Sara tvingades muta gränsvakten

Expressens reportage fortsätter.

Det var Sara som utvisades med sin familj på sin egen födelsedag. På grund av att man inte hittade pappans pass så fick inte pappan följa med. Han fick stanna här. Man utvisade alltså inte familjen tillsammans trots att det oftast är mannen som står för försörjningen där. Kvinnor har svårt att få jobbutanför hemmet.

http://www.expressen.se/nyheter/resan-fran-trygghet-till-landet-de-flytt-fran/

PALESTINA. Den 14-åriga Sara Dawoud fick agera tolk åt transportpersonalen.

Flickan hävdar att hon sedan tvingades lämna över en muta till gränsvakterna för att hennes svenskfödda lillebror skulle släppas in i Palestina.

– De sa ”säg till dem att ni kan få pengar så att Ahmad kan komma in”, säger Sara Dawoud, i dag 16.

– Man gick på mammas historia och ansåg inte att hon var trovärdig. Man lyssnade inte på barnen. När man lyssnade på barnen fick man veta att det finns risk för tvångsrekrytering till talibanerna. Flickorna beskrev förföljelse utifrån kön, säger hon.

En majoritet av utredningarna har dessutom inte varit längre än 20 minuter - och handläggarna har ofta saknad en särskild barnkompetens, enligt rapporten.

– Vi vet att barn inte berättar om ett trauma om de inte känner sig trygga. Hur ska man kunna få fram eventuella asylskäl om man inte ger barnet tid att prata? frågar psykologen Josefin Michanek.

Det måste bli mer fokus på barnens perspektiv, betonar generalsekreterare Elisabeth Dahlin.

– När barn tilltalas – jag säger tilltalas medvetet – i asylprocessen, så frågar man ”hur har du det nu och vad har hänt tidigare?” Man ställer sällan frågan ”vad riskerar att hända om du återvänder?” Det är ju faktiskt framtida risker som ligger till grund för asylbedömningen för vuxna. Alltså borde det vara exakt samma för barn, säger hon.

Sedan oktober 2013 har barnen och deras mamma bott i en släktings hus nära den israeliska gränsen. De har börjat skolan, men har svårt att hänga med eftersom de ligger långt efter med arabiskan. Läraren säger att de får ”skylla sig själva” när de inte förstår. Det har gjort att båda systrarna släppt drömmen de hade i Sverige om att kunna bli läkare. Och lillebror Ahmad har på grund av sin ännu oklara status haft problem att få full sjukvård i Palestina.

– Vi måste betala fullt pris för alla mediciner och sjukvård, säger mamma Abir Dawoud.

Under det här reportaget får även hennes far Ibrahim ett slutligt besked att han måste utvisas. Han orkar inte kämpa emot och återvänder efter åtta år i Sverige.

Sara Dawoud tar beskedet hårt och gråter. Det är som att allt hopp om Sverige rycks undan än mer.

Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin är chockad över uppgifterna om att barn måste tolka och lämna över mutor.

– Jag är mållös, säger Elisabeth Dahlin.

Hon blir upprörd över att de svenska myndigheterna hade problem med de intyg som krävdes för barnet Ahmad som föddes i Sverige. Man borde ha haft bättre koll på vilka resehandlingar och intyg som krävs för palestinier vid den aktuella gränsen, som hon själv passerat vid ett flertal tillfällen.

– Att använda barn som tolkar och dessutom be att barn ska, om det nu stämmer, lämna över mutor, det finns ju inte. Det förvånar mig väldigt. Mutor – bestickning – är i strid med svensk lagstiftning, säger Elisabeth Dahlin.

Hon frågar sig vad som hade hänt om pojken inte hade släppts igenom.

– Hade lillebrodern blivit lämnad vid gränsen? Borde man inte ha tagit reda på det här innan?

Polisen förnekar att det var så, det är emot svensk lag. Ändå står det i deras egna papper. Men det var bara något de hört påstås det. 

Hur kan det få gå till så? Hur kan det vara OK att splittra en familj på det viset. Och varför går man bara på vad man anser om en persons berättelse i en familj. Om de var två vuxna och fyra barn hur kan mammans berättelse väga tyngst?

Sedan följer 12 berättelser av barn som utvisats http://www.expressen.se/nyheter/barnen-som-inte-fick-stanna--har-ar-deras-berattelser/ 
Ok en del av dem är syskon men deras upplevelser behöver inte vara likadana.
OK De har inte dödats, de riskerade inte livet genom utvisningen men de har inget liv där de hamnat. 
Handläggningstiderna måste bli kortare. Det är inte mänskligt att låta någon bo här så många år för att sedan slänga ut dem. 
Brist på barnperspektiv. Barnen och vad som är bäst för dem finns bara som ett fint ord på pappret.