

– Om man blir väldigt upptagen av något annat, så är jag rädd att det skulle kunna vara så. Hos de föräldrar som är svårt deprimerade är det ju inte just det faktum att de är deprimerade som är problemet, utan det är just den här avsaknaden av kontakt, säger Kerstin Johannesson och fortsätter:

– Jag skulle bara titta i min telefon när barnet sover, eller är med andra vuxna. Det här är ett jättestort experiment, det finns inga barn som har upplevt det här.

Psykologen Kerstin Johannesson menar att konsekvenserna i barnens beteende kommer långt senare. Om konsekvenserna för barn till mobilanvändande föräldrar är liknande som för barn till deprimerade föräldrar, kommer barnens utveckling påverkas.

– Om man som barn är utlämnad till en person som inte orkar att kommunicera med en, så utvecklas man sämre rent kognitivt. De här barnen blir sena i sin utveckling, och de tar inte ifatt det, och de har en större risk att själva inte mår bra.

– Jag skulle inte pröva den modellen på mina egna barn, för jag tycker inte det är en risk som är värd att ta, säger Kerstin Johannesson, psykolog från Borås, och ordförande i yrkesföreningen Psykologer för mödrahälsovård och barnhälsovård i Sveriges Psykologförbund.

Magdalena Brander
magdalena.brander@sverigesradio.se
033-177536

Det är ju jätteallvarligt och jag tror inte så många tänker på det. Så lägg ner telefonen och umgås med era barn är rekommendationen  

Läs hela inlägget »
Etiketter: radio inslag
Tomma platser på ett transitboende på Södermalm i Stockholm. Foto: Pi Frisk Tomma platser på ett transitboende på Södermalm i Stockholm. Foto: Pi Frisk

I Malmö är det så många ensamkommande att de ligger på pappkartoner på golvet på Malmömässan. Men det finns boedenden.

http://www.svd.se/vi-har-plats--varfor-kor-de-inte-hit-barnen

Som mest har cirka 1 000 personer uppehållit sig i lokalerna under ett dygn. Mässan fungerar som vänthall för personer som ska söka asyl i Sverige. Väntetiderna har på grund av det hårda trycket ökat dramatiskt och människor tvingas övernatta i lokalerna.

Samtidigt finns det gott om tomma sovplatser i Göteborgsområdet.

– Det tar tre timmar hit från Malmö. Jag upplever att det saknas tillräcklig samordning för att kunna lösa det här. Herregud, vi är ett kreativt folk, det är bara att lyfta en telefon, säger Matilda Brinck Larsen.

På torsdagsmorgonen räknade hon bara in 50 ensamkommande flyktingbarn i lokaler som kan ta cirka 500.

– Vi skulle gladeligen ta emot fler. Vi är inte rädda för att kavla upp ärmarna. Jag har nästan lika många anställda som flyktingbarn. Jävlar vilken kapacitet vi har, med skola, matsal och flera aktiviteter, säger Matilda Brinck Larsen.

Hon är kritisk till hur det allmänna läget beskrivs:

– I stället för att säga att måttet är rågat och taket nått – det är det ju det inte. Jag känner till flera bonden i Göteborgsområdet som har tomma platser. Det finns ingenting som inte säger att vi även skulle kunna mobilisera om oss och ta emot barnfamiljer, säger Matilda Brinck Larsen.

De relativt få ensamkommande barn som nått Gärdsåsskolan kommer från Syrien, Afghanistan, Somalia, och Eritrea.

– Jag har tryckt på mina chefer. Hur svårt kan det vara? Vi är ju inte så många ankomstkommuner i landet. Men Migrationsverket och kommunens socialjourer verkar inte kunna kommunicera, säger Matilda Brinck Larsen.

På Migrationsverket känner man inte till den stora tillgången på platser i Göteborg.

– Det är upp till kommunen att ta kontakt med Migrationsverket för anvisning av ensamkommande barn, säger Sophia Öhvall Lindeberg, informatör på Migrationsverket.

Det är konstigt att olika myndigheter inte kan prata med varnadra, samarbeta... 

Läs hela inlägget »
Etiketter: artikel
Ulf Olsson (S) kommunstyrelsens ordförande, Borås. Foto: Camilla Walldán/SR Ulf Olsson (S) kommunstyrelsens ordförande, Borås. Foto: Camilla Walldán/SR

Att det kommer många och det skapar kaos på många håll är inte nyhet längre.

Det är brist på personal och samtidigt ökar anmälningarna.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=6319479

Inte bara fältassistenterna kan tvingas lägga ner den ordinarie verksamheten för att ta hand om ensamkommande barn i Borås

Kommunstyrelsens ordförande i Borås, Ulf Olsson, är mycket bekymrad.
Han menar att antalet ensamkommande barn är så stort att det råder brist på en rad olika yrkesgrupper.

– Socionomer, förskollärare, läkare och andra är helt enkelt en bristvara just nu, säger han.

– Men socionomer är mest akut eftersom lagen säger att vi måste utreda och placera ensamkommande barn, och det är socionomerna som har den utbildningen.

På måndagen hålls ett krismöte i Borås om hur man ska lösa den akuta situationen.

I Kronoberg håller man på att granska, det har varit ett uppsving vad gäller orosanmälningar

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=106&grupp=22525

Antalet barnavårdsutredningar i länet har ökat från cirka 1000 styck år 2010 till knappt 2000 som är prognosen för i år. Ökningen är på ungefär 85 procent på fem, sex år.

Under samma period har antalet orosanmälningar ökat med 100 procent. Antalet fall som "går vidare" till utredning är alltså nästan lika många.

Per Sandberg, socialchef i Växjö, säger att det ökade antalet utredningar inom socialtjänsten i Växjö och i övriga länet troligen beror på att fler fall med barn som misstänks fara illa upptäcks när antalet orosanmälningar ökar.

– Många av de anmälningar som kommer in är korrekta, säger Per Sandberg.

Men han lyfter också fram en annan aspekt. En sak han redan tidigare i höst uppmärksammade i en debattartikel i Dagens Samhälle.

Per Sandberg menar att socialsekreterare i dag upplever en ökad press att öppna utredningar. De känner sig granskade av medier och myndigheter, framförallt efter det som hände med åttaåriga Yara i Karlskrona. Hon mördades av sina vårdnadshavare på våren 2014.

De vågar inte avskriva anmälningar eller bevilja tidigt stöd. Istället sätts omfattande utredningar igång.

Det är ett jättetryck på en socialsekreterare i dag. Det är från media, det är från de statliga tillsynsmyndigheterna. Det kan vara så att man öppnar utredningar i onödan, men hellre en för mycket, än en för lite"

Växjö kommuns socialchef Per Sandberg

Att inleda utredningar på fel grunder kan föra med sig problem. Barn och deras familjer granskas ingående och det riskerar att bli svåra utredningar där familjer vänder sig från myndigheterna.

De känner sig kränkta.

– Det finns en del föräldrar som är helt oförstående. De är oerhört kritiska. Om man inte kommer överens med föräldrarna så kan det leda till ett tvångsomhändertagande, säger Per Sandberg.

Att de riskerar att få sitt barn tvångsomhändertaget är en orsak till att en del föräldrar låter sig bli granskade trots att det inte finns tillräckliga skäl till att inleda en utredning från första början.

Alla artiklar i granskningen finns här

Läs hela inlägget »
Etiketter: artiklar, radio inslag

Har startat en namninsamling.

Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret

http://www.skrivunder.com/barnperspektivet_maste_bli_mer_an_ett_fint_ord_pa_pappret

Enligt lagen skall ett tydligt barnperspektiv väga tyngst rådande i alla ärenden gällande barn. Ändå är det inte så. Och trots att man uppenbarligen bryter mot lagen så blir det inga konsekvenser. Igår hände det igen En flicka som varit placerad i tre år sedan mamman hade sett på då styvpappan misshandlade henne som spädbarn. De hittade henne med brutna höftben. Huvudet hade slagits mot stengolv Hon var mycket allvarligt skadad.

Flickan har varit placerad och har bott i samma hem hela sitt liv sedan dess.

I våras kidnappade mamman flickan. Hon gick under jorden. En reporter har backat henne och skriver om hennes kamp men har inte träffat flickan själv men har inte kollat att det mamman säger stämmer. Efter mycket om och med hittades hon men vägrade släppa in socialen för att se hur flickan mådde så blev det ett nytt LVU med hjälp av polisen. Flickan fördes tillbaka till familjehemmet. Flickan berättar både för soc och polis att mamman slagit henne. Ändå vinner mamman i rätt. Flickan skall hem till henne igen

Man kan undra hur mycket stryk ett barn skall tvingas stå ut med för att slippa. Hur illa får man behandla ett barn och ändå få behålla sitt förälrraskap? .

Igår åkte mamman helt sonika och hämtade henne. Mot flickans vilja.Flickan grät och var utom sig. Talade om att hon inte ville. Att mamman slår henne och familjehemmet kunde bara se på då mamman tsr henne med våld. Ingen kunde försvara henne.

Flickan är förkrossad, familjehemmet likaså. och barnperspektivet finns inte. Att barn skall höras gäller heller inte Hon har berättat men det hjälper ju inte.

Vad är lagarna värda då de ändå inte följs inte ens i rätten utan föräldra perspektivet väger tyngst.

http://mobil.dn.se/nyheter/sverige/efter-flera-ars-kamp-maria-har-fatt-tillbaka-sin-dotter/

Journalisten som skrivt har inte träffat flickan själv utan utgår ifrån att hon har det bra för han hör barnskratt i bakgrunden. Han vet inte ens om det är hon som skrattat.

Det är inte det enda ärendet.

Låt oss hjälpas åt.

Skriv på så kräver vi tillsammans att:

-barnperspektivet skall bli mer än ett fint ord på pappret.

-lagar som är till för att skydda barn skall kopplas till konsekvenser

-brott mot lagar som skall skydda barn skall kopplas till straff

-alla instanser som har hand om barn skall utbildas i vad barnperspektivet är och vad anknytning betyder

Sprid den och skriv på, glöm inte familjen. Ju fler vi blir desto bättre. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: namn insamling

Vilken helg det varit.

Vi, jag och en ungdom som råkat väldigt illa ut under sitt liv, åkte upp till Stockholm igår till barnombudsmannen, inga problem.

Det var på hemvägen det började. Stormen...

Tågets avresa flyttades fram och flyttades fram för att till sist ställas in.

Försökte boka om, över 300 i kön före mig.

Sedan låg Comviq nere så den ena av våra telefoner var obrukbar. Vi kunde inte göra något var för sig för då hade vi inte fått tag i varandra igen.

Sprang till cityterminalen för att ta en buss. 50 före där hade vi tur fick en lapp av en kille med bara två nummer före. Men allt fullt eller inställt.

Insåg att vi skulle bli kvar ringde en vän och fick våldgästa där.

Kommer dit och hamnade mitt upp i ett... födelsedagskalas och spelkväll, vi hade jättekul, jag vann.

Försökte boka om biljett till morgondagen men det gick inte. Det stod att inga tåg skulle gå förrän efter kl 14 lördag.

Men det gick att beställa biljetter på förmiddagen, fförsökte boka om gick inte men lyckades till sist sälja tillbaka. Försökte sedan köpa en annan vilket lyckades men fick sedan besked att även det tåget var inställt.

Lördag morgon kollade jag om de börjar köra men nej. Vissa bussar gick men gick inte boka på nätet så vi för till stan o tänkte hoppa på första bästa.

Nu upptäcker vi att 3 låg nere så nu var det andra telefonen som inte fungerade.

Där fick veta att alla bussar var fulla och inga tåg planerades/förväntades gå förrän efter 14.

Det var någon studsmatta som flugit in i strömledningarna hörde jag. (vet inte om det stämde)

Bokade om för att få sittplats men det ställdes in.

Gav upp o tänkte hoppa på ändå.

När ett äntligen såg ut att gå gick vi dit. Det var ett nytt tågbolag som jag försökt boka på men då det tåget inte gick normalt utan var extra insatt gick det inte boka. Som tur var frågade vi och det var utbytt till buss gick dit och lyckades prata in oss på den.

Problemet var att de inte gått ut ordentligt med Info så vi stå nästan en timme medan folk droppade in. Vid 15 bar det till sist i väg.

Det gick bra ändå till strax innan Skövde, där ramlade inte mindre än tre träd över oss. Det första tog sidospegeln fram, andra taket, sista smällde ytterrutan längre bak där jag satt. Stor bula inåt och smulor av ytterrutan. Blev stående över 30 minuter tills trafikverk kom och kunde ta bort sedan kom både ambulans och brandbil. Vid 19. 30 kunde vi äntligen sätta oss i bilen för de sista milen hem i blåsten.

Då var jag så trött att jag stöp i säng. En resa vi kommer att minnas

Läs hela inlägget »

Igår hämtade mamman Juni. En flicka som varit placerad i tre år. Mamman hade sett på då styvpappan misshandlade henne som spädbarn. De hittade henne med brutna höftben. Huvudet hade slagits mot stengolv Hon var mycket allvarligt skadad.

Flickan har varit placerad och har bott i samma hem hela sitt liv sedan dess.
I våras kidnappade mamman flickan. Hon gick under jorden. En reporter har backat henne och skriver om hennes kamp men har inte träffat flickan själv och har inte kollat att det mamman säger stämmer. Efter mycket om och med hittades hon eftersom hon vägrade släppa in dem för att se hur flickan mådde så blev det ett nytt LVU och man tog “hem” flickan. Flickan berättar både för soc och polis att mamman slagit henne. Ändå vinner mamman i rätt. Flickan skall hem till henne igen.
Igår åkte hon helt sonika och hämtade henne. Mot flickans vilja.
Flickan är förkrossad, familjehemmet likaså. och barnperspektivet finns inte. Att barn skall höras gäller heller inte Hon har berättat men det hjälper ju inte.
Vad är lagarna värda då de ändå inte följs inte ens i rätten utan föräldra perspektivet väger tyngst.
http://mobil.dn.se/nyheter/sverige/efter-flera-ars-kamp-maria-har-fatt-tillbaka-sin-dotter/

Jag finner inga ord. Det gör ont ändå i i själen. Jag har redan blivit påhoppad för att jag tagit ställning. Av personer i mammans omgivning.

Det är så många och det händer inget.

Har börjat fila på en anmälan till DO utifrån alla ärenden.

Jag vill att de utreder om barn diskrimineras för att de är för små för att föra sin egen talan.

I dag skal jag till Stockholm igen. Jag skall med en kille till barn ombudsmannen. Killen har flyttats över 26 gånger. Handlar om att trasa sönder någon, ta ifrån ett barn tillit, tryggheten och självförtroende. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: artikel
vad är en familj?    Vad är det värt att myndigheterna felaktigt flyttar två småbarn från de enda föräldrar de känner till?  Och - kan familjehem älska sina barn på riktigt?  ANNONS                 vad är en familj? Vad är det värt att myndigheterna felaktigt flyttar två småbarn från de enda föräldrar de känner till? Och - kan familjehem älska sina barn på riktigt? ANNONS  

Hallå Borås tingsrätt, vad är en familj?

Vad är det värt att myndigheterna felaktigt flyttar två småbarn från de enda föräldrar de känner till?

Och - kan familjehem älska sina barn på riktigt? Undrar Kerstin Weigl, som härom veckan fick störa journalistpriset, i en krönika om stämningen

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/kerstinweigl/article21872153.ab

De två barnen hade placerats när de var ett år respektive några månader. Utan förvarning omhändertogs de 2009 under umgänge med sin biologiska mamma. Beslutet fick hård kritik av Socialstyrelsen.

Tjänstefel var det, ansåg Borås tingsrätt som förra året dömde en politiker och två tjänstemän. Men upprättelsen saknar värde - inga brottsoffer fanns, enligt domen. Inte barnen och inte Eva och Anders, De var ju "bara" familjehem.

Och det är vad stämningsansökan siktar in sig på. De hävdar att efter fyra år fanns en familjerelation, starka känslomässiga band. Därför har Evas och Anders rätt till respekt för familjeliv kränkts.

De anför flera andra domar från Europadomstolen Något jämförbart fall är inte prövat i Sverige tidigare.

Man kan tänka att Mark-fallet är unikt, men det tror jag inte, att döma utav alla brev om vårdnadsärenden som når mig.

Man kan sucka över att just den här historien ändå inte kan få ett lyckligt slut. Sex år har gått. Barnen har ett annat hem. De fick aldrig tillbaka barnen de kallar "sina". Umgänget är avstängt och myndigheterna har förgäves försökt utfärda kontaktförbud för Eva och Anders.

Men jag tänker att det finns alla skäl att processen blir rejält uppmärksammad, särskilt en höst som denna då socialtjänsten i de flesta kommuner jagar familjehem åt ensamkommande flyktingbarn.

Hur ska vi se på dessa familjer? Och: Vad är en familj? Se där en av de eviga stora livsfrågorna.

Ja, vad är en familj? Vem är förälder? Är blod tjockare än vatten? Kan man älska barn man inte fött? Glömmer barn borde dem de ser som sina föräldrar om det är dem de har sin anknytning till?

Viktiga frågor  

Läs hela inlägget »
Etiketter: krönika, debatt artikel
Regeringen målar de upp en falsk motsättning mellan människor på flykt och oss som möter dem i vårt arbete, skriver debattörerna. Regeringen målar de upp en falsk motsättning mellan människor på flykt och oss som möter dem i vårt arbete, skriver debattörerna.

Att ta emot ensamkommande barn och sedan mötas av nya lagsförslag om tillfälliga uppehållstillstånd gör det näst intill omöjligt att göra ett bra jobb. Ett barn som kommer hit och sedan får veta att de skall anpassa sig under tre år för att sedan riskera att åka ut igen har mycket svårt att koncentrera sig på att ex studera.

De skall anpassa sig, landa men vet samtidigt att de förmodligen inte får stanna. Att de de bygger upp inte är beständigt.

Att hela tiden gå och tänka på vad som skall hända då blir som psykisk tortyr.

Något som ett antal skribenter lyfter i denna debatt artikeln.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article21866097.ab

Tillfälliga uppehållstillstånd är motsatsen till trygghet. Det kommer att skapa stress, ångest och passivitet. Det är inte en bra grund att stå på för barn som ska starta sitt liv i ett nytt land. Vi arbetar för att dessa barn ska få en bra start i Sverige. Samtidigt drar regeringen undan mattan för dem redan innan de har hunnit ta ett andetag av luften i ett land utan krig. Tillfälliga uppehållstillstånd kommer att försvåra vårt arbete att skapa trygghet och säkerhet på de boenden där vi arbetar.

En annan sak som regeringens flyktingöverenskommelse innehåller är medicinsk åldersbedömning. Detta har kritiserats från både läkare och jurister, för att de helt enkelt inte är tillförlitliga. Ibland används dessa av Migrationsverket för att flytta unga människor som har oturen att klassas som vuxna från deras boende för barn, till förläggningar för vuxna.

I andra fall leder de osäkra ålderbedömningar till att unga personer som annars hade fått stanna, utvisas ur landet. Det är inte riktigt att en så osäker och ovetenskaplig metod ska få avgöra en människas öde.

Låt oss jobba i lugn och ro, ge oss verktyg för att ge Sveriges framtid en bra uppväxt. Sätt inte käppar i hjulet för vårt arbete med dumheter som tillfälliga uppehållstillstånd och opålitliga åldersbedömningar. Sverige behöver inte fler papperslösa ungdomar och otrygga barn.

Artikeln är längre  

Läs hela inlägget »
Etiketter: debatt artikel
Foto: Anders Robertsson Foto: Anders Robertsson

Fosterfamilj tar skadeståndsfråga till rätten

Det uppmärksammade familjehemsfallet i Mark ser åter ut att hamna i domstol. Fosterfamiljen har nu via sin advokat stämmer nu Marks kommun på 200 000 kronor i skadestånd.

Kinna Igår 10.46, uppdaterad 12 timmar sedan
Fakta
Detta har hänt

Hösten 2009 omplaceras barnen hastigt, då de lämnats för umgänge hos den biologiska modern. För det får socialnämnden hård kritik från Socialstyrelsen. En utredning 2011 visar att fosterfamiljen är väl lämpad som familjehem men förvaltningsrätten beslutar att barnen ska stanna i sitt nya hem. Det överklagas, kammarrätten ger avslag men betonar att barnen bör ha regelbundet umgänge med fosterfamiljen.

2014 döms en politiker och två tjänstemän för tjänstefel. Samma år stoppar socialnämnden alla träffar mellan barnen och fosterfamiljen.

I juni lämnade fosterföräldrarna Eva och Anders in en skrivelse till Marks kommun där de krävde 400 000 kronor i skadestånd, med hänvisning till omplaceringen av de sedermera rikskända fosterbarnen. Då uppgav fosterfamiljens advokat att man vill nå en lösning med Marks kommun utanför en domstol, men nu har en stämningsansökan lämnats in till Borås tingsrätt.

– Vi har väl egentligen aldrig trott på att man skulle gå med på att betala något. Det har blivit prestige i det här, barnen får fortfarande inte träffa oss för Marks kommun, säger fostermamman Eva till BT.

Det var 2009 som barnen, då fyra respektive fem år, omplacerades på ett kuppartat vis då fostermamman lämnade dem för några timmars umgänge hos den biologiska mamman. Det blev starten på flera rättsprocesser och utredningar där bland annat socialnämnden fick hård kritik av Socialstyrelsen och 2014 dömdes två tjänstemän och en politiker i tingsrätten för tjänstefel.

Fostermamman menar att inget kan ändra det faktum att barnen togs ifrån dem, men att de vill få det testat om de kan ses som brottsoffer. Via sin advokat yrkar man nu på 200 000 kronor i skadestånd till följd av den kränkning som omplaceringen av barnen inneburit.

–Fosterföräldrarna betraktar barnen som deras egna och det är ostridigt bevisat att Marks kommun gjort fel. Rent jurdiskt är det intressant eftersom det till viss del är oprövat hur man ser på vad som utgör en familj, säger advokat Peter Zeijerborger.

Stämningsansökan har föregåtts av skiftväxling mellan fosterfamiljens advokat och Marks kommun.

– Marks kommun ville att vi gå igenom våra rättsliga grunder för skadeståndskravet, vilket vi menar att vi redan gjort, säger Zeijersborger.

Enligt Haleh Lindqvist, kommunchef, hade man på tisdagen inte mottagit stämningsansökan ännu.

– Vi får titta på hur vi ska hantera frågan när den kommer in, säger kommunchef Haleh Lindqvist och fortsätter:

- Det är tråkigt att vi inte kunnat nå fram till en dialog, men man har sagt hela tiden att man vill få det prövat i rätten och visst då får det bli en rättslig prövning.

Lindqvist betonar att kommunens hantering av skadeståndskravet inte handlar om prestige.

– Vi har bett om ursäkt och sagt att fel har begåtts. Det har varit en rättslig prövning tidigare, vi har tagit till oss det som hänt och ändrat rutiner. Det här handlar absolut inte om prestige eller att vi inte bryr oss, vår uppgift är att förvalta skattebetalarnas pengar och då måste vi kunna motivera varför vi ska betala skadestånd.

Läs hela inlägget »
Etiketter: artikel

Gjorde en intervju runt stämningen med radio Sjuhärad

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=6315416

– Man har konstaterat vem som har gjort fel men man har inte konstaterat om det finns något brottsoffer. Barnen är du de som är det största brottsoffret men vi kan inte driva deras sak i och med att vi inte är vårdnadshavare så vi får driva våran egen sak, säger Eva.

Dagens stämningsansökan har föregåtts av diskussioner, men fostermamman tycker att kommunen inte har fått gehör för sina synpunkter.


– Anledningen till varför vi satt en hög summa är för att man inte ska sopa detta under mattan. Hade vi satt 100 000 kronor till exempel så kanske de hade betalat oss och så hade den här saken varit ur världen. Vi vill ha det testat för man gör inte så här med barn ostraffat, säger Eva.

Inslaget är längre 
.

Läs hela inlägget »
Etiketter: radio inslag

Fick denna ifrån advokaten Peter Zeijersborger idag. Nu åker vi....

Hej!

För din kännedom kan informeras att Marks kommun blir stämda i dag. Tingsrätten får stämning per epost i dag och i pappersform i morgon. Har informerat Borås tidning.

PZ

Det är det väl kända ärendet där två små barn omplacerades ifrån sitt familjehem. Det hem de bott i sedan de var små. Det hem de såg som sitt och de föräldrar de såg som sina.

Uppdrag granskning lyfte ärendet med höga tittar siffror.

Man lovade att barnen skulle tillbaka men så blev det inte.

Man verkställde inte beslutet och mamman överklagade. Man skickade då en jurist som inte stått i domstol på 5 år. Sedan en advokat som inte ens brydde sig om att vara där. Han åkte till Australien och lämnade över till en bisittare.

Ett ytterligare överklagande föll på att ordförande använde sin utslagsröst och röstade emot eftersom han var arg på familjehemmesmamman (mig)

Barnen får idag inte träffa familjehemmet alls trots att det står i den sista domen att en förutsättning för att de skall vara kvar är att de skall tillåtas ha fortsatt kontakt med oss. Trots det har Mark t.o.m försökt med kontakt förbud mot den tidigare fostermamman (det gick inte igenom)

Nu stämmer vi dem, Marks kommun för att man konstaterat att de gjort fel, vem som gjort fel men inte om det finns något brottsoffer och om det är vi. Barnen är det självklart men deras krav kan/får vi inte driva.

Vi gör det för oss och alla andra som har barn sedan länge som omplaceras utan grund. Den höga summan för att de inte bara skall betala och sopa under mattan.

Vi grundar stämningen på ett antal domar i Europadomstolen. Men det är aldrig prövat i Sverige tidigare.

Mvh Eva Markmamman

Har redan gjort första intervjun 

Läs hela inlägget »
Etiketter: pressmeddelande
– Man kan inte titta på tänder och fastslå åldern på barn i tonåren. Det är ungefär lika vetenskapligt som att fastslå att en person är 18 år gammal på grund av att den är en och sjuttiofem lång. – Man kan inte titta på tänder och fastslå åldern på barn i tonåren. Det är ungefär lika vetenskapligt som att fastslå att en person är 18 år gammal på grund av att den är en och sjuttiofem lång.

Det diskuteras friskt om åldersbestämning på tänderna ger en rättvis bild eller inte. Hittade en artikel som tar upp problemen. Det jag reagerar mest på är att ingen studie finns att jämföra med vad gäller barn med annan etnisk bakgrund. Dessa barn får tidigare hår, som skägg, hamnar tidigare i målbrottet, så det är mycket troligt att även tänderna ser annorlundare ut än på en svenskt barn.

Sedan visar fler bilder i artikeln (följ länken) hur tänderna går tillbaka, dvs visdomstandens rot på en 10 åring ser mer ut som på en 15 åring medan en 18 årings visdoms tands rot lika gärna skulle kunna vara från en vuxen så att det är svårt att bedöma åldern utifrån det.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/lakare-domer-ut-aldersbestamning/

Regeringens förslag om att medicinskt åldersbestämma flyktingbarn möter motstånd. Både tandläkare och läkare menar att de metoder som finns inte är tillförlitliga. ”Tänder ser likadana ut oavsett om du är 15 eller 50”, säger tandläkaren Georgios Tsilingaridis.

Regeringens förslag om att medicinskt åldersbestämma flyktingbarn möter motstånd. Både tandläkare och läkare menar att de metoder som finns inte är tillförlitliga. ”Tänder ser likadana ut oavsett om du är 15 eller 50”, säger tandläkaren Georgios Tsilingaridis.

I många fall är det svårt att avgöra om en asylsökande är över eller under 18 år. Därför vill regeringen införa medicinsk åldersbestämning. I de fall där Migrationsverkets handläggare är osäkra på om den asylsökande uppgett sin verkliga ålder ska de kunna hänvisa denne till en läkare som får avgöra frågan.

Den asylsökandes ålder bestäms genom att man röntgar antingen handled eller tänder. Med hjälp av röntgenbilderna avgörs sedan hur gammal personen är.

Metoden har fått stark kritik från både läkare och tandläkare. Många menar att den är alldeles för oprecis för att vara tillförlitlig. Svenska pedodontiföreningen samlar tandläkare som är specialiserade på barn- och ungdomstandvård. I en skrivelse motsätter de sig förslaget.

– En person i tonåren har ofta helt färdigutvecklade tänder, då ser de likadana ut oavsett hur gammal personen är. Det enda sättet att undersöka ålder blir då att kolla på visdomstandens rotutveckling, men det är en väldigt oexakt metod med en spridning på fyra år. Den som bedöms som 20 kan lika gärna vara 16, säger föreningens ordförande Georgios Tsilingaridis.

Dessutom menar han att det blir ännu svårare eftersom de mallar som finns för att bestämma ålder via tänder bygger på undersökningar av personer med europeisk eller nordamerikansk bakgrund. Några undersökningar av personer med annan etnisk bakgrund finns inte. Därför går det inte säga att åldersbestämningarna blir korrekta för de grupper som nu söker asyl.

Han får medhåll av Gunilla Klingberg, professor i pedodonti vid Tandvårdshögskolan i Malmö.

– Man kan inte titta på tänder och fastslå åldern på barn i tonåren. Det är ungefär lika vetenskapligt som att fastslå att en person är 18 år gammal på grund av att den är en och sjuttiofem lång. Det vore etiskt tveksamt att röntga personer och därmed utsätta dem för strålning med så osäkra resultat, säger hon.

Även Svenska läkaresällskapet motsätter sig förslaget. I en skrivelse till Socialstyrelsen uppger organisationen att felmarginalen är upp till två år när man bestämmer ålder genom att röntga handleder.

Ingemar Engström, överläkare och ordförande i Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik, är starkt emot att metoden används.

– I det här fallet vill man veta om en person är över eller under 18 år, men mätmetoden är inte så precis. Vi kan omöjligt avgöra om en person är 17,9 år gammal eller 18,1. Felmarginalen är så stor att en person som man kommer fram till är 17 lika gärna kan vara 15 eller 19. Det är en så dålig metod att vi inte använder den inom vården, och då tycker vi inte att man ska använda den i något annat syfte heller, säger han.

I stället vill att han att man tittar mer på sociala och kulturella faktorer.

– Det finns andra metoder som används i andra länder, i Storbritannien har man en mer behovsorienterad metod där man bedömer hur gammal en person är genom att titta på hur den klarar sig socialt. Att bestämma en exakt ålder på medicinsk väg går inte, säger han.

Vad gör du om regeringen ändå inför medicinsk åldersbestämning?

– Om de stiftar en lag och tvingar oss blir det väldigt problematiskt. Vi inom läkarkåren är överens med tandläkarkåren om att det är en dålig idé. Jag hoppas och tror att det inte blir så, säger Ingemar Engström.

Socialstyrelsen tittar på flera förslag och ett av dem är att magnetkamera ska användas vid ålderbedömning i stället för vanliga röntgenbilder. Myndigheten ska undersöka om det kan ge bättre säkerhet. Att det skulle vara så ifrågasätts dock av flera läkare.

– De har inte lämnat något vetenskapligt underlag för det, så brukar en myndighet inte jobba. Det verkar som om de låtit sig styras av politiska skäl, säger barnläkaren och professorn Anders Hjern.

På vilket sätt blir det annorlunda om man använder magnetkamera?

– Ja, det är en bra fråga. Bilderna blir mer detaljerade, men det grundläggande problemet med att variationen är stor mellan olika individer och grupper kvarstår. Jag tror att de haft lite för bråttom när de gick ut med det här, säger Anders Hjern.

I nuläget är medicinsk åldersbedömning frivillig. Under förra året genomfördes 44 bedömningar. Åtta av dessa ledde till att den asylsökandes ålder justerades.

Love Ahlstrand

love.ahlstrand@dn.se

Läs hela inlägget »
Etiketter: artikel, debatt artikel
Gambias president Yahya Jammeh. Gambias president Yahya Jammeh.

Gamibia stoppar kvinlig omskärelse med omedelbar verkan.
Underbart inte en dag för tidigt. Det borde snarare ha gjorts för länge sedan.

Hoppas att många fler länder hänger på och förbjuder den eran tortyr som det är.  http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21827706.ab

Det ska inte skäras i gambiska kvinnors könsorgan!

Det slog det afrikanska landets president Yahya Jammeh fast i ett uttalande tidigare i veckan och förklarade samtidigt att ett förbud mot könsstympning ska gälla direkt.

Enligt Reuters har i dag tre fjärdedelar av Gambias kvinnor utsatts för omskärelse. Presidentens uttalande blev känt när Gambias informationsminister Sheriff Bojang glädjestrålande berättade om det på Facebook:
"Jammeh har de senaste minuterna förklarat att kvinnlig omskärelse är förbjudet i Gambia med omedelbar verkan!!!"

Utspelet bekräftades snart av kampanjgrupper som jobbar hårt för att få bort sedvanan. Där efterlyser man nu lagstiftning.

– President Jammehs tillkännagivande skickar ett tydligt budskap till världen, men genom att snabbt få till stånd en lag kommer en ännu starkare signal att sändas ut, säger aktivisten Jaha Dukureh till Reuters och konstaterar samtidigt att ett förbud är nödvändigt för att rädda "ett oräkneligt antal liv i Gambia".

Smärtsamt ingrepp

Vid könsstympning av kvinnor kan delar av det yttre könsorganet vara borttaget. Till exempel kan hela eller delar av klitoris, de inre eller yttre blygdläpparna ha tagits bort, eller sytts ihop.

Ingreppet kan förutom att orsaka livslång smärta resultera i att flickor blöder till döds eller dör av infektioner, medan andra får svåra komplikationer vid förlossningar senare i livet.

Läs hela inlägget »
Etiketter: artikel, information

Redan härom dagen skrev jag om min rädsla att det kommer för många på en gång så att vi inte hinner tala om vilka regler och lagar som gäller här. vilka lagar man skall följa här.

http://www.allehanda.se/angermanland/kramfors/mobb-skulle-valdta-kvinna-och-doda-sonen-anmalda-for-olaga-hot

Enligt polisens är bakgrunden att männen anser att den ensamstående kvinnan begår en brottslig handling då hon uppehåller sig i Sverige utan man och ska därför straffas.

Även sonen har männen fattat agg mot och vid en samlad attack försökte mobben tränga sig in i kvinnans och sonens rum.

Då männen inte kunde forcera den låsta dörren uttalades flera hot mot kvinnan och hennes son.

Personalen på boendet blev vittne till händelsen och larmade polisen som på plats tog upp två anmälningar om olaga hot.

– Alla bråk och hot på asylboenden i området tar upp mycket av våra resurser. Dels i form av utryckningar och dels vid förhör sker via tolk och är tidskrävande, säger Kenneth Magnusson, förundersökningsledare vid polisen i Kramfors.
http://www.allehanda.se/angermanland/kramfors/efter-dods-och-valdtaktshoten-nu-flyttas-den-drabbade-familjen-fran-asylboendet-i-nora

Ytterligare åtgärder är upp till Migrationsverket att fatta, vilket de har gjort. Kvinnan flyttas från boendet efter hoten.

– Migrationsverket ser naturligtvis allvarligt på det som har hänt. Hon var nöjd med flytten, säger Annie Hörnblad på Migrationsverket.

Mer detaljer om händelsen kan varken Migrationsverket eller Mattias Hellström från Jokarjo ge i nuläget.

Familjen flyttades till ett annat boende men jag har svårt att förstå att en massa personer som flytt och lever under omständigheter här med många man inte känner, ett nytt land, nytt språk, beroende av andra och deras givmildhet samt migrationsverket ändå tar sig tid att bråka med någon de inte tycker lever som det passar just dem. OK att det är tristess och de inte har så mycket att göra men att bråka med varandra.

Sedan har vi de som kräver och kräver både det ena och det andra.
Det stör mig.

Hade en lång diskussion med våra placerade pojkar (ensamkommande) då de ville ha det och det och det... och jag frågade vem som skulle betala? Det var precis som de först då kom på att de faktiskt inte hade pengar själva. Sedan den diskussionen har allt lugnat sig., De är snälla, hjälper till, tackar för både mat och annat. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: artikel
Matilda Skog var psykiatrins mest svårbehandlade patient. Hon var inte ens betrodd med att borsta sina tänder själv. Matilda Skog var psykiatrins mest svårbehandlade patient. Hon var inte ens betrodd med att borsta sina tänder själv.

På tal om hopplösa fall så finns det inte några sådana brukar man säga.

En del fall kan bara vara svårare än andra.

I vilket fall så hittade jag ett exempel på just den tesen. http://www.smp.se/inblick/hon-var-psykiatrins-svaraste-fall/

Jag och fotograf träffade Matilda Skog första gången i slutet av november 2005. Hon hörde av sig själv och ville berätta om sin situation på psykiatriska intensivvårdsavdelningen (PIVA) i Växjö.

Det var ett tungt vårdfall vi träffade. Kraftigt medicinerad, utan hopp om framtid och tvångsinlagd efter svår självdestruktivitet. Matilda hade skadat sig väldigt allvarligt. Hon var på vippen att dö vid ett flertal tillfällen. Hon talade om sig själv som ett ljus som hade brunnit ut ur båda ändar.

Tillsynen var 24 timmar om dygnet. Alltid hade hon vårdpersonal runt sig. Aldrig lämnades hon ensam.

Sjukvården stod maktlös. Hur hanterar man en så svårt sjuk människa som ständigt vill skada sig så mycket som möjligt? Vilken behandling ska sättas in? Matilda jämfördes med det riksbekanta Elisabethfallet, kvinnan med autism som vårdades på Sankt Sigfrids sjukhus under 1970-talet. Hon betraktades som Sveriges mest svårbehandlade patient.

När jag läser det gamla reportaget från PIVA är det svårt att tro att det är samma människa jag möter. Matilda för tio år sedan var nedstämd, hade en tom blick och utan hopp om bättre liv. På PIVA skedde ingen behandling, utan hon förvarades och skyddades från att skada sig själv. Vårdavdelningen var hennes fängelse.

– Jag fick inte ens borsta mina tänder själv.

Matilda har en lång psykiatrisk historia bakom sig. Redan i tidiga tonåren började hon skada sig själv. Hon gjorde flera allvarliga självmordsförsök och låstes in på kvinnoavdelningen vid rättspsykiatriska kliniken i Växjö fram till den olyckliga branden 2003 där flera personer omkom och skadades.

Hon hamnade på ett gruppboende i Alvesta. Men personalen kunde inte hantera Matilda eftersom hon skadade sig så kraftigt. Därför fördes hon över till PIVA och vårdades enligt LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård).

Hennes mål för tio år sedan var att lämna PIVA och hitta en annan vårdform.

– På den tiden drömde jag om ett skyddat boende. Med personal runt om mig, för jag klarade inget själv då.

Efter reportaget i Smålandposten skedde det viktiga saker i Matildas liv. Sjukhusledningen skickade remisser över hela landet och försökte få någon vårdgivare som kunde ta sig an henne. Hon hamnade inom rättspsykiatrin i Sundsvall. Här fanns en annan vårdmodell som fungerade för Matilda. Hon började medicinera för sin ADHD och fick ta eget ansvar.

– Jag kommer ihåg första gången jag tog läkemedel mot ADHD. Jag såg en tävling i curling på teve och plötsligt kunde jag titta färdigt på programmet. Det hade aldrig hänt tidigare.

Matilda har en högfungerande autism parallellt med sin ADHD och det innebär att hon behöver tydlighet och en struktur i livet.

Efter vårdtiden i Sundsvall blev det en sväng till ett behandlingshem i skånska Finja. Sedan träffade Matilda en läkare i Växjö inom psykiatrin, Anders Albinsson, som gav henne framtidstro. De funkade väl ihop och sedan 2010 har Matilda helt slutat att skada sig själv.

– Det var tuffa möten med läkaren. Han ställde krav på mig och lät mig successivt ta eget ansvar över mitt mående och liv.

Den negativa spiralen hade brutits. Matilda kunde flytta till egen lägenhet i Alvesta, hon blev inte längre beroende av vårdpersonal och började se framåt.

Ja tänka vad rätt diagnos och rätt behandling kan göra.  
Artiklens är skriven av Jan Bärtåsjan.bartas@smp.se 0470-77 06 16 och det finns även ett tv inslag  om ni följer länken

Läs hela inlägget »
Etiketter: artikel
Åsa Romson och Stefan Löfven. Tar ansvar, säger de. Foto: Lars Pehrson Åsa Romson och Stefan Löfven. Tar ansvar, säger de. Foto: Lars Pehrson

Nu tuffar man till kraven på nyanlända flyktingar. Man ökar kraven för att ge ett aningshål. http://www.regeringen.se/artiklar/2015/11/regeringen-foreslar-atgarder-for-att-skapa-andrum-for-svenskt-flyktingmottagande/

Det behövs men många reagerar. (båda artiklarna är självklart längre, följ länk för att läsa hela)

http://www.svd.se/dom-kallar-det-ansvar/om/svenskt-flyktingmottagande

Det hade inte behövt vara så här, men de som har förnekat att det finns en inneboende motsättning i ökande flyktingtal och en oförändrad design på välfärdsstaten har effektivt dödat möjligheten att föra en diskussion om möjligheten för Sverige att fortsatt hålla dörrarna tämligen öppna genom att minska statens ekonomiska åtagande.

Gustav Fridolin, Åsa Romson och Maria Ferm skrev i DN den 30/5 2014: ”Vi kommer aldrig att försvåra för människor att komma till Sverige”. Det visade sig, liksom många andra politikers tjusiga poserande och proklamerande, vara ren lögn.

Den mer uppriktiga utsagan hade varit: ”Vi kommer, liksom andra svenska partier när läget blir tillräckligt ansträngt, att prioritera en oförändrad välfärdsstat före människors rörelsefrihet. Tvingas vi välja mellan makten och det politiskt riskabla i att föreslå långtgående liberaliseringar av systemen liksom begränsningar av välfärdstjänsterna för dem som kommer, väljer vi det förra och drar igen dörren”.

Inte nog med det; de har dessutom mage att kalla det att ”ta ansvar”.
Tove Lifvendahl

http://m.gp.se/nyheter/debatt/1.2907852-en-sorgens-dag-for-alla-pa-flykt

Det sägs att Sverige inte orkar mer. Men i Sverige faller inga oljefatsbomber. Vi har fred och kan åtminstone alltid ställa upp med skydd och livets absoluta nödtorft. Det är en sorgens dag för Sverige, för svensk flyktingpolitik och för alla de som är på flykt,

Vi har menat det vi sagt.Nu sitter stoltheten som en klump i halsen. Regeringen har i panik lagt fram förslag som i praktiken näst intill upphäver möjligheten att få asyl i Sverige och som riskerar att permanenta integrationsproblemen i stället för att lösa dem.


Regeringen har anslutit Sverige till EU-ländernas tävlan om vem som är hårdast och mest avvisande mot flyktingar. Till regeringsledamöternas försvar kan möjligen anföras att de inte är värst. Moderater och Kristdemokrater vill införa ännu hårdare regler. Varför är det så frestande att försöka bli den som behandlar människor i nöd sämst?Panik blockerar både förnuft och känsla. Bakom regeringens förslag tycks finnas en föreställning om att allt kan bli som det var förr, när nöd och elände fanns långt bortom Sveriges gränser. Men den tiden är förbi. Globaliseringen gäller även för flyktingar och extremt fattiga. Vi kan inte längre köpa oss fria från praktiskt ansvar och konkret delaktighet.Det sägs att Sverige inte orkar mer. Men i Sverige faller inga oljefatsbomber. Vi har fred och kan åtminstone alltid ställa upp med skydd och livets absoluta nödtorft. Finns bokstavligen inte tak över huvudet att tillgå kan skydd innebära tältläger i Skåne. Det är obehagligt, men låt de asylsökande själva avgöra om ett tält i Sverige är bättre eller sämre än andra alternativ. För människor som flyr från krig kommer integration trots allt i andra hand.

Gert Gelotte

Jag reagerar också men inte av samma andledning som de flesta andra.

Över 80 000 människor på två månader, lika många barn som i 100 klasser kommer varje vecka. Kommuner lex. Sarah anmäler sig självas, och människor som sover utomhus för att de inte har någon stans att ta vägen. Så beskrevs situationen och det är inte på några sätt en underdrift.

Migrationsverket går på knäna. Likaså en redan hårt belastad socialtjänst som nu dessutom skall ta hand om alla framför allt ensamkommande flyktingbarn som anvisas. Polisen går på övertid. Sjukvården som skall kolla hur de mår likaså tandvården. De allra flesta har trauman och skolpsykologer som inte har kompetens för det som nu väller över dem vilket ger ett extra tryck på en redan hårt belastad psykvård med långa väntetider.  Brist på boenden och familjehem som kan ta emot och trots att det är många fler än vanligt som nu öppnar sina hem så räcker det inte på långa vägar utan man trycker i ren panik in dem någonstans, i många fall alldeles för många på samma ställe. Har hört familjehem som har både 7 och 9 placeringar plus egna barn. 
Visst är andrummet behövligt så det är inte det jag reagerar över utan det är de tillfälliga tillstånden. Flyktingar ska vid första prövningstillfället beviljas uppehållstillstånd i tre år och alternativt skyddsbehövande i ett år.

Nu drar vi i gång en jättekarusell med boenden, utbildning, vård. Vi involverar migrationsverket, socialtjänst, familjehem, vård apparaten. Man bygger och utbildar för att sedan kasta ut dem igen om tre år? 

De flesta åtstramningarna kan jag förstå och tycka är bra men varför dra igång denna jättekarusell som dessutom kostar multum för att sedan då de anpassat sig börjat kunna svenska och kan utbilda sig till något vi behöver och betala tillbaka så skall de ut igen efter tre år.
Inte nog med det, de kan få förlängt med ett år till då de hinner rota sig ännu mera. 
Vad skall vi sedan göra med all kompetens, alla boenden alla extraplatser som skapas i skolor och på andra ställen, dessutom kommer arbetskraften att behövas.
Varför först investera miljarder för att sedan sparka ut dem när vi väl investerat i dem och skulle kunna få tillbaka lite. 

Läs hela inlägget »
"Kvalitetstid är mitt värsta ord" "Kvalitetstid är mitt värsta ord"

Hittade ett bra inlägg som jag kopierar rakt av.

http://www.op.se/kvalitetstid-ar-mitt-varsta-ord

"Det sägs alltid att förskolan är bra och att vi är fantastiska men då brukar jag ställa en fråga tillbaka: "Vad är det som är bra?" Det där har blivit ett mantra liksom för att försäkra sig om att barnen har det bra. Men vi som jobbar vet ju hur det är. Övertron på förskolan är stor och föräldrarna har tappat tron på sig själva som ledare. De tror att någon annan tar hand om mitt barn bättre än mig. Hur bra än förskolan är, så är den aldrig bättre än föräldern när barnen är små. Undrar hur de ser på oss förskollärare, som några övermänniskor?

Efter ett år som föräldraledig säger föräldrar ofta, "nu är vi trötta, mitt barn behöver något annat".

På något sätt bygger föräldraledigheten så mycket nu på den vuxnes behov, inte barnets. Inskolningen sker under tre till fyra dagar. Kort och effektivt.

Förr var det, vid inskolning, en personal som man knöt sig till, både föräldrar och barn, men när de kom nästa dag var kanske den personen sjuk och de andra i personalen okända. I dag är inskolningen annorlunda, man skolar in sig mot hela personalgruppen. Det klart att barnet gråter när de blir lämnade och föräldern går. Efter en stund slutar det, men det betyder inte att de är trygga. Föräldrar jobbar heltid numera, det innebär att små barn får en arbetsvecka på 45 till 50 timmar. Barn har inga rättigheter, ingen reglerad arbetstid eller semester. Vi har 18 barn i gruppen, det är bara vid lunchen vi är tre personal, annars är vi två. Vi går omlott för att täcka upp våra öppettider. Går en och byter en blöja är man ensam med alla barn. Vi har inte förutsättningarna för att göra ett bra jobb.

Föräldrar vill gärna jag har deras barn i famnen när de går, att det ser bra ut, annars blir det svårt att jobba för dem. Men jag har ju inte barnet i famnen hela dagen. Strax efter kommer ju ett nytt. Det är lätt att små barn känner sig vilsna när vi ska gå ut, de blir påklädda och ställda utanför dörren när personalen klär på andra. Det kan ta ett tag innan de möter en vuxen. Ibland står barn vid grinden. De ser ju var föräldern gått ut. 72 barn delar på samma stora gård, två timmar på för- och eftermiddag. Det är fyra avdelningar som samarbetar. Två förmiddagar har en avdelning planeringsmöte, då är det bara sex personal ute bland alla barnen. Men barn har ju bekräftelsebehov hela tiden.

Hur mår barn?

"Det är hela spektrat. Många mår bra, andra har mycket oro i sig och det blir mycket konflikter. Barn har blivit vana med ytliga kontakter och har lärt sig att om de behöver hjälp, till exempel bli torkad i rumpan, spelar det ingen roll vem det är, bara det är någon. Nästan inga barn i dag är blyga för vuxna. Det är ju egentligen en process att möta en ny människa. Man kan tolka barn som att de är sociala och glada när de går på alla och frågar: "Hej, vad heter du?"

Men många barn bär en oro och rastlöshet. De är vidöppna och har inget eget skydd, integritet. De kan upplevas trygga men är ibland utan konturer, förstår du vad jag menar? Att de vet: Det här är jag. Ibland har de svårt med spärrar, att veta, är det här okej?

När barnen får stora utrymmen, springer från det ena till det andra, stressar och har svårt att slå sig till ro. Jag stoppar ofta upp dem när de springer runt och frågar vad de leker. Men de vet inte. Om de får fortsätta att jaga varandra, ramlar till slut en och de andra kastar sig på och över. Då handlar det om vem som knuffade vem.

De är trötta naturligtvis.

Här vilar alla på madrasser med avslappningsmusik i trekvart. Barnen slumrar till, det behöver de verkligen. Efter vilostunden så springer de inte lika mycket, de blir mer rofyllda och sätter sig med ett pussel eller någonting. Men det är inte vila på alla förskolor. Man kanske läser en saga, men då det är ju 10–12 barn som pratar och vill se på bilderna. Det är inte vila.

Föräldrarna har en övertro på att det är i förskolan man lär sig saker, matte och språk. Vi har fått ökade krav och arbetsuppgifter. Förr när Socialdepartementet var huvudman var inriktningen omvårdnad, nu är förskolan under utbildningsdepartementet och lärandet är i fokus. Vi är ett led i hela skolutbildningen. Kanske ska vi tänka trygghet först i stället och sedan bygga lärandet. Det är inte optimala förutsättningar för att genomföra de mål vi har. Vi vill att barnen ska ha inflytande över sin vardag, men det är andra saker än barnens behov som styr planeringen. Om barn ofta blir avbrutna i sin lek känner de till slut att det inte är någon idé att börja. Det kommer ett krav att man ska klä på sig och gå ut i stället.

Anknytning är väldigt viktig, framför allt upp till 3 års ålder. Det är egentligen så enkelt, så varför har det blivit svårt att förklara eller att förstå? Det är ju att vara närvarande med sitt barn. Här på förskolan finns det en stund när man byter blöjor, då det bara är du och jag, annars blir det inte speciellt mycket vuxenkontakt och det är många olika ansikten för barnen.

Efter en lång dag ser barnet som är ute på gården att föräldern kommer. Barnet tittar och ser ibland att föräldern försvinner igen, in för att packa ihop kläder och frågar efter strumpor. Kommer sedan ut till barnet och säger att nu ska vi gå hem. Mötet, nu är det du och jag som gäller, saknas ofta.

En vanlig fråga är: "Vem hämtar mig i dag?" Förr hörde jag sällan den frågan. Barn har många kontakter och i bland nya familjesituationer. Pappa har en ny kvinna med nya bonussyskon.

När ett barn får ett syskon har föräldrarna rätt att behålla platsen på förskolan 15 timmar per vecka. De tio första dagarna när bebisen kommit hem är det inte ovanligt att storasyskonet blir lämnat här hela dagarna, från åtta på morgonen till fyra på eftermiddagen, även när pappan är hemma.

Då är det lätt att barnet känner sig bortvalt och i väglämnat. Speciellt när man är riktigt liten, under 3 år, går det inte kommunicera och förklara sådana saker. En liknelse för att förstå känslan: Tänk dig om ens partner kommer hem med en ny fru, man är liksom utbytt. Den känslan blir starkare om man blir bortlämnad. Vi har en annan, en ny här som vårt fokus är på. Är man äldre, 5 år, kan man ha andra behov. Det ser tufft ut när nyblivna mammor kommer och bär sina bilstolar med små bebisar för att lämna in storasyskonet. Jag tycker att det måste vara jobbigt att packa sig i väg, ta på kläder och passa tider, lämna klockan nio och hämta klockan två. Här får de kriga med 17 andra barn om uppmärksamheten. Det är ett arbete för ett barn att vara i grupp.

Jag har stött på föräldrar som vill vara hemma men faller för trycket, för de hör att det rätta är att barnet är på förskolan. Såklart?! Föräldern törs inte tro på sig själv. Till och med en sköterska sa när någon fått storasyskon: "Men ska du inte lämna henne på förskolan ändå?" Varför säger de så? Det är den här övertron på förskolan och stimulans igen. Men det kan bli överstimulans och stress i stället.

Många föräldrar är väldigt noga med sina rättigheter och att använda dem. Först skaffar de barn, sedan är de måna om sin egentid.

Kvalitetstid är ett annat begrepp, det är mitt värsta ord. Kvantitet ska det vara. Efter en lång dag på förskolan kan föräldrarna komma och säga att nu ska vi göra något roligt. De kan då själva ha haft rätt lugnt på jobbet, inte haft det som barnet, stoj och stök hela dagen med alla ljud, moment och stimuli. "Nu ska vi åka till badhuset", kanske de säger, där det ytterligare är buller och bång. Det är inte kvalitetstid. Ingen får ha tråkigt. Tråkigt kan man ha tycker jag. Det gör inget. Barn behöver vara med i det som är vardag, sätta på tvättmaskinen. Att skala morötter tillsammans med sitt barn kan vara det bästa man kan göra med sitt barn.

Barn upplever ju nästan aldrig hur man lagar mat i vardagen. Potatismos, vad är det? Här kommer den färdig i en skål. Inte ställer man sig när man kommer hem halvsex och gör riktigt mos, då blir det nog pulver. Vi har tur här som har eget kök, men inga barn får gå in dit. De flesta förskolor får ju maten levererad. Vi hämtar en matvagn med lock på skålarna. I lilla köket ute på avdelningen kan vi baka till jul, typ pepparkakor, men det är ingenting som vi gör till vardags.

Det är lätt att man som föräldrar börjar kompensera för all tid man varit borta. De frågar mycket, vill du ha det eller det, åka vagn eller gå, korv eller ost på mackan. När man själv är trött kan det vara skönt om någon bara sätter på en kopp te utan att fråga så mycket.

Barns behov är också att bara vara. De får så mycket stimulans, de har alla sinnen öppna hela tiden. Ser okända saker och ansikten. Passerar Ica Maxi på hemvägen, somnar i bilen hem, äta, sedan är det godnatt."

Hur tror du barnen kommer att påverkas i det långa perspektivet?

"Det dröjer många år innan vi vet resultatet. Det vi ger kommer tillbaka på ett eller annat sätt. Om vi inte svarar på barns behov i dag, hur ska de som vuxna se vad andra har för behov? En dag ska de ta hand om oss när vi sitter på Björkbacka.

I slutänden är det en sak allting handlar om: Kärlek. Men då är det är inte tanken som räknas, utan handling."

Ulla Granqvist
ulla.granqvist@op.se

Läs hela inlägget »
Etiketter: debatt artikel

Krisen inom socialtjänsten sprider sig. Det är brist på familjehem, på tolkar, på goda män. Och alla saknar socialsekreterare http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6308244

I Lidköping är behovet av personal som kan arbeta med ensamkommande barn och ungdomar stort.
Anna-Karin Fogel är förvaltningschef för social arbetsmarknad i kommunen.

– Det är först och främst boendepersonal för våra ensamkommande barn. Vi har annons ute och rekryterar löpande men vi behöver fler.
Lidköping är inte unikt i det här ?
– Nej, det ser likadant ut överallt. Jag ser annonser i dagspressen hela tiden.

När P4 Skaraborg tittar runt på kommunernas hemsidor så annonserar många efter personal. Götene söker åtta boendestödjare till boenden för ensamkommande barn.
I Tidaholm behövs olika assistenter till flyktingmottagandet, Skara behöver familjehemssekreterare och Töreboda annonserar efter pedagoger till nyanlända.

I Lidköping har man än så länge lyckats anställa men nu märker man att det är svårare, säger Anna-Karin Fogel.

– Vi har gått ner i kraven. Tidigare önskade vi högskoleutbildning, nu är det gymnasiekompetens som vi kräver. Men vi gör inte avkall på lämplighet och registerutdrag.

I Gullspång är bråk mellan politiker och personal vilket medfört att den personal som finns flyr.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6309915

Akademikerfackets centrala ombudsman Mats Bergenbrant bekräftar att det långvariga bråket i Gullspång inte tillhör vanligheterna:

– Det man kan misstänka är att gränsdragningen mellan politiker och förvaltningen inte fungerat, menar han.

Du menar att politikerna lägger sig och petar i det som egentligen är tjänstemännens ansvar?

– Det är en misstanke man kan ha, svarar han.

Flykten från socialtjänsten tog sin början med att en enhetschef sa upp sig, därefter gjorde alltså fyra socionomer likadant. Bristen på socionomer är akut i landet, därför blir det nu tufft och dyrt för Gullspång som nu får köpa socionomtjänster via bemanningsföretag.


Och i Trelleborg har flyktingströmmen minskat så man nu kan avveckla ett transitboende för ensamkommande flyktingbarn.

http://www.expressen.se/kvallsposten/transitboenden-for-flyktingbarn-avvecklas/

Sedan gränskontrollerna infördes har andelen nyanlända barn som anlänt med färjorna från Tyskland till kommunen minskat kraftigt.

Kommunen kommer istället att fokusera på den mer långsiktiga etableringen.

– Nu går vårt arbete in i en annan fas. Vi planerar för att ta emot de barn och unga som anvisas till Trelleborg, vilket betyder helt andra utmaningar när det gäller etablering, boende, utbildning och annat, säger Cecilia Lejon, chef för arbetsmarknadsförvaltningen i Trelleborg, i ett pressmeddelande.

Kommunen har sedan årsskiftet tagit emot 4 083 ensamkommande barn och ungdomar

Nu har Löven erkänt att vi nått botten. Vi klarar inte att ta emot fler vilket förde med sig andra konsekvenser

http://www.expressen.se/nyheter/regeringen-overvager-utokade-id-kontroller/

Gustav Fridolin och Åsa Romson övervägde att lämna regeringen i stället för att strama åt asylpolitiken, uppger källor i regeringskansliet i dag för Expressen.

Men Stefan Löfven lyckades övertyga dem att stanna.

Läs hela inlägget »
Etiketter: artikel, radio inslag
– Många länder har förbjudit könsstympning, men det har lett till att man börjar göra det på yngre barn – spädbarn kan ju inte prata, säger Anissa Mohammed Hassan. – Många länder har förbjudit könsstympning, men det har lett till att man börjar göra det på yngre barn – spädbarn kan ju inte prata, säger Anissa Mohammed Hassan.

Har skrivit om tidigare men det kan inte nog tas upp om det medför att det blir ett stopp för kvinliga omskärelser.

http://mobil.dn.se/insidan/jag-har-raddat-min-dotter-tva-ganger/

Ingreppet vi inte vågar pratar om. ”De är inte dumma, mammorna, de vill bara skydda familjens heder.” Det säger Anissa Mohammed Hassan och tecknar en bild för åhörarna av hur könsstympning påverkar den lilla flickan.

Del 2 – Ingreppet vi inte vågar pratar om. ”De är inte dumma, mammorna, de vill bara skydda familjens heder.” Det säger Anissa Mohammed Hassan och tecknar en bild för åhörarna av hur könsstympning påverkar den lilla flickan.

När hon slutar prata är det alldeles tyst. Sedan – en suck. En till. En tillbakakämpad snyftning. Innan applåderna släpper loss.

Anissa Mohammed Hassan är sakkunnig i könsstympning på Länsstyrelsen i Östergötland och har jobbat med frågan länge. Hon fortsätter fast hon ibland har utsatts för hot från dem som vill att traditionen ska fortsätta och tystnaden vidmakthållas.

För Anissa Mohammed Hassan är det en självklarhet att traditionen könsstympning måste upphöra. Ändå är förståelse viktigt och hon poängterar att föräldrar inte låter könsstympa sina barn av ondska utan för att skydda flickorna och familjens heder och för att säkra flickornas möjlighet att bli gifta och därmed en del av samhället. Samtidigt är hon mycket tydlig:

– Om jag bestämde vad man skulle kalla könsstympning för så skulle jag kalla det tortyr, säger hon.

I sitt arbete med nyanlända somaliska familjer får Anissa Mohammed Hassan ofta frågan: Är du inte rädd för att din dotter ska bli gravid utanför äktenskapet eller springa runt och ha sex? När hon beskriver familjernas rädsla för den främmande kulturen fastnar skrattet, som hennes energiska föreläsningsstil lockar fram, i halsen. Det som vi i Sverige tar för självklart är ljusår ifrån det som familjerna hon talar om är vana vid. Hon säger att hon brukar svara:

– Jag vill inte straffa min dotter om det händer. Jag förklarar också att här i Sverige vill man inte att kvinnor ska vara fattiga och det blir man utan utbildning eller om man blir gravid tidigt.

– Jag säger till dem att information är viktigt och att det är det man gör i Sverige, informerar om hur saker går till, inte uppmuntrar till sex. Själv visste jag ingenting om sex när jag var fjorton år och skulle giftas bort. Jag visste bara att det var något äckligt.

Det blev inget giftermål för den fjortonåriga Anissa Mohammed Hassan. Tre gånger lyckades hon slippa bli bortgift. Först vid 29 års ålder gifte hon sig, och då av kärlek. Hon har nu en dotter som inte är könsstympad, den enda flickan i hela släkten som inte utsatts.

– Jag har räddat min dotter två gånger. Först i Somalia då släkten ville att hon skulle könsstympas samtidigt som min kusins dotter. Jag sa; ”nej, hon är för liten”. Jag kunde inte stoppa det själv men min man hjälpte mig. Min kusins dotter blev däremot stympad. Den lilla flickan dog. Det som skrämde mig mest var att ingen kopplade hennes död till könsstympningen, de sa bara ”det var Guds vilja”.

När Anissa Mohammed Hassan sedan kom till Sverige trodde hon inte att traditionen fortsatte här och hon blev chockad när landsmän kom till henne och ville att hon skulle låta sin flicka könsstympas.

– Det var då jag började engagera mig i frågan. Först ideellt via SFI (Svenska för invandrare) och sedan som sakkunnig på Länsstyrelsen.

Tystnaden och tabut runt frågan gör också att flickorna bär sitt lidande ensamma. Det är något som Anissa Mohammed Hassan vill ändra på.

– Flickorna tror att besvären beror på att de är flickor, inte på att de är könsstympade, därför förstår de inte att de kan få hjälp, säger hon.

– Nu när det är mer krig och konflikter i de här områdena är man rädd att flickorna ska bli våldtagna, så då vill man sy ihop dem mycket för att skydda dem, säger Anissa Mohammed Hassan.

Hon menar också att traditionen inte automatiskt försvinner för att man förbjuder den eller för att den är förbjuden här. Och hon har börjat höra från landsmän att man skyndar sig att genomföra stympningen innan man kommer hit, samt även att man gör så kallad prickning i stället för infibulation eftersom det är svårare att upptäcka.

– Många länder har förbjudit könsstympning, men det har lett till att man börjar göra det på yngre barn – spädbarn kan ju inte prata, säger Anissa Mohammed Hassan.

Foto i text: Elisabeth Ubbe

Det är lätt att kritisera det man inte förstår och det är lätt att vara rädd för det man inte förstår. De som kommer hit är rädda att deras barn skall råka illa ut och gör vad de kan för att skydda dem på det sätt de känner till. Vi kritiserar för att vi inte förstår och så krockar det. Därmed inte sagt att de gör rätt. Det kommer i mina ögon aldrig bli rätt att könsstympa någon.

Hon har ett bra enkelt förslag:

En av åtgärderna som Anissa Mohammed Hassan förespråkar är att låta undersöka alla flickor som börjar förskoleklass genom att titta på deras underliv. Det är ett förslag som anses integritetskränkande i Sverige, men hon menar att om man tittade på flickornas underliv, precis som man kontrollerar att pojkarnas testiklar sitter i pungen, skulle man kunna förebygga könsstympning. Och om man hittar könsstympade flickor så kan man hjälpa dem med de eventuella problem som stympningen har orsakat.

Ja varför inte? Om det räddar någon så är det värt det.  

Läs hela inlägget »
Etiketter: upplysning, artikel, fakta
Säkerhetstänkandet kring barns lekmiljöer går bakåt i Sverige. I Nya Zeeland slopar man idag hämmande säkerhetsföreskrifter och får stöd av forskare: olyckstillbuden minskar. Lärarna rapporterar om me Säkerhetstänkandet kring barns lekmiljöer går bakåt i Sverige. I Nya Zeeland slopar man idag hämmande säkerhetsföreskrifter och får stöd av forskare: olyckstillbuden minskar. Lärarna rapporterar om me

Har aldrig trott på att skydda barn från allt. Tror att de måste lära sig genom att konfronteras med.

Hörde en berättelse om en by som hade ett stort avskrädes hål i mitten av byn, det var djupt. En besökare frågade om de inte var rädda för att något barn skulle ramla i? Men det ar de inte för man lärde barnen att akta sig.

Då jag var liten gjorde vi på mycket som idag anses vara farligt. Vi åkte bil utan bälte, cyklade utan hjälm. Vi hade en liten ponny och det var sällan vi red med hjälm. Säkerhetsväst visste vi inte ens vad det var.

Vi gjorde egna gungor av brädbitar och byggde kojor i skogen. Vandrade ensamma från bussen och ibland längre sträckor. Lekte själva i skogen.

Idag är det mesta farligt. Jag jobbade på en förskola, skola fritids ett tag och där tvingade kommunen oss att ta bort en repgunga som var alla barnens favorit. Annars hade vi fått göra om underlaget för någon kunde slå sig. De tog även bort de lägsta grenarna för att barnen inte skulle kunna klättra i träden.

Jag tänker på Ronja Rövardotter som fick frågan vart hon skulle gå JO till helvetsgapet, skulle hon akta sig för det så var hon ju tvungen att vara där, annars kunde man ju inte akta sig för det.

Det man förbjuder blir istället ofta mer spännande och risken är alltid att det testas då inge är med och kan avstyra eller hämta hjälp om det behovs.

NU finns det forskning som säger samma sak.

http://www.hallbarstad.se/blogs/posts/693-movium-risktagande-utvecklar-hjarnan

Människor älskar utmaningar. Vi älskar att sätta saker och ting på spel, att driva oss själva till den yttersta gränsen för att överträffa våra egna förmågor. Vi satsar pengar i projekt och ger oss in i nya sammanhang och relationer. Vi vill våga ännu mer, stå ut ännu längre, ta i lite till, för att vinna någonting aldrig tidigare uppnått. Vi tar risker. Går det åt pipsvängen har vi alltid lärt oss någonting. Sen gör vi nya försök. Vi beundrar dem som vågar. Eller hur?

Hur kan det då komma sig att det i Sverige råder ett klimat, där vi överbeskyddar våra barn så till den milda grad när det gäller lekmiljöer utomhus i förskolor och skolor, att vi berövar dem möjligheten att under leken – det tillstånd som är det självklara för barn – utmana sig själva? Att få en eller annan blessyr tränar en helt nödvändig förmåga: att möta livet.

David Eager är ingenjör och professor i maskinteknologi vid University of Technology i Sydney. Han är säkerhetsexpert för lek- och nöjesfältsutrustning, därtill bergsklättrare, och ger intrycket att vara en genuint lekfull person. Härom veckan var han i Sverige och kollade säkerheten på Helix, Lisebergs nya berg- och dalbanan. Han berättar förtjust att han åkte den fem – eller var det till och med sju? – gånger kvällen innan han står i en föreläsningssal på Astronomicentrum på Lunds universitet och pratar om säkerhet på lekplatser.

Hans föreläsning heter Who dares wins – paradox of risk in play, det vill säga Den som vågar vinner – det paradoxala med risker i leken. Och så säger han: ”Jag förstår inte varför ni i Sverige har bjudit in mig – Sverige är väl verkligen ett land som värnar barns lek?” Ja, Sverige var internationellt sett länge ett föregångsland när det gällde att skapa attraktiva lekmiljöer för barn. Men det var längesedan. När professor Eager av åhörarna invigs i den svenska situationen säger han: ”Er syn på risktagande och lek går ju bakåt! Idag verkar ni vara där vi i Australien befann oss för tio år sedan.”

För tio år sedan hände en förfärlig olycka med tragisk utgång i Australien: ett par unga människor var ute och surfade, drogpåverkade. En av dem skadades allvarligt. Och stämde staten, som fick punga ut med en gigantisk ersättning. Det var vändpunkten. Kunde det vara så illa att unga människor inte kan bedöma risker längre? Det är inte rimligt att frånhända sig ansvaret för sina egna handlingar, resonerade man. Händelsen medförde en lagändring. Idag följer man samma EU-standard för lekredskap som vi gör i Sverige – och tycker att standarden erbjuder en massa nya möjligheter, inte förbud!

I Swanson Primary School i Auckland, Nya Zeeland, satte rektor Bruce McLachlan för några år sedan ner foten och ifrågasatte skolans egna regler: ”Men varför säger vi nej till allting?” frågade han sig. Skolan kastade regelboken. Barnen tilläts att åka skateboard, klättra i träd och på staket, springa barfota och leka yviga lekar med hemmagjorda vapen. Skolgården utrustades med löst material att utforska och bygga med. En sak gäller dock: Barnen får inte ha ihjäl varandra.

Forskare vid Auckland University of Technology och Otago University gjorde en studie på skolan i syfte att se vad som främjar aktiv lek hos barn. Studien, som avslutades 2013, kunde visa att skadorna blivit färre, att vandalism och mobbning minskat. Och lärarna kunde konstatera att barnen kommer till lektionerna redo att lära – med större fokus och motivation.

Att utmana sig själv och kalkylera med risker utvecklar barnets hjärna. Detta är ingenting man kan lära ut till barn, eller som barn kan lära sig själva genom att se på teve. Det kan bara ske genom egna erfarenheter, säger Grant Schofield, professor och folkhälsovetare vid Auckland University of Technology, som lett teamet bakom studien, i en intervju för nätsidan Schools improvement.

– De måste helt enkelt ut och prova!

Se en film om skolan i Aukland och forskningen här»


Så spännande. Har alrig trott på att bygga bort allt som kan vara farligt. Inte heller att inte låta barn prova bara för att de skulle kunna gröa sig illa. Det är bättre att lära dem att vara försiktiga. 

Läs hela inlägget »

Utifrån att det saknas familjehem och att det kommer så många ensamkommande så ökar krav och behov på boende. Håkan Ceder kom med förslag till en ny boende form i delbetänkandet i LVU utredningen.

Här är en motion utifrån det förslaget.

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/med-anledning-av-prop-201516_H3023262/?text=true

Folkpartiet Liberalerna välkomnar propositionens förslag men menar att definitionen av stödboende bör utökas så att den även kan omfatta en form av gruppboende, ett sammanhållet stödboende med personal på plats.

HVB-hem är och bör vara avsedda för personer med behov av vård. Det finns dock många ungdomar som inte har ett uttalat vårdbehov men som ändå inte är redo för ett självständigt boende som stödboende i praktiken innebär.

Vi menar därför att det finns behov av ett mellansteg mellan HVB-hem och den form av stödboenden som presenteras i propositionen. Sammanhållet stödboende skulle till skillnad mot stödboende innebära att de boende inte bara kan, utan bör, samlas under ett tak i till exempel korridorboende och att det bör finnas personal på plats även nattetid.

Vid ett HVB-hem ställs höga krav på adekvat utbildning hos personalen. Personal vid ett sammanhållet stödboende bör självfallet ha lämplig utbildning och erfarenhet men kraven på formell kompetens bör kunna vara lägre än vid HVB-hem. De unga vid ett stödboende ska inte ha behov av vård eller behandling men de kan behöva trygga vuxna som kan hjälpa tillrätta och vara just ett stöd till den unge. Då vi vet att många ensamkommande barn och unga har traumatiska upplevelser bakom sig menar vi att det för många finns behov av att det finns en vuxen fysiskt närvarande nattetid.

Ett sammanhållet stödboende har förutsättningar att var en lämplig placeringsform för en större andel 16–17-åringar än som kan antas kunna placeras i den form av stödboende som föreslås i propositionen. Det innebär också att HVB-hem i högre utsträckning kan vara förbehållet de ungdomar som har ett särskilt vårdbehov.

I propositionen öppnar man för korridorboende och markerar att personaltätheten bör anpassas till behoven. Vi menar dock att möjligheten till sammanhållet stödboende bör förtydligas i de närmare bestämmelser som regeringen aviserar i propositionen. Detta bör ges regeringen tillkänna.

Stödboende ska enligt propositionen innebära individuellt anpassat stöd utifrån barnets eller den unges behov, bland annat i att ordna en meningsfull fritid. Vi vill i detta sammanhang framhålla vikten av att man söker samarbete med ideell sektor. Organisationer som Röda korset, Rädda barnen, Scouterna, schackklubbar och idrottsföreningar gör redan stora insatser, och många vill gärna göra mer. Detta bör ges regeringen tillkänna.

De vill alltså utöka definitionen att gälla även för andra boenden där det kan behövas personal eller vuxna även nattetid. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: motion

Många är vi som lever bredvid de som har diagnos. Det är inte alltid lätt att förstå hur det är och det är lätt att ställa krav eller ha förväntningar som de har svårt att leva upp till. Hittade en bra text av en flicka som har just ADHD om hur det är.

http://blogg.improveme.se/mardromsmorsan/2015/01/16/till-er-som-lever-och-umgas-med-oss-som-har-adhdadd/

Jag är precis som du men ändå alldeles olik.

Jag känner samma känslor, upplever samma saker. Bara lite mer. När jag är glad är jag överlycklig. När jag är arg är jag förbannad. När jag är ledsen är jag förtvivlad. När någon sårar mig känns det som om hela världen går under. När jag får en kram blir allt genast bra igen hur illa det än var alldeles nyss.

Ibland tar jag allt personligt. Allting som händer känns riktat mot mig. Och eftersom jag saknar en ventil i min hjärna så måste allting komma ut på annat sätt, oftast genom munnen. Jag kanske låter ilsken. Du kanske tycker att jag överdriver. Men eftersom jag saknar den där ventilen som du har, så blir saker som sker väldigt stora för mig. Jag får ingen chans att sortera upp tankarna och rensa bort det dåliga. Det som inte är realistiskt.

Jag är ingen dålig lyssnare men ibland har jag svårt att koncentrera mig. Droppandet från kranen, en bil som kör förbi, ett par på en bänk; allting som du med hjälp av din ventil kan sålla bort stannar kvar i huvudet hos mig. Jag ser dina läppar röra sig men ibland, jag är ledsen, så klarar jag inte av att höra vad du säger trots att jag verkligen försöker. Jag gör det inte för att nonchalera dig utan för att det finns så mycket annat att lyssna på. Och är vi i ett helt tyst rum så lyssnar jag istället på tystnaden som blandas med tankarna i mitt huvud. För där, där är det aldrig tyst.

Ibland blir du trött på mig för att jag har frågat dig om en sak och sedan nästan genast ställer samma fråga igen.
Nej, jag är inte dum i huvudet, trög eller korkad. Det är bara så att svaret du gett mig försvunnit bland alla andra tankar i mitt huvud. Så då behöver jag fråga igen. Och kanske en gång till för att det ska fastna ordentligt. För att jag ska komma ihåg.

Att ligga i soffan en hel kväll och titta på film fungerar sällan för mig. Efter en stund börjar det krypa i kroppen, jag tappar min koncentration och tittar på allt annat förutom det som händer på tv-skärmen. Då är det min kropp som talar om att jag behöver lite omväxling. Mitt tålamod har tagit slut hur bra jag än tyckte att filmen var. Ge min övertrötta hjärna en paus tio minuter så kan vi fortsätta sen. Min skalle har inte samma förmåga att bearbeta intryck som din och tröttnar fort.

Blir du tokig på mitt eviga fipplande på telefoner, överkastet, kläder och allt annat som jag får mellan fingrarna? Det är bara mitt sätt att göra av med lite energi för att kunna hålla kvar fokus på dig.

Emellanåt känns det kanske som jag inte förstår dig och dina känslor. Men jag förstår så mycket mer än vad jag kan sätta ord på.
För när det är starka känslor i omlopp blir min hjärna styrd av dom och inga ord kan komma över mina läppar. Jag har fullt upp med att hålla ordning på kroppen så att den inte utför oönskade handlingar mot mig själv eller andra.

Slänger jag saker överallt? Kaos är mitt sätt att hålla ordning. Eftersom det är kaos i huvudet på mig jämt så är det då jag känner mig
trygg. Det är då jag känner att jag har kontrollen.

Förvånas du över hur jag kan vara förbannad i ena sekunden och i nästa hur glad som helst? Bli inte det. Mitt humör styrs helt av vilken känsla som får övertaget. Och sådant kan ändras fort. I min hjärna är allt i ständig rörelse. Ibland hinner jag inte med.

Hamnar jag ofta i konflikt med andra? Det är bara för att jag hatar orättvisor och vägrar att se på medan andra människor råkar illa ut.
Att lägga sig i är min specialitet. Jag gör det inte för att vara jobbig utan för att jag saknar den fega spärren som brukar känneteckna människan. Jag saknar ett konsekvenstänk och sätter mig ofta i farliga situationer för att rädda människor jag tycker om eller känner medlidande för.

Du tycker kanske att jag är expert på att skämma ut mig. Du förstår, jag ser inte att vara högljudd, hoppa i vattenpölar eller skratta högt som pinsamt. Jag gör det som faller mig in. Det jag känner för i stunden. Jag har inte tid att fundera på vad andra människor tänker om mig. Det finns så mycket annat som distraherar.

Jag förstår inte instruktioner lika snabbt som du. Ibland kanske någon har förklarat samma sak för mig tio gånger utan att jag fattat ett smack. Sedan kommer någon annan och jag förstår plötsligt på en gång. För mig handlar det nämligen inte om vad du säger utan hur du säger det.

Trött på att jag tappar bort nycklarna varje gång vi ska någonstans för att sedan alltid finna dem i jackfickan när vi kommer hem?
Det är bara att du vänjer dig. Min hjärna är så upptagen av omgivningen att den inte har tid att komma ihåg vart sakerna hamnar. Jag lägger ifrån mig dem utan att tänka på det.

Vi med ADHD/ADD är intensiva. Vi känner mer. Vi hatar mer. Vi sörjer mer. Men vi älskar också mer. För när vi älskar någon så gör vi det inte bara med hjärtat utan med hela kroppen.

När du känner att du inte orkar vara förstående längre – gå ut. Ta en paus. Ta en paus från oss, för vi kan vara nog så påfrestande. Det händer alltid något när vi är med. Vi är i ständig rörelse. Men vi är inte bara intensiva och hyperaktiva. Vi är också både intelligenta och kreativa. Vi har bara ett annat sätt att tänka på, eftersom vi saknar den där ventilen. Vi har för att överleva skapat vårt egna lilla sätt att vara och agera.

Det måste du låta oss få.

Och ger du oss den chansen, chansen att få vara precis den vi är, låter oss få ta tillvara på allt positivt som vårat handikapp medför så kommer du att se hur mycket vi har att ge dig. Du kommer att förstå. Och vara stolt över att just du får följa med på vår resa och upptäcka världen i vårat perspektiv.

Inlägget är skrivet av Nadia Salwin och vi är oerhört glada över att ha fått publicera den här. Här hittar ni hennes blogg, hon är grym.

Nadias blogg

Hittade även en film där en tjej berättar om hur det är:

TILL DIG SOM INTE HAR ADHD

https://www.youtube.com/watch?v=HAXVb5yjiFU

Läs hela inlägget »
Etiketter: blogg, film
Förskolan ska inte vara barnpassning när föräldern känner för att göra något annat, framhåller skribenten. Foto: Gorm Kallestad/TT Förskolan ska inte vara barnpassning när föräldern känner för att göra något annat, framhåller skribenten. Foto: Gorm Kallestad/TT

Jag har tidigare ifrågasatt varför vissa skaffar barn om de sedan skall lämna bort dem mesta delen av dagen. Det där med egen tid har jag aldrig varit mycket för även om man behöver en stund. Men att lämna bort största delen av dagen är något annat. Oftast tycker jag att man hämtar kraft ur barnen och samvaron med dem. Jag behöver mer ensamtid för att få vissa saker gjorda som jag har svårt att göra med barnen även om de får vara med på det mesta.

Att det finns de som lämnar bort dem då de är sjuka har jag ännu svårare för. Jag förstår att det finns undantag. Ensamstående föräldrar som har svårt att få det att gå ihop ekonomiskt.Men det är inte det jag ifrågasätter utan de som lämnar bort dem för att kunna göra så mycket själv, för att utvecklas, för att...

Det är inte bara jag som ifrågasätter:

http://vlt.se/asikt/insandare/1.2923862-de-sjalviska-foraldrarna

Jag undrar varför dagens föräldrar inte vill ta hand om sina barn? Man lämnar in dem på förskolan när de är sjuka med en alvedon i kroppen. Man lämnar dem tidigt på morgonen fast man börjar jobba på förmiddagen eller är ledig. Man låter den ene föräldern vara hemma och sova för att den jobbat kväll.

Har man syskon på samma förskola får den ene komma och den andra ha en mamma- eller pappadag, Samma om syskonet är sjukt – in med den ena och behåll den andra hemma.

Förskolan är till för arbetande föräldrar. Den är inte en barnvakt! Många barn befinner sig fler timmar på förskolan än vad de behöver. Vi vuxna skulle aldrig gå med på samma villkor som barnen.

Föräldrar tror att barnen har roligt på förskolan, roligare än att få umgås med sina föräldrar. Jo kanske, men inte mer än vad de behöver, Tycker många föräldrar sätter sig själva i första rummet. När får barnen ha egen kvalitetstid med sin mamma och pappa?

Idag hinner inte ens föräldrarna vara föräldralediga, Man har kommit på att man kan studera när barnet är några månader gammal. Man skaffar någon som tar hand om den lille under några timmar och det stora syskonet befinner sig åtta, nio timmar på förskolan medans mamma och pappa studerar.

Nej, reglerna behöver bli mer tydliga och utgå från barnen, Barn är inte något man ska försumma, de behöver en god anknytning med sina föräldrar när de är små.

Skäms på er som lurar systemet, ni lurar bara era barn. Ni vet alltid era rättigheter men era skyldigheter glömmer ni! Barnen behöver er, och inte ett gäng pedagoger och 15-20 barn kring sig upp till 11 timmar om dagen.

Ja visst kan man undra varför en del skaffar barn, eller... 

Läs hela inlägget »
Etiketter: debatt artikel
Den 12 november infördes gränskontroller i Sverige. En dryg månad tidigare sa Ygerman på en pressträff att identifiering av asylsökande var viktig. Foto: Henrik Montgomery/TT Den 12 november infördes gränskontroller i Sverige. En dryg månad tidigare sa Ygerman på en pressträff att identifiering av asylsökande var viktig. Foto: Henrik Montgomery/TT

Härom dagen skrev jag om flyktingkrisen som det kallas http://www.bpis.nu/2015/11/11/blir-lite-r%C3%A4dd%C2%A0-29224912

Fick lite mer otäcka magkänslor då jag läste Cattas bubbla igår

http://cattasbubbla.se/2015/11/16/nog-har-vi-all-anledning-att-vara-oroliga/

Cirka tre hundra personer har åkt från Sverige för att strida med IS/Daesh, de har frivilligt lämnat ett demokratiskt fredligt samhälle för att tillsammans med dessa terrorister slakta oskyldiga människor, våldta och sälja kvinnor, korsfästa, våldta och levande begrava barn och unga, halshugga journalister och kasta ut homosexuella från höga torn. Ett antal av dessa individer har dödats där nere , andra är fotfarande kvar och 120 stycken har återvänt till Sverige. Magnus Sandelin uppskattar att cirka 10% av de som kommer tillbaka är kapabla att utföra dåd här. Det skulle alltså vara kring 10-15 stycken.

Det krävdes 8-10 individer för senaste attackerna i Paris. Det krävdes två-tre personer vid attacken mot Charlie Hebdo. Det krävdes 19 stycken vid attackerna mot WTC. Det krävs alltså inte särskilt många personer för att åstadkomma en total katastrof. Och det är pga både lagar och resurser helt omöjligt för så väl Säpo som polis att ha koll på varenda en dygnet runt. Inte heller kan vi neka dom att komma tillbaka in i landet. Och att bevisa exakt vad de gjort i Syrien kan ju vara svårt så enkelt sagt så kan man som “svensk” åka och slakta barn, våldta kvinnor och kasta homosexuella utför höga torn och sedan komma hit igen och pyssla om ev skador, kanske få ekonomiskt stöd från soc och gå helt fri.

Sverige har inga planer på att stärka gränskontrollerna nu utan man gör som man gjort de sista dagarna, stickprovskontroller. Säkerhetstjänsterna i Europa har tydligen gjort bedömningen att Sverige inte är ett förstahandsval för den som står i begrepp att begå en terrorhandling i Europa. Sverige är förmodligen inte ett förstahandsval, för som terrorist är Sverige ett bra land att chilla i med full service…

Säpochefen Anders Thornberg säger att säkerhetstjänsterna i Sverige och Europa aldrig varit under så hårt tryck och att det är otroligt allvarligt. Och han påtalar det faktum att det finns många människor som kommit hit utan att registrera sig och att det givetvis utgör en risk då man inte har en aning om vilka som är här. På SVTs sajt kan man läsa följande: “Närmare 40.000 flyktingar har sökt asyl i Sverige sedan 1 september men polisen anser att lika många kan ha kommit till Sverige och som inte har sökt asyl.” Vissa lär åka vidare och andra lär vara här illegalt. Människor vi inte har någon som helst identitet på alltså. Fast å andra sidan så tar Migrationsverket asylbeslut på ca 40% av de som kommer trots att de inte kan visa upp en “sannolik identitet”, så vi har faktiskt inte en jävla koll på vad skit som kan finnas här nu.

En annan galen omständighet är ju att även om Säpo anser att en asylsökande kan utgöra en säkerhetsrisk för Sverige så kan vi inte utvisa personen om det finns risk för att denne utsätts för hot eller våld i hemlandet. Vi offrar alltså i praktiken landets säkerhet för att skydda den potentielle terroristen. Och det är lagar och konventioner som är orsaken till det. Samma gäller de återvändande som stridit för IS, de kan inte skickas ut för de kan dels vara svenska medborgare, dels bli statslösa och det tillåter inte lagar och konventioner.

Det blir inte bättre av debattartikeln i SVD

http://www.svd.se/fyra-av-tio-asylbeslut-utan-identifiering/om/flyktingkrisen-i-europa

Runt fyra av tio asylbeslut har fattats utan att Migrationsverket vetat vem den asylsökande är, enligt uppgifter från myndigheten. Detta trots att både regeringen och Säpo understrukit vikten av att verket kan fastställa asylsökandes identitet.

Migrationsverkets regler när det gäller asylsökandes identitet är tydliga: identiteten ska göras ”sannolik”.

I ett rättsligt ställningstagande från 2013 skriver Migrationsverket: ”Inom asylrätten är det en grundläggande princip att det är den asylsökande som ska göra sitt behov av internationellt skydd sannolikt. Av detta följer att den sökande också måste göra sin identitet sannolik.”

Men många som söker asyl saknar id-handlingar och Migrationsverket har svårt att på andra sätt fastställa identiteten. Därför måste man, för att kunna fatta ett beslut, komma runt kravet på identifiering.

– Jag uppskattar att i cirka 40 procent av fallen har asylsökande inte gjort identiteten sannolik när man kommer till beslut, säger Charlotte Kirotar, enhetschef för en asylprövningsenhet i Stockholm, till SvD.

Hennes prövningsenhet handlägger ungefär 2 500 ärenden per år. Kirotar bedömer att andelen asylsökande som inte kan göra sin identitet sannolik är ungefär likadan på övriga prövningsenheter i landet.

Orsaken till att Migrationsverket ändå väljer att fatta asylbeslut är bedömningen att åtagandet att ge skydd går före identitetskravet.

”Sveriges åtagande att bereda människor skydd genom att bevilja uppehållstillstånd väger så pass tungt att vi inte kan neka någon tillstånd på grund av att identiteten inte har blivit styrkt …”, skriver verket i samma rättsliga ställningstagande.

Som sagt det är risk att det kommer även de som egentligen inte behöver, som har en annan agenda, som vi inte vill ha hit därför att de tar med sig kriget hit.

Läs hela inlägget »
Etiketter: artikel, blogg
i stället för att prata tog Tobias Wernius, 38, tag i problemet och frågade eleverna vad de vill ha för att känna sig lite tryggare.  Nu lanseras hans antimobbnings-app ”Speak Up!” i både amerikanska i stället för att prata tog Tobias Wernius, 38, tag i problemet och frågade eleverna vad de vill ha för att känna sig lite tryggare. Nu lanseras hans antimobbnings-app ”Speak Up!” i både amerikanska

Att mobbing är fruktansvärt och inte borde f förekomma är väl de flesta överens om men vad man sedan skall göra åt det och hur är svårare.

En kille nöjde sig inte med det utan tog fram en app

http://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/article21733630.ab

Det var när Tobias Wernius skulle sälja in en programvara som scannar av sociala medier hos olika företag, som han kläckte idén. Varför inte scanna av sociala medier och fånga upp hot riktade mot till exempel skolor?

– Tittar man på skolskjutningar så har förövarna alltid lagt upp något på Youtube, Instagram eller Facebook före dådet.

Många myndigheter var intresserade av min idé men kommuner och skolor tackade nej eftersom ”sånt inte händer här”, säger Tobias.

Men eftersom många av attackerna mot skolor begåtts av personer som utsatts för mobbning, bestämde sig Tobias att sätta sig ner med elever för att få deras förslag och idéer om nya lösningar på problemen.
– Likabehandlingsplaner och teateruppsättningar och tv-program om mobbning får dålig effekt, om vi inte lyssnar på ungdomarna. Det är de som kan göra skillnad.

Och i våras kunde han lansera resultatet – appen ”Speak Up!”. Med hjälp av den kan elever rapportera in sådant de sett i skolan men kanske inte vågar berätta ansikte mot ansikte för en lärare. Vare sig det handlar om mobbning, klotter, rasism eller droger har varje elev chansen att göra sig hörd, anonymt eller inte. Meddelandet går sen direkt vidare till skolans ansvariga.

I appen kan man dels berätta vad som hänt men också var händelsen ägt rum. Man kan också bifoga en bild, om det till exempel handlar om näthat och man skärmdumpat händelsen. Det här ger skolorna en möjlighet att tydligt se inom vilka områden de har problem – om det är mobbning eller droger – och var och när saker sker. Då kan man vidta rätt åtgärder och fokusera på de problem man verkligen har, menar Tobias

Hittills har intresset från elever, föräldrar och vissa privata skolor varit stort, medan många kommunala skolor tackat nej trots att appen är kostnadsfri att prova. Och Tobias är frustrerad.
– Jag tror att man är rädd för mängden rapporter som skulle komma in, eftersom man är skyldig att ta tag i varje anmälan. De förlorar ingenting på att ge eleverna en egen röst – det är tragiskt att inte vilja se problemen.
– Självmorden bland unga ökar och vi pratar om mobbning på tv, i tidningar och överallt hela tiden – men inget förändras. Vi måste hitta nya sätt att ta tag i problemet – vad har vi att förlora?
Bland de skolor som testat är reaktionerna positiva. Man har lyckats fånga upp de elever som inte alltid syns och hörs mest, och fått reda på saker som annars inte hade kommit fram. Nu står amerikanska, engelska, tyska, franska och indiska skolor på tur. Dessutom planerar man att lansera en liknande app för arbetsplatsmobbning.
– I Usa är vi igång med två skolor liksom i England. Intresset där är stort – dels har de mer problem, dels är de vana vid initiativ av den här typen. Men jag brinner ju extra mycket för Sverige och blir frustrerad över attityderna här.
– Ibland tänker jag att jag ska släppa appen fri och vidarebefordra varje elevs berättelse till berörd skola. Då måste de ta tag i problemen

Så häftigt, förstår inte att inte fler händer på. Men Sverige är väl känt för att spara så det blir dumt, nu kostade det inget med själva appen men personalen som skall ta emot anmälningarna....  

Läs hela inlägget »
Etiketter: information, artikel

http://www.viralavideos.com/2015/11/04/den-hemlosa-hunden-ror-en-hel-varld-med-det-har-otroliga-miraklet/

Hela denna otroliga historien är som något från en film.
Denna händelse ägde rum i den lilla staden Kharibika i Oman i lördags när en motorcyklist upptäckte en hemlös hund gående längs vägkanten. Mannen upptäckte att hunden hade något i munnen, men han såg inte vad det var först.

Han upptäckte bloddroppar längs vägen, och när han gick närmare för att se, kunde han inte tro vad han såg.

I munnen höll hunden för en nyfödd bebis. Pojken kunde inte ha varit mer än ett par timmar gammal.

Mannen sprang genast mot hunden och barnet. Hans första tanke var att hunden hade skadat barnet. Men hunden tittade bara lugnt på honom, som om hon hade väntat på att någon skulle komma till undsättning.
Ingen vet vad som hände med pojken, men myndigheterna tror att pojken har övergivits i en soptunna och sedan hittades av hunden som förde honom till säkerhet och räddade hans liv. Myndigheterna i Oman undersöker nu saken.

Pojken fördes omedelbart till sjukhus. Läkarna där kunde inte tro sina ögon; barnet var helt oskadd efter att ha blivit buren av hunden.

Även om denna hund var hemlös och saknade kärlek, så visar den kärlek till andra. Även om många ser herrelösa hundar som farliga, visar denna historia att alla hundar har goda själar. Historien berättar inget om vad som hände med hunden, men vi hoppas att hon nu får all den omsorg och kärlek hon förtjänar.

Vilken solskenshistoria.

Sådanna behöver vi i höstmörkret  

Läs hela inlägget »
Etiketter: artikel
RIA-avdelningen i källaren där Amanda isolerades i tre veckor. Foto: Mikael Funke RIA-avdelningen i källaren där Amanda isolerades i tre veckor. Foto: Mikael Funke

Sverige har fått kritik både av barnombudsmannen och Eu för hur man hanterar barn i låsta situationer ex att de bältas.

Kaliber har gjort en granskning, blev det bättre?

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/632650?programid=1316

Amanda läggs in på Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, BUP, i Stockholm. Hon är då 14 år. På kliniken finns en akutmottagning och två vårdavdelningar med cirka tio vårdplatser på varje. Amanda får flytta in på avdelningen Nord i ett av de orangea husen med utsikt över Årstaviken. Amandas mamma visste inget om att personal - bara några månader tidigare - i juni 2013 - slagit larm till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, om vanvård och missförhållanden på kliniken.

Det handlade bland annat om hur kliniken använde tvångsåtgärder, såsom bältesläggning och avskiljning. Personalen som larmade menade att barn i för stor utsträckning spändes fast i bältessängar, att de allt för ofta gavs tunga läkemedel mot psykoser. Och att de isolerades ensamma i en källarlokal.

IVOs kritik var så pass allvarlig att de två högsta cheferna på kliniken - dagen efter - lämnade in sina avskedsansökningar. Ett kristeam tillsattes. Och nu skulle bristerna rättas till. Personalen skulle utbildas i - hur och när - det är tillåtet att använda tvångsåtgärder. Till IVO föreslog kliniken en rad åtgärder. Bland annat skulle isoleringslokalen i källaren stängas.

Kaliber har träffat flera i personalen på kliniken. Det är en läkare och två skötare - som har god insyn i vården - de vill berätta om hur barn och unga vanvårdas, att det inte alls har skett nån förbättring på kliniken sen skandalen 2013. De är rädda för att råka illa ut.

- Det fanns inget tydligt och klart ledarskap. Det var för många chefer som var för osäkra. Och då gick det alltså inte att bedriva en professionell vård. Vi i personalen som har jobbat länge inom BUP är ju helt förtvivlade över den situation som är. Över den vanvård som faktiskt delvis bedrivs.

Personalen Kaliber har pratar med berättar att många bland de anställda hade blivit oengagerade. Så pass mycket att de ibland struntade i läkarnas ordinationer.

- Ja, man kan gå emot läkarordination. De har en egen uppfattning vad som är bäst för patienten.

- Personalen är trött och lite ångestfylld. Det är inget roligt att gå till jobbet. Många som har slutat. Våra kunniga arbetskamrater det är jättemånga som har slutat.

Då i början av sommaren förra året var de flesta inne på avdelningen tjejer med självskadebeteende. Men enligt den personal som vi har pratat med lyckades man inte hantera deras utåtagerande.

Deras lösning - när tjejerna skar sig - blev att spänna fast dem i bältessängar. Ofta var de först tvungna att brotta ner tjejerna.

- Det är bältningar i princip dagligen.

- Oftare och oftare blev det.

- Ibland flera gånger om dagen.

När det händer något och personalen trycker igång larmet kommer det personal springade från andra avdelningar. Skötarna förklarar att det ofta blir kaotiskt och ibland är man tvungen att bälta flera patienter samtidigt.

- Du trycker på larmet. Då kommer folk, den kan komma två, fyra, sex utifrån plus våra egna.

- Det eskalerade. Med tvångsåtgärder med bältesläggning med tvångsmedicineringar och Amanda blev bälteslagd ohyggligt många gånger på en kort period. Det spred sig så det var väldigt många andra som också blev bälteslagda och det anlades mordbränder till och med. Det bara steg.

- Vid något tillfälle var det väktare som kom. Bara det att se den här väktaren med svarta handskar på mitt barn. Medan de andra springer runt. Ungdomarna. Och personalen mäktar ju inte med heller. Det är inte okej.

Från avdelningen kontaktar Amanda IVO för att göra en anmälan. Hon säger till IVO att det har varit fel med alla bältningar på BUP och att hon känner sig rädd inne på vuxenavdelningen.

Efter fem månader skrivs Amanda ut från PIVA. Men det dröjer inte länge förrän hon är tillbaka på BUP-kliniken. Det var i våras, i april. På kliniken har man återigen öppnat källarlokalen - trots kritiken som man tidigare fått av IVO.

- Det här är en bra yta, säger verksanhetschef Per-Olof Björck. Den fungerar väldigt bra och dokumenterar man sina beslut så är det inga problem.

- Från det att hon kom, hon var två nätter på akuten, för att de inte visste var de skulle ha henne. Och sen blir hon placerad där i källaren, och där var hon i tre och en halv vecka.

Efter skandalen 2013 riktade IVO allvarlig kritik mot kliniken för att läkare inte tog beslut om avskiljning. Våra källor uppger att det flera gånger sedan dess har hänt att det här besluten inte tas.

Under veckorna i isoleringen i källaren börjar Amanda berätta att hon varit med om något hemskt. I Socialförvaltningens journalanteckning från den åttonde maj står det att Amanda har berättat att hon utsatts för en gruppvåldtäkt.

Trots att man på BUP nu känner till att hon kan ha varit utsatt för övergrepp så fortsätter bältningarna nere i källarlokalerna. I journalanteckningen framgår det att under vistelsen på 23 dagar bältas hon 13 gånger. Det borde inte ha skett enligt läkaren.

Den 21 maj i år skrivs Amanda ut från BUP. Hon flyttar in på ett behandlingshem.

Inte så lång tid efter blir hennes mamma uppringd när hon är på jobbet av föreståndaren på hemmet. Hon vill att de ska träffas.

- På vägen hem då jag gick hem, berättar Amandas mamma. Då tänkte jag, är hon död? Nej, hon kan inte vara död. Alltså du vet, tusen tankar.

Men när hon kommer hem, så förstår hon vad som hänt.

- Och då ser jag dom på gatan. Och då ser jag prästen. Och då fattar jag. Då fattar jag att hon är död.

Nu i september kom svaret på Amandas anmälan som hon gjorde till IVO. Myndigheten kommer inte utreda hennes ärende. De skriver: “Det har kommit till IVO:s kännedom att anmälaren har avlidit. Ärendet ska därför avskrivas.”

På tre och en halv månad bältades Amanda 44 gånger på Bup 

Inslaget är längre och på radion så det går att lyssna på.

Det gör mig sorgsen, arg och ledsen över att man kan behandla barn och ungdomar på det viset. Har själv haft en placering som flyttats 26 gånger, som bott på boenden som verkar vara det ena knasigare än det andra. De här barnen verakr mer eller mindre rättslösa. Som någon hade sagt skvallra du... ingen kommer ändå tro dig. Trots kritik så fortsätter det.

Återigen till mitt mantra; Det blir ingen förändring så länge lagar som är till för att skydda barn kopplas till konsekvenser. Det måste kosta att göra på det viset med barn. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: dokumentär
Utan rätt förståelse, kunskap och bemötande från omgivningen kan barn och ungdomar i kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin bli missförstådda och feltolkade. Utan rätt förståelse, kunskap och bemötande från omgivningen kan barn och ungdomar i kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin bli missförstådda och feltolkade.

Barn med diagnos har mycket att slåss med. Inte nog med att de lever med en diagnos som i många fall gör att de har svårare leva i den vardag vi alla lever i eftersom de har svårt att sortera intryck, ljud, läsa av andra, relationer och tolka, olika beroende på vilken diagnos de har.

Då de väl söker hjälp måste de få möta mäniskor som kan som är utbildade.

Anne Lönnermark, förbundsordförande Autism- och Aspergerförbundet slår larm om att det inte är så.

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/insatser-fran-bup-blir-ett-anstoetligt-lotteri-20086

Det är angeläget att barn och unga som kommer i kontakt med BUP i Stockholm möts med modern kunskap om autism och andra funktionsnedsättningar, annars kan det få förödande konsekvenser för barnet.

I SVT:s Dokument inifrån ”Vem kan hjälpa mitt barn?” från 12 november ser vi vilket lotteri insatserna från barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, i Stockholm kan vara. Genom Lova, Emil och Dianas berättelser förstår vi att vården är allt annat än jämlik.

Det verkar i stället vara helt avgörande vilken av BUP-klinikerna man har kontakt med. Stödet och insatserna är långt ifrån alltid baserade på det enskilda barnets behov och har inte heller alltid stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet.

Uppenbarligen finns det fortfarande stora skillnader i vårdideologi mellan olika BUP-enheter i Stockholm. Detta trots att insatser har gjorts för att uppnå en enhetlig syn.

Såväl Autism- och Aspergerförbundet som Dagens Nyheter har tidigare slagit larm om att BUP i Stockholm har använt metoder som inte fungerar för barn och ungdomar med autism, utan tvärtom försämrar en redan akut situation.

Det är oerhört angeläget att barn och unga som kommer i kontakt med BUP möts med modern kunskap om autism och andra funktionsnedsättningar, annars kan det få förödande konsekvenser för barnet.

Utan rätt förståelse, kunskap och bemötande från omgivningen kan barnen och ungdomarna i kontakten med BUP bli missförstådda och feltolkade. De riskerar att utveckla depression, panikattacker, tvång eller självskadande beteenden. Att vid autism ge stöd och insatser som bara bygger på generell kunskap om typisk utveckling, psykiska symtom och beteenden är otillräckligt. Det måste också finnas specifik kompetens om autism. Det kan också, som vi såg i programmet, göra att mycket tid går till spillo under fortsatt lidande för barnet och familjen.

Läs hela inlägget »
Etiketter: debatt artikel
Pia Degermark har ingen relation till sin son. Pia Degermark har ingen relation till sin son.

Man vill gärna tro att framgång och pengar är en garanti för att inte förlora sina barn men så är det inte.

Te.x Pia Degermark förlorade sin pojke för 13 år sedan.

http://www.expressen.se/nyheter/pia-degermark-far-ratt---socialtjansten-gjorde-fel/

Pia Degermark förlorade vårdnaden om sin son för 13 år sedan.
Hon har endast fått träffa den nu 14-årige pojken tre timmar i månaden - och då under bevakning.
Nu får Degermark rätt, socialtjänsten erkänner att man handlat fel.

Pia Degermark har levt ett hårt liv kantat av missbruk och anorexi. Efter att ha levt ett lyxliv i Schweiz med dåvarande maken Pier Caminneci fick hon flera år senare barn med en annan man. När sonen var 1,5 år omhändertogs han av socialtjänsten. Trots att Pia Degermark varit drogfri i nio år är sonen Robbin fortfarande placerad i fosterhem. - Vi har ingen relation i dag. Han vet inte vem jag är och jag vet inte vem han är, har Pia tidigare berättat för Expressen

Hon har vid ett flertal tillfällen ansökt om att LVU, lag med särskilda bestämmelser om vård av unga, ska upphöra samt om utökat umgänge. Men ingen förändring har skett. Pia valde därför i höstas att JO-anmäla Östermalms stadsdelsförvaltning för hur de har hanterat hennes ärende. Nu får Pia Degermark upprättelse efter att stadsförvaltningens familjeenhet medger att man handlat fel. Lagen stadgar att stadsdelsnämnden ska informeras var sjätte månad om barnets situation. - I detta ärende har det skett mer sällan. Men vi har haft en nära kontakt med alla berörda i ärendet och ingen har blivit bortglömd, säger Marion Bäckström Eriksson, tillförordnad sektionschef på familjeenheten.

Sektionschefen kan inte svara på varför informationen inte nått nämnden med jämna mellanrum. - Grundinställningen är att det ska finnas en bra kontakt mellan barnet och föräldern, säger hon och förklarar att yttrandet inte kommer att innebära några omedelbara förändringar för familjesituationen. Expressen.se har utan resultat sökt Pia Degermark.

Mina reflektioner över det är att de säger inte att de gjort fel i själva omhändertagandet. De säger också enligt artikeln att det är informationen som varit bristfällig men bara mot nämnden. Annars menar de att informationen har gått fram. Det är bara den till nämnden som missats.

Lite märkligt då det är nämnden som är ytterst ansvarig. Hur har man kunnat fortsätta vården utan att det är beslutat av ansvariga att den skall fortsätta?

Sedan borde de haft mer och tätare umgängena. Hon säger att hon inte längre har någon relation idag med pojken.

Sedan har hon varit drogfri i 9 år men då hade pojken redan varit placerad över 4 år och skulle ändå vårdnadsöverflyttats. 

Läs hela inlägget »
tställningen "Barn som föder barn" har fått internationell uppmärksamhet och för en av bilderna på Alicia och sonen vann Linda Forsell tredje pris i kategorin ”Porträtt” i Årets bild 2014. tställningen "Barn som föder barn" har fått internationell uppmärksamhet och för en av bilderna på Alicia och sonen vann Linda Forsell tredje pris i kategorin ”Porträtt” i Årets bild 2014.

Runt om i världen är det på många håll vanligt med barnäktenskap.
Barn som gifter sig tidigt får också barn tidigt.

Barn skall inte ha barn.
Sedan kan barn som får barn ta hand om barn men behöver då stöd så att de ändå kan gå i skolan och utvecklas för att ta sig ur framtida misär.

Men det är inte så det skall vara. Barn skall få vara barn. 

I Guatemala försöker man nu stoppa det

http://www.expressen.se/geo/carl-fridh-kleberg/guatemala-forbjuder-barnaktenskap-men-mycket-arbete-kvar/

När Guatemalas parlament förra veckan klubbade igenom en lag som höjer äktenskapsåldern till 18 år firade aktivister och andra som kampanjar för kvinnors rättigheter. Tidigare har flickor kunnat gifta sig redan vid 14 års ålder medan gränsen varit 16 för pojkar. Under vissa omständigheter kommer 16-åriga flickor fortfarande att kunna gifta sig med domares tillstånd, skriver Reuters.

Men inte ens 14-årsgränsen har följts i delar av landet. Många har gift sig betydligt tidigare än så, innan de varit fullt utvecklade fysiskt och emotionellt.

“Vi inser att en ändring i lagen inte kommer att förändra flickornas situation direkt men vi är tacksamma för detta fantastiska första steg.”

Mirna Montenegro, sekreterare för organisationen OSRHP som arbetar med sexuell och reproduktiv hälsa säger i samma inlägg att flickor i Guatemala har tagit skada av att gifta sig så tidigt. Hon kritiserar att ett 14-årigt barn inte kunnat rösta eller köpa cigaretter, men däremot gifta sig helt lagligt.

”När man följer berättelsen om de här tidigare äktenskapen och graviditeterna inser man att de här flickorna i själva verket förlorat de flesta av sina rättigheter”.

“Fysiska faror i form av ökad risk för misshandel i hemmet och sexuellt våld, men också farligare förlossningar både för mamman och barnet.”

Enligt FN:s barnfond Unicef är sju procent av alla flickor i Guatemala gifta vid 15 års ålder, och 30 procent när de är 18. Vid en fjärdedel av alla födslar är mamman fortfarande tonåring, vilket är en av de högsta siffrorna i Latinamerika. Aktivister varnar för att barnäktenskap, ofta med en betydligt äldre man, tar ifrån flickor möjligheten att utbilda sig och välja sin egen framtid.

Det innebär också fysiska faror i form av ökad risk för misshandel i hemmet och sexuellt våld, men också farligare förlossningar både för mamman och barnet.

Rut Feuk på Plan International kallar den nya lagen en ”stor triumf” som kommer att få positiva resultat för flickor i Guatemala.

– Lagändringen är ett väldigt tydligt ställningstagande från regeringen, säger hon.

– Men det är väldigt mycket praktiskt arbete som krävs. För det första utbildning av olika makthavare, främst domare.

Feuk har med egna ögon sett situationen i Guatemala där över 80 000 flickor gifte sig mellan 2009 och 2013, och hon var där i landet när parlamentet beslutade att ändra lagen.

– Situationen är väldigt svår för flickor i landet, men samtidigt finns det väldigt positiv utveckling och resultat utifrån det som görs i landet, säger hon.

“Många blev påminda om att vi har en otroligt lång väg kvar att gå innan vi når något som liknar jämställdhet i världen.”

En som har berört många genom sina reportage om våldtagna flickor i Guatemala som föder barn och sen själva får skulden för övergreppen, är fotografen Linda Forsell.

Hennes två reportage i text och bild publicerades i Expressen i mars 2014 och i februari i år. I det senare möter vi bland annat Alica, som bara är 13 år när hon blir mamma mot sin vilja. Utställningen "Barn som föder barn" har fått internationell uppmärksamhet och för en av bilderna på Alicia och sonen vann Linda Forsell tredje pris i kategorin ”Porträtt” i Årets bild 2014.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: artikel

Senaste kommentarer

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

Etiketter