Idag hämtar jag...

Tänker på alla de barn som kommer nu, ensamma utan vuxna. Vem ansvarar för dem? Vem kämpar för dem?

Hittade en debatt artikel om det

http://www.sydsvenskan.se/asikter/om-nagon-ror-mina-barn-tanker-jag-slass-for-dem-tills-de-ar-i-sakerhet/

Jag jobbar på ett boende för ensamkommande flyktingbarn, likt det som nyss blev utsatt för ett brandattentat i Lund.

Jag har följt rapporteringen om asylboenden som sätts i brand i Sverige och jag har en ständig oro och en klump i magen för när det ska gå åt helvete på riktigt och för när det ska hända på boendet jag jobbar på i Malmö. Jag är livrädd för att det ska hända våra barn och att de ska råka illa ut.

Med våra barn menar jag de pojkar och flickor som är runt 14-16 år och som rest en lång väg för att få komma hit.

Med våra barn menar jag killen med världens härligaste skratt som smittar av sig till alla som hör det, tjejen som är så jäkla tuff som har en lillebror som är rädd för mörkret, pojken som gråter om natten för att han saknar sin mamma, killen som ber om tidningar för att han vill bli journalist.

Med våra barn menar jag den 14-åring som blev så ledsen över sin väns oro över sin familj som är kvar i Syrien att han började gråta vid middagsbordet.

Med våra barn menar jag 14-åringens kompis som överraskade honom med ett par strumpor han gömt i innerfickan på kompisens jacka för att göra honom gladare.

Det här är barn som är som vilken tonåring som helst, men det är också barn som tvingats växa upp för snabbt. Det märks i sättet de rör sig, det där att aldrig slappna av, i ansvarstagandet för andras känslor (också mina även om jag är en i personalen).

När jag inte jobbar saknar jag dem och undrar hur deras dagar har varit. De är helt fantastiska allihop, precis som du och jag. Precis som du och jag behöver de trygghet och en kram ibland eller springa så fort de kan på gymmet för att glömma bort jobbiga känslor för en liten stund. Precis som du och jag är de komplexa, helt vanliga människor som ibland är påhittiga och sprudlande, ibland trötta och slötittar på tv.

De behöver inte tillfälliga uppehållstillstånd, de behöver ett samhälle som accepterar dem som barn, som erkänner deras existens och rätt som människor. De behöver att jag säger till dem att de är duktiga i skolan, ibland vill de väckas klockan sex på morgonen för att inte missa ett prov och ibland är det helt omöjligt att få upp dem ur sängen trots att klockan är tolv på dagen.

Det här är barn. Barn som har kämpat, som har blåmärken på benen från gränspolisen i Grekland som med sitt våld kränkt dem, deras familj, mig och alla andra som bryr sig om dem. Fattar ni? Mitt hjärta går sönder och mina beskyddarinstinkter är konstant på stand-by.

Vet ni om detta: om någon rör mina barn tänker jag slåss för dem tills de är i säkerhet. Jag tänker bli Hulken och inte sluta. Om ni hade träffat dem hade ni alla gjort samma sak.

Så snälla, riv uppgörelsen om tillfälliga uppehållstillstånd, fatta att det här är människor, hjälp mig att skydda oss. Det finns inget dem, det finns bara vi.

Emilia Sahlin

Jag har barn och jag säger samma sak, om de råkar illa ut så är jag beredd att slåss för livet för dem. Det har inget med blodsband att göra och det har jag bevisat.

Vi har ett gemensamt ansvar för de barn som kommer hit.

I dag skall jag åka och möta en av dem. Välkomna den första till vårt hem. Vi kommer att göra allt för att stötta och hjälpa att bli en bra vuxen förmodligen i Sverige, mao en bra samhällsmedborgare. 

Etiketter: debatt artikel

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln