Idag är det då sista dagen på året och ex i facebook flödet är raden lång på de som önskar ett gott nytt år.
Jag orkar inte ens bläddra igenom dem eftersom det är så många.

Tidningar och annan media har tillbaka blickar. Så minns vi 2015.

Jag vill hellre se framåt. Fundera över hur jag vill att nästa år skall se ut.

Fundera på vad jag vill skall ändras, förändras. Fundera på vad av det jag själv kan påverka och hur.

Visst är det bra att se bakåt för att lära sig av misstag, och visst är det bra att se bakåt ibland så att man inte gör om dem. Men sedan är det bra att sikta framåt.

Så ett gott nytt år önskar jag er alla och hoppas att ni får era önskningar uppfyllda. Och glöm inte att mycket påverkar du själv.

Har du haft ett skit år så borde det bara kunna bli bättre. Har du haft ett bra år så vet du hur det skall se ut och det gäller att försöka härma det. Och man blir gladare av att ge, ställa upp för andra. Även om man har det svårt själva så kan det bli bättre av att koncentrera sig på att stötta någon annan. Och de flesta av oss har så pass att vi kan dela med oss både av överflöd men framför allt tid.

Och alla kan vi oavsett ge massor av leenden, kärlek och uppmuntran och uppskattning åt andra. Börja dagen med att le åt din omgivning och du skall se att leendet kommer igen. Tusenfalt och det sprider sig. Tror mig.

Så inför det nya året sprid leenden, Se någon i ögonen så att de känner att de blir sedda.

Om någon är elak ge kärlek tillbaka annars är du lika dum.

Tänk om 2016 kunde bli kärlekens år. 

Det är få saker som berör mig så mycket som kvinnlig köns stympning. Kanske för att jag är kvinna, kanske för att jag vet hur känsligt det är just där nere. Men det finns hjälp att få. I Sverige är det ett team som börjat rekonstruera. Men de efterlyser mer utbildning och fler som har kunskap och gör samma sak.

http://mobil.dn.se/insidan/enkel-operation-kan-hjalpa-kvinnan-mycket/

Hans första möte med en könsstympad kvinna var dramatiskt. Nu är han en av två svenska plastikkirurger som genomför rekonstruktionsoperationer.

– Kvinnorna kan hjälpas med ganska enkel kirurgi, och det kan förändra deras liv, säger Hannes Sigurjónsson.

– Det här är viktigt eftersom en stor del av den här gruppen är traumatiserad, inte bara av själva stympningen utan för att de kommer från krigsdrabbade länder och ofta har varit med om mycket våld.

I Sverige är det än så länge bara Hannes Sigurjónsson och Kalle Lundgren på Karolinska som utför de här operationerna.

Metoden går ut på att lossa och lyfta fram stumpen av klitoris för att återställa dess funktion, minska smärta samt ta bort ärrvävnad och cystor. I en fransk studie av närmare 3.000 rekonstruktionsoperationer, som publicerades i tidskriften Lancet 2012, såg man att kvinnorna upplevde minskad smärta och ökad sexuell njutning efter rekonstruktionen.

Men det är inte bara de fysiska funktionerna man påverkar genom operationen.

På Karolinska ser man på könsstympning som ett multidisciplinärt problem och man arbetar utifrån ett helhetsperspektiv där gynekologi, plastikkirurgi, sexologi och psykologi samverkar, säger Hannes Sigurjónsson:

– Det fysiska, att få bättre känsel i klitoris, att bli av med ärrvävnad och att öppna upp är viktigt, men man har också sett att rekonstruktionen ger bättre självkänsla. Det handlar om att återställa både självständighet, självkänsla och sexualitet. Rekonstruktionen blir en upprättelse.

Alla patienter erbjuds därför psykosexuell behandling av en legitimerad psykoterapeut och sexolog.

– De här kvinnornas problem går att bearbeta, både depression, posttraumatisk stress och sexologiska besvär. Behandlingen hjälper jättemycket, säger han.

Visionen är att utbilda fler läkare för att kunna sätta upp multidisciplinära kliniker runt om i Sverige så att alla som vill ska kunna få hjälp. Att så många flickor fortfarande utsätts för könsstympning menar han beror på okunskap och felfakta. Det behövs information och lagstiftning som efterlevs för att komma till rätta med problemet. I Sverige har man kommit ganska långt med lagstiftningen, men antalet anmälningar, jämfört med de som uppskattas vara stympade och som är i riskzonen, är få.

– Det tror jag beror på att många inte vågar anmäla, man sätter föräldrarnas eller de vuxnas rättigheter framför barnets, säger Hannes Sigurjónsson och fortsätter:

– Jag har ingen förståelse för att man utsätter sina barn för så grovt våld, men jag förstår att det i de här kulturerna finns ett enormt socialt tryck för att bibehålla sedvänjan. Därför måste vi prioritera kampen mot könsstympning, vi kan inte väja för frågan för att den är obehaglig. Då lämnar vi barnen åt sitt öde, säger Hannes Sigurjónsson vars mål är glasklart:

– Det är förstås att stoppa könsstympning. Könsstympning är tortyr och ett brott mot barnens mänskliga rättigheter. Det är så fel att det fortfarande händer tre miljoner flickor varje år.

Elisabeth Ubbe

elisabeth.ubbe@dn.se

Artikeln är längre.  

Jag har ju skrivit en hel del om flyktingar och det är vad som till stor del tar upp medias intresse just nu. Det är lätt att glömma vad som finns dör bakom rubrikerna, vad som hänt innan de kommit hit. Vi ser dem i klungor, tusentals. Vi ser dem mörkhyade, många fler än det brukade vara, i flock utan att tala vårt språk, utan våra sedvänjor utan vår kultur. Med ett annat sätt att se på livet, verkligeheten som vi vill ha den. Men vi glömmer ofta att det är människor av kött och blod. Människor som vi. Hittade en artikel under rubriken "Bilderna jag inte tog", som mer än väl beskriver just det.

http://www.svd.se/bilderna-jag-inte-tog

När de ger mig den lilla kroppen så lägger jag ner kameran. Det gick inte att inte göra det. SvD:s fotograf Malin Hoelstad berättar om bilderna hon aldrig tog under räddningsaktionen på Medelhavet. Dödens hav

På en plywoodskiva flyter två personer, en pappa och en liten pojke.

När besättningen får upp den lilla så är han helt stel, som en pinne. De försöker få av honom kläderna för att kunna värma honom, men det går inte, det går inte att böja en enda led på hans lilla spända kropp. Han är panikslagen, ropar efter sin pappa, igen och igen. Det enda han vill är att ta sig tillbaka till sin pappa, ner i vattnet.

Ögonen, jag hade aldrig sett något liknande. Gigantiska, helt uppspärrade. Han är fyra år och han skriker efter sin pappa.

Vi får upp pappan i aktern.

– My baby, my baby, my baby, ropar han. Igen och igen.

Det blåser hårt, rätt in i viken. På vågtopparna går det vita gäss. Och vi är så glada att vi har räddat dem.

Då ser vi dem, massor med människor som flyter i den grova sjön en bit bort. Och längre in i viken, ännu fler. Det är redan en båt där, en fiskare i en gummibåt. Den är full med människor, så full att det ser ut som att den ska sjunka.

Samtidigt flyter det så mycket bråte i vattnet, överallt, kläder, väskor, flytvästar, att vi inte vågar gå in med båten, risken är stor att något fastnar i motorerna. I stället kommer fiskaren ut och lastar av. Last på last med människor.

De håller upp en flicka, fyra, fem år, och jag tar en bild till.

Sen lägger jag ifrån mig kameran på däcket och tar emot henne.

Hon är livlös, helt livlös, men jag tänker att jag vet hur jag ska göra. Jag hör det i huvudet som ett mantra: kolla andningsvägarna, fem inblås, 30 kompressioner, igen och igen, tills den grekiska räddningsarbetaren bredvid mig säger, she is gone, she is gone.

Flickans ögon, man ser nästan bara ögonvitan. Länge ligger hon där på akterdäck, så många andra behöver hjälp. Besättningen jobbar frenetiskt.

Så lyfter vi in henne i ett litet utrymme på däck, lägger henne ovanpå några tampar. Vi täcker över henne med en jacka. Jag ser fortfarande hennes hår framför mig när jag blundar. Det hängde ut över kanten, rörde sig lite i vinden.

Det är då jag tar emot bebisen i ljusblå plyschkläder. Är det en pojke? Han är så liten. Sju månader kanske. Ännu mindre? Han är som en liten trasa. Huvudet hänger, allt bara hänger.

Jag gör samma sak igen: fem inblås, 30 kompressioner. Fredrik, kaptenen, leder mig genom det svåra. Den lilla kroppen, var ska jag göra av den? Var ska jag lägga honom?

Jag ger honom till en av räddningsarbetarna. “Han är bara lite kall, han behöver värmas lite”, berättar de efteråt att jag sagt. Jag minns det inte själv. Jag visste ju att det var över.

En kvinna ropar hela tiden på mig, hon sitter i lastrummet på den smala britsen. Jag säger vänta, jag hinner inte nu. Men jag vet vad hon vill. Det var hennes flicka, hon som ligger därute, i skrymslet på tamparna. Jag orkar inte då, jag säger vänta och jag tittar bort.

Det är fullt i lastrummet nu, människor överallt, människor, kläder, kräks, blöjor.

Då kommer Kaith. Man ser bara hans ögonvitor. Han är alldeles spänd, men inte livlös.

Det är en tvåårig liten kropp som ändå har liv i sig.

Jag får först inte upp munnen, han biter ihop så krampaktigt. Till slut får jag hans huvud bakåt och blåser in luft. Och han kvicknar till. Jag ropar att han lever. Jag blev bara så jävla lycklig. Det var som en gåva, att han inte dog.

Av Malin Hoelstad, berättat för Maria Sundén Jelmini.

Texten är längre men jag har kortat ner den. Det är dessa människor som en del påstår gör det bara för pengarna, de kommer hit för att bli rika, tjäna på det, leva på oss...

Det är de här människorna som bor på våra förläggningar, som kommer till våra familjer...

Det är människor....

Barn utsätts för övergrepp varje dag även i Sverige. Ibland blir förövarna påkomna, åtalade och fällda.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6335396

Idag dömdes en man i 25-årsåldern till fängelse för sexuellt utnyttjande av barn. Det fastställer Skaraborgs tingsrätt.

Mannen, som är hemmahörande i västra Skaraborg, ska ha kommit i kontakt med den minderåriga flickan via sociala medier. Det var på en fest vid ett senare tillfälle som övergreppet skedde.

Och idag väcktes åtal mot en annan man i 40-årsåldern från Lidköping.

Mannen har enligt åtalet våldtagit ett femårigt barn i somras. Han förnekar brott.

En annan som dömdes
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6335590

Mannen som arbetat ideellt i två församlingar i Jönköpings län nekade till anklagelserna för våldtäkt mot barn. Men efter att ha haft samlag med en 13-årig flicka och dessutom ha spelat in händelsen på film och tagit bilder, döms han som skyldig.

Mannen döms av Jönköpings tingsrätt till 2,5 års fängelse för våldtäkt mot barn, sexuellt ofredande, utnyttjande av barn för sexuell posering.

Men när det gäller personer som jobbar på myndigheter får man ibland känslan av att makthavarna tror att det inte gör fel, och gör de ändå det så går de ändå fria.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/krim/article22006938.ab

Polischefen anmäldes för barnpornografibrott efter att han för flera personer berättat om sitt sexuella intresse för barn.

Han berättade om bilder han hade - föreställande barn som våldtogs av vuxna.

En förundersökning inleddes - men i stället för att leta efter bevis lade åklagaren ner utredningen - i brist på bevis.

Polischefen uppmanades att säga upp sig - och historien sopades under mattan.

– Det känns ju som att man mörkat allt för att inte smutsa ner polismyndigheten, säger en källa.

Sedan brukar jag ju kritisera lagar som inte behöver följas eftersom de inte är kopplade till konsekvenser. dvs det händer inget då man bryter dem.
Hittade en artikel som inte handlar om barn direkt men att lagar inte testas trots anmälan till DO, vilket är beklagligt. Rullstolsburna barn går också på restaurang, i affärer...

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6335619

Lagen kräver bland annat att företag, föreningar och myndigheter undanröjer "lättare hinder" för att förbättra tillgängligheten. Det kan handla om att jämna ut trösklar, skaffa ramper eller läsa upp restaurangmenyer högt för den som är synskadad.

Redan innan lagen trädde i kraft kritiserades den för att vara tandlös. Företag som har färre än tio anställda behöver inte följa lagen överhuvudtaget. Dessutom kräver lagen en rad andra "skälighetsbedömningar".

Den nya diskrimineringslagen som bland annat tvingar butiksägare att underlätta för funktionsnedsatta har inte prövats en enda gång.
DO har inte drivit något ärende rättsligt,

Alla föräldrar är inte lämpade.

Vad sägs om mamman som stängde in sin 7 åring i ett skjul och satte för en tejp bit för att kolla om han stannade där och hotade med att om han gick ut skulle han få flytta ifrån henne

http://www.expressen.se/nyheter/mamma-stangde-in-son-i-forrad--atalas/

Händelserna ska ha skett i en kommun i Stockholms län och de ska ha skett under sommaren 2015.

I den stämningsansökan som åklagaren lämnat in vid tingsrätten hävdas att kvinnan stängt in pojken i förrådet och fäst en tejpbit på utsidan av dörren.

Mamman ville på det sättet kontrollera att den sjuårige pojken inte lämnade förrådet då hon var borta.

Enligt åklagaren Lena Kastlund ska mamman också ha hotat sonen med att han måste flytta hemifrån om han lämnade förrådet.

Nu åtalas mamman, som ska vara i 40-årsåldern, för olaga frihetsberövande.

Hittade konsekvenser i spåren av flyktingar som man kanske inte tänker på direkt. Flickor som är könsstympade som nu söker hjälp. I Gävle är de så många att man startat en egen enhet för dem.

http://www.arbetarbladet.se/gastrikland/gavle/antalet-konsstympade-flickor-som-soker-sjukvard-har-okat-i-gavle

Smärta och värk i underlivet, klåda, ärrbildningar, cystor, infektioner, infertilitet och svårigheter att kissa och menstruera är vanliga problem.

– Många är inte vana att söka sjukvård och att prata om sitt underliv är tabubelagt. Därför tar vi alltid hjälp av en kvinnlig tolk.

Under hösten tar ungdomsmottagningen emot ungefär två könsstympade flickor i veckan, många av dem är ensamkommande flyktingbarn. Enligt Anna-Carin Nilsson är det fler än tidigare. Ökningen beror på att fler har flytt från länder där könsstympning förekommer, men också att den svenska sjukvården har blivit bättre på att bemöta dessa flickor. UMO har i höst startat en särskild arbetsgrupp som består av två barnmorskor och två kuratorer.

– Vi visar hur en kvinnas anatomi ser ut och fungerar, alla vet inte det. Om flickan vill gör vi en undersökning för att kunna göra en bedömning om vi ska remittera henne vidare till kvinnokliniken. Det händer att de får göra en operation där de öppnas lite, det är även möjligt att göra en klitorisrekonstruktion med hjälp av en ny metod.

Det kan vara svårt att upptäcka de könsstympade flickorna. Men Elevhälsan i Gävle har hälsosamtal med alla elever.

– Skolsköterskan ställer då frågan om flickan är könsstympad eller inte, en del vet inte ens om de är det, säger Irene Delbom Elfving, chef för Elevhälsan i Gävle.

– Flickorna kan ha svårt att hinna gå på toaletten på rasterna, de kommer försent eftersom de droppkissar och kan ha väldiga besvär vid menstruation.

– Traumat av själva övergreppet följer dem genom hela livet. Även om stympningen görs när flickan är väldigt liten, minns kroppen och nervsystemet och det kan påverka smärtupplevelser i vuxen ålder. Men de kan få hjälp att lära sig hantera det.

Anne Sjödin 026-15 93 52 anne.sjodin@mittmedia.se

Som sagt barn som skadas som små minns och det får konsekvenser hela livet. 

Det är de ensamkommande som fortsätter att ha rubriker.

Kommunerna hinner inte med.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6333755

Året som gått har satt kommunerna på prov i samband med den stora flyktingströmmen. Flera kommuner i Skaraborg larmar nu till Länsstyrelsen om att läget är kritiskt.

Länsstyrelsen gör varje vecka en samlad bedömning över hur kommunerna klarar av flyktingströmmen och under förra veckan gick Hjo kommun upp i så kallat rött läge, alltså kritisk påverkan. Gullspång ligger på nivån under. Detta när det gäller den sammanvägda bedömningen.

Tittar man på hur socialtjänsten klarar läget så hamnar Hjo, Gullspång och Tidaholm på rött och i Karlsborg går skolverksamheten på knäna.

Länsstyrelsen i Västra Götaland skriver i sin lägesrapport att kommunernas uthållighet är begränsad, att det förekommer sjukskrivningar och i vissa fall uppsägningar bland kommunal personal. Polisen rapporterar om en betydande ökning av incidenter och bråk på förläggningar.

Det ser ut att bli en fortsatt prövning även in på det nya året. Prognosen från Migrationsverket under 2016 pekar på att det väntas cirka 33 000 ensamkommande barn till landet.

Och det får konsekvenser. Man hinner itne tillgodose deras behov. Det är goda män som skall hjälpa dem att få det de behöver, söka Put, följa med till migrationsverketm se til att de får börja skolan, kommer til sin första koll hos hälsovård, tandläkkare. Men goda män saknas.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2778&artikel=6321719

Alla har de rätt till en god man som bland andra viktiga uppgifter ska sköta barnens ekonomi. Det innebär bland annat att ansöka om bidrag från Migrationsverket och se till att barnet har det som behövs - vinterjacka, skor och mediciner. Men på flera håll i landet får barnen vänta i flera månader på en god man och med det den hjälp de har rätt till. Barnombudsmannen Fredrik Malmberg och Hillevi Larsson (S) besöker studion.

Man gör undersökningar och det ser ut som opinionen vänt, att många tycker att man inte skall släppa in så många men man tolkar sedan orsaken till det fel. DEt är inte för att man itne vill ha fler utan för att man sedan inte tycker att de tas omhand på ett bra sätt. Det är aalltså av omsorg om flyktingarna man vill bromsa mottagandet ett tag.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6333626

I oktober svängde sedan opinionen och i den senaste undersökningen, som gjordes i början av december, var en majoritet för att ta emot färre flyktingar.

Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Ipsos säger att den mer negativa inställningen inte bör läsas som att svenskarna blivit mindre solidariska utan att mycket har handlat om hur mottagandet fungerat och regeringens hantering av frågan.

– Många som är kritiska till det sett som regeringen har hanterat frågan på, är det utifrån en omtanke om flyktingar.

Framöver så tror Nicklas Källebring att opinionen kan svänga åt båda hållen igen och det kommer att vara beroende av ett antal olika utvecklingar.

– Det ena är hur många som kommer att söka asyl, det är hur det politiska systemet förmår att hantera det här. Hur kommer omvärldsrapporteringen att se ut, alltså vad kommer vi att matas med för bilder, säger Nicklas Källebring

Det jag tänker är att det är så mycket runt flykktingar att jag undrar hur det går med de vanliga ärendena, de barn som redan finns här som far illa. Hinns de med? Är det någon som ser dem? Får de boenden då de behöver, sjukvård, handläggare? 

I år slutar året med vecka 53 och börjar ju naturligtvis med vecka 1.
I vanliga fall spelar det kanske inte så stor roll men för barn till föräldrar som är skilda och osams ställer det till det. Många delar nämligen boende eller helgerna i jämna och udda veckor. Men nu blir det plötsligt udda två helger i rad. Hur gör man då?

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=6333574

Helena Willén är psykolog och har forskat på föräldraskap efter skilssmässor. Då många skilda föräldrar delar upp vårdnaden av sina barn efter udda och jämna veckor kan det bli problem vid årsskiftet då vecka 53 följs av vecka 1 och planeringen inför det nya året påverkas, men Helena Willén vet vad som är viktigt i föräldrarnas agerande:

– Vi ska ha en vecka var och det ska vara udda eller jämna veckor och det går inte att ändra på. "Jag vill inte ändra mig, du får ändra dig" och den typen av diskussioner kan uppstå om det blir problematiskt.
– Jag tycker man ska sätta sig ner och lösa detta problemet och skriver ner olika alternativ innan man träffas. Så ser man om man kan mötas någonstans.

Hon tror också att det kan vara en bra idé att låta barnen vara med och bestämma:
– Ett litet barn ska man bara bestämma för. Men låt barnen vara med och diskutera, då känner de att de är involverade och konsekvenserna blir kanske inte så jättestora om du får ha sitt att säga.

Det viktigaste är att sätta barnen först. Det är också viktigt vad man ger barnet då man väl är tillsammans.

Hittade en artikel som lyfter det.

Det handlar om ett litet barn som inte får kontakt med sin mamma och hur många allt som ofta tar till tekniska prylar istället för omsorg.

http://karabarn.nu/?p=2355
Mitt emot mig sitter en mamma och pappa med en kanske 8 månaders baby i sittvagn framför sig. En helt bedårande rundkindad unge med knallblå nyfikna ögon. Hon är helt oemotståndlig när hon ler och tittar sig omkring. Inte bara jag går igång med miner, små vinkar och tittutlek.
Efter en stund är det som om hon upptäcker att trots alla snälla och glada ansikten runtomkring henne så går det liksom upp för henne att vi inte känner varandra, vi hör inte till familjen, vi är lite för många och vi är främmande.

Flickan börjar darra lite på underläppen, vrider och vränger sig i sin sittpåse

Hon letar efter föräldrarna bakom sig, får syn på mamman och höjer sin gnälliga röst samtidigt som hon mycket tydligt höjer båda armarna upp mot föräldrarna

Och det är just i sådana stunder som barnen aktiverar sitt anknytningssystem.

“Var är min mamma och pappa? Jag ser inte dem, jag behöver få ögonkontakt och kroppskontakt och doftkontakt och röstkontakt, varma händer och ett mumlande och pratande som försäkrar mig om att jag absolut inte är övergiven, att de finns intill, att allt är väl.

Och efter en kort eller lång stund beroende på vem jag är, så kommer jag känna mig påfylld, tröstad, glad och åter övertygad att jag är universums mittpunkt och att jag aldrig kommer att bli övergiven. Särskilt inte av de som har mitt hjärta och vars hjärtan jag har.

När allt det där har landat så vill jag ut i världen igen, fortsätta att undersöka, titta, utforska och signalera till alla tanterna igen, till samma känsla ev dyker upp igen, nu lite senare.”

PANG! 
Så kommer pappas mobiltelefon farande in från vänster nära hennes ansikte, man hör någon sorts barnprogramsmusik lågt och bilden av något tecknad flimrar förbi framför hennes ögon.
Hon tystnar häpet, avledd av bilder och ljud och stirrar på telefonen.
Hon tar ner armarna, sjunker ihop i vagnen och slutar söka kontakt. Under resten av resan är hon orörligt fastfrusen i samma ställning till vi angör kaj och alla reser sig och går av.
Jag letar efter hennes blick en sista gång men hon tittar med en lite apatisk blick ner i golvet.

Kära lilla människa: om du när du fortsätter i livet skulle känna behov av att be om hjälp, förmedla till nära och kära att du känner dig ensam och övergiven, att du behöver tröst, kärlek och mänsklig närvaro, ja då får du göra det pappa och mamma lärt dig: Sätt på valfri elektronisk utrustning, vänd dig inåt, tystna och hoppas att det går över!

Kära föräldrar, se för sjutton till att skärpa er i era beteenden som barnen måste betala priset för, inte ni.
Ni hade troligen turen att växa upp en hel del år innan telefonerna började dyka upp framför era ansikten. Era hjärnor hade redan mognat en hel del, era småbarns hjärnutveckling har bara precis startat
Louise Hallin

Då var det julafton och jag önskar alla en riktigt god jul. Men så är det inte för alla det är jag mycket väl medveten om. Det finns barn i familjer som inte har råd att fira, barn i hem där det missbrukas, där det är sjukdom så man inte orkar.

Orsakerna är många. Tyvärr hjälper det dem föga att vi skänker dem en tanke. Det som hjälper är handling inte bara ord och tanke.

Sedan finns det barn som mår dåligt för att de flytt, inte vet så mycket om framtiden.

Tänker ägna mig lite åt de ensamkommandes barnens situation.

Fick en länk på twitter Den handlade om att det införs nya ID krav d 4 januari

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/barn-drabbas-hart-av-id-kraven

Då hela två tredjedelar av de ensamkommande flyktingbarnen som sökt asyl i Sverige hittills i år uppgett att de kommer från Afghanistan kommer barnen att drabbas hårt av de nya id-kraven, rapporterar Ekot.

Det drabbar de ensamkommande barnen. Det som stör mig mest är kommentarerna under (twitterinlgget) vaddå det är ju inga barn, vuxna som påstår m.m.

Jag undarr hur många de som skriver har träffat, engagerat sig i...

Alla vet att man utvecklas olika. sonen har skolkompisar som funnits där hela livet men som utvecklades långt tidigare vad gäller målbrott, skägg och annat. Vi har en ensamkommande som är smal och spinkig även om han är lång men vad säger det om ålder. Det är han som gråter på nätterna. Han är den som är mest rädd för mörker, sprutor, okända grejer. Harigast i alla lägen.

De som kommer skall ha en god man som gör det en vårdnadshavare normalt gör men bristen på dem är akut. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2778&artikel=6321719

I år har det kommit fler ensamkommande flyktingbarn än någonsin till Sverige. Alla har de rätt till en god man som bland andra viktiga uppgifter ska sköta barnens ekonomi. Det innebär bland annat att ansöka om bidrag från Migrationsverket och se till att barnet har det som behövs - vinterjacka, skor och mediciner. Men på flera håll i landet får barnen vänta i flera månader på en god man och med det den hjälp de har rätt till. Barnombudsmannen Fredrik Malmberg och Hillevi Larsson (S) besöker studion.

Sedan har du barn som kommit till en familj men som tvingar flytta därför att det är billigare med ett boende.

http://www.expressen.se/kvallsposten/familjen-tvingas-isar--precis-innan-julen/

Familjen Ohlsson-El-Qorchi tog emot två pojkar från Afghanistan.

De gick på en skola i närheten och livet började falla på plats.

Den utökade familjen såg fram emot att fira jul tillsammans, men då kom beskedet – de ensamkommande flyktingbarnen får inte bo kvar.

– Det känns fruktansvärt, säger Susanne Ohlsson som tagit hand om pojkarna.

Flyktingbarnen fick inte bo kvar i Helsingborg. De behövde flytta till en annan kommun för att bo på en nybyggd förläggning för ensamkommande.

– De har klätt om granen 4-5 gånger, packat in och lagt fram julklappar och bakat lussebullar. Vi har förberett för att fira jul under två veckor men nu får de inte vara här på julafton, säger Susanne Ohlsson.

Barn skall inte på förläggning. Även om det finns de som försöker göra livet där lite drägligare. Det är väl en sak om barnen är i övre tonåren och ändå snart skall ut i eget boenden. Men det är många av dem som också behöver en riktig familj. Vem skall annars visa hur det går till i en familj? Vem skall pyssla om dem, stötta dem? Personal vill ju hem till sin egen familj. Men det finns de som försöker göra skillnad, både personal och andra. 
http://www.expressen.se/kvallsposten/har-far-flyktingbarnen-en-riktig-overraskning/

Via Facebook efterlyste SSU Malmö julklappar att dela ut till flyktingbarn.

Gensvaret var enormt och på kort tid hade de samlat in över 400 klappar. Men när medlemmarna började ringa runt till olika boendena stötte de på patrull. Flera av dem hänvisade till sekretess.

– Vi har full förståelse och repsekt för att det finns mycket sekretess, men vi har samtidigt känt att det inte ska drabba barnen på något sätt, säger Qasim Cheema

Men på ett par ställen fick de napp.

Under onsdagsmorgonen satte sig därför Ali Reza Yakhdani, Harris Cheema, Rizwan Elahi, Malik Chaudhry och Qasim Cheema i bil i Malmö för resa mot Nybro – drygt 30 mil bort – för att sprida lite julglädje.

– Vi får fortfarande sms och samtal från folk som frågar och vi kan komma och hämta mer. Jag har två säckar, jag har tre säckar, säger Malik Chaudhry när de klivit ur bilen i Nybro.

Väl på plats agerade de fem Malmöiterna julklappsutdelare.

– Det var en obeskrivlig känsla att få träffa de här barnen.

Suat Sinani, som är verksamhetschef på Attendo ABT Häggen i Nybro, blev kontaktad i måndags. För honom var det en självklarhet att låta SSU:arna komma till boendet.

– Jag tycker det är fantastiskt. Vi är så nöjda och glada över att de har tagit sig tid att komma hit och dela ut presenter till alla hundra barn som bor här, säger han och berättar att barnen på boendet verkligen var i extas efter besöket.

På hemvägen passade gänget även på att stanna till vid ett boende i Simrishamn. Även under julafton kommer utdelningsturnén fortsätta – bland annat på Jägersro i Malmö.

– Detta är vår julklapp – att vi får dela med oss av kärlek. För oss blir detta en fantastisk och oförglömlig jul. Alla dessa leende barn, det är ovärderligt, säger de.

Samtidigt är de noga med att påpeka att deras egen insats inte är den stora i sammanhanget.

– Vi har bara administrerat. Det är alla som har donerat och skänkt som har gjort den stora gärningen.

Så underbart.

Vi hämtade en liten 15 åring nu från ett boende för två dagar sedan. Han önskade så hett en familj. Alla i bodenet var mellan 14-16. De var inte så stora.


Vår bio son är 13 och jag tänker ibland på hur det varit om han tvingats fly, ta sig via halva världen för att söka tillstånd att få stanna. Orolig för hur det skulle bli, vem som skulle ta hand om honom, hur livet skulle bli då. Sedan vågar jag inte tänka vidare utan slår bort det för det blir för jobbigt bara tanken. Här är det inte bara tanke utan de har gjort.

När det gäller vår minsting så lägg sedan till att han är föräldralös, och analfabet. Han kan inte ens skriva och läsa sitt eget språk.

Handlar om att livet är olika trots att det skiljer så lite i ålder.

Nu går han bara går om kring och myser, helt underbar. Nu har han fått vara med och åkt skridskor för första gången, klätt gran, vi lagar mat ihop, plockar undan och småtjafsar som vilken familj som helst. men allt är nytt. Bara som en sådan sak att vi åt på restaurang då vi julhandlade. Förstod att det var första gången här i Sverige men sedan kröp det fram att det var första gången någonsin. Handlar om att livet blivit annorlunda. 

Med det ett slutord, om livet har varit, är annorlunda så kan det ju även bli det framåt och det kan vi påverka. Hur kommer din fortsättning se ut? Vad tänker du göra för att det skall förändras? 
God jul på er alla

Har inte hunnit blogga eftersom vi i vår familj lever lite oförutsägbart. Vi har nämligen helt utan förvarning blivit en till i familjen. Det har varit lite pyssel runt så därför har jag inte hunnit med datorn.

Det märks då man öppnar mailen och det är 183 mail i inkorgen. OK att det är en hel del reklam men det märks så att säga.

Har fått ett ärende med en 11 årig flicka som flyttades i måndags eftersom fostermamman fick barn i helgen. Jo sant. Tänk om man skulle ta alla barn ifrån familjer som får syskon.

Sedan skall ett syskonpar flyttas trots att de bott till och från i många år och nu det sista bott permanent. Nu då de skall placeras väljer man ett annat hem.

Jag kan fortsätta men stoppar där.

Det tar inte slut.

Barn far illa på många sätt. De barn som bor med föräldrar som missbrukar, eller som har psykisk sjukdom eller som är fattiga. Att aldrig kunna önska sig något, inte kunna få delta i saker som kostar. Inte få saker kanske inte ens julklappar.

Rädda barnen har gjort årets rapport runt barn fattigdommen

https://www.raddabarnen.se/Documents/vad-vi-gor/Barnfattigdom/rb_barnfattigdom_2015_web_l.pdf

Vår nya barnfattigdomsrapport visar att barnfattigdomen i landet ligger oförändrad på 12,0 procent. Det motsvarar ca 234 000 barn. Barn till ensamstående föräldrar och barn till utlandsfödda löper som tidigare störst risk att hamna i barnfattigdom

Den ekonomiska utsattheten är mer än tre gånger så hög bland barn till ensamstående föräldrar trots att klyftan minskat något.

Skillnaden mellan barn som har föräldrar som är födda i Sverige och barn som har åtminstone en förälder som är född utomlands är fortsatt stor, visar rapporten som är baserad på siffror från 2013. Nära var tredje barn med utländsk bakgrund lever i ekonomisk utsatthet.

Tillsammans förstärker faktorerna varandra

Över hälften av de barn som lever med en ensamstående förälder med utländsk bakgrund hamnar i barnfattigdom. Det kan jämföras med bara ett par procent för barn som lever med två svenskfödda föräldrar.

Att växa upp i fattigdom har en stark negativ inverkan på barns rättigheter, livsmöjligheter och drömmar.

– Frågan om barnfattigdom och dess konsekvenser för barns livschanser måste prioriteras i den politiska debatten, säger Elisabeth Dahlin, generalsekreterare på Rädda Barnen.

Tydliga mål

Stat och kommuner måste sätta upp tydliga mål för sitt arbete mot barnfattigdom och ta fram konkreta åtgärder. Det handlar bland annat om bristen på bostäder, villkoren för socialtjänsten, tillgången till kultur- och fritidsaktiviteter och situationen i skolan.

– Om vi inte agerar för att alla barn i Sverige ska ha möjligt att växa upp med goda livsvillkor så riskerar barnfattigdomen att permanentas precis som i många andra europeiska länder. För att långsiktigt kunna minska barnfattigdomen behövs ett helhetsgrepp på en rad olika politikområden säger Elisabeth Dahlin. Rädda barnen

I spåren av flyktingkatastrof, kris inom socialtjänst, polis, sjukvård är det lätt att glömma att vi har medborgare som hade det trassligt tidigare och som kanske har det ännu trassligare nu. De uteliggare, missbrukare och andra utsatta i vårt samhälle glöms lätt bort i floden av alla andra kriser.
I 
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12054477.ab

Hemlösheten är just nu den högsta i Västeuropa på 50 år.
Bara i Sverige saknar nästan 18 000 personer bostad.
Aftonbladet har följt fyra av de tusentals hemlösa på gatorna i Stockholm.
De bor under en bro – bakom några soptunnor och en presenning.

”Nu kommer extremkylan”, deklarerar meterologerna.
Och nog är det kallt.
Men Micke, 42, Pekka, 59, Jojje, 58, och Matte, 48, störs inte av minusgraderna i Stockholm. De må se lite slitna ut men de vet hur man klär sig för att hålla värmen.
– Skulle det bli krig i Sverige är det vi hemlösa som skulle överleva längst. Vi lever ju redan som om det vore så, slår Pekka fast.
Att kunna klä sig rätt är A och O om man lever på gatan.

Och alla kan se att det är just det de gör, att de är uteliggare. Alla som tittar vill säga. De flesta vänder bort blicken så snart den svept över det brokiga sällskapets påsar och ryggsäckar, deras ölburkar som är öppnade trots att det inte ens är lunch en tisdag och filtarna de svept om sig för att hålla värmen.

Micke är 42 år. Efter en skilsmässa, där sambon fick behålla lägenheten, har han varit utan ett hem. Micke hade skadeståndsböter och betalningsanmärkningar och svårt att få tag i en ny lägenhet.

Det var elva år sedan nu. Mickes enda adress i dag är Frälsningsarmén dit han får sin post. För två år sedan gifte han sig men han och nya hustrun kan inte bo tillsammans.
Hon bor inneboende hos sin expojkvän och Micke bor på härbärgen.
– Jag önskar att jag kunde få en trerummare, till henne, mig och hennes barn. Då kunde vi ha en julfest och bjuda dit kompisar.
Micke går under många namn på gatan. Farsan kallas han av de rotlösa ungdomarna som hänger på Plattan. Den 1,92 meter långa Micke och hans vän Pekka är kända för att försöka hålla dem borta från droger, de där ljusskygga barnen som rymt hemifrån och som lever i kulvertarna under staden, och för de andra som faktiskt har ett hem men inte så gärna är där.

– Jag var bara tolv år när jag började vara här på Plattan varje kväll. Micke och Pekka blev som extrapappor för mig och många andra. Du kan inte hitta snällare personer. Tänk om någon kunde se det och ge dem ett jobb, säger Jordan, i dag 21 år gammal.
Micke och Pekka har inga biologiska barn.
– Men vi brukar säga att vi har 350 bonusbarn. Det är alla de som håller till häromkring.

Alla har de olika bakgrund och historier, sina egna skäl till att de hamnade på gatan. Gemensamt för dem är att de alla haft bostad och jobb en gång i tiden och att de allihop har spritproblem.
– Det är därför jag inte kan bo på härbärge för där bor mest narkomaner. Och narkomaner och alkoholister går inte ihop, säger Pekka.

Matte, 48, blev av med jobbet som byggjobbare för snart fem år sedan. Sen försvann lägenheten. Matte trivs inte på härbärgen så han hittade Pekka, en veteran när det kommer till konsten att leva på Stockholms gator. Nu kallar de sig för syskon och delar broderligt på det de tjänar ihop på gatorna.

Pekka har levt utomhus i 24 år och tror att han kommer att bli kvar på gatan tills han dör. Pekka tvivlar på att han skulle klara av att leva inom fyra väggar nu, han har varit ute för lång tid.
– Jag skulle bli som ett djur i en bur, tror han.
Mickes dagar ser nästan alltid likadana ut. Han vaknar tidigt, oftast på härbärget, och går vidare till McDonalds Vasagatan. På morgonen kostar toalettbesöket bara fem kronor där.

Sedan jobbar han, som han kallar det, i Sergelgången. Han sätter ut sin skylt och hoppas på människors välvilja.
Att hemlösa i Stockholm kan tjäna stora pengar skrattar han högt åt.
– En vanlig dag får jag ihop kanske 150–200 kronor.

Klockan är över tolv på natten och det har bildats is på vattenpölarna. Det är dags att gå hem, som Pekka säger.

Det han kallar hem är sedan i maj i år några kvadratmeter under en bro vid Slussen i Stockholm. Mellan en husvägg och en grönaktig kanal står ett tiotal soptunnor uppställda. De är draperade i vit presenning, som skydd mot vinden.

Där bakom bor Pekka, Jojje och Matte varje natt. Micke sover där ibland, när han inte bor på härbärgen.

Marken är täckt av kartonger, några sovsäckar och en madrass. Råttorna är överallt. De kilar över våra fötter, de slåss och tjattrar inne i hörnen.

– På nätterna brukar de krypa ner i sovsäcken. De vill också ha lite värme, säger Matte.

Tror att de flesta av oss håller med om att mobbing är fruktansvärt. Mobbing borde inte få förekomma och man borde ta krafttag för att få slut på mobbing. Här är en berättelse

http://www.blt.se/blekinge/flickans-kraft-har-tagit-slut/

Mobbning på nätet och i verkligheten förstör en flickas liv.

Psykisk ohälsa, ätstörningar och rädsla är hennes vardag.

– Att ha en tonåring som sitter inlåst på toaletten i skolan och alldeles ensam hemma utan kompisar. Det gör ont, säger hennes pappa

De senaste åren i familjens liv har varit en katastrof. Dottern har utsatts för mobbning på nätet och i skolan. En mobbning som resulterar i psykisk ohälsa, ätstörningar, rädsla att visa sig och ensamhet.

Flickan har inte varit i skolan sedan i våras då mobbningen mot henne blev så stark att hennes egen kraft tog slut. Mobbningen har resulterat i psykisk ohälsa, ätstörningar, rädsla och ensamhet. En situation som även har lett till en tuff situation för hela familjen.

– Sommaren innan högstadiet växte hon till sig och blev en vacker tjej. De äldre killarna på skolan började titta åt henne. Men det gjorde tjejerna avundsjuka och det räckte med fem minuter sedan satte trakasserierna igång, berättar hennes pappa.

Fitta och hora var ord som hon ständigt fick höra. På sociala medier spreds hemska rykten om hennes utseende, att hon var en falsk människa, att de var äcklade av att ha henne i sin närhet. Men de ifrågasatte också hur hon kunde leva med sig själv.

– Hon satt ensam inne på toaletten och vågade inte gå ut, säger hennes pappa.

Någon utgav sig för att vara dottern på det sociala nätverket ask.fm och spred åsikter som hon aldrig sagt eller tyckt. Sedan förföljde det henne och mobbningen accelererade.

En dag i bilen på väg till skolan ringde hennes telefon. Det var en tidigare kompis som ingick i skaran som mobbade henne. Men det var inte kompisen som var värst. Det var hennes pappa.

– Vi hade högtalaren på så jag hörde allt. I bakgrunden skriker kompisens pappa att min dotter är en fitta och en äcklig hora, berättar pappan, fortfarande illa berörd av samtalet förra hösten.

Pappan anmälde händelsen till skolan, polisanmälde mobbningen, tog direktkontakt med kompisens pappa och krävde en skriftlig ursäkt. Någon ursäkt har fortfarande inte kommit.

Trakasserierna kulminerade och sedan i våras sitter hon ensam hemma hela dagarna. Hon vågar inte gå till skolan längre.

Föräldrarna sökte hjälp inom psykiatrin. Hon fick medicin och livet började så smått återgå till det mera normala. Med lite mod tänkte hon försöka komma tillbaka till skolan. Men då kom nya grova trakasserier på Facebook och Ask. Ord som inte lämpar att återge i tidningen.

– Jag brast ut i tårar när jag läste. De tyckte att hon tillbringade dagarna hemma för att ligga med killar, säger pappan och nya tårar faller nedför hans kinder.

– Plötsligt var vi tillbaka på ruta ett igen. Hon vill ta livet av sig och mår riktigt dåligt.

Pappan vägrar vara tyst. Det handlar om dotterns liv. Han tycker att skolan har gjort sin plikt, inte mer. Och pappan ser det som ett samhällsproblem. Ett problem där föräldrarnas ansvar brister. Han tänker på språkbruk hemma, för stor acceptans när det gäller datoranvändande och alkohol. Det behövs bättre kontroll och intresse i vad barnen gör.

– Jag försöker göra allt för att få stopp på detta, men det bara fortsätter. Jag kan inte strunta i det. Jag strider för min dotter, säger pappan och önskar att fler föräldrar var mer proaktiva och visar civilkurage.

Skolans rektor kan inte uttala sig i det enskilda ärendet. Han bekräftar att det finns problem. Flickan är sjukskriven och skolan tillsammans med andra instanser gör så mycket de kan för att hjälpa henne. Han anser att sociala medier är värsta boven.

– Problemet är att 90 procent av mobbningen sker på sociala medier i dag och sedan följer det med till skolan. Det förstör så mycket och föräldrarna ser inte detta, menar han och fortsätter:

– Sociala medier är svårt att hantera för många vuxna och ungdomar har ännu sämre förmåga att gallra. Det är värst för flickor som är mer känsliga. För många innebär det en katastrof.

Generellt vill han se en mer vaken vuxenvärld där man som föräldrar stoppar sina barn och ungdomar från sociala medier när de inte mår bra av det.

Text Viktoria Nimlin viktoria.nimlin@blt.se 0454-30 60 01

Så skall ingen behöva ha det. 

Nu cirkulerar en namn insamlingslista för familjen som skall utvisas på grund av att de tjänade 140 kr för lite. Nog kan vi hjälpa till eller? Skriv på och sprid

http://www.skrivunder.com/lat_inte_migrationsverket_utvisa_mehdi

Sedan en debatt artikel om att barn inte skall behöva se fulla vuxna på jul

http://www.expressen.se/debatt/barn-ska-inte-behova-se-vuxna-onyktra-i-jul/

Vuxna ska ta ansvar för att barn och ungdomar inte dricker, men allt för många barn i samhället tar i stället ansvar för vuxnas negativa drickande.

Se nu nalkas Lucia med hälsning om julefrid eller i vissa fall fest och fylla.

Jag minns den 9-åriga flickan som föreslog att hon själv skulle ta bussen till skolan medan poliserna tog pappan till polisstationen, efter att vi ertappat honom berusad bakom ratten. På väg att skjutsa henne till skolan.

Eller 3-åringen som noga höll ordning på pantburkarna i fina rader i papperskassar under köksbänken i en lägenhet som var i total oreda. Polisen kom efter att ambulansen varit där, efter att pappa ramlat omkull i leken med liten på axlarna.

Eller den 8-årige pojken som alltid följde sin syster till förskolan för att ingen skulle märka hur mamma luktade på väg till jobbet.

När Folkhälsomyndigheten frågade barn om vad de ska dricka när de blir stora svarade barnen:

– Jag kommer nog också dricka som mamma och pappa gör. Det är säkert inte gott i början men man vänjer sig nog.

– Men jag kommer inte dricka öl för det gillar bara pojkar, svarar en liten flicka.

Alkohol är förknippat med massor av normer och föreställningar som inte bara handlar om missbruk, men vi värnar också gärna om vår rätt att dricka när vi vill som vuxna.

Så här års borde fokus ligga på att putsa julgranskulorna. Tiden borde användas till att vara med sina barn och vänner, för att skapa gemenskap och julstämning. I stället funderar många över vad de ska dricka för gott till glöggfesten och luciafirandet.

Låt oss använda denna tid för gemenskap till att även reflektera kring hur familjens alkoholvanor ser ut. Fråga dina barn om hur de ser på familjens drickande. Låt barnen vara med och bestämma vad ni ska köpa för dricka till luciafesten och om de vill att ni vuxna ska välja helt alkoholfira alternativ. Barn ärver nämligen inte bara fina traditioner som pepparkakshus och lucia med ljus i håret. De ärver också ditt sätt att dricka.

Vuxna som dricker alkohol förändras.

Det är en polis som skrivit och inlägget är längre och värt att läsa så följ länken. JAg kan bara hålla med.  

Då har det kommit nya riktlinjer vad gäller SoL och LVU. Den skall ha ett tydligare barnperspektiv.

Sammanfattning:
De nya bestämmelserna har stärkt barnperspektivetDe bestämmelser och ändringar i SoL och LVU som trädde i kraft den 1 januari 2013, som den här uppföljningen omfattar, berör flera situationer inom den sociala barn- och ungdomsvården. På ett övergripande plan syftar bestämmelserna till att stärka stödet och skyddet för barn och ungdomar som far illa eller riskerar att fara illa. Barnrättsperspektivet stärks bland annat genom att barnets bästa ska vara avgörande vid beslut och andra åtgärder som rör vård- eller behandlingsinsatser. På en mer detaljerad nivå handlar det exempelvis om nya eller ändrade bestämmelser rörande aktualisering av ärenden hos socialtjänsten, barns delaktighet, beslut om och uppföljning av insatser samt vård utanför det egna hemmet.

Uppföljningen omfattar sammanlagt 24 nya bestämmelser och ändringar i SoL och LVU och har gett en varierande bild av hur de nya och ändrade bestämmelserna följs. En övergripande slutsats är att bestämmelserna generellt sett är kända inom socialtjänsten och många kommuner upplever att de nya bestämmelserna har lett till ett ökat barnfokus i den sociala barn- och ungdomsvården.

Några bestämmelser har fått ett brett genomslagFör några av de nya bestämmelserna och ändringarna är medvetenheten mycket hög, även om uppföljningen visat att det ibland är svårt att efterleva de nya bestämmelserna i praktiken. Exempelvis gäller detta bestämmelserna om att:socialnämnden ska följa vården av barn och unga som placerats i familjehem eller HVB
socialnämnden ska tillhandahålla utbildning till jour- och familjehem


Vissa bestämmelser bekräftar de rådande arbetssätten

I vissa fall uppger många kommuner att de arbetade såsom lagen nu föreskriver redan innan ändringarna trädde ikraft. Detta gäller inte minst de nya bestämmelser som sammanfaller med rekommendationer inom handläggnings- och dokumentationssystemet BBIC (barns behov i centrum). Detta gäller exempelvis bestämmelserna om att:

socialnämnden minst en gång var sjätte månad ska överväga om vården fortfarande behövs och hur vården bör inriktas och utformas
socialnämnden ansvarar för att ett barn som utsatts för brott får stöd och hjälp

I andra fall är följsamheten lägre

Uppföljningen har i vissa fall visat att socialnämnderna har haft svårigheter att följa de nya bestämmelserna och ändringarna. Detta gäller exempelvis att:

socialnämnden inom fjorton dagar efter anmälan ska fatta beslut om att inleda eller inte inleda utredning
socialnämnden ska ingå avtal med familjehem
barn som placeras i familjehem eller HVB ska ha en särskilt utsedd socialsekreterare som bör ha en självständig ställning i förhållande till familjehemmet eller HVB
socialnämnden ska verka för att placerade barn och unga får den hälso- och sjukvård som de behöver
socialnämnden ska lämna stöd och hjälp till vårdnadshavare och föräldrar vars barn är placerade

Socialnämnderna använder de möjligheter
som de nya bestämmelserna ger

Ungefär hälften av de nya bestämmelser och ändringar som har följts upp innebär inte något ska-krav för socialnämnderna, utan ger socialtjänsten möjlighet till ändrade arbetssätt, som till exempel möjligheterna till möte med anmälningsskyldiga anmälare, möjlighet att besluta om öppna insatser utan vårdnadshavares samtycke samt möjlighet att följa upp ett barns situation efter utredning utan beslut om insats. Sammanfattningsvis kan sägas att dessa nya möjligheter har tagits emot väl och används.


Socialtjänstens arbetssituation utmanar

Uppföljningens resultat indikerar en ökande ärendemängd, hög personalomsättning och svårigheter att tillsätta vakanser i den sociala barn- och ungdomsvården. Detta påverkar kvaliteten i arbetet och därmed förutsättningarna för ett starkt stöd och skydd för barn som far illa. Ett konkret exempel på detta gäller bestämmelsen om att barn som placeras i familjehem eller HVB ska ha en särskilt utsedd socialsekreterare som endast bör handha kontakterna med barnet. Alla placerade barn har inte en särskilt utsedd socialsekreterare, vilket för de ensamkommande barnen snarare verkar vara regel än undantag. Därtill tvingas socialsekreterare ofta prioritera akuta arbetsuppgifter framför möten med placerade barn, vilket leder till att vården av placerade barn inte alltid följs i den omfattning och med den kontinuitet som lagen föreskriver.

I skrivande stund står socialtjänsten inför ytterligare stora utmaningar med anledning av den akuta flyktingsituationen. Uppföljningen har dock inte berört dessa förändrade förutsättningar, eftersom de blivit aktuella först när datainsamlingen var avslutad.

För att ladda ner hela:
http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2015/2015-12-6

Det är många som utnyttjar systemet runt ensamkommande flyktingbarn. Eftersom bristen är så stor så är det möjligt.
http://www.expressen.se/nyheter/goda-man--for-98-750-kronor-i-manaden/

Marita Eklöf, 57, i Göteborg toppar listan. Hon har i dag hand om 29 ensamkommande flyktingbarn i Göteborg och i Mölndals kommun. Med en ersättning på 2 000 till 2 200 kronor per månad och barn tjänar hon 61 825 kronor per månad.
– Jag jobbar heltid med det här, jag har ingenting annat att göra. Jag klarar det gott och väl, säger Marita Eklöf och lägger på luren.

Shah Khatgar, 47, i Göteborg som har 21 flyktingbarn - och tjänar drygt 46 000 kronor per månad - säger att han tycker ersättningen är för låg för gode män, men säger samtidigt att han många gånger bara behöver jobba några timmar varje vecka.
– Det här jobbet är inte bra betalt, hade jag haft två eller tre killar hade jag bara haft sex tusen kronor i månaden.

Anders Folkesson, 53, berättar att han och hans hustru Eva Bjärkerud, 57, har sagt upp sig från sina tidigare arbeten.
I dag är de båda gode män till 46 ensamkommande flyktingbarn och tjänar sammanlagt 98 750 kronor per månad.
Anders Folkesson är god man till 18 barn och hans hustru till 28.

Eiman Jasim, 52, har enligt Malmös kommun hand om 24 flyktingbarn, men när Expressen ringer henne vet hon inte hur många uppdrag hon har.
– Runt femton ...
Men enligt Malmö kommun har du 24 barn?
– Ja, jag måste räkna om ... tre stycken har flyttat ...
Men du har haft 24?
– Ja.

Eva von Scheele är förbundsjurist på SKL, Sveriges Kommuner och landsting, och tycker att hela systemet med gode män har havererat.
Hon säger att en god man i genomsnitt ska avsätta femton timmar per månad och barn. Det innebär att en god man som har 29 uppdrag ska jobba 435 timmar per månad - eller 14,5 timmar varje dag i veckan.
– 2005 hade vi 350 ensamkommande barn som kom till Sverige, i dag kommer det över 30 000 barn. Uppdraget som god man fungerar inte längre som det var tänkt, säger von Scheele.

SKL har nyligen i en skrivelse till justitiedepartementet och migrationsminister Morgan Johansson krävt förändringar.
SKL vill bland annat att den gode mansrollen ska skötas enligt holländsk modell med gode män som är socionomer och anställda i kommunerna.
Hon uppmanar nu migrationsministern att skynda på då det är barnen som blir lidande.
– Som det är nu får inte ens alla flyktingbarn en god man och det är inte bra för barnen, det är inte rättssäkert. Agera nu Morgan Johansson, säger Eva von Scheele.

Läs mer på länken. Galet tycker jag.  

Det är lätt att diskutera runt barnen som kommer hit. Hur och varför, ålder, rätt att få del av det ena eller andra. Rätten att vara här, få hit sina anhöriga. Men hur är det ur deras synvinkel?

http://www.svd.se/jonas-andersson-anhoriginvandring-ur-barnperspektiv/om/ledare-gastinlagg

Att skicka sitt tonårsbarn över halva jordklotet är inte lätt för någon förälder. För många av oss är det jobbigt nog ifall de flyttar till en annan stad i samma land.

Att som tonåring bli ivägskickad – ofta mot sin vilja men för familjens bästa – och tvingas leva utan sina nära och kära i ett okänt land är självklart inte lättare.

Inom migrationspolitiken brukar man tala om pull- och pushfaktorer. Förenklat så är push vad som ”knuffar iväg” migranter från hemlandet, pull är de goda incitament som lockar i det nya landet.

Pushfaktorerna varierar över tid och plats, och är svåra för ett litet land som Sverige att påverka. När det gäller pullfaktorer som lockar föräldrar att skicka sina barn till Sverige mot fagra löften, så handlar det däremot om svensk inrikespolitik. I mitt arbete med ensamkommande barn och ungdomar har jag uppfattat att de viktigaste pullfaktorerna för just dem är, utan inbördes ordning:

1) Möjlighet till familjeåterförening med föräldrar och syskon i Sverige.

2) Möjlighet att kunna ge ekonomiskt understöd till familjen i hemlandet.

3) Möjlighet till utbildning som i längre perspektiv kan leda till 1 och 2.

4) Trygghet och säkerhet för individen.

För många familjer är det en investering att betala stora summor till smugglare för att förvissa sig om att sonen (det är pojkar som skickas i 85 procent av fallen) ska komma fram till Sverige. Smugglarna säljer dessa resor mot löften om lönsamhet, att den unge snabbt ska komma i arbete, skicka hem pengar och sedan se till att familjen kan följa efter.

Personligen är jag djupt kluven till hur denna politik fungerar. Å ena sidan är det en fantastisk känsla att se en ung människa efter flera år få återförenas med sin familj. Det är en glädje att se ungdomar ta sig ur kommunens livegenskap, hitta ett sammanhang och komma in i samhället. Samtidigt finns en stor baksida med att Sverige lockar familjer att skuldsätta sig och skicka sina barn på riskfyllda resor över kontinenter.

För det första är det långt ifrån alltid som ”investeringen” lönar sig rent ekonomiskt. Att som 16- eller 17-åring ha pressen på sig att både skicka hem pengar och se till att genomdriva en komplicerad återföreningsprocess är inte lätt.

För många är det en tuff smäll att inse att jobb i Sverige oftast kräver både språkkunskaper och utbildning, och att det tar många år att skaffa detta.

Att bo ensam utan släkt och familj i ett främmande land är inte heller en smal sak. Och har man kommit hit trots att man egentligen inte vill vara här, blir det dubbelt så svårt. Kort sagt, alla lyckas inte, och för många är skilsmässan från familj och kultur ibland ett större trauma än något annat man har varit med om. Inte ens när allt går bra och familjen kommer efter, blir det en dans på rosor. Den unge som under flera år utvecklat sin autonomi och individualism, blir plötsligt den enda kontaktytan mellan familj och det svenska samhället, med allt vad det innebär.

Att de flesta barn – självklart undantaget de som lever i förhållanden av direkt livsfara – mår bäst av att vara nära sin familj, torde dessutom vara en i det närmaste universell sanning.

Därför är det knappast något brott mot barnkonventionen att skärpa regelverket precis på det sätt som nu verkar vara på gång. Regelverket bör dock inte införas retroaktivt; vi får stå för de förutsättningar och incitament som tidigare har gällt.

Men det som behövs är en skarp och tydlig gräns när lagen börjar gälla, som kan kommuniceras mot omvärlden. Inte för att straffa de barn som redan kommit, men för att skydda de barn som fortfarande är kvar hos sina familjer.

JONAS ANDERSSON är ungdomspedagog i Skellefteå kommun. jonas.andersson@mail.se

På ett sätt tror jag att det är synsättet på barnen som måste ändras sig. Se att det faktiskt handlar om barn. Se vad de gått igenom och går igenom, vad de utsatts för och fortsätter att utsättas för.

Det är många som har svårt att se det.

Min man stötte på en skall vi kalla honom ex vän senast igår. En som ifrågasatte vårt val av sätt att leva, vårt engagemang,

Som talade om att vi borde vara rädda för liv och lem över att släppa in dem i huset. Vi har ju vapen, min man är jägare men de är inlåsta efter alla konstens regler.

Som undrade över om vi behövde ta "alla".

Att om vi nu tyckte om dem så mycket borde vi ju inte ta betalt. Många glömmer att det kostar med barn särskilt då de kommer utan mer än vad de står och går i.

Att de säkert bluffar. De är säkert äldre än de påstår. Man utgår alltså ifrån att de ljuger.

Men vi har bara barn, om än stora till växten men de skiljer sig inte mycket från andra jämnåriga. Sedan är de åldertestade om det nu säger något. Därom tvistar ju de lärde...

Barn som gråter på nätterna och längtar efter sin familj. Barn som till viss del inte vet var familjen befinner sig, som inte vet om de lever eller är döda. Barn som utsatts för saker vi inte kan föreställa oss i vår vildaste fantasi. Barn som torterats, (upptäckte att ordet inte ens finns i stavningskontrollen) misshandlats och ännu värre men som är tacksamma över att de lever. Som drömmer om att återförenas med sina familjer, kunna rädda dem också. Vem skulle inte ha gjort det?

Så innan folk uttalar sig borde de först ta en funderare över vad /vem de talar om och vad de själva skulle gjort om de var i deras ställe. 

Läget är verkligen akut eller rättare sagt mer än akut. Nu kommer ytterligare en rapport och bekräftar läget. 

Allt värre läge för socialtjänsten

Fler säger upp sig och sjukskrivningarna ökar: "Personalen känner maktlöshet"

http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article21911346.ab

Situationen för socialtjänsterna i landet förvärras nu i snabb takt.

I en rapport från MSB larmas nu om att allt fler socionomer sjukskriver sig eller säger upp sig.

"Personalen känner maktlöshet. Arbetsbelastningen för den befintliga personalen beskrivs som övermäktig och icke hanterbar", står det i rapporten

MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, sammanställer varje vecka en lägesrapport kring olika samhällsfunktioner. I den senaste rapporten, som kom på onsdagen, beskriver man hur läget för landets socialstjänster fortsätter att försämras.

"15 länsstyrelser rapporterar om en ytterligare försämrad situation avseende socialtjänsten jämfört med förra rapporteringstillfället .En större andel kommuner än tidigare beskriver nu situationen som antingen allvarligt påverkad eller kritiskt påverkad", skriver MSB i rapporten.

Svårt att rekrytera

I rapporten beskrivs socialtjänsternas svårigheter med att rekrytera personal, samtidigt som arbetsbelastningen för den befintliga personalen beskrivs som övermäktig.

Det rapporteras från kommunerna om ett ökat antal sjukskrivningar och att personal säger upp sig på grund av arbetssituationen. Maktlösheten är utbredd.

Camilla Sköld, socialpolitisk chef på Akademikerförbundet SSR, känner igen situatonen.

– Det är en kris skapad av att arbetsgivaren inte tagit sitt ansvar. Med den flyktingsituation som är nu borde vi haft en stabil organisation. Men krisen var ett faktum redan innan man nu ska ta emot alla ensamkommande barn, säger hon.

Undanträngningseffekter

Camilla Sköld beskriver hur socialtjänsten redan innan flyktingkrisen hade svårt att rekrytera.

- Arbetsgivaren har underlåtit att ta tag i problemen och under lång tid har vi haft för hög arbetsbelastning. Redan innan flyktingkrisen på hade man på många håll svårt att rekrytera.

I MSB:s rapport beskrivs hur arbetsbelastningen med de ensamkommande flyktingbarnen i sin tur skapar undanträngningseffekter för andra medborgare som också behöver stöd och att rättssäkerheten inte alltid kan upprätthållas.

– Redan innan flyktingsituationen eskalerade så visade undersökningar att bara hälften av socionomerna tycker att det jobb de utför är rättsäkert, säger Camilla Sköld.

– Samtidigt är det så att det görs otroligt mycket bra - det ser man nu med de ensamkommande flyktingbarnen. Det finns kompetens och engagemang. Personalen spänner sig till det yttersta, kanske för att i slutändan offra sin egen hälsa.

Jonathan Jeppsson

Sedan en länk till en lång lista på vad som skrivits om krisen inom Socialtjänsten

Problemet är att det finns över hela spannet inte bara socialtjänsten, migrationsverket, polisen, skolan, sjukvård, tandvård, skolan, tolkar, goda män, bristen på familjehem, övriga boenden. 

I en ledare in dag tas upp att gränsen inte bara är nådd utan den är passerad vad gäller socialtjänsten

http://www.expressen.se/ledare/det-yttersta-sociala-skyddsnatet-brister/

Får socialtjänsten fungera hur illa som helst? Eller finns det något sorts kontrollsystem? Ja, självklart. Det handlar ju om välfärdslandet Sverige.

Socialtjänsterna ute i landets kommuner kan lex Sarah.

Men på torsdagen gjorde IVO tvärtom. Man ställde sig på kommunernas sida och larmade: Strömmen av ensamkommande - drygt 32 000 hittills i år - har gjort situationen i socialtjänsten akut ohållbar.

Enligt Birgitta Hagström på IVO kan inte myndigheten arbeta som vanligt längre: "Inget blir bättre av att vi stampar med foten, ställer krav, förelägger, hotar med vite. Det här är en politisk fråga."

IVO kommer att meddela regeringen "vilken dag som helst" om att kommunernas möjligheter är "definitivt uttömda", säger Hagström. Symptomatiskt nog har 30 kommuner lex Sarah-anmält sig för missförhållanden vad gäller vården av ensamkommande.

Krismyndigheten MSB larmar också: Situationen för socialtjänsten försämras snabbt på flera håll. Arbetsbelastningen beskrivs som "icke hanterbar".

Det är de mest utsatta som drabbas när det sociala skyddsnätet brister.

Socialtjänsterna hinner exempelvis inte kontrollera familjehem så noga längre. Det ledde till att en ensamkommande pojke i Vallentuna placerades hos en familj där pappan var dömd för sexualbrott. 

Tidningen Dagens Samhälle skriver att SKL efterlyser sänkta krav på familjehemsutredningar. När tidningen frågar SKL om detta inte kan leda till att barn placeras i helt olämpliga hem blir svaret: "Absolut."

Nöden har ingen välfärdslag.

Antalet ensamkommande leder också till undanträngningseffekter.

Medborgare som behöver stöd och hjälp kommer i kläm. Bland dem finns förstås barn som far illa i sina hem.

Det har också blivit svårt att hitta HVB-hem till inrikes födda barn, bland annat för att många nyöppnade HVB-hem drivs av företag som inriktar sig på ensamkommande.

Regeringen - och oppositionen - måste verka för att inflödet av ensamkommande minskas drastiskt och snabbt. Dessutom måste åldersbestämning börja praktiseras ordentligt. I dag skickas alla asylsökande som säger sig vara under 18 ut i kommunerna.

Det leder enligt flera vittnesmål till att människor som är ända upp i 30-årsåldern hamnar på HVB-hem.
Åldersbedömningar borde göras direkt efter ankomst om det råder tvivel om en asylsökandes ålder.
Dessutom är det läge att överväga om barn över 16 år borde tas om hand av staten, för att avlasta kommunerna.

Regeringen måste se till att revorna i socialtjänsten kan repareras. Rädda socialtjänsten. 

Ja det hjälper väl inte att säga att det har jag och många med mig sagt länge. Frågan är bara vad man gör åt det.   

Kan man älska någon för mycket?

Ja kan man det?

Man hör om förhållanden där den ena lägger beslag på den andres kärlek. Det visar sig i svartsjuka som i sin tur leder till att man försöker låsa in begränsa den andre. I vissa fall går det så långt att den ena parten försöker styra allt den andre gör och i bland urartar det så det blir misshandel av det.

Jag hävdar att man inte skall blanda det med kärlek. Att det inte är kärlek alls utan ha begär.

Då man får ett eget barn så är det konstigt men oftast slår kärleken till nästan direkt och bara växer och växer. Bara några timmar efter kommer man på att man skulle kunna ge sitt liv för den där lilla "tallen" som ligger där bredvid.

Sedan är det de som inte klarar att knyta an, som själva är skadade eller som får ex förlossningsdepression som kan ha svårt att ta till sitt barn men det är inte det normala. Och i alla fall det sista går det att jobba med.

Då det gäller placerade barn är det en del som hävdar att man aldrig kan känna samma kärlek som till egna barn. Att moders kärleken är starkast. Men det är fel.

Då skulle ju pappor inte kunna älska så mycket för de har ju inte fött själva. Och även om de är pappor så är det inte säkert att de är engagerade eller vill vara det. Det finns de som tvingas in i ett föräldraskap mot sin vilja. En pappa måste på något sätt välja att älska och kärlek växer om man vårdar den. Det behöver inte vara ett medvetet beslut utan bara vetskapen om att en kvinna bär "mitt" barn i magen gör att han väljer omedvetet. Den kärleken är precis lika stark och lika viktig.

Även de som adopterar vittnat om hur kärleken kan slå till och plötsligt kan man slås av hur stark den är även om man inte fött själv. Man kan alltså till och med välja att älska.

Man måste alltså inte ha fött själv för att älska, älska mycket. Det är inte det som behövs.

Då det gäller placerade barn så är det lite kluvet.

Ibland får man barn som kan vara svåra att tycka om, andra lär man sig älska, andra kommer man att älska med tiden, sedan finns det de som bara drabbar en.

Ibland får man placeringar som bara landar i hjärtat. Plötsligt är kärleken bara där, biter sig fast som en liten igel och det går inte att förklara varför och går inte att göra något åt och det skulle göra så ont om de rycktes bort.

Jag har en sådan nu.

Jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag älskar hen så det gör ont.

Kärleken är inte ömsesidig än. Hen stretar emot på många sätt. Tycker om tillbaka ja, men älskar, nja, inte än, inte på långa vägar. Det törs hen inte tror jag, hen är för sårad för många gånger tidigare. Men jag hoppas orka stå kvar så länge att hen övertygas om att jag vill, att jag finns kvar, att jag älskar utan krav, tills hen vågar.

Det är inte alltid att barnen älskar tillbaka. Ibland måste kärleken förtjänas och då man väl vunnit den måste den vårdas för att behålla den.

Ibland kan det kännas som de kvävs av all kärlek man öser över dem. Särskilt de som haft en dålig anknytning från början. De blir rädda, de känner inte igen. Vågar inte ta till sig för då kan de bli sårade och då är det bättre att inte ta emot från början. De barnen är svåra att vinna och man måste ha ork att så kvar annars såras de ännu mera.

De kan ibland göra allt för att man inte skall älska dem, bara för att bevisa för sig själva att det man sa inte var sant. De kan be en fara och flyga och bete sig som djävulens avkomma men det är inte av illvilja utan av rädsla och då gäller det att ha ork att stå kvar. Att förstå att det inte är dig de spjärnar emot utan rädsla att bli beroende, att överges igen därför att älska gör en sårbar.

MEN DET ÄR VÄRT DET.

Så frågan kan man älska någon för mycket? Nej inte om det är ren sann kärlek. Återigen inte att blandas med att kväva, kräva, äga, begränsa. Kärlek är att släppa fri, stötta, finnas där då det behövs, utan krav på kärlek tillbaka. Kärlek är att säga ifrån där det behövs och puffa på då det behövs. Att stoppa och bromsa men samtidigt inte ta bort lusten att försöka. Att puffa utan att det går för fort. Ibland att trampa på tårna, ibland riktigt hårt men att finnas kvar och plocka upp resterna om man rasar.

Man älskar bara för att kärleken finns där som igeln som grävt sig ner i köttet utan att man märkte det och inte går att ta bort utan att det blir djupa sår. Men våga älska för det är värt det. 

Vägran att ta emot flyktingbarn kan ge böter, Det är Hultsfred som inte längre klarar av att ta emot
ensamkommande flyktingbarn. Men de är inte ensamma undrar om det blir något av det

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=86&artikel=6322592

Det här ska Hultsfreds kommun ha varit medveten om när beslutet fattades tidigare i veckan – men man hoppas ändå på att slippa straff. Det skriver Barometern-OT.

Orsaken till att kommunen fattade beslutet att inte ta emot fler ensamkommande flyktingbarn, är bland annat att de inte hinner följa upp att barnen mår bra.

– Vi hinner inte med att utreda enligt de regler vi ska innan vi placerar barn. Vi hinner inte följa upp att barnen mår bra och vi har inte tillräckligt med boenden att placera barnen i, sa Ann-Gret Sillén till P4 Kalmar på tisdagen.

Situationen som Hultsfreds kommun nu befinner sig i är inte unik. Den skånska kommunenÖstra Göinge har en tvist med IVO, Inspektionen för vård och omsorg, som har pågått sedan 2014. Där handlar det om att kommunen sagt nej till att ta hand om tre ensamkommande flyktingbarn.

Fallet har drivits långt. Kammarrätten slog fast att Östra Göinge ska betala en halv miljon kronor som straff för sin vägran, men detta har överklagats till Regeringsrätten. Tas det upp där, kan utslaget komma att bli vägledande.

– Kommer det ett viteshot kommer vi också att överklaga det så långt som det är möjligt,säger kommunchefen Lars-Erik Rönnlund till Barometern-OT.

Men han tillägger att man naturligtvis hoppas att slippa hamna i den situationen.

P4 Kalmar
p4kalmar@sverigesradio.se


 

Jag har ju startat en organisation som heter BPIS förkorning av barnperspektivet i Sverige vars slogan är att barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret.

Gång på gång visar det sig att man bortser ifrån barnperspektivet av olika anledningar. Här är ytterligare en artikel runt det

http://www.sydsvenskan.se/sverige/barnens-ratt-tappas-bort/

Domstolar ser ofta till vad de tror är föräldrarnas rättigheter — inte till barnens rättigheter.
Trots att lagstiftningen utgår från vad som är bäst för barnen.
Det menar Åsa Landberg, psykolog som bland annat arbetat i tio år för Rädda barnen.

– Enligt lagen är det barnen som har rätt till sina föräldrar. Men domstolar dömer ofta som om det vore föräldrarna som har rätt till umgänge.

– Man kan till och med hitta felskrivningar i domar där man pratar om föräldrars ”rätt till umgänge”, säger Åsa Landberg.

En grundtanke i lagstiftningen är att det är viktigt för barnen att ha kontakt med sina föräldrar och sitt ursprung när det är möjligt. Det ska samtidigt vägas mot de nackdelar som det i en del fall kan innebära för barnen.

– Fördelarna med kontakt med föräldrarna får ibland väga för tungt gentemot risken för våld eller andra missförhållanden. Jag tycker ibland att man inte riktigt förstår det, säger Åsa Landberg.

– För de allra flesta barnen är det bäst att ha kontakt med sina föräldrar. Men det kan gälla att tänka lite annorlunda kring en del barn. Att det allra bästa är att de inte har kontakt med sina föräldrar.

Utan att kommentera det enskilda fallet menar hon att det alltid är ”destruktivt” när barn förs bort.

– De får inte ta farväl och de förstår inte vad som händer. Sedan kan det vara föräldrar som kan innebära att barnen utsätts för fara. Inte bara en psykologisk fara utan även en fysisk fara.

Text: Martin Runol

Det är konstigt att det är så svårt att ha ett barnperspektiv trots att lagen säger att ett tydligt banperspektiv skall vara rådande.  

Visste ni att föräldrar som använder sina mobiler mycket kan likställas med föräldrar som är psykiskt sjuka i alla fall vad gäller deras relationer med barnen.

Det hävdar iallafall Kerstin Johannesson, ordförande för barnhälsovård i Sveriges Psykologförbund.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6320721

Barn riskerar att skadas av att föräldrar surfar, spelar och är ute på sociala medier i mobiltelefonen för mycket. Förälderns beteende skickar samma signaler till barnet som om föräldern skulle vara deprimerad. Det menar psykologen Kerstin Johannesson, ordförande i yrkesföreningen Psykologer för mödrahälsovård och barnhälsovård inom Sveriges Psykologförbund.

– Hoppsan, där gick det en halvtimma! Det gick väldigt fort. Vi märker inte hur upptagna vi blir av mobiltelefonen. Men barn märker att vi är psykiskt frånvarande och upplever då att vi inte är tillgängliga. Är man då ett litet barn försöker man påkalla uppmärksamhet, och när det misslyckas, så kanske man lättare ger upp det och det, har vi sett, har stora och tråkiga konsekvenser.

– Det är ungefär som att ha en förälder som är svårt deprimerad. Barn är byggda för social kontakt, säger Kerstin Johannesson.

Kan mobilanvändande alltså likställas med att ha en deprimerad förälder?

– Om man blir väldigt upptagen av något annat, så är jag rädd att det skulle kunna vara så. Hos de föräldrar som är svårt deprimerade är det ju inte just det faktum att de är deprimerade som är problemet, utan det är just den här avsaknaden av kontakt, säger Kerstin Johannesson och fortsätter:

– Jag skulle bara titta i min telefon när barnet sover, eller är med andra vuxna. Det här är ett jättestort experiment, det finns inga barn som har upplevt det här.

Psykologen Kerstin Johannesson menar att konsekvenserna i barnens beteende kommer långt senare. Om konsekvenserna för barn till mobilanvändande föräldrar är liknande som för barn till deprimerade föräldrar, kommer barnens utveckling påverkas.

– Om man som barn är utlämnad till en person som inte orkar att kommunicera med en, så utvecklas man sämre rent kognitivt. De här barnen blir sena i sin utveckling, och de tar inte ifatt det, och de har en större risk att själva inte mår bra.

– Jag skulle inte pröva den modellen på mina egna barn, för jag tycker inte det är en risk som är värd att ta, säger Kerstin Johannesson, psykolog från Borås, och ordförande i yrkesföreningen Psykologer för mödrahälsovård och barnhälsovård i Sveriges Psykologförbund.

Magdalena Brander
magdalena.brander@sverigesradio.se
033-177536

Det är ju jätteallvarligt och jag tror inte så många tänker på det. Så lägg ner telefonen och umgås med era barn är rekommendationen  

I Malmö är det så många ensamkommande att de ligger på pappkartoner på golvet på Malmömässan. Men det finns boedenden.

http://www.svd.se/vi-har-plats--varfor-kor-de-inte-hit-barnen

Som mest har cirka 1 000 personer uppehållit sig i lokalerna under ett dygn. Mässan fungerar som vänthall för personer som ska söka asyl i Sverige. Väntetiderna har på grund av det hårda trycket ökat dramatiskt och människor tvingas övernatta i lokalerna.

Samtidigt finns det gott om tomma sovplatser i Göteborgsområdet.

– Det tar tre timmar hit från Malmö. Jag upplever att det saknas tillräcklig samordning för att kunna lösa det här. Herregud, vi är ett kreativt folk, det är bara att lyfta en telefon, säger Matilda Brinck Larsen.

På torsdagsmorgonen räknade hon bara in 50 ensamkommande flyktingbarn i lokaler som kan ta cirka 500.

– Vi skulle gladeligen ta emot fler. Vi är inte rädda för att kavla upp ärmarna. Jag har nästan lika många anställda som flyktingbarn. Jävlar vilken kapacitet vi har, med skola, matsal och flera aktiviteter, säger Matilda Brinck Larsen.

Hon är kritisk till hur det allmänna läget beskrivs:

– I stället för att säga att måttet är rågat och taket nått – det är det ju det inte. Jag känner till flera bonden i Göteborgsområdet som har tomma platser. Det finns ingenting som inte säger att vi även skulle kunna mobilisera om oss och ta emot barnfamiljer, säger Matilda Brinck Larsen.

De relativt få ensamkommande barn som nått Gärdsåsskolan kommer från Syrien, Afghanistan, Somalia, och Eritrea.

– Jag har tryckt på mina chefer. Hur svårt kan det vara? Vi är ju inte så många ankomstkommuner i landet. Men Migrationsverket och kommunens socialjourer verkar inte kunna kommunicera, säger Matilda Brinck Larsen.

På Migrationsverket känner man inte till den stora tillgången på platser i Göteborg.

– Det är upp till kommunen att ta kontakt med Migrationsverket för anvisning av ensamkommande barn, säger Sophia Öhvall Lindeberg, informatör på Migrationsverket.

Det är konstigt att olika myndigheter inte kan prata med varnadra, samarbeta... 

Att det kommer många och det skapar kaos på många håll är inte nyhet längre.

Det är brist på personal och samtidigt ökar anmälningarna.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=6319479

Inte bara fältassistenterna kan tvingas lägga ner den ordinarie verksamheten för att ta hand om ensamkommande barn i Borås

Kommunstyrelsens ordförande i Borås, Ulf Olsson, är mycket bekymrad.
Han menar att antalet ensamkommande barn är så stort att det råder brist på en rad olika yrkesgrupper.

– Socionomer, förskollärare, läkare och andra är helt enkelt en bristvara just nu, säger han.

– Men socionomer är mest akut eftersom lagen säger att vi måste utreda och placera ensamkommande barn, och det är socionomerna som har den utbildningen.

På måndagen hålls ett krismöte i Borås om hur man ska lösa den akuta situationen.

I Kronoberg håller man på att granska, det har varit ett uppsving vad gäller orosanmälningar

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=106&grupp=22525

Antalet barnavårdsutredningar i länet har ökat från cirka 1000 styck år 2010 till knappt 2000 som är prognosen för i år. Ökningen är på ungefär 85 procent på fem, sex år.

Under samma period har antalet orosanmälningar ökat med 100 procent. Antalet fall som "går vidare" till utredning är alltså nästan lika många.

Per Sandberg, socialchef i Växjö, säger att det ökade antalet utredningar inom socialtjänsten i Växjö och i övriga länet troligen beror på att fler fall med barn som misstänks fara illa upptäcks när antalet orosanmälningar ökar.

– Många av de anmälningar som kommer in är korrekta, säger Per Sandberg.

Men han lyfter också fram en annan aspekt. En sak han redan tidigare i höst uppmärksammade i en debattartikel i Dagens Samhälle.

Per Sandberg menar att socialsekreterare i dag upplever en ökad press att öppna utredningar. De känner sig granskade av medier och myndigheter, framförallt efter det som hände med åttaåriga Yara i Karlskrona. Hon mördades av sina vårdnadshavare på våren 2014.

De vågar inte avskriva anmälningar eller bevilja tidigt stöd. Istället sätts omfattande utredningar igång.

Det är ett jättetryck på en socialsekreterare i dag. Det är från media, det är från de statliga tillsynsmyndigheterna. Det kan vara så att man öppnar utredningar i onödan, men hellre en för mycket, än en för lite"

Växjö kommuns socialchef Per Sandberg

Att inleda utredningar på fel grunder kan föra med sig problem. Barn och deras familjer granskas ingående och det riskerar att bli svåra utredningar där familjer vänder sig från myndigheterna.

De känner sig kränkta.

– Det finns en del föräldrar som är helt oförstående. De är oerhört kritiska. Om man inte kommer överens med föräldrarna så kan det leda till ett tvångsomhändertagande, säger Per Sandberg.

Att de riskerar att få sitt barn tvångsomhändertaget är en orsak till att en del föräldrar låter sig bli granskade trots att det inte finns tillräckliga skäl till att inleda en utredning från första början.

Alla artiklar i granskningen finns här. 

Har startat en namninsamling.

Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret

http://www.skrivunder.com/barnperspektivet_maste_bli_mer_an_ett_fint_ord_pa_pappret

Enligt lagen skall ett tydligt barnperspektiv väga tyngst rådande i alla ärenden gällande barn. Ändå är det inte så. Och trots att man uppenbarligen bryter mot lagen så blir det inga konsekvenser. Igår hände det igen En flicka som varit placerad i tre år sedan mamman hade sett på då styvpappan misshandlade henne som spädbarn. De hittade henne med brutna höftben. Huvudet hade slagits mot stengolv Hon var mycket allvarligt skadad.

Flickan har varit placerad och har bott i samma hem hela sitt liv sedan dess.

I våras kidnappade mamman flickan. Hon gick under jorden. En reporter har backat henne och skriver om hennes kamp men har inte träffat flickan själv men har inte kollat att det mamman säger stämmer. Efter mycket om och med hittades hon men vägrade släppa in socialen för att se hur flickan mådde så blev det ett nytt LVU med hjälp av polisen. Flickan fördes tillbaka till familjehemmet. Flickan berättar både för soc och polis att mamman slagit henne. Ändå vinner mamman i rätt. Flickan skall hem till henne igen

Man kan undra hur mycket stryk ett barn skall tvingas stå ut med för att slippa. Hur illa får man behandla ett barn och ändå få behålla sitt förälrraskap? .

Igår åkte mamman helt sonika och hämtade henne. Mot flickans vilja.Flickan grät och var utom sig. Talade om att hon inte ville. Att mamman slår henne och familjehemmet kunde bara se på då mamman tsr henne med våld. Ingen kunde försvara henne.

Flickan är förkrossad, familjehemmet likaså. och barnperspektivet finns inte. Att barn skall höras gäller heller inte Hon har berättat men det hjälper ju inte.

Vad är lagarna värda då de ändå inte följs inte ens i rätten utan föräldra perspektivet väger tyngst.

http://mobil.dn.se/nyheter/sverige/efter-flera-ars-kamp-maria-har-fatt-tillbaka-sin-dotter/

Journalisten som skrivt har inte träffat flickan själv utan utgår ifrån att hon har det bra för han hör barnskratt i bakgrunden. Han vet inte ens om det är hon som skrattat.

Det är inte det enda ärendet.

Låt oss hjälpas åt.

Skriv på så kräver vi tillsammans att:

-barnperspektivet skall bli mer än ett fint ord på pappret.

-lagar som är till för att skydda barn skall kopplas till konsekvenser

-brott mot lagar som skall skydda barn skall kopplas till straff

-alla instanser som har hand om barn skall utbildas i vad barnperspektivet är och vad anknytning betyder

Sprid den och skriv på, glöm inte familjen. Ju fler vi blir desto bättre. 

Vilken helg det varit.

Vi, jag och en ungdom som råkat väldigt illa ut under sitt liv, åkte upp till Stockholm igår till barnombudsmannen, inga problem.

Det var på hemvägen det började. Stormen...

Tågets avresa flyttades fram och flyttades fram för att till sist ställas in.

Försökte boka om, över 300 i kön före mig.

Sedan låg Comviq nere så den ena av våra telefoner var obrukbar. Vi kunde inte göra något var för sig för då hade vi inte fått tag i varandra igen.

Sprang till cityterminalen för att ta en buss. 50 före där hade vi tur fick en lapp av en kille med bara två nummer före. Men allt fullt eller inställt.

Insåg att vi skulle bli kvar ringde en vän och fick våldgästa där.

Kommer dit och hamnade mitt upp i ett... födelsedagskalas och spelkväll, vi hade jättekul, jag vann.

Försökte boka om biljett till morgondagen men det gick inte. Det stod att inga tåg skulle gå förrän efter kl 14 lördag.

Men det gick att beställa biljetter på förmiddagen, fförsökte boka om gick inte men lyckades till sist sälja tillbaka. Försökte sedan köpa en annan vilket lyckades men fick sedan besked att även det tåget var inställt.

Lördag morgon kollade jag om de börjar köra men nej. Vissa bussar gick men gick inte boka på nätet så vi för till stan o tänkte hoppa på första bästa.

Nu upptäcker vi att 3 låg nere så nu var det andra telefonen som inte fungerade.

Där fick veta att alla bussar var fulla och inga tåg planerades/förväntades gå förrän efter 14.

Det var någon studsmatta som flugit in i strömledningarna hörde jag. (vet inte om det stämde)

Bokade om för att få sittplats men det ställdes in.

Gav upp o tänkte hoppa på ändå.

När ett äntligen såg ut att gå gick vi dit. Det var ett nytt tågbolag som jag försökt boka på men då det tåget inte gick normalt utan var extra insatt gick det inte boka. Som tur var frågade vi och det var utbytt till buss gick dit och lyckades prata in oss på den.

Problemet var att de inte gått ut ordentligt med Info så vi stå nästan en timme medan folk droppade in. Vid 15 bar det till sist i väg.

Det gick bra ändå till strax innan Skövde, där ramlade inte mindre än tre träd över oss. Det första tog sidospegeln fram, andra taket, sista smällde ytterrutan längre bak där jag satt. Stor bula inåt och smulor av ytterrutan. Blev stående över 30 minuter tills trafikverk kom och kunde ta bort sedan kom både ambulans och brandbil. Vid 19. 30 kunde vi äntligen sätta oss i bilen för de sista milen hem i blåsten.

Då var jag så trött att jag stöp i säng. En resa vi kommer att minnas

Igår hämtade mamman Juni. En flicka som varit placerad i tre år. Mamman hade sett på då styvpappan misshandlade henne som spädbarn. De hittade henne med brutna höftben. Huvudet hade slagits mot stengolv Hon var mycket allvarligt skadad.

Flickan har varit placerad och har bott i samma hem hela sitt liv sedan dess.
I våras kidnappade mamman flickan. Hon gick under jorden. En reporter har backat henne och skriver om hennes kamp men har inte träffat flickan själv och har inte kollat att det mamman säger stämmer. Efter mycket om och med hittades hon eftersom hon vägrade släppa in dem för att se hur flickan mådde så blev det ett nytt LVU och man tog “hem” flickan. Flickan berättar både för soc och polis att mamman slagit henne. Ändå vinner mamman i rätt. Flickan skall hem till henne igen.
Igår åkte hon helt sonika och hämtade henne. Mot flickans vilja.
Flickan är förkrossad, familjehemmet likaså. och barnperspektivet finns inte. Att barn skall höras gäller heller inte Hon har berättat men det hjälper ju inte.
Vad är lagarna värda då de ändå inte följs inte ens i rätten utan föräldra perspektivet väger tyngst.
http://mobil.dn.se/nyheter/sverige/efter-flera-ars-kamp-maria-har-fatt-tillbaka-sin-dotter/

Jag finner inga ord. Det gör ont ändå i i själen. Jag har redan blivit påhoppad för att jag tagit ställning. Av personer i mammans omgivning.

Det är så många och det händer inget.

Har börjat fila på en anmälan till DO utifrån alla ärenden.

Jag vill att de utreder om barn diskrimineras för att de är för små för att föra sin egen talan.

I dag skal jag till Stockholm igen. Jag skall med en kille till barn ombudsmannen. Killen har flyttats över 26 gånger. Handlar om att trasa sönder någon, ta ifrån ett barn tillit, tryggheten och självförtroende. 

Hallå Borås tingsrätt, vad är en familj?

Vad är det värt att myndigheterna felaktigt flyttar två småbarn från de enda föräldrar de känner till?

Och - kan familjehem älska sina barn på riktigt? Undrar Kerstin Weigl, som härom veckan fick störa journalistpriset, i en krönika om stämningen

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/kerstinweigl/article21872153.ab

De två barnen hade placerats när de var ett år respektive några månader. Utan förvarning omhändertogs de 2009 under umgänge med sin biologiska mamma. Beslutet fick hård kritik av Socialstyrelsen.

Tjänstefel var det, ansåg Borås tingsrätt som förra året dömde en politiker och två tjänstemän. Men upprättelsen saknar värde - inga brottsoffer fanns, enligt domen. Inte barnen och inte Eva och Anders, De var ju "bara" familjehem.

Och det är vad stämningsansökan siktar in sig på. De hävdar att efter fyra år fanns en familjerelation, starka känslomässiga band. Därför har Evas och Anders rätt till respekt för familjeliv kränkts.

De anför flera andra domar från Europadomstolen Något jämförbart fall är inte prövat i Sverige tidigare.

Man kan tänka att Mark-fallet är unikt, men det tror jag inte, att döma utav alla brev om vårdnadsärenden som når mig.

Man kan sucka över att just den här historien ändå inte kan få ett lyckligt slut. Sex år har gått. Barnen har ett annat hem. De fick aldrig tillbaka barnen de kallar "sina". Umgänget är avstängt och myndigheterna har förgäves försökt utfärda kontaktförbud för Eva och Anders.

Men jag tänker att det finns alla skäl att processen blir rejält uppmärksammad, särskilt en höst som denna då socialtjänsten i de flesta kommuner jagar familjehem åt ensamkommande flyktingbarn.

Hur ska vi se på dessa familjer? Och: Vad är en familj? Se där en av de eviga stora livsfrågorna.

Ja, vad är en familj? Vem är förälder? Är blod tjockare än vatten? Kan man älska barn man inte fött? Glömmer barn borde dem de ser som sina föräldrar om det är dem de har sin anknytning till?

Viktiga frågor  

Att ta emot ensamkommande barn och sedan mötas av nya lagsförslag om tillfälliga uppehållstillstånd gör det näst intill omöjligt att göra ett bra jobb. Ett barn som kommer hit och sedan får veta att de skall anpassa sig under tre år för att sedan riskera att åka ut igen har mycket svårt att koncentrera sig på att ex studera.

De skall anpassa sig, landa men vet samtidigt att de förmodligen inte får stanna. Att de de bygger upp inte är beständigt.

Att hela tiden gå och tänka på vad som skall hända då blir som psykisk tortyr.

Något som ett antal skribenter lyfter i denna debatt artikeln.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article21866097.ab

Tillfälliga uppehållstillstånd är motsatsen till trygghet. Det kommer att skapa stress, ångest och passivitet. Det är inte en bra grund att stå på för barn som ska starta sitt liv i ett nytt land. Vi arbetar för att dessa barn ska få en bra start i Sverige. Samtidigt drar regeringen undan mattan för dem redan innan de har hunnit ta ett andetag av luften i ett land utan krig. Tillfälliga uppehållstillstånd kommer att försvåra vårt arbete att skapa trygghet och säkerhet på de boenden där vi arbetar.

En annan sak som regeringens flyktingöverenskommelse innehåller är medicinsk åldersbedömning. Detta har kritiserats från både läkare och jurister, för att de helt enkelt inte är tillförlitliga. Ibland används dessa av Migrationsverket för att flytta unga människor som har oturen att klassas som vuxna från deras boende för barn, till förläggningar för vuxna.

I andra fall leder de osäkra ålderbedömningar till att unga personer som annars hade fått stanna, utvisas ur landet. Det är inte riktigt att en så osäker och ovetenskaplig metod ska få avgöra en människas öde.

Låt oss jobba i lugn och ro, ge oss verktyg för att ge Sveriges framtid en bra uppväxt. Sätt inte käppar i hjulet för vårt arbete med dumheter som tillfälliga uppehållstillstånd och opålitliga åldersbedömningar. Sverige behöver inte fler papperslösa ungdomar och otrygga barn.

Artikeln är längre  

Fosterfamilj tar skadeståndsfråga till rätten

Det uppmärksammade familjehemsfallet i Mark ser åter ut att hamna i domstol. Fosterfamiljen har nu via sin advokat stämmer nu Marks kommun på 200 000 kronor i skadestånd.

Kinna Igår 10.46, uppdaterad 12 timmar sedan
Fakta
Detta har hänt

Hösten 2009 omplaceras barnen hastigt, då de lämnats för umgänge hos den biologiska modern. För det får socialnämnden hård kritik från Socialstyrelsen. En utredning 2011 visar att fosterfamiljen är väl lämpad som familjehem men förvaltningsrätten beslutar att barnen ska stanna i sitt nya hem. Det överklagas, kammarrätten ger avslag men betonar att barnen bör ha regelbundet umgänge med fosterfamiljen.

2014 döms en politiker och två tjänstemän för tjänstefel. Samma år stoppar socialnämnden alla träffar mellan barnen och fosterfamiljen.

I juni lämnade fosterföräldrarna Eva och Anders in en skrivelse till Marks kommun där de krävde 400 000 kronor i skadestånd, med hänvisning till omplaceringen av de sedermera rikskända fosterbarnen. Då uppgav fosterfamiljens advokat att man vill nå en lösning med Marks kommun utanför en domstol, men nu har en stämningsansökan lämnats in till Borås tingsrätt.

– Vi har väl egentligen aldrig trott på att man skulle gå med på att betala något. Det har blivit prestige i det här, barnen får fortfarande inte träffa oss för Marks kommun, säger fostermamman Eva till BT.

Det var 2009 som barnen, då fyra respektive fem år, omplacerades på ett kuppartat vis då fostermamman lämnade dem för några timmars umgänge hos den biologiska mamman. Det blev starten på flera rättsprocesser och utredningar där bland annat socialnämnden fick hård kritik av Socialstyrelsen och 2014 dömdes två tjänstemän och en politiker i tingsrätten för tjänstefel.

Fostermamman menar att inget kan ändra det faktum att barnen togs ifrån dem, men att de vill få det testat om de kan ses som brottsoffer. Via sin advokat yrkar man nu på 200 000 kronor i skadestånd till följd av den kränkning som omplaceringen av barnen inneburit.

–Fosterföräldrarna betraktar barnen som deras egna och det är ostridigt bevisat att Marks kommun gjort fel. Rent jurdiskt är det intressant eftersom det till viss del är oprövat hur man ser på vad som utgör en familj, säger advokat Peter Zeijerborger.

Stämningsansökan har föregåtts av skiftväxling mellan fosterfamiljens advokat och Marks kommun.

– Marks kommun ville att vi gå igenom våra rättsliga grunder för skadeståndskravet, vilket vi menar att vi redan gjort, säger Zeijersborger.

Enligt Haleh Lindqvist, kommunchef, hade man på tisdagen inte mottagit stämningsansökan ännu.

– Vi får titta på hur vi ska hantera frågan när den kommer in, säger kommunchef Haleh Lindqvist och fortsätter:

- Det är tråkigt att vi inte kunnat nå fram till en dialog, men man har sagt hela tiden att man vill få det prövat i rätten och visst då får det bli en rättslig prövning.

Lindqvist betonar att kommunens hantering av skadeståndskravet inte handlar om prestige.

– Vi har bett om ursäkt och sagt att fel har begåtts. Det har varit en rättslig prövning tidigare, vi har tagit till oss det som hänt och ändrat rutiner. Det här handlar absolut inte om prestige eller att vi inte bryr oss, vår uppgift är att förvalta skattebetalarnas pengar och då måste vi kunna motivera varför vi ska betala skadestånd.

Gjorde en intervju runt stämningen med radio Sjuhärad

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=6315416

– Man har konstaterat vem som har gjort fel men man har inte konstaterat om det finns något brottsoffer. Barnen är du de som är det största brottsoffret men vi kan inte driva deras sak i och med att vi inte är vårdnadshavare så vi får driva våran egen sak, säger Eva.

Dagens stämningsansökan har föregåtts av diskussioner, men fostermamman tycker att kommunen inte har fått gehör för sina synpunkter.


– Anledningen till varför vi satt en hög summa är för att man inte ska sopa detta under mattan. Hade vi satt 100 000 kronor till exempel så kanske de hade betalat oss och så hade den här saken varit ur världen. Vi vill ha det testat för man gör inte så här med barn ostraffat, säger Eva.

Inslaget är längre .

Fick denna ifrån advokaten Peter Zeijersborger idag. Nu åker vi....

Hej!

För din kännedom kan informeras att Marks kommun blir stämda i dag. Tingsrätten får stämning per epost i dag och i pappersform i morgon. Har informerat Borås tidning.

PZ

Det är det väl kända ärendet där två små barn omplacerades ifrån sitt familjehem. Det hem de bott i sedan de var små. Det hem de såg som sitt och de föräldrar de såg som sina.

Uppdrag granskning lyfte ärendet med höga tittar siffror.

Man lovade att barnen skulle tillbaka men så blev det inte.

Man verkställde inte beslutet och mamman överklagade. Man skickade då en jurist som inte stått i domstol på 5 år. Sedan en advokat som inte ens brydde sig om att vara där. Han åkte till Australien och lämnade över till en bisittare.

Ett ytterligare överklagande föll på att ordförande använde sin utslagsröst och röstade emot eftersom han var arg på familjehemmesmamman (mig)

Barnen får idag inte träffa familjehemmet alls trots att det står i den sista domen att en förutsättning för att de skall vara kvar är att de skall tillåtas ha fortsatt kontakt med oss. Trots det har Mark t.o.m försökt med kontakt förbud mot den tidigare fostermamman (det gick inte igenom)

Nu stämmer vi dem, Marks kommun för att man konstaterat att de gjort fel, vem som gjort fel men inte om det finns något brottsoffer och om det är vi. Barnen är det självklart men deras krav kan/får vi inte driva.

Vi gör det för oss och alla andra som har barn sedan länge som omplaceras utan grund. Den höga summan för att de inte bara skall betala och sopa under mattan.

Vi grundar stämningen på ett antal domar i Europadomstolen. Men det är aldrig prövat i Sverige tidigare.

Mvh Eva Markmamman

Har redan gjort första intervjun