Kamikazeuppdrag 

De som börjar som familjehem fortsätter oftast.

Det ger så mycket.

Här är ett exempel

http://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/article21457436.ab

Den 26 januari 1994 knackade det på dörren. Det var då hon kom. Den första flickan som skulle få bo hemma hos Thomas och Sussi Ardenfors.

– Vi hade kanske förväntat oss en liten femåring som skulle stå och säga hej. Istället kom en deprimerad 14-åring som inte ens ville hälsa, säger Thomas.

Från början var hon kontaktbarn men snart behövde hon ett hem permanent.

– Och då plötsligt blev vi föräldrar. Jag var 27 år och fick gå på föräldramöten i skolan. Det var ganska surrealistiskt! säger Thomas

Nu, 20 år och närmare 30 barn senare, har Thomas skrivit boken ”En extra plats i hjärtat - att ta hand om någon annans barn”, om hans och Sussis erfarenheter som familjehem.

Av de här 30 barnen är det tre som har blivit kvar och som de har fått vårdnaden om. De blev placerade i familjen som spädbarn och är i dag 13, 14 och 17 år gamla. De har också en biologisk son.

– Våra barn har alltid vetorätt när det kommer till en ny placering. Vi sätter oss ner tillsammans och pratar igenom det när socialen ringer. Men våra barn är helt otroliga på att knyta an till de nya barnen, de är så vana. Det brukar bara ta en halvtimme så är de nya barnen iväg och leker på övervåningen eller i trädgården och klappar kaninen, säger Thomas.

Thomas och Sussis hem fungerar som jourhem, där barn bli akutplacerade, som familjehem, där barnen bor under en längre tid och även som kontaktfamilj, att ett barn kan komma varannan helg till exempel.

Hos familjen finns alltid ett rum redo, i fall socialen ringer och det finns ett barn som behöver en placering akut. De brukar bli en till två jourplaceringar per år.

– Vi brukar nästan göra slut med socialen efter varje placering. För när barnet sedan flyttar, då följer ju hjärtat med och vi måste få sörja lite. Men ganska snart känns det tomt.

Vill inspirera andra

Det är också därför han har skrivit boken, för att inspirera andra att öppna sina hem och sina hjärtan. Men det är inte alltid en lätt uppgift att fungera som familjehem. Barnen som behöver omplaceras har haft det svårt hemma och har jobbiga erfarenheter bakom sig. Familjen Ardenfors har varit med om svåra känslor, rymningar och till och med kidnappning. Och även om de själva inte har något alls att göra med socialens beslut att omhänderta ett barn så är det ofta mot dem som de biologiska föräldrarna riktar sin ilska.

– När vi var nya som familjhem kändes det konstigt att det plötsligt skulle flytta in en främmande människa i ditt hem. Och dessutom får du två föräldrar på köpet – som ofta hatar dig, åtminstone i början. För dem känns det som om vi har stulit deras barn, när vi bara vill ta hand om och hjälpa dem.

Vad händer när barnen flyttar hem igen?

– Det jobbiga är att inte få veta hur det går eller hur de mår då, säger Sussi.

Den informationen är sekretessbelagd. Men barnen får kontakta dem på eget bevåg. Och den truliga tonåringen, hon som kom allra först, hälsar nu på med sina egna barn nästan varje jul.

– Det här är ett kamikazeuppdrag rent känslomässigt. Vi vet att vi kommer må dåligt när barnet flyttar.

Han bok har vi fått löfte om att få och kommer att lotta ut bland nya betalande medlemmar i BPIS